Dagens frågor
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—
DAGENSFRÅGOR
Der alte Herr – än en gång
Inför det västtyska förbundsdagsvalet
den 17 september torde den socialdemokratiska oppositionen ha sett tämligen ljust på möjligheterna att äntligen bryta den hegemoni som Konrad
Adenauers Christlich-Demokratische
Union innehaft ända sedan förbundsrepublikens tillkomst 1949. I huvudsak hade m::m två anledningar till
optimism. Under de senaste åren har
den tyska socialdemokratien genomgått en omfattande politisk modernisering. I görlig mån har man avlägsnat alla spår av socialiserings-, planhushållnings- och klasskampsortodoxi,
sedan erfarenheten handgripligen låtit
förstå omöjligheten att fånga massornas uppmärksamhet med sådana
signaler i det tyska undrets överflödssamhälle. Den sterila och orealistiska
kritiken mot Adenauers resolut västorienterade utrikespolitik har också
ställts på avskrivning. Som medel för
den avgörande genombrytningen bland
väljarna litade man förmodligen dock
ännu mera än på det nya programmet
på den omständigheten att man nu
äntligen förfogade över vad man förra
gången så bittert saknade, en attraktiv kanslerskandidat Willy Brandt
måste redan genom sin personliga
charm och relativa ungdom vara en
farlig motståndare till den 85-årige
Adenauer. Till detta kom så den ojämförliga prestige han ex officio som
ledare för det hotade Västberlin
måste åtnjuta. Adenauer fann sig i den
ovanliga situationen att kämpa mot
en motståndare som i sin person på
ett påtagligt sätt symboliserade det
kompromisslösa motståndet mot det
kommunistiska hotet. Helt naturligt
kom de brutala östtyska åtgärderna i
Berlin under brinnande valkampanj
att ytterligare stärka Brandt i detta
stycke: partigängaren fick i propagandan helt träda tillbaka för stats- .mannen, den där endast motvilligt
och sällan kunde lockas bort från sin
plats i Berlin för att personligen deltaga i det inrikespolitiska tumultet.
Härtill kom att Adenauers arroganta
angrepp mot Brandts person snarast
varit ägnade att väcka sympatier för
den angripne och framkallade bestörtning och indignation även i förbundskanslerns eget läger.
Socialdemokraterna uppnådde också betydande framgångar. Deras andel
i valmanskåren ökade från 31,8 till
36,2 procent, antalet mandat från 169
till 190.
Mot dessa vinster svarar betydande
förluster för Adenauers parti. CDU
fick nu 45,2 procent av rösterna mot
förra valets 50,2. Antalet mandat stannade vid 236 mot förut 264.
Socialdemokraterna hade alltså uppnått att driva tillbaka CDU från dess
absoluta majoritet. Däremot hade de
icke genom valframgången i och för
sig kommit nämnvärt närmare målet
att själva få del i regeringsmakten.
Valets märkligaste drag är nämligen
den överraskande framgången för den
tredje kraften, Freie Demokratische
Partei. Detta ökade sitt röstetal från
8 till 13 procent, sina mandat från 41
till 66. Sedan ytterlighetspartierna till
höger och vänster rensats ut genom
<·
386
5% -regeln är FDP nu det enda partiet i förbundsdagen utom de två
stora, och dess ledare Erich Mende
innehar i själva verket en utslagsgivande ställning.
Det är av vikt att observera att FDP
är ett klart borgerligt parti – i vissa
avseenden mera konservativt än CDU.
Valresultatet innebär därför opinionsmässigt att Västtyskland mycket klart
uttalat sig för att fortsätta den borgerliga kurs som hittills följts med så lysande resultat. Socialdemokraterna
har gått framåt, men det avgörande är
dock att de inte ens under för dem
mycket gynnsamma förhållanden lyckats samla mer än en dryg tredjedel
av väljarna.
Trots detta var det omedelbart efter
valet icke klart hur regeringsfrågan
skall lösas. sakligt rimligast föreföll
givetvis en borgerlig koalition. Hr
Mende hade också utan omsvep uttalat
sig för en sådan lösning och bestämt
avvisat tanken på samverkan mellan
FDP och socialdemokraterna. Hindret för en koalition mellan CDU och
FDP var tydligen förbundskanslerns
person. FDP hade förklarat att partiet
ej var berett att medverka i en regering under Adenauers ledning. Vid så-
dant förhållande kunde man väntat
sig att denne dragit sig tillbaka och
lämnat plats för ekonomiministern
Erhard som alltmer kommit att framstå som den givne efterträdaren.
I stället valde Adenauer emellertid
överraskande att antyda möjligheten
av en samverkan med socialdemokraterna. Den i flera år så mycket omdiskuterade stora koalitionen skulle
alltså komma till stånd som ett medel
att garantera Adenauers position under ännu en mandatperiod.
Förvisso är Adenauer en överraskningarnas man, med en förmåga att
med lugna nerver driva ett djärvt och
hårt spel längre än de flesta. Det syntes dock trots allt osannolikt att han
skulle lyckas med denna senaste
manöver. Det är känt att vissa krafter inom hans eget parti sedan länge
önskar att der alle Herr snarast lämnar plats för Erhard. Av väsentlig betydelse är att dessa krafter har säkert
ryggstöd mot CDU:s systerorganisation i Bayern, CSU. Den bayerska
partigruppen är i och för sig en stark
maktfaktor att räkna med: dess ledare,
den maktlystne och kapable försvarsministern Strauss är en av regeringens
ledande män och en energisk förespråkare för Erhard. CSU:s uppfattning tillmättes för närvarande en
särskild tyngd därigenom att partiet
i Bayern icke drabbades av samma
bakslag som CDU i den övriga delen
av förbundsrepubliken. Erhardfalangen har icke tvekat att tolka detta
så att CDU:s motgång måste uppfattas
som ett misstroendevotum mot förbundskanslern personligen.
Det visade sig emellertid, att styrkan i motståndet mot Adenauer betydligt överskattats. I de avgörande
och hårda manövrerna inför regeringsfrågans lösning samlades CDU:s
skaror bakom kanslern; Erhards kandidatur försvann från de politiska
aktualiteterna lika plötsligt som den
dykt upp. Inviterna till socialdemokraterna visade sig vara att tolka som
ett påtryckningsmedel mot FDP, en
hårdhänt tankeställare om att dessa
ingalunda ur CDU:s synpunkt är alldeles oumbärliga. Påtryckningen visade sig också ganska snabbt vara
effektiv. De fria demokraterna hade
när allt kom omkring ingen lust att
efter sin valframgång för överskådlig
tid ställas utanför regeringsinflytande.
Inför de hårda realiteterna övervanns
ganska raskt motviljan mot samarbete
med Adenauer (och vallöftena i denna
riktning).
Västtyskland kommer att fortsätta
att styras av en konservativ regering.
De flesta förmodade utan tvivel efter
valet att Konrad Adenauers lysande
politiska bana, inledd vid en ålder då
de flesta karriärer sedan länge avslutats, nu verkligen nått sitt slut. Förmodan var alltså felaktig. Mer än nå-
gon annan enskild har han bidragit
till internationell prestige och politisk stabilitet för den stat han praktiskt taget kommit att personifiera för
allmänna medvetandet. Alltjämt kommer han att med fast hand och orubblig viljestyrka leda den igenom vad
som av allt att döma blir dess svå-
raste och mest farofyllda tid.
Den sista fasen i kampen om successionen efter Stalin
Den XXII:a partikongressen i Moskva
började den 17 oktober och när detta
skrives (23 oktober) är det ännu tio
dagar kvar till dess avslutande. I Sovjet bjuder dylika partikongresser på
de enda tillfällen då överraskningar är
möjliga, ty endast under dessa kongresser förekommer något slag av
verkliga val. Tidigare kongressförlopp
visar att överraskande kotterier och
fraktioner kan uppstå under själva
förhandlingarna, vilka kan tvinga den
makthavande partikonstellationen till
plötsliga frontändringar och oförutsedda manövrer. Bästa exemplet härpå
är den XX:e kongressens förlopp i
februari 1956, då Chrusjtjov tvingades
av en oväntad majoritet till sitt välkända hemliga tal i vilket stalinmyten
för första gången avlivades.
Visserligen har den pågående kongressen förberetts betydligt noggrannare än vad fallet var med den XX:e.
Förberedelsetiden har varit rekordartad; nio månader har förflutit sedan
faststäBandet av datum för kongressen. Det har varit uppenbart att Chrusjtjov ansträngt sig till det yttersta för
att eliminera alla slags överraskningar
387
vid kongressen och därigenom få
samtliga sina förslag godkända med
förkrossande majoritet. Det har inte
bara rört sig om systematiska och omfattande rensningar inom partiapparaten som de facto kontrollerar valet av
delegater. Utom den klassiska metoden som alltid kommer till användning av den makthavande gruppen
inom partiet har Chrusjtjov även tagit
till ovanliga medel för att säkra resultatet. Först och främst har han
ändrat partistadgans föreskrifter om
valet av delegater. T. o. m. XXI:sta
kongressen har en delegat valts per
6 000 medlemmar, till den nuvarande
har en delegat valts per 2 000 partianslutna medlemmar, vilket har resulterat i en tredubbling av delegatantalet,
från 1 500 till ca 4 500. Man behöver
knappast tillägga att en stor majoritet
av detta delegattillskott består av partimän från den yngre generationen,
vilka har Chrusjtjov att tacka för sin
karriär, och som av allt att döma
kommer att hållas på avstånd från
oppositionella grupperingar.
Kongressen pågår, dess resultat kan
ej förutspås med 100% säkerhet, men
redan de första dagarnas förlopp visar
en inrikespolitisk tendens som med en
viss förenkling kan definieras såsom
slutlig likvidering av all opposition
mot Chrusjtjovs fraktion och bildandet
av en ny maktkonstellation med förändrad struktur som skulle kunna
vara underbyggnad för Chrusjtjovs enmans- och diktatorsposition liknande
den Stalin innehade.
Chrusjtjov hade förmodligen för avsikt att få en dylik position redan två
veckor efter Stalins död, då han utmanövrerade Malenkov från förste
partisekreterareposten och intog den
själv. Denna post öppnar de största
möjligheterna för politiska manövrer
och skapar tillfällen att eliminera rivaler som eftersträvar makten, vilket
har bevisats av Stalin efter Lenins
388
död. I ett sådant fördelaktigt utgångsläge började Nikita systematiskt kampen om arvet efter Stalin. Den 20
mars 1953 påbörjade maktkampen
mellan Chrusjtjov och de vid den tiden
betydligt starkare konkurrenterna
inom CK-presidiet kan man historiskt
sett uppdela i tre faser. Den första
varade till den XX:e partikongressen
1956, då det ännu talades om kollektiv partiledning. Den andra fasen
var den då Chrusjtjov lyckades framställa sina farligaste rivaler inom CKpresidiet såsom medskyldiga till Stalins skräckvälde, desaktualisera frå-
gan om sitt eget ansvar för den politiska aktiviteten under samma period
och förkunna en ny giv i politiken
medelst införandet av en rad viktiga
reformer inom den statliga administrationen, industriförvaltningen och jordbruket. Dessa reformer bemöttes med
stark opposition från andra av Stalins
epigoner såsom Molotov, Malenkov
m. fl. huvudsakligen därför att de förstod att dessa reformer skulle stärka
Chrusjtjovs position inom partiet ytterligare. Denna maktkampsperiod avslutades med en drastisk sammandrabbning vid CK-presidiets möte i
slutet av juni 1957 då Chrusjtjov uteslöts ur CK-presidiet. Nikita trotsade
dock partiets praxis och böjde sig
inte för detta beslut. Mot tidigare
bruk appellerade han till CK-plenum.
