Dagens frågor
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENSFRÅGOR
Dag Hammarskjöld-professuren
i internationell rätt
I samband med Dag Hammarskjölds
bortgång har Lunds studentkår i en
skrivelse till Konungen föreslagit inrättandet av en Dag Hammarskjöldprofessur i internationell rätt vid
Lunds universitet. – Ett liknande
förslag har också framförts från Uppsala universitet. Juridiska fakulteten
därstädes och Uppsala studentkär har
nämligen föreslagit att till en redan
tidigare beslutad professur i internationell rätt skulle knytas Dag Hammarskjölds namn.
I lundastudenternas skrivelse framhälles, att det är sä mycket mera
angeläget att knyta Dag Hammarskjölds namn till en professur i internationell rätt som denne under hela
sin tid som generalsekreterare enträ-
get och mälmedvetet arbetat på att
stärka den internationella rättens
ställning för att härigenom fä ett verkningsfullt medel att lösa mellanfolkliga tvister. Ett universitets möjligheter att verka för detta hammarskjöldska ideal är att utforska den
internationella rätten och att vidareutveckla denna. I skrivelsen betonas
vidare den internationella rättens
historiska anknytning till Lunds universitet. Under universitetets första
tid verkade nämligen där dåtidens
främste folkrättsexpert, Samuel von
Pufendorf. Genom att inrätta den
föreslagna professuren skulle universitetet ånyo fä möjlighet att göra en
insats för att stärka den internationella rättens ställning.
De ifrågavarande framställningarna
har mötts av ett positivt gensvar i pressen. De har sålunda understötts av ett
flertal tidningar. Svenska Dagbladet
erinrar om att förslaget att inrätta en
Dag Hammarskjöld-professur i internationell rätt står i samklang med den
nye universitetskanslerns uttalande
efter utnämningen. Denne framhöll
nämligen dä betydelsen av förbättrade internationella förbindelser, vilket för universitetens del särskilt
borde innebära intensifierad forskning pä den internationella rättens
område. Man borde enligt tidningen
med hänsyn till den uppfattning, som
den nye kanslern sålunda uttalat, förvänta snara och positiva åtgärder i
denna fråga.
Denna förmodan blev bestyrkt, då
kanslern den 16 oktober avgav sitt
remissyttrande över lundastudenternas skrivelse. I yttrandet underströk
kanslern angelägenheten av att ämnet internationell rätt blir företrätt
genom professurer vid rikets samtliga
juridiska fakulteter. Kanslern hemställde förty, att Kungl. Maj:t i 1962
års statsverksproposition mätte föreslå inrättandet av en professur i internationell rätt vid Lunds universitet
frän och med budgetåret 1963/1964.
Kanslern hemställde vidare i sitt petitaäskande för Uppsala universitet om
en professur i internationell rätt därstädes. I sin motivering framhöll därvid kanslern beträffande folkrättens
ställning och betydelse följande. Motsättningarna mellan de västeuropeiskt
orienterade staterna samt de s. k. folkdemokratierna och det nya element,
som de självständigblivna kolonialomrädena utgör i det internationella umgänget, har väsentligt raserat den enhetlighet i civilisation och rättsuppfattning, som varit den tidigare folkrättens grund. Den pågående utvecklingen har ökat den internationella
rättens betydelse för de praktiskt
verksamma juristerna genom att kommunikationerna och handelsförbindelserna mellan länderna blivit allt
livligare.
Frågan om professurens namn ansåg kanslern böra prövas i ett större
sammanhang. Tidigare hade nämligen
enskild persons namn endast knutits
till donationsprofessurer. Goda skäl
hade dock, enligt kanslern, anförts
för tanken att i de aktuella fallen
frångå denna linje. – I anledning av
detta yttrande har Lunds studentkär
i en senare skrivelse understrukit vikten av att professuren erhåller Dag
Hammarskjölds namn. Härigenom
skulle genom blotta namngivningen
anges inriktningen av den föreslagna
folkrättsliga forskningen. Huvudsyftet
med professuren borde vara att söka
utforma och vidareutveckla den folkrätt som erfordras för att på rättslig
väg lösa mellanfolkliga tvister. Det
vore av största vikt, att med nuvarande skarpa motsatsställning mellan
olika block tillfälle funnes, att i ett
neutralt land bedriva forskning inom
bland annat denna del av folkrätten.
Enligt studentkärens uppfattning är
det av synnerlig betydelse för att professuren skall kunna fylla sin uppgift,
att densamma erhåller Dag Hammarskjölds namn.
