Dagens frågor
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
DAGENSFRÅGOR
Sommardebatt om samverkan
Svensk Tidskrift försökte i sitt senaste
häfte återuppliva debatten kring en
borgerlig samverkan. Dels publicerades en artikel av docent Olle Nyman,
vari visades att det inte borde föranleda större svårigheter att jämka samman de tre borgerliga partiernas program till ett gemensamt program för
ett samlingsparti. Dels behandlades
det aktuella läget i samverkansfrågan
i en ledare.
Artiklarna föranledde en mycket
livlig debatt, där nästan alla landets
tidningar deltog i en eller annan form.
Debatten fick ytterligare näring genom Dagens Nyheters SIFO-undersökning, som visade att opinionen på
borgerlig sida alltmer intar en positiv hållning till en nära borgerlig
samverkan. Undersökningen visar f. ö.
inte annat än vad varje politiskt intresserad länge kunnat iakttaga – om
han vill använda ögon och öron.
Om någon trend kan utläsas ur det
tämligen disparata debattmaterialet i
pressen, så är det att även opinionen
i de borgerliga pressorganen glider
vidare i riktning mot en positiv inställning. Snöbollen är i rullning –
och det skall bli intressant att se när
lavinen kommer. Fortfarande utgör
småsint traditionalism, väl vårdade
aggressiva känslor och futtiga institutionella och personliga intressen en
mäktig barriär. Men den kan dock
icke i längden hejda en framvällande
folkopinion. Det tar sin tid innan förhärdade partipolitiker kan förmås till
ett så radikalt nytänkande, som krävs
för att ett borgerligt enhetsverk, byggt
på en i verklig mening framstegsvänlig politik, skall ta fastare form. Men
förr eller senare lär de upptäcka att
det kan bli fråga om deras egna mandat. De borgerliga väljarna kommer
säkerligen inte att nöja sig med att
passivt avvakta att de borgerliga partierna äntligen skall se skriften på
väggen.
Belysande för svå’l”igheterna – och
för hela debattens bindning till irrelevanta frågor – är de samarbetsfientliga sekteristernas kritik av högerpartiet. Detta parti har inte velat samarbeta i diverse detaljfrågor under
vårriksdagen, sägs det. Men det har
folkpartiet och centerpartiet kunnat
göra. Alltså finns det en mittenlinje,
som väljarna kan samlas kring!
Man frågar sig om de som säger så
talar mot bättre vetande, eller om de
förlorat allt sinne för proportioner.
Varken var för sig eller tillsammans
representerar vårens tvistefrågor mellan de borgerliga partierna en principiell skiljelinje av avgörande betydelse. Förmodligen blir de inte alls
eller bara obetydligt aktuella i 1964
års valrörelse. Det borde också vara
lätt att förstå, att högerpartiet, som
anser sig ha sakligt starka ståndpunkter i dessa frågor, icke vill ge avkall
på dessa förrän vid förhandlingar om
ett bestående borgerligt samarbete.
Högerpartiet har förklarat sig berett
till vittgående och generösa eftergifter
den dag man kommer till förhandlingsbordet. Men att göra dessa eftergifter utan att få minsta garanti för
att de verkligen leder till en effektiv
samverkan är dock för mycket begärt.
Trots allt – opinionen trycker på
och till sist måste väl även Expressen
och dess meningsfränder inse, att ett
borgerligt enhetsverk är nödvändigt
helt enkelt för att rädda demokratien
i Sverige. Det måste skapas ett alternativ till den socialistiska regimen,
som bärs upp av en så stark dynamik, att väljarna tror på det. I så fall
blir marginalväljarna mellan de borgediga och socialdemokraterna inget
olösligt problem. Samlingsprogrammet
måste ju rikta sig till hela folket. Just
därför är termen borgerlig inte bra.
Men den kanske måste användas under
en övergångstid i brist på bättre.
Expressen m. fl. kan larma sig hesa
om en »frimodig liberal framstegspolitik». I förening, tror man, med centerpartiets intressepolitik! Högerpartiet skall ställas utanför en dylik samverkan som kommer att sakna både
inre styrka och yttre profil. Men en
sak är säker, om en allmän borgerlig
samling inte kommer till stånd lär
folkpartipressens negativister icke få
uppleva annat än att alla deras ansträngningar får lika liten praktisk
effekt som hittills. Socialdemokratien
kommer att oemotståndligt rulla vidare som statsbärande parti. Och
oppositionens insatser kommer som
hittills att stanna vid vanmäktiga om
än aldrig så högljudda protester.
Spela räv
Den invecklade detaljhandelsrörelsen
med rösterna vid förstakammarvalen
har alltid varit olustig; någon gång
rent grotesk, som vid det beryktade
tillfället när en centerpartist betalade
skadestånd för att mot ord och löfte
kunna sitta kvar på det mandat han
243
utfäst sig att lämna efter halva valperioden.