Marskalk Zjukov, dåvarande presidiernedlem och öB, ställde militära plan
till förfogande för att föra medlemmarna av CK-plenum (125 st.) rekordsnabbt till mötet. I närheten av mötesplatsen koncentrerades hela Kanternirovska divisionen från Moskva-garnisonen. Nu vet man att för uteslutningen
av Chrusjtjov röstade i CK-presidiet
åtta man av tolv: Malenkov, Molotov,
Kaganovitj, Sjepilov, Bulganin, Pervuchin, Saburov och Vorosjilov. Suslov
avstod från att rösta, Mikojan och
marskalk Zjukov röstade mot beslutet.
Det är just dessa åtta man som under
den XXII:a partikongressen satts på
de anklagades bänk såsom varande
den partifientliga gruppen. Vid CKplenum i juni 1957 betecknades endast
de fyra förstnämnda männen som partifientliga. Nikita har behövt fyra år
för att utöka det partifientliga garnityret med de fyra återstående namnen,
sist med det f. d. statsöverhuvudet Vorosjilov. Man kan fråga sig varför han
behövt så lång tid?
Svaret kan endast bli ett: Chrusjtjov
har hittills inte haft tillräcklig makt
för att göra det, med andra ord: det
fanns en maktkonstellation på partitoppen, inom vars ram Chrusjtjovs
handlingsfrihet varit inskränkt. JuniCK-plenum 1957 har visserligen ogiltigförklarat CK-presidiets beslut om
Chrusjtjovs eliminering ur presidiet.
Genom sin appell till detta plenum
ställde sig emellertid Chrusjtjov under
dess dom. Detta resulterade i att
maktcentrum överflyttades från CKpresidiet till CK-plenum. Alltsedan
dess har Chrusjtjovs position som
förste mannen inom partiet berott på
majoriteten i CK-plenum som vid
flera tillfällen visat sig vara labil. Därför har Chrusjtjov hitintills inte kunnat kallas för diktator. Diktaturens
väsentligaste villkor är ett lydigt CK
som enhälligt godkänner diktatorns
handlingar. Ett sådant lydigt CK vill
nu Chrusjtjov skapa genom val under
den pågående kongressen och just
därför har han ändrat partistadgan
på sätt som säkert skulle underlätta
för honom att realisera sina avsikter.
Den tredje fasen, tiden mellan juni
1957 och 17 oktober 1961 då den
XXII:a kongressen öppnades, har
Chrusjtjov använt till att förbereda en
total likvidering av all opposition mot
honom inom partiet. Härvidlag har
det inte bara gällt den partifientliga
Molotov-gruppen utan också alla
oppositionella medlemmar inom CK,
–
vilka representerat enbart en stor
fraktion som varit negativt inställd
till Chrusjtjovs politik, och som för
enkelhetens skull kallas för stalinistisk.
Denna opposition har inte bara bestått av partiideologer som varit allierade med den partifientliga Molotovgruppen, utan även av s. k. teknokrater, en del militärer och över huvud
taget av ett stort antal äldre partiledare, som betraktat hela Chrusjtjovs
avstaliniseringspolitik såsom ett brott
mot spelregeln, förräderi mot partitraditionen och avståndstagandet från
komunismens klassiska principer i
revisionismens tecken.
Det är klart att tvisten mellan Chrusjtjovs fraktion och oppositionen inte
inskränkt sig till själva Sovjetunionen.
Alla kommuniststater inom östblocket
har haft tillfälle att ta ställning. Mao
Tse:s parti har öppet anslutit sig till
oppositionen och stött den. Under de
senaste åren har det albanska partiet
antagit samma attityd. Endast dessa
två partier, som representerar den
största och minsta östblocksstaten har
förklarat sig stå på oppositionens sida.
Inom övriga satellitpartier har delningslinjen gått tvärs genom partierna. Man vet dock att de starkaste
kriserna ägt rum i östtyskland och
Tjeckoslovakien, där Chrusjtjovs avstaliniseringspolitik i början bemöttes
mycket motvilligt. Det är också bekant att Chrusjtjov successivt lyckats
dämpa Ulbrichts och Novotnyts sympatier för stalinismen.
Vad beträffar satellitpartierna har
det varit en enkel uppgift för Chrusjtjov att ordna det. Det skulle också
ha gått på samma sätt med Albanien,
om detta land haft gemensam gräns
med Sovjetunionen. Att alla östblocksstaterna deltar i maktkampen mellan
Chrusjtjov och oppositionen ligger i
själva kommuniströrelsens natur. Man
måste vara mycket försiktig med att
389
därav dra slutsatser på det internationella politiska planet. Vi har här uteslutande att göra med en tvist inom
den världskommunistiska rörelsen och
inte med en tvist mellan kommunistregerade stater.
Det kinesiska partiets position är
f. n. mycket svag. Mao Tse:s ekonomiska misslyckanden och den tilltagande hungerkatastrofen i landet gör
kineserna till en svag faktor, 1som
knappast kan lämna något stöd till
oppositionen mot Chrusjtjov. Kinas
akuta beroende av snabbast möjliga
ekonomiska hjälp från Sovjets sida
berövar Mao Tse möjligheten till ett
verkligt ställningstagande. I Peking
är man medveten om detta och på
grund härav influerade kineserna det
albanska partiet och uppmuntrade det
till ett kompromisslöst oppositionellt
ställningstagande. Albanien spelar här
rollen av en symbolisk fana som
vittnar om att även om oppositionen
kommer att besegras av Chrusjtjov
kommer dess ideologi att fortleva i Albanien i väntan på bättre tider.
Det är tydligt att de åtta personerna
från den partifientliga gruppen som
åtnjutit partikongressens största intresse under de första dagarna även
måste betraktas som symbolisk representation för många tusen meningsfränder. De måste fördömas av kongressens majoritet, men de kan också
komma att dömas vid en planerad
politisk process. Denna skulle utgöra
en signal till den gigantiska utrensningen av hela oppositionen inom partiet när Chrusjtjov får hela makten genom att han går ut från kongressen
som ende segrare och absolut diktator.
Denna utrensning kan bli mycket viktigare för partiets utveckling och
framtid än vad som personligen kan
hända åtta äldre män.
Många tecken tyder på att Chrusjtjov planerar den sista stora avräkningen med sina ideologiska och poli- 390
tiska fiender liksom hela oppositionen
i landet och att han sedan länge förberett genomförandet av dessa planer.
Partiapparaten, som kommer att spela
en ledande roll vid en sådan ev. utrensning, har Chrusjtjov totalt i sin
hand, alla oppositionella element har
eliminerats från denna apparat under
de senaste åren på grund av Chrusjtjovs systematiska och flitiga arbete.
Under de sista två åren har även sä-
kerhetspolisens apparat utökats och
strax före kongressen ställdes den i
full beredskap. Det verkar som om det
bara finns ett instrument som Chrusjtjov inte helt kan lita på och detta
är armen. Att Chrusjtjov inte fullständigt kontrollerar de politiska stämningarna inom armen framgår av flera
tecken. Bl. a. tycks det plötsliga återupptagandet av sådana personers aktivitet som marskalk Zjukov vittna om
att det bland officerskåren inte råder
någon enhetlig pro-Chrusjtjov-stämning. Marskalk Zjukov visade sig i
juni 1961 i Japan och rör sig fortfarande fritt, vilket knappast kan ha
Chrusjtjovs välsignelse. Tydligen finns
det krafter inom armen, som inte delar Chrusjtjovs allmänt kända inställning till Zjukov, och därtill krafter
tillräckligt starka för att garantera
marskalkens säkerhet.
Redan i början av den XXII:a partikongressen avslöjades det att utvecklingen inom det sovjetryska partiet
kan gå i riktning mot jordbävning och
skapa en mycket svär inrikespolitisk
kris, vars utgång ingen kan förutse
trots att de flesta omständigheterna
nu talar för Chrusjtjovs slutliga seger.
Sovjets partiledning har varit medveten om att en sådan avräkningstimme nalkas och att dess krafter
måste helt och hållet koncentreras på
inrikesproblem. Det är logiskt att
Chrusjtjov i ett sådant läge försökt
skapa en utrikespolitisk situation som
utesluter varje överraskning på det
internationella planet. Den världspolitiska spänningen kring Berlin-frå-
gan och en rad vätebombskrevader
vid Novaja Zemlja har skapat ett läge
som skänker Chrusjtjov en stor säkerhetsmarginal för att slutföra sina planer på en absolut seger.
Sydtyrolen
Inrepolitiskt betyder de sydtyrolska
oroligheterna inte så mycket. För
några månader sedan ställdes i parlamentet i Rom förtroendefråga, men
regeringen red ur den stormen ganska
lätt. Prestigemässigt är det emellertid
annorlunda. En stormakt som Italien
kände sig särad av att en liten grupp
extremister på antagligen ett par
hundra personer, vilka påstår sig representera en tysktalande minoritet
på omkring en kvarts miljon, mänga
månader lekte kurragömma med den
italienska polisen. Flera av dem avvaktar redan rättvisans straff i
fängelser, men det finns tillräckligt av
efterföljare för att, såsom hände i september, föra bensinbomber till Rom,
där de exploderade i närheten av centralen utan att allvarligt skada en enda
människa. Dessa explosioner föregicks
av en serie attentat, vilka började när
39 stolpar för högspänningsledningar
sprängdes i juni på en enda natt. Sedan kreverade bomber längs järnvä-
gen frän Brennerpasset till Sydtyrolens huvudstad Bozen-Bolzano; efter
ett kort uppehäll också vid Verona
och nära gränsen till Schweiz. Hittill~
har alla dessa detonationer inte krävt
några människoliv frånsett ett par
personer, vilka föll för vådaskott som
avfyrades nattetid av några italienska
soldater.
Vad gäller det egentligen och varför exploderar alla dessa bomber i
Sydtyrolen? De italienska villkoren
för inträde i första världskriget omfattade bl. a. inkorporering av österrikiskt område söder om Alperna. På
detta sätt fick italienarna i fredsuppgörelsen 1919 sin »strategiska gräns»
i norr säkrad. Enligt den dåtida krigskonstens regler var detta krav kanske
naturligt och sådana landavträdelser
är även idag inte sällsynta. I ett tal,
vilket hölls i Trento försäkrade Viktor Emanuel II emellertid sina nya
tysktalande undersåtar om den italienska regeringens intentioner att behandla dem på ett liberalt sätt.
Men i och med Mussolinis maktövertagande blev läget annorlunda.
Till en viss grad inspirerad av skalden Tolomei, vilken i sydtyrolerna
bara ville se förtyskade italienare, förklarade diktatorn att de ursprungliga
invånarna i det nya området inte utgjorde någon nationell minoritet –
enbart en »nationell relikt», och man
började handla därefter. För att utöka italienarnas antal i Sydtyrolen
byggdes en hel rad industrier, särskilt i provinsens residensstad BozenBolzano, dit tiotusentals arbetare från
mellersta och södra Italien förflyttades. Ingen vågade då ens tala om nå-
gon självstyrelse för sydtyrolare.