Det är glädjande att finna att universitetskanslern visat ett så positivt
intresse för denna fråga, och det är
att hoppas att statsmakterna vid den
kommande behandlingen av ärendet
skall visa lika stor framsynthet. Det
är nämligen synnerligen angeläget, att
ämnet internationell rätt finnes före- 449
trätt vid samtliga våra universitet.
Härför talar redan den föreskrivna
riksgiltigheten för tentamina och
andra kunskapsprov. Härtill kommer
behovet av aktiv grundforskning på
den internationella rättens område.
Hittills har denna forskning hos oss
varit försummad. Detta är att beklaga
med hänsyn till att det för en liten
stat som Sverige är angeläget att
städse ha tillgäng till en på vetenskaplig forskning grundad aktuell folkrättslig kunskap.
Den polska kyrkostriden
Det har funnits, och finns, en tendens
på mänga håll att tro att Polen är ett
mindre kommunistiskt land än de
övriga satellitstaterna. Särskilt i Förenta staterna tycks man ha hängivit
sig åt vissa förhoppningar. Ända tills
helt nyligen har sålunda Polen fått
amerikanska lån, något som ställt landet i klass med Jugoslavien, som man
i USA i någon män trott sig kunna
köpa till mindre kommunistvänligheL
I fråga om Jugoslavien torde illusionerna ha skingrats i och med den
avslöjande neutralistkongressen i Belgrad. Vad beträffar Polen är det rena
naiviteten att t. ex. spekulera i att
Gomulka inte skulle vara kommunist.
Sant är att utvecklingen i Polen
inte har gått lika långt som i Sovjetunionen. I Polen existerar sålunda
ännu den katolska kyrkan, och den
är inte förslavad som den ortodoxa i
Ryssland. Men motsättningarna mellan stat och kyrka är stora. Polen var
och är i hög grad ett katolskt land.
För en kommunistisk diktaturregim
är det emellertid i längden olidligt
att bredvid sig ha en annan makt
med pretentioner på att fä utöva ett
direkt inflytande på folket. Den
katolska kyrkan erkänner dessutom
sitt andliga överhuvud i Rom och
inte i Moskva.
450
Kyrkostriden – och till en viss
grad kan man tala om kyrkoförföljelserna – i Polen har många olika
aspekter. Den senaste utvecklingen
sammanhänger med religionsundervisningen. Den 15 juli i år antogs i
sejmen en lag som bl. a. förbjöd religionsundervisning i skolorna. Beslutet behöver i och för sig inte innebära
annat än att staten fastställer vad som
får förekomma på skolschemat och
överlämnar till hemmen och kyrkan
att sköta barnens övriga, i detta fallet religiösa fostran. Men den 19
augusti synes regeringen ha gått ett
steg vidare och i anslutning till lagen
den 15 juli ha utfärdat regler också
för den kyrkliga ungdomsverksamheten. Religionsundervisning utanför
skolan får nu bedrivas högst 2 timmar i veckan. Den måste företagas i
särskilt inredda lokaler. Lärarna skall
godkännas av myndigheterna varvid
de som tillhöra religiösa ordnar inte
får komma ifråga. Viss registrering av
undervisningen skall ske etc. Vilka
rika tillfällen till trakasserier från
myndigheternas sida som härmed
öppnar sig kan man lätt inse. Lokalfrågan är därvid typisk. Man tilläter
inte religionslärarna att använda skolbyggnaderna utan kräver att andra
lokaler omedelbart skall finnas färdiga. Då så ej är fallet, blir undervisningen olaglig.
De katolska biskoparna, omkring
30 stycken, sammanträdde i slutet av
augusti i Breslau. Resultatet av deras
diskussioner föreligger i ett herdabrev med protester. I början av september hade »Trybuna Ludu» så en
artikel med innehåll, att nu sökte
återigen vissa biskopar att förmå det
lägre prästerskapet att handla mot
lagen. »Patriotiska föräldrar» borde,
liksom skolmyndigheterna, se till att
de inte hade framgäng i sina försök.
»Samvetsfriheten» måste skyddas. Givetvis frågar ingen kommunist efter
andras samveten. Vad som händer i
Polen är att det kommunistiska partiet utnyttjar de statliga organen för
att under täckmantel av intresse för
en »objektiv» undervisning försöka
strypa både kyrkans och hemmens
vilja och förmåga att ge barn och
ungdom kunskap om kristen ideologi.
I stället fortsätter, inom skolans ram
och utan hänsyn till objektiviteten,
försöken att indoktrinera ungdomen
med kommunistiska läror. Det är
glädjande och uppmuntrande att
kunna konstatera, hur svår den uppgiften tycks vara i länder som Polen
och östtyskland, där en västerländsk
tradition ännu finns levande kvar.