I höst kommer av allt att döma en
ytterligt olustig form av mandathandel att äga rum inom Södermanlands
och Västmanlands landsting. ställningen i dessa är sådan att de tre
borgerliga partierna, om inga särskilda manipulationer företas, skulle
få var sitt förstakammarmandat. Hö-
gerpartiet disponerar 11 elektorsröster, folkpartiet 18 och centerpartiet
15. Läget är alltså typiskt sådant att
det enda rimliga vore att uppträda
på det sätt som högerledaren tidigare
i år vädjat om – att inget av oppositionspartierna skulle försöka tillskansa
sig mandat på något av de övrigas bekostnad, vare sig med hjälp av socialdemokratiskt röststöd eller genom
överenskommelser av modellen två
slår den tredje.
Just det senare är nu emellertid vad
som åstadkommits i det aktuella fallet. Högerpartiet kommer genom en
uppgörelse mellan de två »mittpartierna» att utestängas från det mandat
som det sakligt sett vore berättigat
till. Genom att centern lånar ut ett
antal överskottsröster åt folkpartiet
spelas mandatet i stället över till
detta – resultatet blir att folkpartiet
med sina 18 röster besätter ,två platser i riksdagen under det att högern
med 11 blir helt utan!
Transaktionen gör ur flera synpunkter ett pinsamt intryck. Först och
främst är det givetvis, principiellt
demokratiskt sett, stötande, att en
väljargrupp om sammanlagt närmare
27 000 personer genom en småfinurlig
strategi inom en liten grupp av partipampar berövas den riksdags,representation den proportionellt varit berättigad till om valsystemet fått fungera
utan manipulationer av denna art.
Ur oppositionens egen synpunkt betraktad är saken också minst sagt betänklig. Det är uppenbart, att en fiffig- ’f
244
het av denna art, som går ut över
ett av de borgerliga pa·rtierna måste
bli en allvarlig belastning för den
sammanhållning mellan dessa som –
den saken kan icke nog understrykas
– är den ofrånkomliga förutsättningen för att åstadkomma ett realistiskt alternativ till det socialdemokratiska maktmonopolet. Från ledande
folkpartihåll har man urskuldat sig
med att saken helt och hållet vore en
affär »på landstingsnivå» – partiledningarna vore utan ansvar. Hrr Ohlin
och Hedlund kan dock näppeligen på
allvar räkna med att sådana bortförklaringar skall vinna tilltro. Södermanlandsaffären ingår nämligen som ett
led i en större uppgörelse, omfattande
även Göteborgs och Bohus län. För en
sådan t·rafik över valkretsgränserna
lär de höga fördragsslutande parterna
inte kunna undandra sig ansvaret på
riksledningsnivå.
Det är förklarligt, ja ofrånkomligt,
att det inträffade måste väcka bitterhet och misstroende på högerhåll,
efter de välkända och enträgna strä-
vanden som partiet satsat på att åstadkomma ett effektivt och förtroendefullt borgerligt samarbete. Ofrånkomligt lär också vara, att denna ömkliga
demonstration av borgerlighetens oförmåga till resolut solidaritet och bortseende från kortsiktiga partiegoistiska
fördelar måste komma att skada oppositionens anseende i väljarnas ögon.
Det är beklämmande, att folkpartiledningen velat äventyra så stora värden
på längre sikt (ör oppositionen i dess
helhet genom att för en begränsad
partitaktisk fördel engagera sig i en
så föga aptitlig affär.
Välf’ård och valfrihet
Det har länge nog betraktats som ett
politiskt axiom, att samhällets socialpolitiska åtgärder måste få en ständigt ökande omfattning. Nya reformer,
mestadels av generell och obligatorisk
natur, har successivt drivits igenom
och lett till enorm och fortgående ansvällning av den statliga sektorn, samtidigt som den enskilde medborgaren
för denna service fått avstå allt mer
och mer av sin inkomst i skatter och
avgifter. Människorna vill ha det så,
har de politiskt ansvariga kort och
gott dekreterat, inte bara i Sverige
utan praktiskt taget världen över.
Någon egentlig debatt om problematiken i hela dess vidd har knappast
förekommit. Försök i den riktningen
har i polemisk ton tillbakavisats som
reaktionära. Att ifrågasätta välfärdsstaten i dess gängse västerländska utformning anses i vida kretsar som
»politiskt omöjligt».
Men är nu detta alldeles säkert?
Egentligen vet vi rätt litet om hur
människorna vill ha sin välfärd utformad. För många är tvivelsutan den
samhälleliga socialpolitiken en livsnödvändighet. Deras inkomster är för
låga för att de annars skall kunna
klara av olika situationer. Andra åter
utnyttjar självfallet den samhälleliga
servicen, främst därför att de redan
har betalat för den men också därför
att skattebelastningen är så hård, att
de ej anser sig ha råd att anlita privat
service. Det överväldigande flertalet
medborgare har överhuvudtaget föga
eller ingen kännedom om den privata
sjukvård t. ex. som kan erbjudas eller
om möjligheterna att teckna privata
försäkringar i olika sammanhang.
Flertalet människor har således ringa
uppfattning om vilka alternativ som
skulle kunna ställas upp gentemot det
nuvarande systemet. Detta i sin tur
föranleder lätt många att tro, att människorna i gemen är helt nöjda med
sakernas tillstånd.
