Dagens frågor


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Torsten Nilssons debut
Vår nye utrikesminister möttes vid
sitt tillträde till sin höga post av uppriktiga välgångsönskningar – även
av sina meningsmotståndare. Det berodde inte bara på att han var en annan utrikesminister. Det berodde
framför allt på hans individuella egenskaper: utpräglad politisk begåvning
och fantasi parad med oräddhet,
självständighet och renhårighet, frihet från doktrinarism, god samarbetsförmåga, betydande personlig charm.
Man hade på olika håll anledning tro
att han var ämne till en utrikesminister, som kunde göra en välbehövlig
insats för att återställa Sveriges internationella anseende efter den mörka
epok då vi, mer eller mindre självförvållat, kommit att bli en av de impopuläraste staterna i den fria världen.
Men hr Nilssons debut tycktes åtminstone i förstone bli en serie besvikelser, kanske inte minst för honom
själv. Det är skillnad mellan att vara
ämne till en god utrikesminister och
att hux flux bli en god utrikesminister.
Hr Nilsson har redan från början
mött stötestenar på sin bana, initialsvårigheter, som han kanske kunnat
undvika om han varit bättre förberedd för sitt nya värv. Man kan i detta
sammanhang inte underlåta att instämma med hr Boheman, när han vid
hr Nilssons tillträde som utrikesminister uttryckte sin förvåning över att
socialdemokratin aldrig intresserat sig
för att söka utbilda hr Nilsson för den
uppgift som väntade honom.
Detta är onekligen en kardinalpunkt. Ganska länge har det stått klart
att hr Nilsson skulle komma att bli hr
Undens efterträdare. Varför har man
under sådana omständigheter inte i
god tid gjort honom till medlem av
FN-delegationen, låtit honom delta i
större internationella förhandlingar
av andra slag, givit honom tillfälle att
öva och förkovra sina språkkunskaper? Som det nu varit kan man väl
förstå om hr Nilsson i egenskap av
novis på det utrikespolitiska området
valt att till en början förhålla sig passiv; att förlita sig på sina medarbetare och experter och undvika alla ingripanden till dess att han själv inhämtat så mycket vetande och erfarenhet att han anser sig kunna bilda
sig ett eget omdöme. De flesta förnuftiga personer, som anförtrotts en ny
arbetsuppgift, skulle helt säkert ha
reagerat på samma sätt. Det har sina
fördelar, men det kan också ha sina
nackdelar, och nackdelarna har i hr
Nilssons fall inte undgått att ge sig till
känna.
Ett dåligt omen vid hr Nilssons ämbetstillträde var de ord Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande,
dåvarande borgarrådet Inga Thorsson, vid en avskedsuppvaktning riktade till hans företrädare: »Gud nåde
den efterföljare till östen Unden, som
inte går i hans fotspår!» Detta lika hotfulla som taktlösa yttrande kunde med
allt skäl ha betraktats som ett privat
temperamentsutbrott om icke kort
efter bytet på utrikesministerposten
den häpnadsväckande nyheten tillkännagivits att fru Thorsson utnämnts till
»sakkunnig» inom utrikesdepartementet. Låt vara att hennes uppgift begränsats till att biträda statsrådet Ulla
436
Lindström med handläggning av
vissa frågor rörande biståndsverksamheten till u-länderna och att hr Nilsson med viss hetta lär ha deklarerat
att någon utvidgning av denna uppgift
inte är påtänkt – utnämningen måste
likafullt göra ett ytterst egendomligt
intryck.