En röd-grön skattemanöver
Det kom väl som en glad överraskning
för många medborgare, när herrarna
Sträng och Hedlund plötsligt framträdde med beskedet, att de tillsammans räknat ut, att de skulle kunna
ge det svenska folket en skattesänkning i present. Ser man närmare på
förslaget finns det dock anledning till
kritiska reflektioner, framför allt för
det sätt på vilket förslaget kommit
fram och presenterats.
Meningen är först och främst att
avskaffa dyrortsgraderingen. De statliga och kommunala ortsavdragen blir
desamma i alla kommuner och höjs
dessutom till 4 500 kronor för gifta
och 2 250 kronor för ogifta. Den statliga inkomstskatten görs proportionell
upp till 20 000 resp. 10 000 kronor,
och marginalskatten minskas vid inkomster mellan 14 000 och 30 000
kronor, resp. 7 000 och 27 000 kronor,
men bibehålls enligt nu gällande höga
progressivitet vid inkomster därutöver. Vidare sker en viss höjning för
den s. k. tudelningsgränsen för sambeskattningen och borttages folkpensions- och sjukvårdsförsäkringsavgifterna för inkomster upp till 2 400 kronor. Detta allt medför enligt beräkningarna en minskning av den statliga
beskattningen med 825 mkr. Så långt
är nästan allt gott och väl, men som
vanligt tar man igen med ena handen
vad man givit med den andra och väl
det. Omsättningsskatten höjs från 4
.till 6%, vilket ger 940 mkr., och dessutom skärps beskattningen på bensin
och motorbrännoljor med 140 mkr.
skatteintäkterna under de sistnämnda
huvudtitlarna ökas således med 1 080
mkr. Resultatet blir således en nettoökning av beskattningen och därmed
av statsinkomsterna med 225 mkr.
Vad kommunerna beträffar skulle
{)rtsavdragsreformen ha medfört en
inkomstminskning av 270 mkr., men
detta belopp kommer att ersättas av
staten, varjämte ersättningen till
skattetyngda kommuner ökas med 30
n1kr. I samband med höjningen av
·omsättningsskatten får staten en ytterligare utgiftsstegring å 40 mkr. Vidare
föreslås – såsom kompensation för
omsättningsskattehöjningen – en förbättring av folkpensionerna med nya
indextillägg å tillhopa 40 mkr. och en
höjning av barnbidragen till 550 kr.
per år, vilket drar en kostnad av 175
mkr. De sammanlagda utgiftsökningarna uppgår således till 550 mkr.
Drages därifrån den ovan angivna
nettoökningen av statsinkomsterna å
255 mkr., uppkommer en merbelastning å statsverket av sammanlagt 300
mkr.
Totalt sett innebär förslaget således
inte någon skattesänkning utan endast
ett ersättande av vissa direkta skatter
med skärpt indirekt beskattning. Merbelastningen på statskassan hänför sig
praktiskt taget helt till de utgiftsökningar som sammanhänger med ökningen av statens egna kostnader för
omsättningsskatten samt med förbättringen av folkpensionerna och barnbidragen.
Det märkliga med detta förslag, som
451
är avsett att träda i kraft redan den 1
januari 1962, är något annat. Det har
lagts fram mindre än ett halvt år efter
det att riksstaten antagits för det lö-
pande budgetåret, och utan att några
som helst uppgifter presenterats rö-
rande statsverkets tillstånd cch behov.
Den statsfinansiella ställningen är
sannolikt sådan, att den direkta beskattningen kan sänkas utan någon
kompenserande höjning av omsättningsskatten. Men detta är tydligen
något som förslagsställarna vill undanhålla riksdagen och i varje fall
allmänheten. Särskilt mot skärpningen
av beskattningen på motorbränslen
finns det anledning till allvarliga invändningar. Den kommer uppenbarligen att öka kostnaderna för produktionen och därmed verka prishöjande.
Det är en kuriös motivering som
presteras för höjningen av skatterna
på motorbränslen. Finansministern
tycker inte att det bör ifrågakomma
att bensin och motorbrännolja vid
höjningen av omsättningsskatten »förbilligas relativt sett ännu mera i förhållande till den varubeskattade konsumtionen». Det skulle med andra ord
finnas ett nödvändigt sammanhang
mellan skatterna på motorbränslen
och omsättningsskatten. Detta är naturligtvis nonsens. Resonemangets
orimlighet framträder tydligt mot
bakgrund av att finansministern förut
inte dragit sig för att vidtaga mycket
avsevärda skärpningar av beskattningen på motorbrännoljor såsom en
speciell åtgärd fullkomligt oberoende
av beskattningen i övrigt.