Det är dock helt ofrånkomligt att
problemet diskuteras ingående. Det är
orimligt att tänka sig att det system
som konstruerats i vad som brukar
kallas bristsamhället också skall kunna
lösa överflödssamhällets problem. Man
brukar räkna med en kraftig produktivitetsökning under de närmaste decennierna. Om denna verkligen kommer till stånd i den omfattning som
skisserats, är det uppenbart att helt
nya förutsättningar skapas beträffande människornas förmåga att utan
samhälleligt stöd klara av besvärligheter av olika slag. Människornas krav
på större valfrihet kommer även att
accentueras. Allt talar för att det
överväldigande flertalet kommer att se
sitt ideal i den typ av samhälle som
på högerhåll kallas ägardemokratien.
Vad tycker de enskilda människorna
själva? Hur tänker de sig in i framtiden? Xr de – som man så ofta
trott – fastlästa vid uppfattningen,
att en förändring av socialpolitiken
är »politiskt omöjlig»? Frågan vållar
just nu livlig debatt i England och
bakgrunden är en brett upplagd
opinionsundersökning, föranstaltad av
the Institute of Economic Affairs, som
redovisats i tidskriften New Society
nr 43f63. Undersökningen har i vissa
avseenden givit högst överraskande
och okonventionella resultat.
Den viktigaste frågeställningen gällde tre olika alternativ av statlig politik, allt under förutsättning att inkomsterna skulle fortsätta att öka under de närmaste tjugo åren. Alternativen var: a) staten bör ta in mera
i skatter och avgifter för att erbjuda
förbättrad och mera omfattande service åt envar. b) Staten bör ta in
mindre i skatter och avgifter och koncentrera sin service till de verkligt behövande, medan övriga bör betala
själva elle·r försäkra sig privat. c) staten bör fortsätta att erbjuda service
åt alla men samtidigt ge envar som så
önskar möjlighet att utträda ur det
allmänna systemet och på egen hand
sörja för sig.
245
De områden av socialpolitiken –
eller välfärden – som avsågs, var de
i engelsk välfärdspolitik tre centrala:
undervisning (som i stor utsträckning
omhänderhas privat – 600 000 av 7,6
milj. engelska barn går i privata skolor), hälso- och sjukvård samt pensioner. Vad gäller hälso- och sjukvärd
liksom pensioner motsatte sig mera
än hälften (b+ c) eller i båda fallen
57 procent en statlig expansion, medan däremot en mycket knapp majoritet (a), 51 procent, önskade en statlig expansion på undervisningens område. Resultatet betraktas helt naturligt så förvånande, att man frågar sig,
om de utfrågade rätt förstått de olika
alternativens innebörd, men motiveringarna som gavs, visar att så förvisso varit fallet. De som önskade en
statlig expansion angav som skäl i
regel jämlikhetsmotiv; de som åter
önskade en koncentration av de statliga insatserna menade att de sämst
ställda borde gynnas av samhället och
de bättre situerade betala för sig
själva; de som önskade ökade möjligheter att utträda ur det allmänna systemet angav mestadels valfriheten
som främsta skäl.
Hur skall då en verklig valfrihet
praktiskt kunna åstadkommas? Många
önskade skatterabatter för de fall, där
privat i stället för samhällelig service
hade utnyttj-ats. Detta skulle eliminera
den »dubbelbetalning» som annars
äger rum. Samtidigt står det klart, att
detta inte löser problemen, allra minst
i England, där 10 av 27 miljoner inkomsttagare inte betalar någon inkomstskatt men väl bidrar till statskassan genom indirekta skatter. I stället försökte man utröna intresset för
ett system, som närmast har den amerikanske professorn Milton Friedman
som upphovsman. I huvudsak går
detta ut på – många varianter är
självfallet tänkbara – att samhället
ställer en »biljett» till den enskilde
”· ·.
·.’
.il. ~
·’
246
medborgarens förfogande, vilken motsvarar den ärliga maximikostnaden för
samhället beträffande t. ex. ett barns
undervisning i statliga läroanstalter
eller den ärliga statliga försäkringskostnaden ifråga om hälso- och sjukvärd. Var och en har sedan att välja
emellan att lösa in denna »voucher»
genom att anlita den statliga servicen
eller använda den privata och betala
eventuell tilläggskostnad själv. Beträffande undervisningen var inte mindre
än 46 procent intresserade av ett så-
dant system, och även när det gällde
hälso- och sjukvärden var intresset
stort – i det senare fallet ställde sig
38 procent intresserade för förslaget.
Anmärkningsvärt är också att finna,
att intresset för detta alternativ starkt
skar över partigränserna. Beträffande
t. ex. hälso- och sjukvården fördelade
sig partitillhörigheten för dem som
önskade en voucher avseende huvuddelen av kostnaderna enligt följande:
av labour 35%, av de konse,rvativa
47%, liberalerna 39% och av övriga
30%.