På tillfrågan om sina meriter för
det nya uppdraget meddelade fru
Thorsson i en radiointervju att hon
tre gånger besökt Israel, vilket måste
sägas vara en tämligen klen motivering för hennes förvandling från borgarråd till diplomat. Man kan inte
förtänka de observatörer i och utom
landet som, med rätt eller orätt, hemfallit åt misstanken att fru Thorsson
placerats i utrikesförvaltningen som
ett slags politruk från regeringspartiets vänsterflygel med uppgift att
hålla ett öga på hr Nilsson. Hon om
någon bör – i samverkan med statsrådet Lindström – vara kompetent
att övervaka att hr Nilsson inte avviker från sin föregångares linje. Det
finns all anledning att tro, att hr Nilsson inte haft med Inga Thorssons
överförande till utrikesförvaltningen
att skaffa, utan att det får betraktas
som ett legat från företrädaren. Men
så mycket pinsammare måste det ha
varit för den nye utrikesministern att
som en av sina första ärohetshandlingar nödgas kontrasignera en utnämning, som han, om han suttit säkert i
sadeln från första början, förmodligen
inte skulle ha accepterat.
Inga Thorssons lika snabba som
oförmodade transformation från sakkunnig på raggare till sakkunnig på
kvinnornas utbildningsproblem i uländerna – man får hoppas att uländerna inte tar illa upp! – har
dock snarare inrikespolitisk än utrikespolitisk betydelse. Detsamma kan
tyvärr inte sägas om hr Nilssons debut i FN. Den skedde genom ett tal inför generalförsamlingens politiska utskott om stopp för kärnvapenprov,
som i huvudsak byggde på av hr Dnden tidigare framförda tankegångar.
Det hade följaktligen en betänklig
slagsida till förmån för den ryska
ståndpunkten. Hr Nilsson gav uttryck
åt en alldeles omotiverad förståelse
för Sovjets vägran att acceptera internationella kontrollanter på sitt territorium med hänvisning till att Sovjet
betraktar sekretessen beträffande sina
egna försvarsanstalter som ett väsentligt element i själva maktbalansen. Det
är för all del mycket troligt – men
varför skulle Sverige tillerkänna Sovjet anspråk på en högre grad av sekretess än andra makter?
Samtidigt underlät hr Nilsson att
påpeka det elementära faktum att ett
godtagande av USA:s förslag om provstopp i atmosfären, under vatten och
i rymden skulle avlägsna de farligaste
följderna av kapprustningen på kärnvapenområdet och göra slut på den
radioaktiva föroreningen av luft och
vatten. Det enda hindret för denna åtgärd har varit Sovjets envisa krav om
ett okontrollerat stopp för de underjordiska proven. Det föll inte hr Nilsson in att antyda var det verkliga an–
svaret för det nuvarande dödläget ligger. Men detta var bara början. Fortsättningen blev långt värre genom att
Sverige som enda demokratiska stat
i den fria världen biträdde ett av 30
nationer avgivet resolutionsförslag om
okontrollerat provstopp. Det innebar
att vårt land praktiskt taget helt godtog den ryska ståndpunkten och anslöt sig till en opinionsyttring, som
har klar spets mot de länder, vilka
verkligen arbetat för att åstadkomma
ett betryggande provstopp. Det är
samma länder, vilkas gemensamma
försvarsansträngningar utgör en garanti för den fria världens och därmed vårt eget fortbestånd. Man kan
inte förvåna sig över att denna attityd väckt stark irritation på västsidan
och knappast stärkt vår ställning som
supplikant för inträde i EEC.
Man har av flera anledningar svårt
att tro att hr Nilsson själv författat sitt
jungfrutal i FN. Det gör av många skäl
intryck av att vara ett utrikesdepartementalt aktstycke, sammanställt av
några experter, bland vilka det kanske
inte är alltför djärvt att gissa på fru
Myrdal och hr Åström. Oerfaren som
han är har hr Nilsson knappast haft
något annat val än att förlita sig på
sina närmaste medarbetare, som av
bara farten fortsätter att vara mera
undt’mska än hr Unden.