Oavsett vilken ståndpunkt vi tar till
förslaget om den nu ifrågasatta ganska
betydande omläggningen av vårt
skattesystem, är det uppseendeväckande, att frågan nu tagits upp, trots
att den är föremål för en stor pågå-
ende utredning, och trots att icke nå-
gon del av förslaget gjorts till föremäl
ens för sedvanlig remissbehandling.
452
För skattebetalarna på landsbygden är
det förvisso angenämt med en avsevärd lindring av kommunalbeskattningen, men nog borde det ha varit
på sin plats att genom en ordentlig
utredning få konstaterat, huruvida en
utjämning av levnadskostnaderna
mellan olika kommuner nu har fort·
skridit så långt att en fullständig avveckling av dyrortsgrupperingen är
befogad. Den pågående skatteberedningen sysslar bland annat med just
detta problem och skulle, enligt finansministerns besked i våras, redovisa sina överväganden redan nästa
år! Hela den nu ifrågavarande skatteaktionen har onekligen betänkliga
drag av godtycklighet.
Detta understryks ytterligare genom
det sätt på vilket propositionen har
kommit till, nämligen efter hemliga
förhandlingar mellan regeringen och
centerpartiet. Låt vara att därigenom
förslagets antagande blivit på förhand
garanterat, men det betyder också,
med hänsyn till den bristfälliga utredningen på flera punkter, att det
icke av riksdagen kan underkastas erforderlig sakbehandling. Att riksdagen
då och då nonchaleras har vi väl fått
bevittna förut, men att det sker på ett
så ostentativt sätt som nu har hittills
inte varit vanligt. För centerpartiet,
som numera till och med hjälper regeringen att skriva dess propositioner
blir det svårt att i fortsättningen upprätthålla ens skenet av att vara ett
oppositionsparti.
staten och folkbildningsverksamheten
Det innehållsrika förslag, som 1960
års folkbildningsutredning under
landshövding Gösta Elfvings ledning
i höst överlämnat till statsrådet Edenman, inrymmer en rad förslag. Man
vill rationalisera och förenkla statsbidragsgivningen, stödja kvalitetssträ-
vandena och ge bättre möjligheter för
folkbildningsorganisationerna att anpassa sin verksamhet efter samhällsutvecklingen. Även om man kan diskutera beredningens förslag till bidragsfördelning åt studiecirkelverksamheten – på den punkten har en
av ledamöterna, studierektor Henry
Jarild, reserverat sig- finns det ändå
anledning att glädja sig över beredningens positiva inställning till folkbildningsverksamheten. Det fria och
frivilliga bildningsarbetet är av utomordentlig betydelse för det kulturella
framåtskridandet i vårt land, framhåller den bl. a.
Intressanta är de undersökningar
som utförts och nu redovisas i utredningen. De bekräftar det redan kända
faktum att föreläsningsverksamheten
går tillbaka, medan studieförbundens
verksamhet går framåt. Alldeles särskilt gäller detta studiecirkelverksamheten, som nästan tredubblats under
de senaste tio åren.
När det gäller de ämnen som dominerar, skiljer sig föreläsningarna mycket från studiecirklarna. Ämnet geografi intar sålunda en dominerande
plats i föreläsningslokalerna och därefter följer naturvetenskap, sång, folklivsforskning och historia (6-7% av
samtliga föreläsningar).
I studiecirklarna är ämnesvalet ett
annat. Där har språk och estetiska
ämnen – särskilt sång och musik –
en framträdande plats. Medan samhälls- och rättsvetenskap intar en ytterst blygsam plats på föreläsningsprogrammen, har detta ämne gjort en
snabb framryckning i studiecirklarna
på de allra sista åren. I ämnet historia
förekommer däremot mycket få studiecirklar (160 1958/1959 mot 11 465
i samhälls- och rättsvetenskap). Beredningen anser att dessa siffror är
bevis på att deltagarna i första hand
vill ägna sig åt dagens och morgondagens samhällsfrågor, men de märkliga disproportionerna i det historiska intresset mellan föreläsningarna
och studiecirklarna tyder på att det
också ligger bakom en medveten strä-
van från vissa studieledares sida att
skjuta fram samhällskunskapen på
historiens bekostnad. Detta framgår
indirekt av beredningens konstaterande, att olika ämnen förekommer i
mycket olika omfattning inom de 13
olika studieförbunden och att det inte
stöter på några problem att särskilja
453
ett studieförbunds profil vad ämnen
beträffar.
slutligen kan anföras att ungdomscirkelverksamheten är i rask utveckling och att de religiösa organisationerna där är klart ledande före
idrotts- och nykterhetsorganisationerna. De siffror som anförs vittnar
sannerligen inte om någon minskad
aktivitet eller sjunkande intresse från
de kristna samfundens sida att stödja
ungdomsledarutbildningen.