Av ukymmesskäl har endast huvuddragen av undersökningen kunnat relateras här. Det är emellertid uppenbart att resultatet har sitt stora intresse också för svensk publik. Sannolikt skulle en opinionsundersökning
i Sverige slå ut pä ungefär motsvarande sätt. Detta betyder, att helt naturligt den enskilde medborgaren har
ett stort intresse av ökad valfrihet,
särskilt när han pä allvar inser att
det är hans surt förvärvade slantar
det ytterst rör sig om. När man då talar om valfrihet är det självfallet inte
den demagogiska klyscha som används pä socialdemokratiskt häll. Nej,
det gäller naturligtvis verklig valfrihet med ordentliga alternativ. Den
engelska debatten har sitt stora intresse. Det är angeläget att en motsvarande diskussion kommer till stånd i
Sverige.
skattebesvär
Senast i mitten av augusti har flertalet svenska medborgare att – om de
så önskar – besvära sig över den taxering som verkställts av den lokala
taxeringsnämnden. Detta ger anledning till diverse reflexioner. Den 15
augusti infaller vid en tidpunkt, dä
sannolikt det stora flertalet svenska
medborgare alltjämt upplever antingen
semester eller i vart fall »eftersemester». Kort sagt, vårt nordiska klimat
har skapat en kanske speciell människotyp. Det är knappast någon överdrift att påstå, att AB Sverige i regel
har semesterstängt ~rån midsommar
till åtminstone slutet av augusti. I vart
fall ter det sig svårt för mänga människor att mobilisera det nödvändiga
intresset för vad de uppfattar som
byråkratiska spörsmäl under sommarsäsongen. Och ändå är det under
denna tid som de kanske mera noggrant än annars borde bevaka sina
egna angelägenheter.
Till detta kommer, att värt skattesystem omsider blivit så komplicerat,
att allt fler människor t. o. m. saknar
förrnäga att upprätta sina egna självdeklarationer, den grund efter vilken
de har att betala en stor del av sin
inkomst i skatt. Erfarenheten visar,
att förfarandet i de lokala taxeringsnämnderna är i hög grad godtyckligt.
Mycket beror pä taxeringsnämndsordförandens personliga kompetens. Han
kan vara skicklig och allmänt utrustad
med gott omdöme, vilket man vill hoppas är regel. Han kan ä andra sidan
också vara byråkratisk, alltför nitisk
och t. o. m. stundom betrakta som sin
uppgift att till varje pris – även på
den enskilde medborgarens bekostnad
– se till att sä mycket som möjligt
hamnar i det allmännas ficka. Kort
sagt, praxis i taxeringsnämnderna är
trots alla anvisningar i hög grad varierande, och i allmänhet spelar ledamö-
terna i taxeringsnämnderna en relativt
undanskymd roll. Taxeringsnämndsordföranden är den av länsstyrelsen
tillsatte. Han är också den som är så
arvoderad, att han har reell möjlighet
att tränga in i de enskilda problemen.
Ledamöterna å andra sidan har
uppenbarligen mycket svårt att gå
emot sin ordförande; endast i synnerligen uppenbara fall av bristande omdöme från ordförandens sida torde
detta förekomma.
Om nu så många människor som
faktiskt är fallet tvingas att för sina
deklarationer anlita särskilda deklarationsbyråer eller »experter», skulle
man givetvis önska att motsvarande
service stod till deras förfogande, då
det gällde att till prövningsnämnden
överklaga nämndens beslut. Så är dock
icke fallet och till yttermera visso
torde många människor av sommarlättja eller allmän undfallenhet gentemot myndigheterna avstå från att besvära sig. Sannolikt ger detta svenska
staten liksom kommunerna ett högst
oförtjänt inkomsttillskott varje år.
Vad man skulle önska är givetvis i
första hand en total omläggning av
hela skattesystemet, så att envar skattskyldig medborgare verkligen själv
förmår att själv omhänderha sina mellanhavanden med skattemyndighe- 247
terna och slipper att för dessa – som
det borde vara – så enkla göranden
och låtanden anlita utomstående.
Säkert far också många vill, i det att
de uppfattar taxeringsnämndens beslut
som kungsord: »De förstår det bättre
än jag. Har de sagt att jag skall betala
så och så mycket i skatt är det säkert
riktigt, och jag har alltid varit en
hederlig människa, som rättat mig
efter myndigheterna.» På det sättet
drabbas i synnerhet »de många och
små» av det nuvarande skattesystemets
orättvisor. Alltför ofta blir skillnaden
i kunskap och därmed också »självsäkerhet» inför myndigheterna avgö-
rande. De i detta avseende bättre tillgodosedda klarar sig alltid – de
andra är alltför ofta undfallande mot
»myndigheternas» dekret.
Så länge vi emellertid har vårt nuvarande skattesystem måste det accepteras. Men det vore inte för mycket
begärt, att man snarast vidtog åtgärder
dels för att underlätta besvär över de
lokala taxeringsnämndernas beslut,
dels utsträckte tiden för dessa till en
tidpunkt i september, då människorna
i gemen verkligen har tid och möjlighet att befatta sig med dessa för den
egna individen ofta så högst angelägna
problem.