Italienska var undervisningsspråket
och det enda officiella språket för
myndigheter som förde en klar kurs
för hela Sydtyrolens italienisering.
T. o. m. familjenamnen på gravstenar
ändrades »frivilligt» i vissa fall. Inte
nog med detta. Utrikesministern,
greve Ciano fann en lösning, vilken
en gång för alla skulle tillförsäkra
Italien denna provins. I överensstämmelse med Hitlers befolkningspolitik
började man överföra sydtyrolare till
»Tredje riket», med vilket Österrike
då var införlivat. Formellt gick det
hela frivilligt till, men för alla som
ville stanna kvar ställdes i utsikt deportering till mellersta och södra
Italien. Med ett sådant perspektiv i
sikte röstade 166 000 av de 226 000
391
röstberättigade för Tyskland och endast 28 000 för Italien. Administrativa svårigheter under kriget tillät
endast 70 000 att komma över på den
tyska sidan. Därav återkom hälften
efter 1945 till Italien. Innan detta
skett försökte Österrike att få hela
Sydtyrolen sig tillerkänt av stormakterna, men utan framgång. Man lyckades inte ens få till stånd smärre
gränsförändringar – i stället slöts
1946 det s. k. Parisfördraget på Italiens initiativ. Det kallas även De
Gasperi-Gruberavtalet.
Idag gäller striden uppfyllandet av
detta avtal. Rom framhåller, att avtalets stipulationer är uppfyllda i och
med att hela Trentinoregionen som
sedan 1918 tillhör Italien, fått en
administrativ autonomi 1948. Ingenstans i vare sig Väst- eller Östeuropa
är den tysktalande minoritetens frioch rättigheter så väl skyddade. Två-
språkigheten – och det kan var och
en som varit i Alto Adige, som Sydtyrolen officiellt heter, lätt fastslå –
är fullständigt genomförd och skolväsendet omfattar omkring 450 skolor
med tyska som undervisningsspråk
och med 35 000 elever.
Wien anser däremot att detta inte
är tillräckligt och begär utvidgad
självstyrelse för provinsen Sydtyrolen,
vilket utgör en del av regionen Trentino. Hittills kan varje förslag fällas
av det regionala lagstiftande rådet, där
italienarna är i majoritet. I provinsens lantdag är däremot 15 tysksprå-
kiga ledamöters röster utslagsgivande
mot 7 italienares. De sociala problemen är dessutom, försäkrar man i
Innsbruck, där ett österrikiskt forskningscentrum för sydtyrolska frågor
finns, mest brännande idag. stora industrier, vilka byggdes av Mussolini
under mellankrigsperioden anställer
fortfarande inte sydtyrolare. Likadant
är det med tjänstemannakåren, vilken
så gott som uteslutande är italiensk.
392
I skatteverken är t. ex. 90 proc. italienare, i tele- och postverket nära
80 proc. och vid järnvägen 70 proc.
trots att de inte utgör mer än en
tredjedel av Sydtyrolens gemensamma
befolkning på omkring 350 000. Sydtyrolen är förmodligen det enda land
i Europa där antalet lantbrukare har
stigit under de senaste 40 åren –
från 61 till 69 proc.
Under ockupationsåren, till 1955,
hade Österrike inte så mycket att säga
till om i internationella sammanhang,
men 1957 började förhandlingarna
med Italien. Dessa har pågått med
olika avbrott i flera år utan att någon
lösning skymtar. Bägge parter har faktiskt låst sig i sina utgängspositioner.
Hösten 1960 tog Österrikes utrikesminister upp denna fråga på FN:s generalförsamling, som rekommenderade
nya direkta överläggningar. Dessa
ägde rum i Milano i januari 1961, i
Klagenfurt i maj och i Zurich i juni,
dock utan att några nämnvärda resultat nåddes. Då började bomber på nytt
tala i Sydtyrolen.
Och vilken roll spelar katolska kyrkan till vilken båda folken hör i
denna konflikt? I juli 1961, mitt under »attentatsperioden» utnämnde på-
ven Johannes XXIII en sydtyrolare,
biskop Gargitter, till apostolisk administratör för hela ärkestiftet Trento
med uppgift att styra såväl italienare
som sydtyrolare.
Detta steg blev snart populärt, ty
bland bägge nationerna finns det
många, som ställer sig avvisande till
såväl italienarnas polisiära och administrat:Pva metoder som till extremisternas terrorhandlingar. De understryker att i det läge Europa nu befinner sig är avspänning och kompromisser oundvikliga om man skall
kunna stå emot Sovjetunionen. I skuggan av vätebomben verkar för dem de
sydtyrolska explosionerna politiskt
otidsenliga.
Television och läsvanor
Televisionen har i Sverige expanderat
snabbare än i något annat land i
Europa. Antalet licenser steg från
13 000 år 1956 till över miljonen vid
årsskiftet 1960/1961. Långt över 70%
av befolkningen bor för närvarande
inom områden, som täcks av TV-sändare. Trots den korta tid televisionen
verkat i detta land, har den redan
blivit en viktig kulturfaktor. Den debatt, som just nu pågår i landet, gäller
om detta nya massmedium är en faktor på gott eller ont.
Som stadsbibliotekarien Marianne
Svensson nyligen framhållit i en
skrift om »Televisionen och biblioteken» (Köpenhamn 1961), har televisionen blivit tidens stora syndabock.
Den är gökungen, som vräkt sina föräldrar- teatern och radion – ur boet.
Den ges skulden till att biograferna
och föreläsningsföreningarna mistat
en stor del av sin publik, och också
nedgängen i bibliotekens utlåning anses stå i sammanhang med televisionens segertåg genom världen.
Frågan om televisionens inverkan
på läsvanorna är mycket omdiskuterad på bibliotekshåll, och både positiva och negativa synpunkter har
kommit fram. Ingen av parterna har
kunnat stödja sig på annat än förmodanden, eftersom man ännu inte företagit några mera omfattande undersökningar om television och bokläsning i vårt land. Vissa lärdomar borde
man dock kunna dra av de läsundersökningar som företagits i televisionens pionjärländer Förenta Staterna
och England.
År 1960 fanns TV-apparater i närmare 90% av alla amerikanska hem.
Större delen av TV-ägarna kunde
välja mellan minst 4 program. I motsats till Sverige är den amerikanska
televisionen till övervägande del kommersiell. Programtiden är mycket
längre än i vårt land. Till mycket stor
del ägnas den åt underhållning.
Av en undersökning om televisionens verkningar, som publicerades av
Leo Bogart år 1958 i »The Age of
Television» (New York), framgår att
alla kategorier av TV-tittare läser
färre böcker, veckotidningar och tidskrifter efter TV-förvärven. De ivrigaste TV-tittarna är sådana som tidigare mest gått på biografer eller läst
veckotidningar, men inte böcker –
de har helt enkelt överfört sitt intresse för färdiglagade anrättningar
från ett massmedia till ett annat. Men
undersökningen visade också att bokläsningen endast minskar temporärt
och att det sker en viss återhämtning
bland TV-ägarna efter några år. Detta
förklaras så att de som redan tidigare
varit läsintresserade efter en tid återgår till litteraturen, samtidigt som de
börjar välja mera kräset bland TVprogrammen. Det är också möjligt att
televisionen kan stimulera en mellangrupp av tidigare icke bokintresserade att läsa fackböcker eller mera
specialbetonade tidskrifter.
De tendenser man spårar i denna
undersökning kan man skönja inom
den amerikanska tidskriftspressen.
Intellektuella, instruktiva och upplysande tidskrifter ökar kraftigt liksom
också tidskrifter med specialintressen – sina nya läsare har de uppenbarligen funnit bland dem som inte
är intresserade av kontinuerligt TVtittande. Däremot minskar kategorien
»romantiska berättelser» i alla veckotidningar och tidskrifter, tydligtvis
därför att de tidigare läsarna av så-
dana nu får sitt intresse för lätt underhållning tillgodosett genom televisionen. Samma utveckling spårar
man också i de amerikanska bokhandels- och biblioteksredovisningarna.
skönlitteraturens andel minskar i
både bokförsäljning och biblioteksut- 393
låning, medan facklitteraturen är på
stark frammarsch.
De engelska läsarundersökningarna
redovisas i »Television and the Child»
(London 1958) och gäller barn och ungdom upp till 14 års ålder. 60% av alla
hushåll i England har nu television.
Undersökningen kom att gälla BBC:s
television och inte den nya kommersiella ITV. Resultatet av denna överensstämde i väsentliga delar med den
amerikanska undersökningens. De flitigaste TV-tittarna bland barnen fanns
bland dem, som före TV-förvärvet läst
serier, veckotidningar och tidskrifter,
medan de mera bokintresserade
ägnade mindre tid åt det nya massmediet. Tendensen tycktes visa, att de
verkligt läsbegåvade alltid klarar sig,
medan de kontinuerliga TV-tittarna
i många fall fick sina intressen vidgade och sin smak förbättrad. Även
de mera obegåvade barnen blir läsintresserade, när det intensivaste TVintresset börjar släppa i 13-14 årsåldern.
Resultatet från England ger vid handen att bokläsningen vinner på seriernas bekostnad och att facklitteraturen intresserar mera än de romantiska berättelserna. Men televisionen
får en hel del på sitt skuldkonto. Den
allvarligaste anklagelsen är att de
mindre läsbegåvade får sin lästräning
minskad. Värdefull lästid går förlorad.
Televisionsprogrammen skänker inte
heller några verkliga kunskaper utan
endast stimulans och detta blott under förutsättning att programmen är
rätt upplagda.
Hur överensstämmer nu dessa resultat med svenska förhållanden? I skriften: »Televisionen och biblioteken»
redogör stadsbibliotekarie Svensson
för utlåningsresultaten i nitton svenska bibliotek. Tendensen är här densamma som i andra TV-länder. Under
det kritiska TV-året 1958 minskade
lånefrekvensen kraftigt på barnboks- 394
avdelningen, medan facklitteraturen
gick kraftigt framåt. Redan året
därpå skedde en viss återhämtning
inom skönlitteraturen, medan barnoch ungdomsavdelningarna fortfarande sackade efter. »Att TV är en av
orsakerna till de minskade barnbokslånen torde få anses obestridligt»,
framhöll Bengt Hjelmqvist år 1960.
Men han trodde sig samtidigt kunna
konstatera att TV-tittarna var på väg
tillbaka till biblioteken.
I sin skrift framhåller stadsbibliotekarie Svensson att televisionen kan
bli en stimulans i biblioteksarbetet
och att man genom den kan locka
stora folkgrupper till böckernas värld.
Majoriteten av TV-tittarna önskar visserligen endast lätt underhållning,
men genom samarbete mellan televisionen och biblioteken skulle man
kunna lägga in läspropaganda i programmen. Hon lämnar goda förslag
till en bokvänlig television och framför i sammanhanget en önskan om
bättre stöd åt böcker och läsning i
programtidningen »Röster i Radio»,
vilket förefaller väl värt att begrunda.
Om TV-ledningen även på detta område fullgör sina skyldigheter som
bildningsorgan, bör det finnas möjligheter för den goda boken att överleva i TV-åldern, och bibliotekarierna
behöver inte inrikta sig på att slåss
»till den siste läsaren».