Dag Hammarskjöld-professuren
i internationell rätt
I samband med Dag Hammarskjölds
bortgång har Lunds studentkår i en
skrivelse till Konungen föreslagit inrättandet av en Dag Hammarskjöldprofessur i internationell rätt vid
Lunds universitet. – Ett liknande
förslag har också framförts från Uppsala universitet. Juridiska fakulteten
därstädes och Uppsala studentkär har
nämligen föreslagit att till en redan
tidigare beslutad professur i internationell rätt skulle knytas Dag Hammarskjölds namn.
I lundastudenternas skrivelse framhälles, att det är sä mycket mera
angeläget att knyta Dag Hammarskjölds namn till en professur i internationell rätt som denne under hela
sin tid som generalsekreterare enträ-
get och mälmedvetet arbetat på att
stärka den internationella rättens
ställning för att härigenom fä ett verkningsfullt medel att lösa mellanfolkliga tvister. Ett universitets möjligheter att verka för detta hammarskjöldska ideal är att utforska den
internationella rätten och att vidareutveckla denna. I skrivelsen betonas
vidare den internationella rättens
historiska anknytning till Lunds universitet. Under universitetets första
tid verkade nämligen där dåtidens
främste folkrättsexpert, Samuel von
Pufendorf. Genom att inrätta den
föreslagna professuren skulle universitetet ånyo fä möjlighet att göra en
insats för att stärka den internationella rättens ställning.
De ifrågavarande framställningarna
har mötts av ett positivt gensvar i pressen. De har sålunda understötts av ett
flertal tidningar. Svenska Dagbladet
erinrar om att förslaget att inrätta en
Dag Hammarskjöld-professur i internationell rätt står i samklang med den
nye universitetskanslerns uttalande
efter utnämningen. Denne framhöll
nämligen dä betydelsen av förbättrade internationella förbindelser, vilket för universitetens del särskilt
borde innebära intensifierad forskning pä den internationella rättens
område. Man borde enligt tidningen
med hänsyn till den uppfattning, som
den nye kanslern sålunda uttalat, förvänta snara och positiva åtgärder i
denna fråga.
Denna förmodan blev bestyrkt, då
kanslern den 16 oktober avgav sitt
remissyttrande över lundastudenternas skrivelse. I yttrandet underströk
kanslern angelägenheten av att ämnet internationell rätt blir företrätt
genom professurer vid rikets samtliga
juridiska fakulteter. Kanslern hemställde förty, att Kungl. Maj:t i 1962
års statsverksproposition mätte föreslå inrättandet av en professur i internationell rätt vid Lunds universitet
frän och med budgetåret 1963/1964.
Kanslern hemställde vidare i sitt petitaäskande för Uppsala universitet om
en professur i internationell rätt därstädes. I sin motivering framhöll därvid kanslern beträffande folkrättens
ställning och betydelse följande. Motsättningarna mellan de västeuropeiskt
orienterade staterna samt de s. k. folkdemokratierna och det nya element,
som de självständigblivna kolonialomrädena utgör i det internationella umgänget, har väsentligt raserat den enhetlighet i civilisation och rättsuppfattning, som varit den tidigare folkrättens grund. Den pågående utvecklingen har ökat den internationella
rättens betydelse för de praktiskt
verksamma juristerna genom att kommunikationerna och handelsförbindelserna mellan länderna blivit allt
livligare.
Frågan om professurens namn ansåg kanslern böra prövas i ett större
sammanhang. Tidigare hade nämligen
enskild persons namn endast knutits
till donationsprofessurer. Goda skäl
hade dock, enligt kanslern, anförts
för tanken att i de aktuella fallen
frångå denna linje. – I anledning av
detta yttrande har Lunds studentkär
i en senare skrivelse understrukit vikten av att professuren erhåller Dag
Hammarskjölds namn. Härigenom
skulle genom blotta namngivningen
anges inriktningen av den föreslagna
folkrättsliga forskningen. Huvudsyftet
med professuren borde vara att söka
utforma och vidareutveckla den folkrätt som erfordras för att på rättslig
väg lösa mellanfolkliga tvister. Det
vore av största vikt, att med nuvarande skarpa motsatsställning mellan
olika block tillfälle funnes, att i ett
neutralt land bedriva forskning inom
bland annat denna del av folkrätten.
Enligt studentkärens uppfattning är
det av synnerlig betydelse för att professuren skall kunna fylla sin uppgift,
att densamma erhåller Dag Hammarskjölds namn.
Det är glädjande att finna att universitetskanslern visat ett så positivt
intresse för denna fråga, och det är
att hoppas att statsmakterna vid den
kommande behandlingen av ärendet
skall visa lika stor framsynthet. Det
är nämligen synnerligen angeläget, att
ämnet internationell rätt finnes före- 449
trätt vid samtliga våra universitet.