Efter detta kunde man bara hoppas
att den svaghetsperiod, som tycktes
vara oundviklig till dess att hr Nilsson
själv förmådde fatta tyglarna, skulle
bli så kort som möjligt med hänsyn
till att under tiden vårt internationella anseende måste fortsätta att
sjunka. Dessbättre verkar det som om
denna svaghetsperiod redan skulle
vara slut. Om man bortser från det
lätt parodiska intermezzot med hr
byråchefen Olof Palmes uppdrag att
som ambassadör en mission speciale
hylla Algeriet på dess självständighetsdag – och det mest beklagliga med
det var väl egentligen att hr Palme
inte stannade kvar som ambassadör i
Alger – har inga flera olycksfall i
arbetet inträffat. Tvärtom har ett
hoppingivande tecken kunnat inregistreras. Det var hr Nilssons andra
framträdande i FN, denna gång med
ett tal inför generalförsamlingen i
kärnvapenfrågan. Detta tal var till
skillnad från det föregående präglat
av klokhet och takt. Den kritik, som
inte minst från Norges och Danmarks
sida, riktats mot tidigare svenska anföranden och resolutionsförslag, har
tydligen – i förening med oppositionsledarnas anmärkningar i utrikesnämnden – inte varit utan effekt.
Utrikesminister Nilssons anförande
förefaller i hög grad vara anlagt på att
437
undanröja varje missförstånd om den
svenska ståndpunkten och fick därigenom karaktären av en mycket välbehövlig korrigering och komplettering av tidigare inlägg. Hr Nilsson på-
pekade bl. a. att frågan om förhindrande av vidare spridning av kärnvapen måste följa efter ett ev. provstopp och att ett provförbud är ett
villkor för att denna fråga överhuvud
skall kunna tas upp. Han betonade vidare att det svenska förslaget om att
icke kärnvapenmakter skulle vägra
att framdeles för något annat lands
räkning motta kärnvapen på sina territorier icke var avsett att förändra
den rådande maktbalansen. Det åsyftade blott att medlemsstaterna skulle
redogöra för de villkor på vilka de
kunde vara beredda att inlåta sig på
åtaganden av detta slag. Han tillade
att Sverige för egen del inte kunde
binda sig längre än till slutet av år
1963.
När det gällde den kontroversiella
kontrollfrågan, slutligen, underströk
hr Nilsson att svenska regeringen för
sin del deklarerat att någon form av
ömsesidig kontroll borde etableras för
att garantera att stadgandena i en
överenskommelse om atomfria zoner
efterlevdes. Han fastslog att denna
fråga var angelägen och snarast borde
behandlas.
Efter denna klargörande deklaration vill man hoppas att de allt annat
än obegripliga missförstånd om svenska regeringens verkliga syften i
kärnvapenfrågan, som uppkommit på
västmaktshåll, måtte vara skingrade.
Under alla förhållanden känns det
tryggt att veta att vår nye utrikesminister nu av allt att döma börjat tänka
själv.
Den franska presidentmakten
Som bekant måste utgången av den
franska folkomröstningen, som gällde
438
frågan huruvida presidenten i fortsättningen skulle väljas direkt av folket, betecknas som en måttlig framgång för de Gaulle. Han fick inte fullt
u2% av rösterna och räknar man med
hela antalet röstberättigade stannar
de Gaulles andel vid icke fullt 46%.
Detta betecknar en betydande försvagning av hans ställning i den franska opinionen i jämförelse med folkDmröstningarna 1958, 1961 och i april
detta år. Icke förty har de Gaulle förklarat sig vara nöjd med resultatet och
kommer inte, som han hotade strax
före folkomröstningen, att avgå. Även
om man tar hänsyn till att generalen
hade de högre juristerna och hela partiväsendet, sånär som på gaullistpartiet, emot sig betecknar detta resultat
av hans vädjan till folket otvivelaktigt – djupare sett – ett bakslag. Ändock hade han fördelen av att folkomröstningen ägde rum under Kubakrisens höjdpunkt. Som den erfarne politiker de Gaulle är, måste han ha varit beredd på en dylik motgång och
den fråga man allmänt ställer sig är:
varför tog han egentligen risken? Varför har de Gaulle tillgripit ett ur statsrättslig synpunkt diskutabelt förfarande för att genomföra det nya sättet att utse president.
En allmänt utbredd tolkning har varit att orsaken är att söka i generalens djupa förakt för de politiska partierna och hans konsekventa strävan
att bygga sin position på folkomröstningar i stället för på parlamentsval.
