Dagens frågor


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Angola
Svensk Tidskrift hade i ett föregående
häfte (3/1961) tillfälle att publicera
en artikel om läget i Angola, som författats av en irländsk överstelöjtnant,
Ronald Waring. Författaren är väl
känd för tidskriftens redaktion såsom
l’m person med ingående kännedom
om centralafrikanska förhållanden.
Att han tjänstgör som militär expert
vid den portugisiska krigshögskolan
betyder givetvis att hans bedömanden
kan antagas vara påverkade av portugisiska värderingar och intressen.
Men just detta synes oss göra hans
artikel så mycket mera intressant för
svensk opinion. I häpnadsväckande
stor utsträckning har nämligen den
svenska pressen – enkannerligen den
radikala – bedömt den tragiska utvecklingen i Angola enbart som ett av
frihetspatos inspirerat folkuppror mot
ett blodbesudlat kolonialt tyranni. Orsaken härtill tycks vara en i radikala
kretsar utbredd beredvillighet att
sätta tro till den anti-koloniala propaganda, som Sovjetblocket med stor
skicklighet lyckats regissera i hela den
västra världen.
Sä mycket större skäl är det att låta
den andra sidan komma till tals. Av
denna anledning publicerar Svensk
Tidskrift i detta häfte en ytterligare artikel av överstelöjtnant Waring, i vilken denne från sina utgångspunkter
redogör för den senaste tidens blodiga
händelser i Angola. Vad han där säger
står naturligtvis för hans egen räkning.
Det är vidare för tidigt – och vi i
Sverige befinner oss på för längt avstånd – för att det skall vara möjligt
att fä en klar överblick över händelseförloppet och dess militära och politiska konsekvenser. Men så mycket kan
sägas att Warings artiklar illustrerar
hur ytterligt överraskande den snabba
utvecklingen av krisen måste ha kommit för portugiserna själva. I den
första artikeln – författad i februari
– späras visserligen en oro för framtiden, men förf. bedömde läget som i
det hela fredligt. Den nu publicerade
artikeln – skriven i maj – vittnar
oförtydbart om hur utomordentligt
kritisk situationen blivit efter endast
ett par månader. Huruvida Portugal
skall lyckas äterställa fredliga förhällanden eller upprorsrörelsen fortsätta
såsom ett i längden för alla parter
förödande guerillakrig står ännu i vida
fältet. Att upproret kommer att leda
till en omprövning av den portugisiska politiken gentemot Angola och
Mo~ambique förefaller emellertid sannolikt. Om upproret skulle slås ned är
en tänkbar utväg till stabilisering att
man frän Portugals sida gör kraftansträngningar för att öka antalet assimilerade infödingar — vilka i princip har samma rättigheter som de vita
– och i övrigt försöker bredda underlaget för ett samarbete mellan de
olika raserna. Någon segregationspolitik har aldrig varit aktuell för portugiserna, som stått fullkomligt främmande för den typ av raspolitik, som
präglar Sydafrikanska Unionen. I
detta förhällande finns åtminstone en
utgångspunkt för det samarbete mellan olika folkgrupper i Angola, som ur
humanitär synpunkt ter sig som den
enda godtagbara lösningen. Alternativen är det permanenta guerillakriget
med alla dess olyckor eller att portugiserna lämnar landet. Det senare
skulle betyda samhällsordningens totala sönderfall under förbittrade stamfejder med åtföljande hunger- och epidemikatastrofer. Vad som hänt i
Kongo visar vilka följderna blir om en
kolonialmakt ryggar tillbaka inför de
politiska, militära och ekonomiska
bördorna – och flyr frän sitt ansvar
gentemot de oskyldiga och värnlösa
massorna. Att så längt det någonsin är
möjligt trygga rättsordning och försörjning liksom att skydda minoriteterna i ett land under frigörelse frän
kolonial status är i dag »den vite mannens börda».
De vita minoriteterna
Den avveckling av de västerländska
kolonialväldena, som efter det andra
världskriget fortgått i accelererad
takt, är förvisso på läng sikt en framstegsprocess. Fredens, frihetens och
humanitetens sak måste i längden
vinna på att allt fler folk frigöres ur
en beroendeställning, som åtminstone
deras ledande skikt finner hämmande
och förödmjukande, och genom den
inspiration till kraftutveckling, som
ett självstyre kan innebära, beträder
vägen till de civiliserade nationernas
krets.
Men vägen dit är läng och svårigheterna och farorna stora. Vad som för
de koloniserade folken ter sig som en
frihetskamp är för kolonialmakterna
en smärtsam avvecklingsuppgift, där
det svåraste av allt är att skapa garantier för kvarlämnade minoriteter, enkannerligen de europeiska.
De radikala krafterna runt om i västerlandet och inte minst den radikala
pressen tager ofta mycket lätt på
denna tragiska och svära problematik.
269
Den är tragisk, därför att de koloniserade folkens frihetssträvanden i regel
får särskilt svära följder för de europeer, vilka är minst medskyldiga i
det maktmissbruk, som kan ha förekommit från de koloniala härskarfolkets sida. De vita ägarna till smärre
plantager, lägre tjänstemän och små-
företagare, som ofta burit upp en kolonis ekonomi och administration, har
inte kunnat rikta sig nämnvärt på
sina positioner, men det är likafullt
de, som blir ruinerade. Toppskiktet av
vita administratörer och företagare
reder sig i regel gott. De förra omplaceras, och de senare kan utan alltför
stora svårigheter evakuera sitt kapital.