Härför talar redan den föreskrivna
riksgiltigheten för tentamina och
andra kunskapsprov. Härtill kommer
behovet av aktiv grundforskning på
den internationella rättens område.
Hittills har denna forskning hos oss
varit försummad. Detta är att beklaga
med hänsyn till att det för en liten
stat som Sverige är angeläget att
städse ha tillgäng till en på vetenskaplig forskning grundad aktuell folkrättslig kunskap.
Den polska kyrkostriden
Det har funnits, och finns, en tendens
på mänga håll att tro att Polen är ett
mindre kommunistiskt land än de
övriga satellitstaterna. Särskilt i Förenta staterna tycks man ha hängivit
sig åt vissa förhoppningar. Ända tills
helt nyligen har sålunda Polen fått
amerikanska lån, något som ställt landet i klass med Jugoslavien, som man
i USA i någon män trott sig kunna
köpa till mindre kommunistvänligheL
I fråga om Jugoslavien torde illusionerna ha skingrats i och med den
avslöjande neutralistkongressen i Belgrad. Vad beträffar Polen är det rena
naiviteten att t. ex. spekulera i att
Gomulka inte skulle vara kommunist.
Sant är att utvecklingen i Polen
inte har gått lika långt som i Sovjetunionen. I Polen existerar sålunda
ännu den katolska kyrkan, och den
är inte förslavad som den ortodoxa i
Ryssland. Men motsättningarna mellan stat och kyrka är stora. Polen var
och är i hög grad ett katolskt land.
För en kommunistisk diktaturregim
är det emellertid i längden olidligt
att bredvid sig ha en annan makt
med pretentioner på att fä utöva ett
direkt inflytande på folket. Den
katolska kyrkan erkänner dessutom
sitt andliga överhuvud i Rom och
inte i Moskva.
450
Kyrkostriden – och till en viss
grad kan man tala om kyrkoförföljelserna – i Polen har många olika
aspekter. Den senaste utvecklingen
sammanhänger med religionsundervisningen. Den 15 juli i år antogs i
sejmen en lag som bl. a. förbjöd religionsundervisning i skolorna. Beslutet behöver i och för sig inte innebära
annat än att staten fastställer vad som
får förekomma på skolschemat och
överlämnar till hemmen och kyrkan
att sköta barnens övriga, i detta fallet religiösa fostran. Men den 19
augusti synes regeringen ha gått ett
steg vidare och i anslutning till lagen
den 15 juli ha utfärdat regler också
för den kyrkliga ungdomsverksamheten. Religionsundervisning utanför
skolan får nu bedrivas högst 2 timmar i veckan. Den måste företagas i
särskilt inredda lokaler. Lärarna skall
godkännas av myndigheterna varvid
de som tillhöra religiösa ordnar inte
får komma ifråga. Viss registrering av
undervisningen skall ske etc. Vilka
rika tillfällen till trakasserier från
myndigheternas sida som härmed
öppnar sig kan man lätt inse. Lokalfrågan är därvid typisk. Man tilläter
inte religionslärarna att använda skolbyggnaderna utan kräver att andra
lokaler omedelbart skall finnas färdiga. Då så ej är fallet, blir undervisningen olaglig.
De katolska biskoparna, omkring
30 stycken, sammanträdde i slutet av
augusti i Breslau. Resultatet av deras
diskussioner föreligger i ett herdabrev med protester. I början av september hade »Trybuna Ludu» så en
artikel med innehåll, att nu sökte
återigen vissa biskopar att förmå det
lägre prästerskapet att handla mot
lagen. »Patriotiska föräldrar» borde,
liksom skolmyndigheterna, se till att
de inte hade framgäng i sina försök.
»Samvetsfriheten» måste skyddas. Givetvis frågar ingen kommunist efter
andras samveten. Vad som händer i
Polen är att det kommunistiska partiet utnyttjar de statliga organen för
att under täckmantel av intresse för
en »objektiv» undervisning försöka
strypa både kyrkans och hemmens
vilja och förmåga att ge barn och
ungdom kunskap om kristen ideologi.
I stället fortsätter, inom skolans ram
och utan hänsyn till objektiviteten,
försöken att indoktrinera ungdomen
med kommunistiska läror. Det är
glädjande och uppmuntrande att
kunna konstatera, hur svår den uppgiften tycks vara i länder som Polen
och östtyskland, där en västerländsk
tradition ännu finns levande kvar.