Det har också talats om hans handlingssätt som ett uttryck för en förstelning i hans politiska taktik och
om tendenser till en diktatorisk maktattityd.
I samband härmed har man allmänt inte minst i den radikala svenska
press där man ställt sig alltmera positiv till de Gaulle efter hans beslutsamma avveckling av Algerietkrisen,
beklagat generalens handlingssätt.
Emellertid förefaller dessa tolkningar
och dessa beklaganden att bottna i en
bristande förståelse för de Gaulles ytterligt svåra situation, om man nämligen betänker hans utomordentliga
personliga ansvar för Frankrikes
framtid. Ej heller har man tillräckligt
tagit hänsyn till att generalen alltid,
när så krävts, visat sig vara en smidig
taktiker, som förstått att vid behov
gå varsamt fram. När han nu inte gjort
så, måste det finnas tvingande skäl!
Här kommer hans hälsotillstånd in
i bilden. Även om de Gaulle i fortsättningen kan skyddas mot hämndgiriga
attentatsmän ur OAS kan han mänskligt att döma inte för någon längre
tid kvarstå som Frankrikes statsledare.
Påfrestningarna på hans fysik under
de senaste årens maktutövning har
varit utomordentliga, och han kämpar
med ökande synsvårigheter.
Beaktar man detta är det lättare att
förstå att de Gaulle med en så oblidkelig konsekvens har drivit sin politik för
en stark fransk presidentmakt. Hans
bekymmer är att Frankrikes inrikespolitiska stabilitet och yttre ställning
står och faller med honom själv. Den
enda möjligheten att garantera den
politiska stabilitet i statsledningen,
som har visat sig vara så välsignelsebringande för Frankrikes ekonomiska,
sociala och politiska förhållanden är
en stark presidentmakt. För närvarande kan man inte skönja någon gestalt,
som med ens en grad av de Gaulles
personliga auktoritet skulle kunna
efterträda honom. Så mycket viktigare
måste det då vara att hans efterträ-
dare har en stark statsrättslig position
och en politisk förankring i den
franska opinionen, som gör det möjligt
för honom att motverka de sönderfallsfenomen, som är typiska för
fransk parlamentarism. De Gaulle är
ett personligt unicum, en enastående
historisk företeelse. Frankrike kan
inte hoppas att sådana män skall stå
till förfogande i varje kritisk situation. Men man kan åtminstone genom
att skapa en stark presidentmakt bevara presidenten som en kristallisationspunkt i franskt statsliv för alla
de sunda och uppbyggande krafter
som dock finns, kanske framför allt
i den franska administrationen och
näringslivet, men även i det franska
partiväsendet.
1962 års valsiffror
Utgången av 1962 års landstings- och
kommunalval var unik såtillvida att
samtliga partier utom socialdemokraterna fick vidkännas förluster. I stor
utsträckning kom också tendensen
från 1960 års andrakammarval att ge
utslag även vid årets val. De socialdemokratiska röstvinsterna hade till stor
del inkasserats redan 1960 liksom
huvudparten av högerpartiets förluster hade drabbat partiet redan vid
föregående val. Folkpartiet gjorde en
återhämtning från 1958 års »katastrofval» men lyckades likväl ej helt komma upp i samma siffror som 1960. För
centerpartiet bröts den oavbrutna raden av framgångar sedan 1956. Partiet framstår vid sidan av högerpartiet som valets största förlorare. Av
särskild betydelse för centerpartiet
torde vara att årets valutslag klart gav
vid handen att inbrytningsförsöken i
städer och tätorter i stort sett misslyckats. Partiet förmådde icke erövra
något nytt mandat i de landstingsfria
städerna, vilkas krets för övrigt Hälsingborg och Gävle nu lämnat; man
gick endast i land med att behålla det
mandat i Norrköping som erövrats redan 1958. Kommunisterna åter fick
vidkännas ett kraftigt bakslag. Partiet
har med undantag för 1958 års andrakammarval, då kommunisterna likväl
icke ställde upp i alla valkretsar, aldrig
under efterkrigstiden varit så svagt
som efter årets val.