Den osynliga handen rehabiliterad
Svensk Tidskrift följer helt naturligt
med största uppmärksamhet sin socialdemokratiska kollega Tiden. Endast allt för sällan har vi dessvärre
tillfälle att med oskrymtad tillfredsställelse instämma i dess åsikter. Så
mycket angenämare därför att fästa
våra läsares uppmärksamhet på en
artikel i häfte 7 av fil. lic. Assar Lindbäck om »Inkomstfördelning, resursallokering och stabiliseringspolitik».
Artikeln är ett intressant utslag av
den omsvängning till klart accepterande av den fria marknadshushållningen som överlägset instrument för
fördelning av de ekonomiska resurserna efter människornas behov som
-förmodligen i Bent Hansens efterföljd – under de senaste åren kunnat konstateras bland yngre socialistiska ekonomer.
Särskilt drastiskt visar sig denna
omsvängning i hr Lindbäcks analys
av bostadspolitiken – det område där
den fixa iden om marknadshushållningens otillräcklighet hittills visat
sig ojämförligt svårast att få bukt
med:
»Missförhållandena på bostadsmarknaden är väl omvittnade. Det framgår
emellertid inte alltid av den politiska
debatten hur intimt de sammanhänger
med hyresregleringen och hyrespolitiken. Man får ibland ett intryck av
att bostadsbristen, dvs. överskottsefterfrågan på bostäder, anses ha träffat oss som något slags ’naturkatastrof’ i stället för att vara en regleringsprodukt. Att påstå att immigration, urbanisering och stegrade realinkomster är ’förklaringar’ till bostadsbristen (dvs. den överskottsefterfrå-
gan på bostäder som får sitt uttryck
i en bostadskö) är att missa själva
frågeställningen. Vid fri prisbildning
på en marknad uppstår aldrig någon
permanent brist, eftersom priset då
tillåts anpassa sig så att efterfrågan
och utbud blir lika stora. Vad immigration, urbanisering och stegrade inkomster förklarar är endast den ökade
efterfrågan, inte bristen. En brist förutsätter att priset på en viss vara
hålls reglerat under jämviktsnivån av
stat eller enskilda. (På andra områ-
den, exempelvis på TV-marknaden
och bilmarknaden, har efterfrågan
ökat procentuellt ännu mer än på bostadsområdet, utan att därför någon
brist uppstått, just därför att jämviktsprisbildning tillåtits på dessa marknader.)»
Helt naturligt avvisar Lindbäck utifrån denna äntligt vunna klarhet
över problemets natur de övliga kalkylerna om hur fort det skall gå att
bygga bort bostadsbristen: »Vi vet inte
ens hur stor överskottsefterfrågan är
i dag, ännu mindre hur efterfrågan
kommer att utvecklas i framtiden vid
stigande inkomster och okända priser.
Därför kan det lika gärna fordras
100 000 som 80 000 lägenheter per år
för att bygga ikapp bostadsbristen
inom fem eller tio år. Att hoppas på
att bostadsbristen skall kunna avskaffas inom rimlig tid utan att använda
sig av jämviktsprisbildningen på bostadsmarknaden är därför att hänge
sig åt önsketänkande.» (Vår kurs.)
Bostadsbristens konsekvenser skildras i mörka färger – praktiskt taget
varje ord kunde ha stått i en högerbroschyr om bostadseländet. Av särskilt intresse är att Lindbäck ansluter
sig till den från högerhåll ofta framförda, men av socialdemokrater i gemen alltid förnekade eller förlöjligade
tanken, att hyresregleringen i själva
verket medfört en stegring av bostadskostnaderna:
»Över huvud taget leder en situation av permanent överskottsefterfrå-
gan, dvs. ett tillstånd av ’säljarnas
marknad’, till att incitament till effektivitet, kvalitet och kostnadskontroll
i hög grad avtar. Knappast något misstag är så stort, och knappast något
arvode så högt, att det inte ryms inom
försäljningspriset. Även om hyresregleringen lyckats hålla nere hyrorna
på det äldre bostadsbeståndet är det
därför mycket troligt att den förda
politiken lett till en höjd hyresnivå
för det nyaste bostadsbeståndet.»
Vågar man hoppas att hrr Sträng och
Torsten Nilsson studerar hr Lindbäcks artikel med det intresse den
förtjänar?
28-61164077 Svensk Tidskrift H. 91961
395
Val mellan valen
Till följd av den pågående kommunsammanslagningen har det under senare år vid olika tillfällen inträffat,
att medborgarna på sina håll gått till
val på icke »ordinarie» valtider för
att utse nya kommunalfullmäktige.
MarkarydsvaJet inledde hösten 1959.
Därefter följde valen i Akerbo och
Viskafors i augusti 1960, vilka tilldrog
sig särskilt rikspolitiskt intresse, då
de antogs kunna ge en antydan om åt
vilket håll vinden skulle blåsa i det
andrakammarval, som förestod några
veckor senare.
Även i höst har extraval förrättats i
tre nya storkommuner, Osby, Ljusnarsberg och östra Orust. En jämförelse
med 1960 års valsiffror ger vid handen, att högerpartiet klarat sig bäst.
Högern har visserligen gått tillbaka
något i östra Orust, men kan i stället
visa på framgångar i såväl Osby som
Ljusnarsberg. Centerpartiet har kunnat inregistrera en viss frammarsch i
Ljusnarsberg men har samtidigt förlorat kraftigt i de båda andra kommunerna. Folkpartiet har fått vidkännas
ett lokalt »jordskred» i östra Orust och
även gjort ett dåligt val i Ljusnarsberg, medan partiet gjorde vissa vinster i Osby. Kommunisterna gick fram
i Osby men förlorade kraftigt i Ljusnarsberg – måhända en följd av att
hr Hagberg uppträtt på den sistnämnda orten, för övrigt den ende
»rikstalare», som deltagit i valkampanjen; i östra Orust avstod kommunisterna från att deltaga.
Jämför man i stället med 1958 års
siffror, finner man, att centerpartiet
gått framåt över hela linjen. Högern
kan notera framgång i östra Orust
men tillbakagång i de båda andra
kommunerna. Folkpartiet har gått
framåt i Osby men minskat i övrigt.
Kommunisterna har erhållit röstökning i både Osby och Ljusnarsberg.
396
Socialdemokraterna åter har gått tillbaka i alla tre kommunerna. Det förtjänar dock påpekas, att en jämförelse
med 1958 ter sig minst adekvat, eftersom opolitiska listor och s. k. samlingslistor då förekom i stor utsträckning, medan årets val i huvudsak gick
efter partipolitiska linjer. Vill man
försöka spekulera över tendenser,
torde det för övrigt alltid ligga närmast till hands att jämföra med senast tillgängliga valsiffror överhuvudtaget.
Frågan är dock i vad Illån sådan
spekulation lönar IUÖdan. Sallltliga
presskoiUillentarer tycks vara eniga
Olll att de enda bärande slutsatser
Illan kan dra av resultatet är att inga
slutsatser alls är IUöjliga. Av uppenbara skäl förefaller dock den socialdelllokratiska pressen vara ivrigast, då
det gäller att betona detta förhållande.
I ett sådant saiUIUanhang frågar IUan
sig, hur bedöiUningarna gestaltade sig
efter de tidigare extravalen. Det kan
då noteras, att vid MarkarydsvaJet
kunde folkpartiet registrera en ökning
på 66 röster – sedan två Olllbudslllän
i flera veckor försökt att bearbeta
opinionen – IUedan övriga partier
fick vidkännas bakslag. Trots att den
för folkpartiet »gynnsalllllla» tendensen fick vederbörligt utryiUIUe i folkpartipressens kollllllentarer, var Illan
dock överlag ganska försiktig i sina
spekulationer. Valen i Viskafors och
Akerbo visade, att det gått dåligt för
högerpartiet, socialdeiUokraterna hade
något så när hållit ställningarna, IUedan folkpartiet och centerpartiet erhållit fralllgångar. Särskilt i folkpartipressen tog Illan detta resultat till intäkt för den välsignelse, solll skulle
kolllilla av den s. k. IllittensaiUverkan – salig i ålllinnelse. Högerpressen
åter skyndade sig att fralllhålla det
ovissa i alla spekulationer efter så
extraordinarie val. I viss Illån torde
dock valresultaten i Åkerbo och Viskafors ha utgjort en IUätare på den valvind, solll blåste några veckor senare
– vad gäller förskjutningarna på den
borgerliga sidan.
Kanske skulle Illan IUot denna bakgrund våga dra åtminstone den försiktiga slutsatsen av årets extraval, att
högerpartiet lyckats konsolidera sina
ställningar på nytt, och att spekulationerna om fortsatt tillbakagång är uttryck för en ogrundad optimism från
andra partiers sida. Man vill gärna hoppas, att detta skall leda till eftertänksamhet inom de båda andra borgerliga
partierna. Att än en gång – 1962 som
så många gånger förut – räkna med,
att två borgerliga partier skall kunna
slå det tredje, är förvisso ett hopplöst
perspektiv. Har årets valutgång kommit valmakarna inom folkpartiet och
centerpartiet att inse detta, är åtminstone något vunnet. Kanske kan då
också bättre förutsättningar åstadkommas för i varje fall den samverkan
mellan folkpartiet och högerpartiet,
som ter sig så oundgängligen nödvändig för många medborgare.
Bortsett från att konjunkturerna vid
dessa extraval uppenbarligen skiftar i
hög grad för de borgerliga inbördes
såväl i tiden som i rummet, torde den
slutsatsen också vara befogad, att
socialdemokraterna vid dessa valtillfällen alltid klarar sig förhållandevis
dåligt. I icke ringa utsträckning torde
emellertid detta faktum vara att tillskriva det relativt dåliga valdeltagande, som utgör ett av mellanvalens
mest markanta drag. Detta visar också
i hur hög grad socialdemokraterna är
beroende av en hård rikspolitisk propagandadrive – i synnerhet de båda
senaste veckorna före ett val – för
att kunna få fram sina reserver till
valurnorna.
Just frånvaron av de yttre tecken,
som annars utmärker våra valstrider
– TV- och radiodebatter, »rikstalare»
m. Ill. – har för övrigt med rätta ansetts göra extravalen till mera renodlade kommunalval än eljest. Lokala
och ovissa faktorer tillåts att spela in
på ett sätt, som man vid de »vanliga»
valen inte ser. Förvisso ligger häri
något i hög grad positivt. Detta visar
också, att enda möjligheten att göra
de kommunala valen till verkliga kommunalval, där kommunens egna angelägenheter tilldrar sig den största
uppmärksamheten, är att i görligaste
mån neutralisera dem från rikspolitiken. Detta kan ske först sedan kommunalvalen frikopplats från val av
andra mera rikspolitiska församlingar.
397
I våra allt större kommuner blir det
allt svårare att vidmakthålla det intresse för de allmänna angelägenheterna, som var levande i de små kommunerna. Detta utgör förvisso ett allvarligt hot mot den kommunala självstyrelsens hävdvunna principer. Det
förefaller troligt att en icke ringa förbättring skulle kunna uppnås genom
att kommunalvalen helt frikopplades
från varje direkt rikspolitiskt samband – val av landsting och därmed
indirekt av första kammaren. Mellanvalen har här visat vägen.