—~._,
Sommardebatt om samverkan
Svensk Tidskrift försökte i sitt senaste
häfte återuppliva debatten kring en
borgerlig samverkan. Dels publicerades en artikel av docent Olle Nyman,
vari visades att det inte borde föranleda större svårigheter att jämka samman de tre borgerliga partiernas program till ett gemensamt program för
ett samlingsparti. Dels behandlades
det aktuella läget i samverkansfrågan
i en ledare.
Artiklarna föranledde en mycket
livlig debatt, där nästan alla landets
tidningar deltog i en eller annan form.
Debatten fick ytterligare näring genom Dagens Nyheters SIFO-undersökning, som visade att opinionen på
borgerlig sida alltmer intar en positiv hållning till en nära borgerlig
samverkan. Undersökningen visar f. ö.
inte annat än vad varje politiskt intresserad länge kunnat iakttaga – om
han vill använda ögon och öron.
Om någon trend kan utläsas ur det
tämligen disparata debattmaterialet i
pressen, så är det att även opinionen
i de borgerliga pressorganen glider
vidare i riktning mot en positiv inställning. Snöbollen är i rullning –
och det skall bli intressant att se när
lavinen kommer. Fortfarande utgör
småsint traditionalism, väl vårdade
aggressiva känslor och futtiga institutionella och personliga intressen en
mäktig barriär. Men den kan dock
icke i längden hejda en framvällande
folkopinion. Det tar sin tid innan förhärdade partipolitiker kan förmås till
ett så radikalt nytänkande, som krävs
för att ett borgerligt enhetsverk, byggt
på en i verklig mening framstegsvänlig politik, skall ta fastare form. Men
förr eller senare lär de upptäcka att
det kan bli fråga om deras egna mandat. De borgerliga väljarna kommer
säkerligen inte att nöja sig med att
passivt avvakta att de borgerliga partierna äntligen skall se skriften på
väggen.
Belysande för svå’l”igheterna – och
för hela debattens bindning till irrelevanta frågor – är de samarbetsfientliga sekteristernas kritik av högerpartiet. Detta parti har inte velat samarbeta i diverse detaljfrågor under
vårriksdagen, sägs det. Men det har
folkpartiet och centerpartiet kunnat
göra. Alltså finns det en mittenlinje,
som väljarna kan samlas kring!
Man frågar sig om de som säger så
talar mot bättre vetande, eller om de
förlorat allt sinne för proportioner.
Varken var för sig eller tillsammans
representerar vårens tvistefrågor mellan de borgerliga partierna en principiell skiljelinje av avgörande betydelse. Förmodligen blir de inte alls
eller bara obetydligt aktuella i 1964
års valrörelse. Det borde också vara
lätt att förstå, att högerpartiet, som
anser sig ha sakligt starka ståndpunkter i dessa frågor, icke vill ge avkall
på dessa förrän vid förhandlingar om
ett bestående borgerligt samarbete.
Högerpartiet har förklarat sig berett
till vittgående och generösa eftergifter
den dag man kommer till förhandlingsbordet. Men att göra dessa eftergifter utan att få minsta garanti för
att de verkligen leder till en effektiv
samverkan är dock för mycket begärt.
Trots allt – opinionen trycker på
och till sist måste väl även Expressen
och dess meningsfränder inse, att ett
borgerligt enhetsverk är nödvändigt
helt enkelt för att rädda demokratien
i Sverige. Det måste skapas ett alternativ till den socialistiska regimen,
som bärs upp av en så stark dynamik, att väljarna tror på det. I så fall
blir marginalväljarna mellan de borgediga och socialdemokraterna inget
olösligt problem. Samlingsprogrammet
måste ju rikta sig till hela folket. Just
därför är termen borgerlig inte bra.
Men den kanske måste användas under
en övergångstid i brist på bättre.
Expressen m. fl. kan larma sig hesa
om en »frimodig liberal framstegspolitik». I förening, tror man, med centerpartiets intressepolitik! Högerpartiet skall ställas utanför en dylik samverkan som kommer att sakna både
inre styrka och yttre profil. Men en
sak är säker, om en allmän borgerlig
samling inte kommer till stånd lär
folkpartipressens negativister icke få
uppleva annat än att alla deras ansträngningar får lika liten praktisk
effekt som hittills. Socialdemokratien
kommer att oemotståndligt rulla vidare som statsbärande parti. Och
oppositionens insatser kommer som
hittills att stanna vid vanmäktiga om
än aldrig så högljudda protester.
Spela räv
Den invecklade detaljhandelsrörelsen
med rösterna vid förstakammarvalen
har alltid varit olustig; någon gång
rent grotesk, som vid det beryktade
tillfället när en centerpartist betalade
skadestånd för att mot ord och löfte
kunna sitta kvar på det mandat han
243
utfäst sig att lämna efter halva valperioden.