En röd-grön skattemanöver
Det kom väl som en glad överraskning
för många medborgare, när herrarna
Sträng och Hedlund plötsligt framträdde med beskedet, att de tillsammans räknat ut, att de skulle kunna
ge det svenska folket en skattesänkning i present. Ser man närmare på
förslaget finns det dock anledning till
kritiska reflektioner, framför allt för
det sätt på vilket förslaget kommit
fram och presenterats.
Meningen är först och främst att
avskaffa dyrortsgraderingen. De statliga och kommunala ortsavdragen blir
desamma i alla kommuner och höjs
dessutom till 4 500 kronor för gifta
och 2 250 kronor för ogifta. Den statliga inkomstskatten görs proportionell
upp till 20 000 resp. 10 000 kronor,
och marginalskatten minskas vid inkomster mellan 14 000 och 30 000
kronor, resp. 7 000 och 27 000 kronor,
men bibehålls enligt nu gällande höga
progressivitet vid inkomster därutöver. Vidare sker en viss höjning för
den s. k. tudelningsgränsen för sambeskattningen och borttages folkpensions- och sjukvårdsförsäkringsavgifterna för inkomster upp till 2 400 kronor. Detta allt medför enligt beräkningarna en minskning av den statliga
beskattningen med 825 mkr. Så långt
är nästan allt gott och väl, men som
vanligt tar man igen med ena handen
vad man givit med den andra och väl
det. Omsättningsskatten höjs från 4
.till 6%, vilket ger 940 mkr., och dessutom skärps beskattningen på bensin
och motorbrännoljor med 140 mkr.
skatteintäkterna under de sistnämnda
huvudtitlarna ökas således med 1 080
mkr. Resultatet blir således en nettoökning av beskattningen och därmed
av statsinkomsterna med 225 mkr.
Vad kommunerna beträffar skulle
{)rtsavdragsreformen ha medfört en
inkomstminskning av 270 mkr., men
detta belopp kommer att ersättas av
staten, varjämte ersättningen till
skattetyngda kommuner ökas med 30
n1kr. I samband med höjningen av
·omsättningsskatten får staten en ytterligare utgiftsstegring å 40 mkr. Vidare
föreslås – såsom kompensation för
omsättningsskattehöjningen – en förbättring av folkpensionerna med nya
indextillägg å tillhopa 40 mkr. och en
höjning av barnbidragen till 550 kr.
per år, vilket drar en kostnad av 175
mkr. De sammanlagda utgiftsökningarna uppgår således till 550 mkr.
Drages därifrån den ovan angivna
nettoökningen av statsinkomsterna å
255 mkr., uppkommer en merbelastning å statsverket av sammanlagt 300
mkr.
Totalt sett innebär förslaget således
inte någon skattesänkning utan endast
ett ersättande av vissa direkta skatter
med skärpt indirekt beskattning. Merbelastningen på statskassan hänför sig
praktiskt taget helt till de utgiftsökningar som sammanhänger med ökningen av statens egna kostnader för
omsättningsskatten samt med förbättringen av folkpensionerna och barnbidragen.
Det märkliga med detta förslag, som
451
är avsett att träda i kraft redan den 1
januari 1962, är något annat. Det har
lagts fram mindre än ett halvt år efter
det att riksstaten antagits för det lö-
pande budgetåret, och utan att några
som helst uppgifter presenterats rö-
rande statsverkets tillstånd cch behov.
Den statsfinansiella ställningen är
sannolikt sådan, att den direkta beskattningen kan sänkas utan någon
kompenserande höjning av omsättningsskatten. Men detta är tydligen
något som förslagsställarna vill undanhålla riksdagen och i varje fall
allmänheten. Särskilt mot skärpningen
av beskattningen på motorbränslen
finns det anledning till allvarliga invändningar. Den kommer uppenbarligen att öka kostnaderna för produktionen och därmed verka prishöjande.
Det är en kuriös motivering som
presteras för höjningen av skatterna
på motorbränslen. Finansministern
tycker inte att det bör ifrågakomma
att bensin och motorbrännolja vid
höjningen av omsättningsskatten »förbilligas relativt sett ännu mera i förhållande till den varubeskattade konsumtionen». Det skulle med andra ord
finnas ett nödvändigt sammanhang
mellan skatterna på motorbränslen
och omsättningsskatten. Detta är naturligtvis nonsens. Resonemangets
orimlighet framträder tydligt mot
bakgrund av att finansministern förut
inte dragit sig för att vidtaga mycket
avsevärda skärpningar av beskattningen på motorbrännoljor såsom en
speciell åtgärd fullkomligt oberoende
av beskattningen i övrigt.