DAGENSFRÅGOR
Der alte Herr – än en gång
Inför det västtyska förbundsdagsvalet
den 17 september torde den socialdemokratiska oppositionen ha sett tämligen ljust på möjligheterna att äntligen bryta den hegemoni som Konrad
Adenauers Christlich-Demokratische
Union innehaft ända sedan förbundsrepublikens tillkomst 1949. I huvudsak hade m::m två anledningar till
optimism. Under de senaste åren har
den tyska socialdemokratien genomgått en omfattande politisk modernisering. I görlig mån har man avlägsnat alla spår av socialiserings-, planhushållnings- och klasskampsortodoxi,
sedan erfarenheten handgripligen låtit
förstå omöjligheten att fånga massornas uppmärksamhet med sådana
signaler i det tyska undrets överflödssamhälle. Den sterila och orealistiska
kritiken mot Adenauers resolut västorienterade utrikespolitik har också
ställts på avskrivning. Som medel för
den avgörande genombrytningen bland
väljarna litade man förmodligen dock
ännu mera än på det nya programmet
på den omständigheten att man nu
äntligen förfogade över vad man förra
gången så bittert saknade, en attraktiv kanslerskandidat Willy Brandt
måste redan genom sin personliga
charm och relativa ungdom vara en
farlig motståndare till den 85-årige
Adenauer. Till detta kom så den ojämförliga prestige han ex officio som
ledare för det hotade Västberlin
måste åtnjuta. Adenauer fann sig i den
ovanliga situationen att kämpa mot
en motståndare som i sin person på
ett påtagligt sätt symboliserade det
kompromisslösa motståndet mot det
kommunistiska hotet. Helt naturligt
kom de brutala östtyska åtgärderna i
Berlin under brinnande valkampanj
att ytterligare stärka Brandt i detta
stycke: partigängaren fick i propagandan helt träda tillbaka för stats- .mannen, den där endast motvilligt
och sällan kunde lockas bort från sin
plats i Berlin för att personligen deltaga i det inrikespolitiska tumultet.
Härtill kom att Adenauers arroganta
angrepp mot Brandts person snarast
varit ägnade att väcka sympatier för
den angripne och framkallade bestörtning och indignation även i förbundskanslerns eget läger.
Socialdemokraterna uppnådde också betydande framgångar. Deras andel
i valmanskåren ökade från 31,8 till
36,2 procent, antalet mandat från 169
till 190.
Mot dessa vinster svarar betydande
förluster för Adenauers parti. CDU
fick nu 45,2 procent av rösterna mot
förra valets 50,2. Antalet mandat stannade vid 236 mot förut 264.
Socialdemokraterna hade alltså uppnått att driva tillbaka CDU från dess
absoluta majoritet. Däremot hade de
icke genom valframgången i och för
sig kommit nämnvärt närmare målet
att själva få del i regeringsmakten.
Valets märkligaste drag är nämligen
den överraskande framgången för den
tredje kraften, Freie Demokratische
Partei. Detta ökade sitt röstetal från
8 till 13 procent, sina mandat från 41
till 66. Sedan ytterlighetspartierna till
höger och vänster rensats ut genom
<·
386
5% -regeln är FDP nu det enda partiet i förbundsdagen utom de två
stora, och dess ledare Erich Mende
innehar i själva verket en utslagsgivande ställning.
Det är av vikt att observera att FDP
är ett klart borgerligt parti – i vissa
avseenden mera konservativt än CDU.
Valresultatet innebär därför opinionsmässigt att Västtyskland mycket klart
uttalat sig för att fortsätta den borgerliga kurs som hittills följts med så lysande resultat. Socialdemokraterna
har gått framåt, men det avgörande är
dock att de inte ens under för dem
mycket gynnsamma förhållanden lyckats samla mer än en dryg tredjedel
av väljarna.
Trots detta var det omedelbart efter
valet icke klart hur regeringsfrågan
skall lösas. sakligt rimligast föreföll
givetvis en borgerlig koalition. Hr
Mende hade också utan omsvep uttalat
sig för en sådan lösning och bestämt
avvisat tanken på samverkan mellan
FDP och socialdemokraterna. Hindret för en koalition mellan CDU och
FDP var tydligen förbundskanslerns
person. FDP hade förklarat att partiet
ej var berett att medverka i en regering under Adenauers ledning. Vid så-
dant förhållande kunde man väntat
sig att denne dragit sig tillbaka och
lämnat plats för ekonomiministern
Erhard som alltmer kommit att framstå som den givne efterträdaren.
I stället valde Adenauer emellertid
överraskande att antyda möjligheten
av en samverkan med socialdemokraterna. Den i flera år så mycket omdiskuterade stora koalitionen skulle
alltså komma till stånd som ett medel
att garantera Adenauers position under ännu en mandatperiod.
Förvisso är Adenauer en överraskningarnas man, med en förmåga att
med lugna nerver driva ett djärvt och
hårt spel längre än de flesta. Det syntes dock trots allt osannolikt att han
skulle lyckas med denna senaste
manöver. Det är känt att vissa krafter inom hans eget parti sedan länge
önskar att der alle Herr snarast lämnar plats för Erhard. Av väsentlig betydelse är att dessa krafter har säkert
ryggstöd mot CDU:s systerorganisation i Bayern, CSU. Den bayerska
partigruppen är i och för sig en stark
maktfaktor att räkna med: dess ledare,
den maktlystne och kapable försvarsministern Strauss är en av regeringens
ledande män och en energisk förespråkare för Erhard. CSU:s uppfattning tillmättes för närvarande en
särskild tyngd därigenom att partiet
i Bayern icke drabbades av samma
bakslag som CDU i den övriga delen
av förbundsrepubliken. Erhardfalangen har icke tvekat att tolka detta
så att CDU:s motgång måste uppfattas
som ett misstroendevotum mot förbundskanslern personligen.
Det visade sig emellertid, att styrkan i motståndet mot Adenauer betydligt överskattats. I de avgörande
och hårda manövrerna inför regeringsfrågans lösning samlades CDU:s
skaror bakom kanslern; Erhards kandidatur försvann från de politiska
aktualiteterna lika plötsligt som den
dykt upp. Inviterna till socialdemokraterna visade sig vara att tolka som
ett påtryckningsmedel mot FDP, en
hårdhänt tankeställare om att dessa
ingalunda ur CDU:s synpunkt är alldeles oumbärliga. Påtryckningen visade sig också ganska snabbt vara
effektiv. De fria demokraterna hade
när allt kom omkring ingen lust att
efter sin valframgång för överskådlig
tid ställas utanför regeringsinflytande.
Inför de hårda realiteterna övervanns
ganska raskt motviljan mot samarbete
med Adenauer (och vallöftena i denna
riktning).
Västtyskland kommer att fortsätta
att styras av en konservativ regering.
De flesta förmodade utan tvivel efter
valet att Konrad Adenauers lysande
politiska bana, inledd vid en ålder då
de flesta karriärer sedan länge avslutats, nu verkligen nått sitt slut. Förmodan var alltså felaktig. Mer än nå-
gon annan enskild har han bidragit
till internationell prestige och politisk stabilitet för den stat han praktiskt taget kommit att personifiera för
allmänna medvetandet. Alltjämt kommer han att med fast hand och orubblig viljestyrka leda den igenom vad
som av allt att döma blir dess svå-
raste och mest farofyllda tid.
Den sista fasen i kampen om successionen efter Stalin
Den XXII:a partikongressen i Moskva
började den 17 oktober och när detta
skrives (23 oktober) är det ännu tio
dagar kvar till dess avslutande. I Sovjet bjuder dylika partikongresser på
de enda tillfällen då överraskningar är
möjliga, ty endast under dessa kongresser förekommer något slag av
verkliga val. Tidigare kongressförlopp
visar att överraskande kotterier och
fraktioner kan uppstå under själva
förhandlingarna, vilka kan tvinga den
makthavande partikonstellationen till
plötsliga frontändringar och oförutsedda manövrer. Bästa exemplet härpå
är den XX:e kongressens förlopp i
februari 1956, då Chrusjtjov tvingades
av en oväntad majoritet till sitt välkända hemliga tal i vilket stalinmyten
för första gången avlivades.
Visserligen har den pågående kongressen förberetts betydligt noggrannare än vad fallet var med den XX:e.
Förberedelsetiden har varit rekordartad; nio månader har förflutit sedan
faststäBandet av datum för kongressen. Det har varit uppenbart att Chrusjtjov ansträngt sig till det yttersta för
att eliminera alla slags överraskningar
387
vid kongressen och därigenom få
samtliga sina förslag godkända med
förkrossande majoritet. Det har inte
bara rört sig om systematiska och omfattande rensningar inom partiapparaten som de facto kontrollerar valet av
delegater. Utom den klassiska metoden som alltid kommer till användning av den makthavande gruppen
inom partiet har Chrusjtjov även tagit
till ovanliga medel för att säkra resultatet. Först och främst har han
ändrat partistadgans föreskrifter om
valet av delegater. T. o. m. XXI:sta
kongressen har en delegat valts per
6 000 medlemmar, till den nuvarande
har en delegat valts per 2 000 partianslutna medlemmar, vilket har resulterat i en tredubbling av delegatantalet,
från 1 500 till ca 4 500. Man behöver
knappast tillägga att en stor majoritet
av detta delegattillskott består av partimän från den yngre generationen,
vilka har Chrusjtjov att tacka för sin
karriär, och som av allt att döma
kommer att hållas på avstånd från
oppositionella grupperingar.
Kongressen pågår, dess resultat kan
ej förutspås med 100% säkerhet, men
redan de första dagarnas förlopp visar
en inrikespolitisk tendens som med en
viss förenkling kan definieras såsom
slutlig likvidering av all opposition
mot Chrusjtjovs fraktion och bildandet
av en ny maktkonstellation med förändrad struktur som skulle kunna
vara underbyggnad för Chrusjtjovs enmans- och diktatorsposition liknande
den Stalin innehade.
Chrusjtjov hade förmodligen för avsikt att få en dylik position redan två
veckor efter Stalins död, då han utmanövrerade Malenkov från förste
partisekreterareposten och intog den
själv. Denna post öppnar de största
möjligheterna för politiska manövrer
och skapar tillfällen att eliminera rivaler som eftersträvar makten, vilket
har bevisats av Stalin efter Lenins
388
död. I ett sådant fördelaktigt utgångsläge började Nikita systematiskt kampen om arvet efter Stalin. Den 20
mars 1953 påbörjade maktkampen
mellan Chrusjtjov och de vid den tiden
betydligt starkare konkurrenterna
inom CK-presidiet kan man historiskt
sett uppdela i tre faser. Den första
varade till den XX:e partikongressen
1956, då det ännu talades om kollektiv partiledning. Den andra fasen
var den då Chrusjtjov lyckades framställa sina farligaste rivaler inom CKpresidiet såsom medskyldiga till Stalins skräckvälde, desaktualisera frå-
gan om sitt eget ansvar för den politiska aktiviteten under samma period
och förkunna en ny giv i politiken
medelst införandet av en rad viktiga
reformer inom den statliga administrationen, industriförvaltningen och jordbruket. Dessa reformer bemöttes med
stark opposition från andra av Stalins
epigoner såsom Molotov, Malenkov
m. fl. huvudsakligen därför att de förstod att dessa reformer skulle stärka
Chrusjtjovs position inom partiet ytterligare. Denna maktkampsperiod avslutades med en drastisk sammandrabbning vid CK-presidiets möte i
slutet av juni 1957 då Chrusjtjov uteslöts ur CK-presidiet. Nikita trotsade
dock partiets praxis och böjde sig
inte för detta beslut. Mot tidigare
bruk appellerade han till CK-plenum.