I höst kommer av allt att döma en
ytterligt olustig form av mandathandel att äga rum inom Södermanlands
och Västmanlands landsting. ställningen i dessa är sådan att de tre
borgerliga partierna, om inga särskilda manipulationer företas, skulle
få var sitt förstakammarmandat. Hö-
gerpartiet disponerar 11 elektorsröster, folkpartiet 18 och centerpartiet
15. Läget är alltså typiskt sådant att
det enda rimliga vore att uppträda
på det sätt som högerledaren tidigare
i år vädjat om – att inget av oppositionspartierna skulle försöka tillskansa
sig mandat på något av de övrigas bekostnad, vare sig med hjälp av socialdemokratiskt röststöd eller genom
överenskommelser av modellen två
slår den tredje.
Just det senare är nu emellertid vad
som åstadkommits i det aktuella fallet. Högerpartiet kommer genom en
uppgörelse mellan de två »mittpartierna» att utestängas från det mandat
som det sakligt sett vore berättigat
till. Genom att centern lånar ut ett
antal överskottsröster åt folkpartiet
spelas mandatet i stället över till
detta – resultatet blir att folkpartiet
med sina 18 röster besätter ,två platser i riksdagen under det att högern
med 11 blir helt utan!
Transaktionen gör ur flera synpunkter ett pinsamt intryck. Först och
främst är det givetvis, principiellt
demokratiskt sett, stötande, att en
väljargrupp om sammanlagt närmare
27 000 personer genom en småfinurlig
strategi inom en liten grupp av partipampar berövas den riksdags,representation den proportionellt varit berättigad till om valsystemet fått fungera
utan manipulationer av denna art.
Ur oppositionens egen synpunkt betraktad är saken också minst sagt betänklig. Det är uppenbart, att en fiffig- ’f
244
het av denna art, som går ut över
ett av de borgerliga pa·rtierna måste
bli en allvarlig belastning för den
sammanhållning mellan dessa som –
den saken kan icke nog understrykas
– är den ofrånkomliga förutsättningen för att åstadkomma ett realistiskt alternativ till det socialdemokratiska maktmonopolet. Från ledande
folkpartihåll har man urskuldat sig
med att saken helt och hållet vore en
affär »på landstingsnivå» – partiledningarna vore utan ansvar. Hrr Ohlin
och Hedlund kan dock näppeligen på
allvar räkna med att sådana bortförklaringar skall vinna tilltro. Södermanlandsaffären ingår nämligen som ett
led i en större uppgörelse, omfattande
även Göteborgs och Bohus län. För en
sådan t·rafik över valkretsgränserna
lär de höga fördragsslutande parterna
inte kunna undandra sig ansvaret på
riksledningsnivå.
Det är förklarligt, ja ofrånkomligt,
att det inträffade måste väcka bitterhet och misstroende på högerhåll,
efter de välkända och enträgna strä-
vanden som partiet satsat på att åstadkomma ett effektivt och förtroendefullt borgerligt samarbete. Ofrånkomligt lär också vara, att denna ömkliga
demonstration av borgerlighetens oförmåga till resolut solidaritet och bortseende från kortsiktiga partiegoistiska
fördelar måste komma att skada oppositionens anseende i väljarnas ögon.
Det är beklämmande, att folkpartiledningen velat äventyra så stora värden
på längre sikt (ör oppositionen i dess
helhet genom att för en begränsad
partitaktisk fördel engagera sig i en
så föga aptitlig affär.
Välf’ård och valfrihet
Det har länge nog betraktats som ett
politiskt axiom, att samhällets socialpolitiska åtgärder måste få en ständigt ökande omfattning. Nya reformer,
mestadels av generell och obligatorisk
natur, har successivt drivits igenom
och lett till enorm och fortgående ansvällning av den statliga sektorn, samtidigt som den enskilde medborgaren
för denna service fått avstå allt mer
och mer av sin inkomst i skatter och
avgifter. Människorna vill ha det så,
har de politiskt ansvariga kort och
gott dekreterat, inte bara i Sverige
utan praktiskt taget världen över.
Någon egentlig debatt om problematiken i hela dess vidd har knappast
förekommit. Försök i den riktningen
har i polemisk ton tillbakavisats som
reaktionära. Att ifrågasätta välfärdsstaten i dess gängse västerländska utformning anses i vida kretsar som
»politiskt omöjligt».
Men är nu detta alldeles säkert?
Egentligen vet vi rätt litet om hur
människorna vill ha sin välfärd utformad. För många är tvivelsutan den
samhälleliga socialpolitiken en livsnödvändighet. Deras inkomster är för
låga för att de annars skall kunna
klara av olika situationer. Andra åter
utnyttjar självfallet den samhälleliga
servicen, främst därför att de redan
har betalat för den men också därför
att skattebelastningen är så hård, att
de ej anser sig ha råd att anlita privat
service. Det överväldigande flertalet
medborgare har överhuvudtaget föga
eller ingen kännedom om den privata
sjukvård t. ex. som kan erbjudas eller
om möjligheterna att teckna privata
försäkringar i olika sammanhang.
Flertalet människor har således ringa
uppfattning om vilka alternativ som
skulle kunna ställas upp gentemot det
nuvarande systemet. Detta i sin tur
föranleder lätt många att tro, att människorna i gemen är helt nöjda med
sakernas tillstånd.