439
För socialdemokratien innebär valutgången 1962 att man gjort sitt bästa
val sedan de båda segervalen 1940 och
1942, då partiet på grund av de exceptionella förhållandena uppnådde
53,8% respektive 50,4% av rösterna.
Därefter har tendensen varit sjunkande ända fram till 1958 års ATP-val.
Utan kommunisthjälp har socialdemokraterna nu majoritet i väljarkåren,
50,4%. De båda borgerliga kärnpartierna, högerpartiet och folkpartiet,
har fått sin gemensamma andel av valmanskåren reducerad till 32,7%. För
de båda partierna har den gemensamma väljarandelen varit i ständigt
sjunkande alltsedan 1956 års segerval, då de tillsammans erhöll 40,9%
av rösterna och väl balanserade mot
socialdemokraternas 44,6%. Bättre
torde misslyckandet i den borgerliga
efterkrigstidspolitiken och den borgerliga splittringens vådor knappast
kunna illustreras.
De absoluta röstetalen för de olika
partierna i 1962 års val blev följande:
högerpartiet 627 332, folkpartiet
696 429, centerpartiet 529 555, socialdemokraterna 2 044 786, kommunisterna 155 303. Partiernas andelar i
valmanskåren och förändringarna sedan 1956 framgår av nedanstående
tabell.
H Fp Cp s K
1956 17,1 23,8 9,4 44,6 5,0
1958 a 19,5 18,2 12,7 46,2 3,4
1958b 20,4 15,6 13,1 46,8 4,0
1960 16,5 17,5 13,6 47,8 4,5
1962 15,5 17,1 13,1 50,4 3,8
Socialdemokraternas röstvinster gav
också utslag mandatmässigt. I Göteborg gick den borgerliga majoriteten
– som vunnits med hjälp av en enda
poströst 1958 – förlorad till socialdemokrater och kommunister tillsammans. Socialdemokraterna erövrade
vidare ensamma majoriteten i Kalmar
läns södra landstingsområde och i
440
Västerbottens landsting. I Stockholms
län, där ställningen efter 1958 års val
var 49-49 mellan det borgerliga och
det socialistiska blocket, fick socialdemokraterna denna gång med hjälp
av två kommunistmandat majoriteten,
59-56. I Kalmar läns norra landstingsområde blev resultatet oavgjort, 11-11,
med ett par hundra rösters borgerlig
övervikt över de båda socialistiska
partierna. Trots kraftigt krympande
marginaler kan den geografiska uppdelningen i politiskt hänseende alltjämt klart skönjas. De borgerliga partierna har sina starkaste bastioner i
södra och västra Sverige och innehar
efter årets val majoriteten i. landstingen i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Xlvsborgs samt Göteborgs- och
Bohus län. I Kalmar norra är ställningen oavgjord; i Stockholm och
Göteborg samt i Stockholms län har
socialdemokraterna majoritet med
kommunisternas hjälp, medan övriga
valkretsar har socialdemokratisk majoritet.
Partiernas mandatförluster och vinster – antalet landstingsmandat har
ökat med 63 – var följande: högerpartiet 262 ( -76), folkpartiet 294
( +47), centerpartiet 229 ( +3), socialdemokraterna 934 ( +90), kommunisterna 30 ( -1).
Till följd av årets valutslag stärker
socialdemokraterna sin majoritet i
första kammaren. Från och med 1964
års riksdag erhåller de även absolut
majoritet vid de gemensamma voteringarna i riksdagen, en majoritet som
på grund av fortsatta mandatvinster
i första kammaren fram till 1966 kommer att öka än mera, om de också
skulle lyckas hålla ställningarna i andra kammaren 1964.