Marskalk Zjukov, dåvarande presidiernedlem och öB, ställde militära plan
till förfogande för att föra medlemmarna av CK-plenum (125 st.) rekordsnabbt till mötet. I närheten av mötesplatsen koncentrerades hela Kanternirovska divisionen från Moskva-garnisonen. Nu vet man att för uteslutningen
av Chrusjtjov röstade i CK-presidiet
åtta man av tolv: Malenkov, Molotov,
Kaganovitj, Sjepilov, Bulganin, Pervuchin, Saburov och Vorosjilov. Suslov
avstod från att rösta, Mikojan och
marskalk Zjukov röstade mot beslutet.
Det är just dessa åtta man som under
den XXII:a partikongressen satts på
de anklagades bänk såsom varande
den partifientliga gruppen. Vid CKplenum i juni 1957 betecknades endast
de fyra förstnämnda männen som partifientliga. Nikita har behövt fyra år
för att utöka det partifientliga garnityret med de fyra återstående namnen,
sist med det f. d. statsöverhuvudet Vorosjilov. Man kan fråga sig varför han
behövt så lång tid?
Svaret kan endast bli ett: Chrusjtjov
har hittills inte haft tillräcklig makt
för att göra det, med andra ord: det
fanns en maktkonstellation på partitoppen, inom vars ram Chrusjtjovs
handlingsfrihet varit inskränkt. JuniCK-plenum 1957 har visserligen ogiltigförklarat CK-presidiets beslut om
Chrusjtjovs eliminering ur presidiet.
Genom sin appell till detta plenum
ställde sig emellertid Chrusjtjov under
dess dom. Detta resulterade i att
maktcentrum överflyttades från CKpresidiet till CK-plenum. Alltsedan
dess har Chrusjtjovs position som
förste mannen inom partiet berott på
majoriteten i CK-plenum som vid
flera tillfällen visat sig vara labil. Därför har Chrusjtjov hitintills inte kunnat kallas för diktator. Diktaturens
väsentligaste villkor är ett lydigt CK
som enhälligt godkänner diktatorns
handlingar. Ett sådant lydigt CK vill
nu Chrusjtjov skapa genom val under
den pågående kongressen och just
därför har han ändrat partistadgan
på sätt som säkert skulle underlätta
för honom att realisera sina avsikter.
Den tredje fasen, tiden mellan juni
1957 och 17 oktober 1961 då den
XXII:a kongressen öppnades, har
Chrusjtjov använt till att förbereda en
total likvidering av all opposition mot
honom inom partiet. Härvidlag har
det inte bara gällt den partifientliga
Molotov-gruppen utan också alla
oppositionella medlemmar inom CK,
–
vilka representerat enbart en stor
fraktion som varit negativt inställd
till Chrusjtjovs politik, och som för
enkelhetens skull kallas för stalinistisk.
Denna opposition har inte bara bestått av partiideologer som varit allierade med den partifientliga Molotovgruppen, utan även av s. k. teknokrater, en del militärer och över huvud
taget av ett stort antal äldre partiledare, som betraktat hela Chrusjtjovs
avstaliniseringspolitik såsom ett brott
mot spelregeln, förräderi mot partitraditionen och avståndstagandet från
komunismens klassiska principer i
revisionismens tecken.
Det är klart att tvisten mellan Chrusjtjovs fraktion och oppositionen inte
inskränkt sig till själva Sovjetunionen.
Alla kommuniststater inom östblocket
har haft tillfälle att ta ställning. Mao
Tse:s parti har öppet anslutit sig till
oppositionen och stött den. Under de
senaste åren har det albanska partiet
antagit samma attityd. Endast dessa
två partier, som representerar den
största och minsta östblocksstaten har
förklarat sig stå på oppositionens sida.
Inom övriga satellitpartier har delningslinjen gått tvärs genom partierna. Man vet dock att de starkaste
kriserna ägt rum i östtyskland och
Tjeckoslovakien, där Chrusjtjovs avstaliniseringspolitik i början bemöttes
mycket motvilligt. Det är också bekant att Chrusjtjov successivt lyckats
dämpa Ulbrichts och Novotnyts sympatier för stalinismen.
Vad beträffar satellitpartierna har
det varit en enkel uppgift för Chrusjtjov att ordna det. Det skulle också
ha gått på samma sätt med Albanien,
om detta land haft gemensam gräns
med Sovjetunionen. Att alla östblocksstaterna deltar i maktkampen mellan
Chrusjtjov och oppositionen ligger i
själva kommuniströrelsens natur. Man
måste vara mycket försiktig med att
389
därav dra slutsatser på det internationella politiska planet. Vi har här uteslutande att göra med en tvist inom
den världskommunistiska rörelsen och
inte med en tvist mellan kommunistregerade stater.
Det kinesiska partiets position är
f. n. mycket svag. Mao Tse:s ekonomiska misslyckanden och den tilltagande hungerkatastrofen i landet gör
kineserna till en svag faktor, 1som
knappast kan lämna något stöd till
oppositionen mot Chrusjtjov. Kinas
akuta beroende av snabbast möjliga
ekonomiska hjälp från Sovjets sida
berövar Mao Tse möjligheten till ett
verkligt ställningstagande. I Peking
är man medveten om detta och på
grund härav influerade kineserna det
albanska partiet och uppmuntrade det
till ett kompromisslöst oppositionellt
ställningstagande. Albanien spelar här
rollen av en symbolisk fana som
vittnar om att även om oppositionen
kommer att besegras av Chrusjtjov
kommer dess ideologi att fortleva i Albanien i väntan på bättre tider.
Det är tydligt att de åtta personerna
från den partifientliga gruppen som
åtnjutit partikongressens största intresse under de första dagarna även
måste betraktas som symbolisk representation för många tusen meningsfränder. De måste fördömas av kongressens majoritet, men de kan också
komma att dömas vid en planerad
politisk process. Denna skulle utgöra
en signal till den gigantiska utrensningen av hela oppositionen inom partiet när Chrusjtjov får hela makten genom att han går ut från kongressen
som ende segrare och absolut diktator.
Denna utrensning kan bli mycket viktigare för partiets utveckling och
framtid än vad som personligen kan
hända åtta äldre män.
Många tecken tyder på att Chrusjtjov planerar den sista stora avräkningen med sina ideologiska och poli- 390
tiska fiender liksom hela oppositionen
i landet och att han sedan länge förberett genomförandet av dessa planer.
Partiapparaten, som kommer att spela
en ledande roll vid en sådan ev. utrensning, har Chrusjtjov totalt i sin
hand, alla oppositionella element har
eliminerats från denna apparat under
de senaste åren på grund av Chrusjtjovs systematiska och flitiga arbete.
Under de sista två åren har även sä-
kerhetspolisens apparat utökats och
strax före kongressen ställdes den i
full beredskap. Det verkar som om det
bara finns ett instrument som Chrusjtjov inte helt kan lita på och detta
är armen. Att Chrusjtjov inte fullständigt kontrollerar de politiska stämningarna inom armen framgår av flera
tecken. Bl. a. tycks det plötsliga återupptagandet av sådana personers aktivitet som marskalk Zjukov vittna om
att det bland officerskåren inte råder
någon enhetlig pro-Chrusjtjov-stämning. Marskalk Zjukov visade sig i
juni 1961 i Japan och rör sig fortfarande fritt, vilket knappast kan ha
Chrusjtjovs välsignelse. Tydligen finns
det krafter inom armen, som inte delar Chrusjtjovs allmänt kända inställning till Zjukov, och därtill krafter
tillräckligt starka för att garantera
marskalkens säkerhet.
Redan i början av den XXII:a partikongressen avslöjades det att utvecklingen inom det sovjetryska partiet
kan gå i riktning mot jordbävning och
skapa en mycket svär inrikespolitisk
kris, vars utgång ingen kan förutse
trots att de flesta omständigheterna
nu talar för Chrusjtjovs slutliga seger.
Sovjets partiledning har varit medveten om att en sådan avräkningstimme nalkas och att dess krafter
måste helt och hållet koncentreras på
inrikesproblem. Det är logiskt att
Chrusjtjov i ett sådant läge försökt
skapa en utrikespolitisk situation som
utesluter varje överraskning på det
internationella planet. Den världspolitiska spänningen kring Berlin-frå-
gan och en rad vätebombskrevader
vid Novaja Zemlja har skapat ett läge
som skänker Chrusjtjov en stor säkerhetsmarginal för att slutföra sina planer på en absolut seger.
Sydtyrolen
Inrepolitiskt betyder de sydtyrolska
oroligheterna inte så mycket. För
några månader sedan ställdes i parlamentet i Rom förtroendefråga, men
regeringen red ur den stormen ganska
lätt. Prestigemässigt är det emellertid
annorlunda. En stormakt som Italien
kände sig särad av att en liten grupp
extremister på antagligen ett par
hundra personer, vilka påstår sig representera en tysktalande minoritet
på omkring en kvarts miljon, mänga
månader lekte kurragömma med den
italienska polisen. Flera av dem avvaktar redan rättvisans straff i
fängelser, men det finns tillräckligt av
efterföljare för att, såsom hände i september, föra bensinbomber till Rom,
där de exploderade i närheten av centralen utan att allvarligt skada en enda
människa. Dessa explosioner föregicks
av en serie attentat, vilka började när
39 stolpar för högspänningsledningar
sprängdes i juni på en enda natt. Sedan kreverade bomber längs järnvä-
gen frän Brennerpasset till Sydtyrolens huvudstad Bozen-Bolzano; efter
ett kort uppehäll också vid Verona
och nära gränsen till Schweiz. Hittill~
har alla dessa detonationer inte krävt
några människoliv frånsett ett par
personer, vilka föll för vådaskott som
avfyrades nattetid av några italienska
soldater.
Vad gäller det egentligen och varför exploderar alla dessa bomber i
Sydtyrolen? De italienska villkoren
för inträde i första världskriget omfattade bl. a. inkorporering av österrikiskt område söder om Alperna. På
detta sätt fick italienarna i fredsuppgörelsen 1919 sin »strategiska gräns»
i norr säkrad. Enligt den dåtida krigskonstens regler var detta krav kanske
naturligt och sådana landavträdelser
är även idag inte sällsynta. I ett tal,
vilket hölls i Trento försäkrade Viktor Emanuel II emellertid sina nya
tysktalande undersåtar om den italienska regeringens intentioner att behandla dem på ett liberalt sätt.
Men i och med Mussolinis maktövertagande blev läget annorlunda.
Till en viss grad inspirerad av skalden Tolomei, vilken i sydtyrolerna
bara ville se förtyskade italienare, förklarade diktatorn att de ursprungliga
invånarna i det nya området inte utgjorde någon nationell minoritet –
enbart en »nationell relikt», och man
började handla därefter. För att utöka italienarnas antal i Sydtyrolen
byggdes en hel rad industrier, särskilt i provinsens residensstad BozenBolzano, dit tiotusentals arbetare från
mellersta och södra Italien förflyttades. Ingen vågade då ens tala om nå-
gon självstyrelse för sydtyrolare.