Det är dock helt ofrånkomligt att
problemet diskuteras ingående. Det är
orimligt att tänka sig att det system
som konstruerats i vad som brukar
kallas bristsamhället också skall kunna
lösa överflödssamhällets problem. Man
brukar räkna med en kraftig produktivitetsökning under de närmaste decennierna. Om denna verkligen kommer till stånd i den omfattning som
skisserats, är det uppenbart att helt
nya förutsättningar skapas beträffande människornas förmåga att utan
samhälleligt stöd klara av besvärligheter av olika slag. Människornas krav
på större valfrihet kommer även att
accentueras. Allt talar för att det
överväldigande flertalet kommer att se
sitt ideal i den typ av samhälle som
på högerhåll kallas ägardemokratien.
Vad tycker de enskilda människorna
själva? Hur tänker de sig in i framtiden? Xr de – som man så ofta
trott – fastlästa vid uppfattningen,
att en förändring av socialpolitiken
är »politiskt omöjlig»? Frågan vållar
just nu livlig debatt i England och
bakgrunden är en brett upplagd
opinionsundersökning, föranstaltad av
the Institute of Economic Affairs, som
redovisats i tidskriften New Society
nr 43f63. Undersökningen har i vissa
avseenden givit högst överraskande
och okonventionella resultat.
Den viktigaste frågeställningen gällde tre olika alternativ av statlig politik, allt under förutsättning att inkomsterna skulle fortsätta att öka under de närmaste tjugo åren. Alternativen var: a) staten bör ta in mera
i skatter och avgifter för att erbjuda
förbättrad och mera omfattande service åt envar. b) Staten bör ta in
mindre i skatter och avgifter och koncentrera sin service till de verkligt behövande, medan övriga bör betala
själva elle·r försäkra sig privat. c) staten bör fortsätta att erbjuda service
åt alla men samtidigt ge envar som så
önskar möjlighet att utträda ur det
allmänna systemet och på egen hand
sörja för sig.
245
De områden av socialpolitiken –
eller välfärden – som avsågs, var de
i engelsk välfärdspolitik tre centrala:
undervisning (som i stor utsträckning
omhänderhas privat – 600 000 av 7,6
milj. engelska barn går i privata skolor), hälso- och sjukvård samt pensioner. Vad gäller hälso- och sjukvärd
liksom pensioner motsatte sig mera
än hälften (b+ c) eller i båda fallen
57 procent en statlig expansion, medan däremot en mycket knapp majoritet (a), 51 procent, önskade en statlig expansion på undervisningens område. Resultatet betraktas helt naturligt så förvånande, att man frågar sig,
om de utfrågade rätt förstått de olika
alternativens innebörd, men motiveringarna som gavs, visar att så förvisso varit fallet. De som önskade en
statlig expansion angav som skäl i
regel jämlikhetsmotiv; de som åter
önskade en koncentration av de statliga insatserna menade att de sämst
ställda borde gynnas av samhället och
de bättre situerade betala för sig
själva; de som önskade ökade möjligheter att utträda ur det allmänna systemet angav mestadels valfriheten
som främsta skäl.
Hur skall då en verklig valfrihet
praktiskt kunna åstadkommas? Många
önskade skatterabatter för de fall, där
privat i stället för samhällelig service
hade utnyttj-ats. Detta skulle eliminera
den »dubbelbetalning» som annars
äger rum. Samtidigt står det klart, att
detta inte löser problemen, allra minst
i England, där 10 av 27 miljoner inkomsttagare inte betalar någon inkomstskatt men väl bidrar till statskassan genom indirekta skatter. I stället försökte man utröna intresset för
ett system, som närmast har den amerikanske professorn Milton Friedman
som upphovsman. I huvudsak går
detta ut på – många varianter är
självfallet tänkbara – att samhället
ställer en »biljett» till den enskilde
”· ·.
·.’
.il. ~
·’
246
medborgarens förfogande, vilken motsvarar den ärliga maximikostnaden för
samhället beträffande t. ex. ett barns
undervisning i statliga läroanstalter
eller den ärliga statliga försäkringskostnaden ifråga om hälso- och sjukvärd. Var och en har sedan att välja
emellan att lösa in denna »voucher»
genom att anlita den statliga servicen
eller använda den privata och betala
eventuell tilläggskostnad själv. Beträffande undervisningen var inte mindre
än 46 procent intresserade av ett så-
dant system, och även när det gällde
hälso- och sjukvärden var intresset
stort – i det senare fallet ställde sig
38 procent intresserade för förslaget.
Anmärkningsvärt är också att finna,
att intresset för detta alternativ starkt
skar över partigränserna. Beträffande
t. ex. hälso- och sjukvården fördelade
sig partitillhörigheten för dem som
önskade en voucher avseende huvuddelen av kostnaderna enligt följande:
av labour 35%, av de konse,rvativa
47%, liberalerna 39% och av övriga
30%.