Under förutsättning av borgerlig
valsamverkan kommer förändringarna i första kammaren under den
närmaste fyraårsperioden att bli följande. Högerpartiet vinner ett mandat i Södermanland-Västmanland 1963
från folkpartiet och får 1964 tillsammans med centerpartier lottchans till
ett mandat, som folkpartiet förlorar i
Västernorrland-Jämtland. I ersättning
för dessa båda mandat erövrar folkpartiet ett mandat från centerpartiet
i Göteborgs och Bohus län 1965, allt
under förutsättning att de icke socialistiska partierna samverkar – i annat fall går mandatet till socialdemokraterna. Centerpartiet förlorar tre
mandat, i Blekinge-Kristianstad 1963
på grund av mandatminskning – mandatet går till Stockholms län och tillfaller socialdemokraterna – i Göteborgs och Bohus län samt i Värmlands
län 1965. Som nämnts får centerpartiet dock lottchans till ett mandat i
Västernorrland-Jämtland 1964. Socialdemokraterna vinner fyra mandat och
förlorar ett. Vinsterna görs i Stockholms län 1963 – mandatet överflyttat från Blekinge-Kristianstad – i
Värmland 1965 och i Göteborg från
kommunisterna 1966; till följd av
mandatminskning i VästernorrlandJämtland förlorar socialdemokraterna
1964 ett mandat, men detta överflyttas sannolikt till Malmöhus län, där
det i så fall återgår till socialdemokraterna.
Första kammaren har vid början av
1963 följande utseende: högerpartiet
26, folkpartiet 27, centerpartiet 19, socialdemokraterna 77 och kommunisterna 2. Vid ingången av 1967
skulle kammaren, om ovanstående beräkningar håller streck – allt beroende på inbördes borgerliga överenskommelser – ha följande utseende:
högerpartiet 28 (ev. 27), folkpartiet
26, centerpartiet 16 (ev. 17), socialdemokraterna 80 och kommunisterna 1.
I årets val deltog 80,7% av de röstberättigade. Valdeltagandet var alltså
sämre än vid rekordvalet 1960, då
85,6% gick till val. Samtidigt är dock
årets siffra den högsta som någonsin
redovisats för ett landstings- och kommunalval och överstiger den dittills
högsta noteringen, 80,5% 1950, med
ett par tiondels procent. Totalt sett
överträffas årets valdeltagande
bortsett från 1960 – endast av andrakammarvalet 1948, då 82,7% deltog.
Det har – som det vill synas på goda
grunder – tvärtemot vad som tidigare
varit gällande antagits att det denna
gång är de borgerliga partierna och
främst högerpartiet som icke mäktat
få fram sina väljare till valurnorna.
Är icke denna hypotes riktig, är valnederlaget uppenbarligen än större än
vad som framgår av de direkta siffrorna.
Före valet förutsattes det allmänt,
att poströstandet i år skulle slå alla
tidigare rekord. Så blev nu icke fallet. Totalt avgavs 144 819 poströster,
en siffra som alltså betydligt understiger den frän 1960, 187 303. Däremot
visade det sig att socialdemokraterna
ökade sin andel. Vid årets val fick socialdemokraterna för första gången sedan poströstningen infördes de flesta
poströsterna – 27 fler än högerpartiet. Socialdemokraterna erhöll samma
441
röstandel som högerpartiet, 35,3%.
Högerpartiet har dock väl hållit ställningarna och helt naturligt betyder
poströsterna relativt sett avsevärt mera
för högerpartiet än för socialdemokraterna. övriga partiers andelar blev:
folkpartiet 21,9%, centerpartiet 5,4%
och kommunisterna 1,3%.
De socialdemokratiska framgängarna har lett till att partiets styrkepositioner över landet utjämnats betydligt.
Anmärkningsvärt är likväl, att partiet
förlorade röster absolut sett i de industribetonade kretsarna i Mellan- och
Nordsverige. Detta kan dock icke
undanskymma det borgerliga valnederlaget. Den stora frågan för framtiden blir om partiledningarna inom
de borgerliga partierna skall besinna
sitt ansvar och efter fyrtio års i stort
sett misslyckad borgerlig politik äntligen lotsa in sina partier på en väg
som kan leda till förnyelse. Och som
så mänga gånger påtalats i Svensk
Tidskrift, den enda framkomliga vä-
gen till förnyelse torde vara en effektiv samverkan med sikte på en framtida sammanslagning av åtminstone
de båda borgerliga kärnpartierna, hö-
gerpartiet och folkpartiet.