Italienska var undervisningsspråket
och det enda officiella språket för
myndigheter som förde en klar kurs
för hela Sydtyrolens italienisering.
T. o. m. familjenamnen på gravstenar
ändrades »frivilligt» i vissa fall. Inte
nog med detta. Utrikesministern,
greve Ciano fann en lösning, vilken
en gång för alla skulle tillförsäkra
Italien denna provins. I överensstämmelse med Hitlers befolkningspolitik
började man överföra sydtyrolare till
»Tredje riket», med vilket Österrike
då var införlivat. Formellt gick det
hela frivilligt till, men för alla som
ville stanna kvar ställdes i utsikt deportering till mellersta och södra
Italien. Med ett sådant perspektiv i
sikte röstade 166 000 av de 226 000
391
röstberättigade för Tyskland och endast 28 000 för Italien. Administrativa svårigheter under kriget tillät
endast 70 000 att komma över på den
tyska sidan. Därav återkom hälften
efter 1945 till Italien. Innan detta
skett försökte Österrike att få hela
Sydtyrolen sig tillerkänt av stormakterna, men utan framgång. Man lyckades inte ens få till stånd smärre
gränsförändringar – i stället slöts
1946 det s. k. Parisfördraget på Italiens initiativ. Det kallas även De
Gasperi-Gruberavtalet.
Idag gäller striden uppfyllandet av
detta avtal. Rom framhåller, att avtalets stipulationer är uppfyllda i och
med att hela Trentinoregionen som
sedan 1918 tillhör Italien, fått en
administrativ autonomi 1948. Ingenstans i vare sig Väst- eller Östeuropa
är den tysktalande minoritetens frioch rättigheter så väl skyddade. Två-
språkigheten – och det kan var och
en som varit i Alto Adige, som Sydtyrolen officiellt heter, lätt fastslå –
är fullständigt genomförd och skolväsendet omfattar omkring 450 skolor
med tyska som undervisningsspråk
och med 35 000 elever.
Wien anser däremot att detta inte
är tillräckligt och begär utvidgad
självstyrelse för provinsen Sydtyrolen,
vilket utgör en del av regionen Trentino. Hittills kan varje förslag fällas
av det regionala lagstiftande rådet, där
italienarna är i majoritet. I provinsens lantdag är däremot 15 tysksprå-
kiga ledamöters röster utslagsgivande
mot 7 italienares. De sociala problemen är dessutom, försäkrar man i
Innsbruck, där ett österrikiskt forskningscentrum för sydtyrolska frågor
finns, mest brännande idag. stora industrier, vilka byggdes av Mussolini
under mellankrigsperioden anställer
fortfarande inte sydtyrolare. Likadant
är det med tjänstemannakåren, vilken
så gott som uteslutande är italiensk.
392
I skatteverken är t. ex. 90 proc. italienare, i tele- och postverket nära
80 proc. och vid järnvägen 70 proc.
trots att de inte utgör mer än en
tredjedel av Sydtyrolens gemensamma
befolkning på omkring 350 000. Sydtyrolen är förmodligen det enda land
i Europa där antalet lantbrukare har
stigit under de senaste 40 åren –
från 61 till 69 proc.
Under ockupationsåren, till 1955,
hade Österrike inte så mycket att säga
till om i internationella sammanhang,
men 1957 började förhandlingarna
med Italien. Dessa har pågått med
olika avbrott i flera år utan att någon
lösning skymtar. Bägge parter har faktiskt låst sig i sina utgängspositioner.
Hösten 1960 tog Österrikes utrikesminister upp denna fråga på FN:s generalförsamling, som rekommenderade
nya direkta överläggningar. Dessa
ägde rum i Milano i januari 1961, i
Klagenfurt i maj och i Zurich i juni,
dock utan att några nämnvärda resultat nåddes. Då började bomber på nytt
tala i Sydtyrolen.
Och vilken roll spelar katolska kyrkan till vilken båda folken hör i
denna konflikt? I juli 1961, mitt under »attentatsperioden» utnämnde på-
ven Johannes XXIII en sydtyrolare,
biskop Gargitter, till apostolisk administratör för hela ärkestiftet Trento
med uppgift att styra såväl italienare
som sydtyrolare.
Detta steg blev snart populärt, ty
bland bägge nationerna finns det
många, som ställer sig avvisande till
såväl italienarnas polisiära och administrat:Pva metoder som till extremisternas terrorhandlingar. De understryker att i det läge Europa nu befinner sig är avspänning och kompromisser oundvikliga om man skall
kunna stå emot Sovjetunionen. I skuggan av vätebomben verkar för dem de
sydtyrolska explosionerna politiskt
otidsenliga.
Television och läsvanor
Televisionen har i Sverige expanderat
snabbare än i något annat land i
Europa. Antalet licenser steg från
13 000 år 1956 till över miljonen vid
årsskiftet 1960/1961. Långt över 70%
av befolkningen bor för närvarande
inom områden, som täcks av TV-sändare. Trots den korta tid televisionen
verkat i detta land, har den redan
blivit en viktig kulturfaktor. Den debatt, som just nu pågår i landet, gäller
om detta nya massmedium är en faktor på gott eller ont.
Som stadsbibliotekarien Marianne
Svensson nyligen framhållit i en
skrift om »Televisionen och biblioteken» (Köpenhamn 1961), har televisionen blivit tidens stora syndabock.
Den är gökungen, som vräkt sina föräldrar- teatern och radion – ur boet.
Den ges skulden till att biograferna
och föreläsningsföreningarna mistat
en stor del av sin publik, och också
nedgängen i bibliotekens utlåning anses stå i sammanhang med televisionens segertåg genom världen.
Frågan om televisionens inverkan
på läsvanorna är mycket omdiskuterad på bibliotekshåll, och både positiva och negativa synpunkter har
kommit fram. Ingen av parterna har
kunnat stödja sig på annat än förmodanden, eftersom man ännu inte företagit några mera omfattande undersökningar om television och bokläsning i vårt land. Vissa lärdomar borde
man dock kunna dra av de läsundersökningar som företagits i televisionens pionjärländer Förenta Staterna
och England.
År 1960 fanns TV-apparater i närmare 90% av alla amerikanska hem.
Större delen av TV-ägarna kunde
välja mellan minst 4 program. I motsats till Sverige är den amerikanska
televisionen till övervägande del kommersiell. Programtiden är mycket
längre än i vårt land. Till mycket stor
del ägnas den åt underhållning.
Av en undersökning om televisionens verkningar, som publicerades av
Leo Bogart år 1958 i »The Age of
Television» (New York), framgår att
alla kategorier av TV-tittare läser
färre böcker, veckotidningar och tidskrifter efter TV-förvärven. De ivrigaste TV-tittarna är sådana som tidigare mest gått på biografer eller läst
veckotidningar, men inte böcker –
de har helt enkelt överfört sitt intresse för färdiglagade anrättningar
från ett massmedia till ett annat. Men
undersökningen visade också att bokläsningen endast minskar temporärt
och att det sker en viss återhämtning
bland TV-ägarna efter några år. Detta
förklaras så att de som redan tidigare
varit läsintresserade efter en tid återgår till litteraturen, samtidigt som de
börjar välja mera kräset bland TVprogrammen. Det är också möjligt att
televisionen kan stimulera en mellangrupp av tidigare icke bokintresserade att läsa fackböcker eller mera
specialbetonade tidskrifter.
De tendenser man spårar i denna
undersökning kan man skönja inom
den amerikanska tidskriftspressen.
Intellektuella, instruktiva och upplysande tidskrifter ökar kraftigt liksom
också tidskrifter med specialintressen – sina nya läsare har de uppenbarligen funnit bland dem som inte
är intresserade av kontinuerligt TVtittande. Däremot minskar kategorien
»romantiska berättelser» i alla veckotidningar och tidskrifter, tydligtvis
därför att de tidigare läsarna av så-
dana nu får sitt intresse för lätt underhållning tillgodosett genom televisionen. Samma utveckling spårar
man också i de amerikanska bokhandels- och biblioteksredovisningarna.
skönlitteraturens andel minskar i
både bokförsäljning och biblioteksut- 393
låning, medan facklitteraturen är på
stark frammarsch.
De engelska läsarundersökningarna
redovisas i »Television and the Child»
(London 1958) och gäller barn och ungdom upp till 14 års ålder. 60% av alla
hushåll i England har nu television.
Undersökningen kom att gälla BBC:s
television och inte den nya kommersiella ITV. Resultatet av denna överensstämde i väsentliga delar med den
amerikanska undersökningens. De flitigaste TV-tittarna bland barnen fanns
bland dem, som före TV-förvärvet läst
serier, veckotidningar och tidskrifter,
medan de mera bokintresserade
ägnade mindre tid åt det nya massmediet. Tendensen tycktes visa, att de
verkligt läsbegåvade alltid klarar sig,
medan de kontinuerliga TV-tittarna
i många fall fick sina intressen vidgade och sin smak förbättrad. Även
de mera obegåvade barnen blir läsintresserade, när det intensivaste TVintresset börjar släppa i 13-14 årsåldern.
Resultatet från England ger vid handen att bokläsningen vinner på seriernas bekostnad och att facklitteraturen intresserar mera än de romantiska berättelserna. Men televisionen
får en hel del på sitt skuldkonto. Den
allvarligaste anklagelsen är att de
mindre läsbegåvade får sin lästräning
minskad. Värdefull lästid går förlorad.
Televisionsprogrammen skänker inte
heller några verkliga kunskaper utan
endast stimulans och detta blott under förutsättning att programmen är
rätt upplagda.
Hur överensstämmer nu dessa resultat med svenska förhållanden? I skriften: »Televisionen och biblioteken»
redogör stadsbibliotekarie Svensson
för utlåningsresultaten i nitton svenska bibliotek. Tendensen är här densamma som i andra TV-länder. Under
det kritiska TV-året 1958 minskade
lånefrekvensen kraftigt på barnboks- 394
avdelningen, medan facklitteraturen
gick kraftigt framåt. Redan året
därpå skedde en viss återhämtning
inom skönlitteraturen, medan barnoch ungdomsavdelningarna fortfarande sackade efter. »Att TV är en av
orsakerna till de minskade barnbokslånen torde få anses obestridligt»,
framhöll Bengt Hjelmqvist år 1960.
Men han trodde sig samtidigt kunna
konstatera att TV-tittarna var på väg
tillbaka till biblioteken.
I sin skrift framhåller stadsbibliotekarie Svensson att televisionen kan
bli en stimulans i biblioteksarbetet
och att man genom den kan locka
stora folkgrupper till böckernas värld.
Majoriteten av TV-tittarna önskar visserligen endast lätt underhållning,
men genom samarbete mellan televisionen och biblioteken skulle man
kunna lägga in läspropaganda i programmen. Hon lämnar goda förslag
till en bokvänlig television och framför i sammanhanget en önskan om
bättre stöd åt böcker och läsning i
programtidningen »Röster i Radio»,
vilket förefaller väl värt att begrunda.
Om TV-ledningen även på detta område fullgör sina skyldigheter som
bildningsorgan, bör det finnas möjligheter för den goda boken att överleva i TV-åldern, och bibliotekarierna
behöver inte inrikta sig på att slåss
»till den siste läsaren».