Oavsett vilken ståndpunkt vi tar till
förslaget om den nu ifrågasatta ganska
betydande omläggningen av vårt
skattesystem, är det uppseendeväckande, att frågan nu tagits upp, trots
att den är föremål för en stor pågå-
ende utredning, och trots att icke nå-
gon del av förslaget gjorts till föremäl
ens för sedvanlig remissbehandling.
452
För skattebetalarna på landsbygden är
det förvisso angenämt med en avsevärd lindring av kommunalbeskattningen, men nog borde det ha varit
på sin plats att genom en ordentlig
utredning få konstaterat, huruvida en
utjämning av levnadskostnaderna
mellan olika kommuner nu har fort·
skridit så långt att en fullständig avveckling av dyrortsgrupperingen är
befogad. Den pågående skatteberedningen sysslar bland annat med just
detta problem och skulle, enligt finansministerns besked i våras, redovisa sina överväganden redan nästa
år! Hela den nu ifrågavarande skatteaktionen har onekligen betänkliga
drag av godtycklighet.
Detta understryks ytterligare genom
det sätt på vilket propositionen har
kommit till, nämligen efter hemliga
förhandlingar mellan regeringen och
centerpartiet. Låt vara att därigenom
förslagets antagande blivit på förhand
garanterat, men det betyder också,
med hänsyn till den bristfälliga utredningen på flera punkter, att det
icke av riksdagen kan underkastas erforderlig sakbehandling. Att riksdagen
då och då nonchaleras har vi väl fått
bevittna förut, men att det sker på ett
så ostentativt sätt som nu har hittills
inte varit vanligt. För centerpartiet,
som numera till och med hjälper regeringen att skriva dess propositioner
blir det svårt att i fortsättningen upprätthålla ens skenet av att vara ett
oppositionsparti.
staten och folkbildningsverksamheten
Det innehållsrika förslag, som 1960
års folkbildningsutredning under
landshövding Gösta Elfvings ledning
i höst överlämnat till statsrådet Edenman, inrymmer en rad förslag. Man
vill rationalisera och förenkla statsbidragsgivningen, stödja kvalitetssträ-
vandena och ge bättre möjligheter för
folkbildningsorganisationerna att anpassa sin verksamhet efter samhällsutvecklingen. Även om man kan diskutera beredningens förslag till bidragsfördelning åt studiecirkelverksamheten – på den punkten har en
av ledamöterna, studierektor Henry
Jarild, reserverat sig- finns det ändå
anledning att glädja sig över beredningens positiva inställning till folkbildningsverksamheten. Det fria och
frivilliga bildningsarbetet är av utomordentlig betydelse för det kulturella
framåtskridandet i vårt land, framhåller den bl. a.
Intressanta är de undersökningar
som utförts och nu redovisas i utredningen. De bekräftar det redan kända
faktum att föreläsningsverksamheten
går tillbaka, medan studieförbundens
verksamhet går framåt. Alldeles särskilt gäller detta studiecirkelverksamheten, som nästan tredubblats under
de senaste tio åren.
När det gäller de ämnen som dominerar, skiljer sig föreläsningarna mycket från studiecirklarna. Ämnet geografi intar sålunda en dominerande
plats i föreläsningslokalerna och därefter följer naturvetenskap, sång, folklivsforskning och historia (6-7% av
samtliga föreläsningar).
I studiecirklarna är ämnesvalet ett
annat. Där har språk och estetiska
ämnen – särskilt sång och musik –
en framträdande plats. Medan samhälls- och rättsvetenskap intar en ytterst blygsam plats på föreläsningsprogrammen, har detta ämne gjort en
snabb framryckning i studiecirklarna
på de allra sista åren. I ämnet historia
förekommer däremot mycket få studiecirklar (160 1958/1959 mot 11 465
i samhälls- och rättsvetenskap). Beredningen anser att dessa siffror är
bevis på att deltagarna i första hand
vill ägna sig åt dagens och morgondagens samhällsfrågor, men de märkliga disproportionerna i det historiska intresset mellan föreläsningarna
och studiecirklarna tyder på att det
också ligger bakom en medveten strä-
van från vissa studieledares sida att
skjuta fram samhällskunskapen på
historiens bekostnad. Detta framgår
indirekt av beredningens konstaterande, att olika ämnen förekommer i
mycket olika omfattning inom de 13
olika studieförbunden och att det inte
stöter på några problem att särskilja
453
ett studieförbunds profil vad ämnen
beträffar.
slutligen kan anföras att ungdomscirkelverksamheten är i rask utveckling och att de religiösa organisationerna där är klart ledande före
idrotts- och nykterhetsorganisationerna. De siffror som anförs vittnar
sannerligen inte om någon minskad
aktivitet eller sjunkande intresse från
de kristna samfundens sida att stödja
ungdomsledarutbildningen.