Av ukymmesskäl har endast huvuddragen av undersökningen kunnat relateras här. Det är emellertid uppenbart att resultatet har sitt stora intresse också för svensk publik. Sannolikt skulle en opinionsundersökning
i Sverige slå ut pä ungefär motsvarande sätt. Detta betyder, att helt naturligt den enskilde medborgaren har
ett stort intresse av ökad valfrihet,
särskilt när han pä allvar inser att
det är hans surt förvärvade slantar
det ytterst rör sig om. När man då talar om valfrihet är det självfallet inte
den demagogiska klyscha som används pä socialdemokratiskt häll. Nej,
det gäller naturligtvis verklig valfrihet med ordentliga alternativ. Den
engelska debatten har sitt stora intresse. Det är angeläget att en motsvarande diskussion kommer till stånd i
Sverige.
skattebesvär
Senast i mitten av augusti har flertalet svenska medborgare att – om de
så önskar – besvära sig över den taxering som verkställts av den lokala
taxeringsnämnden. Detta ger anledning till diverse reflexioner. Den 15
augusti infaller vid en tidpunkt, dä
sannolikt det stora flertalet svenska
medborgare alltjämt upplever antingen
semester eller i vart fall »eftersemester». Kort sagt, vårt nordiska klimat
har skapat en kanske speciell människotyp. Det är knappast någon överdrift att påstå, att AB Sverige i regel
har semesterstängt ~rån midsommar
till åtminstone slutet av augusti. I vart
fall ter det sig svårt för mänga människor att mobilisera det nödvändiga
intresset för vad de uppfattar som
byråkratiska spörsmäl under sommarsäsongen. Och ändå är det under
denna tid som de kanske mera noggrant än annars borde bevaka sina
egna angelägenheter.
Till detta kommer, att värt skattesystem omsider blivit så komplicerat,
att allt fler människor t. o. m. saknar
förrnäga att upprätta sina egna självdeklarationer, den grund efter vilken
de har att betala en stor del av sin
inkomst i skatt. Erfarenheten visar,
att förfarandet i de lokala taxeringsnämnderna är i hög grad godtyckligt.
Mycket beror pä taxeringsnämndsordförandens personliga kompetens. Han
kan vara skicklig och allmänt utrustad
med gott omdöme, vilket man vill hoppas är regel. Han kan ä andra sidan
också vara byråkratisk, alltför nitisk
och t. o. m. stundom betrakta som sin
uppgift att till varje pris – även på
den enskilde medborgarens bekostnad
– se till att sä mycket som möjligt
hamnar i det allmännas ficka. Kort
sagt, praxis i taxeringsnämnderna är
trots alla anvisningar i hög grad varierande, och i allmänhet spelar ledamö-
terna i taxeringsnämnderna en relativt
undanskymd roll. Taxeringsnämndsordföranden är den av länsstyrelsen
tillsatte. Han är också den som är så
arvoderad, att han har reell möjlighet
att tränga in i de enskilda problemen.
Ledamöterna å andra sidan har
uppenbarligen mycket svårt att gå
emot sin ordförande; endast i synnerligen uppenbara fall av bristande omdöme från ordförandens sida torde
detta förekomma.
Om nu så många människor som
faktiskt är fallet tvingas att för sina
deklarationer anlita särskilda deklarationsbyråer eller »experter», skulle
man givetvis önska att motsvarande
service stod till deras förfogande, då
det gällde att till prövningsnämnden
överklaga nämndens beslut. Så är dock
icke fallet och till yttermera visso
torde många människor av sommarlättja eller allmän undfallenhet gentemot myndigheterna avstå från att besvära sig. Sannolikt ger detta svenska
staten liksom kommunerna ett högst
oförtjänt inkomsttillskott varje år.
Vad man skulle önska är givetvis i
första hand en total omläggning av
hela skattesystemet, så att envar skattskyldig medborgare verkligen själv
förmår att själv omhänderha sina mellanhavanden med skattemyndighe- 247
terna och slipper att för dessa – som
det borde vara – så enkla göranden
och låtanden anlita utomstående.
Säkert far också många vill, i det att
de uppfattar taxeringsnämndens beslut
som kungsord: »De förstår det bättre
än jag. Har de sagt att jag skall betala
så och så mycket i skatt är det säkert
riktigt, och jag har alltid varit en
hederlig människa, som rättat mig
efter myndigheterna.» På det sättet
drabbas i synnerhet »de många och
små» av det nuvarande skattesystemets
orättvisor. Alltför ofta blir skillnaden
i kunskap och därmed också »självsäkerhet» inför myndigheterna avgö-
rande. De i detta avseende bättre tillgodosedda klarar sig alltid – de
andra är alltför ofta undfallande mot
»myndigheternas» dekret.
Så länge vi emellertid har vårt nuvarande skattesystem måste det accepteras. Men det vore inte för mycket
begärt, att man snarast vidtog åtgärder
dels för att underlätta besvär över de
lokala taxeringsnämndernas beslut,
dels utsträckte tiden för dessa till en
tidpunkt i september, då människorna
i gemen verkligen har tid och möjlighet att befatta sig med dessa för den
egna individen ofta så högst angelägna
problem.
—~._,