Den osynliga handen rehabiliterad
Svensk Tidskrift följer helt naturligt
med största uppmärksamhet sin socialdemokratiska kollega Tiden. Endast allt för sällan har vi dessvärre
tillfälle att med oskrymtad tillfredsställelse instämma i dess åsikter. Så
mycket angenämare därför att fästa
våra läsares uppmärksamhet på en
artikel i häfte 7 av fil. lic. Assar Lindbäck om »Inkomstfördelning, resursallokering och stabiliseringspolitik».
Artikeln är ett intressant utslag av
den omsvängning till klart accepterande av den fria marknadshushållningen som överlägset instrument för
fördelning av de ekonomiska resurserna efter människornas behov som
-förmodligen i Bent Hansens efterföljd – under de senaste åren kunnat konstateras bland yngre socialistiska ekonomer.
Särskilt drastiskt visar sig denna
omsvängning i hr Lindbäcks analys
av bostadspolitiken – det område där
den fixa iden om marknadshushållningens otillräcklighet hittills visat
sig ojämförligt svårast att få bukt
med:
»Missförhållandena på bostadsmarknaden är väl omvittnade. Det framgår
emellertid inte alltid av den politiska
debatten hur intimt de sammanhänger
med hyresregleringen och hyrespolitiken. Man får ibland ett intryck av
att bostadsbristen, dvs. överskottsefterfrågan på bostäder, anses ha träffat oss som något slags ’naturkatastrof’ i stället för att vara en regleringsprodukt. Att påstå att immigration, urbanisering och stegrade realinkomster är ’förklaringar’ till bostadsbristen (dvs. den överskottsefterfrå-
gan på bostäder som får sitt uttryck
i en bostadskö) är att missa själva
frågeställningen. Vid fri prisbildning
på en marknad uppstår aldrig någon
permanent brist, eftersom priset då
tillåts anpassa sig så att efterfrågan
och utbud blir lika stora. Vad immigration, urbanisering och stegrade inkomster förklarar är endast den ökade
efterfrågan, inte bristen. En brist förutsätter att priset på en viss vara
hålls reglerat under jämviktsnivån av
stat eller enskilda. (På andra områ-
den, exempelvis på TV-marknaden
och bilmarknaden, har efterfrågan
ökat procentuellt ännu mer än på bostadsområdet, utan att därför någon
brist uppstått, just därför att jämviktsprisbildning tillåtits på dessa marknader.)»
Helt naturligt avvisar Lindbäck utifrån denna äntligt vunna klarhet
över problemets natur de övliga kalkylerna om hur fort det skall gå att
bygga bort bostadsbristen: »Vi vet inte
ens hur stor överskottsefterfrågan är
i dag, ännu mindre hur efterfrågan
kommer att utvecklas i framtiden vid
stigande inkomster och okända priser.
Därför kan det lika gärna fordras
100 000 som 80 000 lägenheter per år
för att bygga ikapp bostadsbristen
inom fem eller tio år. Att hoppas på
att bostadsbristen skall kunna avskaffas inom rimlig tid utan att använda
sig av jämviktsprisbildningen på bostadsmarknaden är därför att hänge
sig åt önsketänkande.» (Vår kurs.)
Bostadsbristens konsekvenser skildras i mörka färger – praktiskt taget
varje ord kunde ha stått i en högerbroschyr om bostadseländet. Av särskilt intresse är att Lindbäck ansluter
sig till den från högerhåll ofta framförda, men av socialdemokrater i gemen alltid förnekade eller förlöjligade
tanken, att hyresregleringen i själva
verket medfört en stegring av bostadskostnaderna:
»Över huvud taget leder en situation av permanent överskottsefterfrå-
gan, dvs. ett tillstånd av ’säljarnas
marknad’, till att incitament till effektivitet, kvalitet och kostnadskontroll
i hög grad avtar. Knappast något misstag är så stort, och knappast något
arvode så högt, att det inte ryms inom
försäljningspriset. Även om hyresregleringen lyckats hålla nere hyrorna
på det äldre bostadsbeståndet är det
därför mycket troligt att den förda
politiken lett till en höjd hyresnivå
för det nyaste bostadsbeståndet.»
Vågar man hoppas att hrr Sträng och
Torsten Nilsson studerar hr Lindbäcks artikel med det intresse den
förtjänar?
28-61164077 Svensk Tidskrift H. 91961
395
Val mellan valen
Till följd av den pågående kommunsammanslagningen har det under senare år vid olika tillfällen inträffat,
att medborgarna på sina håll gått till
val på icke »ordinarie» valtider för
att utse nya kommunalfullmäktige.
MarkarydsvaJet inledde hösten 1959.
Därefter följde valen i Akerbo och
Viskafors i augusti 1960, vilka tilldrog
sig särskilt rikspolitiskt intresse, då
de antogs kunna ge en antydan om åt
vilket håll vinden skulle blåsa i det
andrakammarval, som förestod några
veckor senare.
Även i höst har extraval förrättats i
tre nya storkommuner, Osby, Ljusnarsberg och östra Orust. En jämförelse
med 1960 års valsiffror ger vid handen, att högerpartiet klarat sig bäst.
Högern har visserligen gått tillbaka
något i östra Orust, men kan i stället
visa på framgångar i såväl Osby som
Ljusnarsberg. Centerpartiet har kunnat inregistrera en viss frammarsch i
Ljusnarsberg men har samtidigt förlorat kraftigt i de båda andra kommunerna. Folkpartiet har fått vidkännas
ett lokalt »jordskred» i östra Orust och
även gjort ett dåligt val i Ljusnarsberg, medan partiet gjorde vissa vinster i Osby. Kommunisterna gick fram
i Osby men förlorade kraftigt i Ljusnarsberg – måhända en följd av att
hr Hagberg uppträtt på den sistnämnda orten, för övrigt den ende
»rikstalare», som deltagit i valkampanjen; i östra Orust avstod kommunisterna från att deltaga.
Jämför man i stället med 1958 års
siffror, finner man, att centerpartiet
gått framåt över hela linjen. Högern
kan notera framgång i östra Orust
men tillbakagång i de båda andra
kommunerna. Folkpartiet har gått
framåt i Osby men minskat i övrigt.
Kommunisterna har erhållit röstökning i både Osby och Ljusnarsberg.
396
Socialdemokraterna åter har gått tillbaka i alla tre kommunerna. Det förtjänar dock påpekas, att en jämförelse
med 1958 ter sig minst adekvat, eftersom opolitiska listor och s. k. samlingslistor då förekom i stor utsträckning, medan årets val i huvudsak gick
efter partipolitiska linjer. Vill man
försöka spekulera över tendenser,
torde det för övrigt alltid ligga närmast till hands att jämföra med senast tillgängliga valsiffror överhuvudtaget.
Frågan är dock i vad Illån sådan
spekulation lönar IUÖdan. Sallltliga
presskoiUillentarer tycks vara eniga
Olll att de enda bärande slutsatser
Illan kan dra av resultatet är att inga
slutsatser alls är IUöjliga. Av uppenbara skäl förefaller dock den socialdelllokratiska pressen vara ivrigast, då
det gäller att betona detta förhållande.
I ett sådant saiUIUanhang frågar IUan
sig, hur bedöiUningarna gestaltade sig
efter de tidigare extravalen. Det kan
då noteras, att vid MarkarydsvaJet
kunde folkpartiet registrera en ökning
på 66 röster – sedan två Olllbudslllän
i flera veckor försökt att bearbeta
opinionen – IUedan övriga partier
fick vidkännas bakslag. Trots att den
för folkpartiet »gynnsalllllla» tendensen fick vederbörligt utryiUIUe i folkpartipressens kollllllentarer, var Illan
dock överlag ganska försiktig i sina
spekulationer. Valen i Viskafors och
Akerbo visade, att det gått dåligt för
högerpartiet, socialdeiUokraterna hade
något så när hållit ställningarna, IUedan folkpartiet och centerpartiet erhållit fralllgångar. Särskilt i folkpartipressen tog Illan detta resultat till intäkt för den välsignelse, solll skulle
kolllilla av den s. k. IllittensaiUverkan – salig i ålllinnelse. Högerpressen
åter skyndade sig att fralllhålla det
ovissa i alla spekulationer efter så
extraordinarie val. I viss Illån torde
dock valresultaten i Åkerbo och Viskafors ha utgjort en IUätare på den valvind, solll blåste några veckor senare
– vad gäller förskjutningarna på den
borgerliga sidan.
Kanske skulle Illan IUot denna bakgrund våga dra åtminstone den försiktiga slutsatsen av årets extraval, att
högerpartiet lyckats konsolidera sina
ställningar på nytt, och att spekulationerna om fortsatt tillbakagång är uttryck för en ogrundad optimism från
andra partiers sida. Man vill gärna hoppas, att detta skall leda till eftertänksamhet inom de båda andra borgerliga
partierna. Att än en gång – 1962 som
så många gånger förut – räkna med,
att två borgerliga partier skall kunna
slå det tredje, är förvisso ett hopplöst
perspektiv. Har årets valutgång kommit valmakarna inom folkpartiet och
centerpartiet att inse detta, är åtminstone något vunnet. Kanske kan då
också bättre förutsättningar åstadkommas för i varje fall den samverkan
mellan folkpartiet och högerpartiet,
som ter sig så oundgängligen nödvändig för många medborgare.
Bortsett från att konjunkturerna vid
dessa extraval uppenbarligen skiftar i
hög grad för de borgerliga inbördes
såväl i tiden som i rummet, torde den
slutsatsen också vara befogad, att
socialdemokraterna vid dessa valtillfällen alltid klarar sig förhållandevis
dåligt. I icke ringa utsträckning torde
emellertid detta faktum vara att tillskriva det relativt dåliga valdeltagande, som utgör ett av mellanvalens
mest markanta drag. Detta visar också
i hur hög grad socialdemokraterna är
beroende av en hård rikspolitisk propagandadrive – i synnerhet de båda
senaste veckorna före ett val – för
att kunna få fram sina reserver till
valurnorna.
Just frånvaron av de yttre tecken,
som annars utmärker våra valstrider
– TV- och radiodebatter, »rikstalare»
m. Ill. – har för övrigt med rätta ansetts göra extravalen till mera renodlade kommunalval än eljest. Lokala
och ovissa faktorer tillåts att spela in
på ett sätt, som man vid de »vanliga»
valen inte ser. Förvisso ligger häri
något i hög grad positivt. Detta visar
också, att enda möjligheten att göra
de kommunala valen till verkliga kommunalval, där kommunens egna angelägenheter tilldrar sig den största
uppmärksamheten, är att i görligaste
mån neutralisera dem från rikspolitiken. Detta kan ske först sedan kommunalvalen frikopplats från val av
andra mera rikspolitiska församlingar.
397
I våra allt större kommuner blir det
allt svårare att vidmakthålla det intresse för de allmänna angelägenheterna, som var levande i de små kommunerna. Detta utgör förvisso ett allvarligt hot mot den kommunala självstyrelsens hävdvunna principer. Det
förefaller troligt att en icke ringa förbättring skulle kunna uppnås genom
att kommunalvalen helt frikopplades
från varje direkt rikspolitiskt samband – val av landsting och därmed
indirekt av första kammaren. Mellanvalen har här visat vägen.