Det vita småfolket har alltför ofta att
välja mellan en misär i hemlandet,
där möjligheterna att starta på nytt är
små på grund av anpassningssvårigheter, eller att stanna kvar i den nya
staten – med risk att bli ett utplundrat och hatat bottenskikt.
Problematiken är också svär. Den
nya staten kan ha utfäst allehanda
rättssäkerhetsgarantier för att åt sig
bevara den vita minoritet, vars tjänster man egentligen trängande behöver.
Men rättssäkerhet på papperet och i
praktiken är två skilda ting- särskilt
i länder, där administrationen fylles
av inhemska, nödtorftigt skolade krafter. Viljan hos den nya statsledningen
må vara aldrig så god. När det nya inhemska ledarskiktet delat upp ministerposter, ambassadörs- och generaldirektörsbefattningar och övertagit de
europeiska företagen och jordbruken,
har det att tillfredsställa anspråken
från det mellanskikt, som varit dess
verktyg i maktkampen. Därtill kommer att i underutvecklade länder är
lojaliteten mot det allmänna ringa
men mot den egna släkten eller familjen stor – en konsekvens av att man
ännu står så nära ättesamhället. Toppskiktet blir tvingat att placera medhjälpare och släktingar, som framträ-
270
der med anspråk på tjänster i administrationen och företagen. Detta kan
ofta ske endast genom att vita avskedas. Och till sist – den nya staten är
suverän. Den annullerar fördrag och
stiftar nya lagar efter behag.
För de europeiska folk, som lever i
sina industrialiserade överflödssamhällen är det en humanitär plikt att
bistå de underutvecklade folken på
deras väg mot civilisationen. Men
det är inte en plikt att stillatigande
se vita minoriteter utplundras och
förtryckas i den nyvunna frihetens
namn ett betraktelsesätt, som
inte sällan skymtar i radikal press
och som måtte bottna i en av historiska bedömanden av kolonisationsperioden inciterad skuldkänsla. Denna
attityd är emellertid fullkomligt malplacerad. I jämförelse med offerreligionernas, kannibalismens, stamfejderdernas, slavhandelns och hövdingetyranniets terrorförhållanden var kolonisationsperiodens senare skeden –
trots att en härdhänt exploatering av
den infödda arbetskraften ofta förekom – till välsignelse för framför allt
de stora massorna. Man har skäl att
hålla i minnet att hade inte europeerna kommit t. ex. till Afrika så hade
sannolikt mänga folk där fortfarande
ätit varandra och sålt sina barn som
slavar under det att deras kungar
kunnat fortsätta att roa sig med att
bygga pyramider av dödskallar.
Lika litet som det finns någon anledning till skuldkänsla över den västerländska kulturinsats, som kolonisationsperioden trots allt inneburit, en
insats, som varit själva förutsättningen
för så mänga folks framträdande till
självständiga statsbildningar, lika litet
finns det anledning att beskedligt åse
förtryck och utplundring av vita
minoriteter inom de nya staterna.
Tvärtom är det en humanitär plikt att
reagera och ingripa. Förtryck är orätt,
varifrän det än kommer. När hjälp
ges till de underutvecklade länderna
borde det rätteligen vara en självklar
förutsättning och ett med skärpa hävdat krav att den mottagande parten
visar sin uppskattning genom att behandla de vita folkelementen på ett
anständigt sätt. Det finns stater, där
så har skett. Sä mycket större anledning är det att särskilt rikta hjälpinsatser dit. Det finns stater, t. ex. Indonesien, vars sätt att behandla i sin
godtrohet kvarstannande europeer
alltigenom präglats av väld och svek.
En prövosten på det framtida förhällandet mellan t. ex. europeiska och
afrikanska folk blir utvecklingen i
Nordafrika. Skulle de Gaulles djärva
försoningspolitik lyckas har ett stort
steg tagits i riktning mot en grundprincip för samlevnaden mellan de
underutvecklade folken och deras ur
rättskulturell, teknisk och ekonomisk
synpunkt mera avancerade bröder i
Europa och Amerika – nämligen att
gåva kräver gengåva. Det är inte alltid den kan tillämpas på grund av de
lokala förhållandena i det hjälpta landet. Men den bör tillämpas så längt
det går.
Försämrade förhållanden mellan
Sovjet och Albanien
Den sedan två månader pågående politiska processen i Tirana, de redan
avkunnade dödsdomarna mot »ryska
spioner» och evakueringen av ryska
flottan frän U-bätsbasen Sasseno vid
albanska kusten vittnar om en allvarlig försämring – om icke brytning
mellan Moskva och Tirana.
Man har alla skäl att förmoda, att
bakgrunden till denna utveckling utgöres av rivalitet mellan Sovjet och
Kina, både på det ideologiska och politiska området. Serlan 1958 har det
varit bekant, att det kinesiska inflytandet i Tirana stigit på bekostnad av
det sovjetryska och att röster från Peking av albanska partiet behandlades i
högre grad som »his master’s voice»
än röster från Moskva. Redan från
början har det albanska partiet ställt
sig på kinesisk sida, när det gällt stora
tvisteämnen mellan Moskva och Peking: Tvisten om de kinesiska folkkommunerna, som i verkligheten utgör
tvisten mellan leninismen och maotseismen samt i tvisten om Chrusjtjevs
fredliga koexistenspolitik.
Det albanska partiets ställning har
tagit sig det kraftigaste uttrycket på
det kommunistiska toppmötet i november 1960 i Moskva, där 81 partier från
hela världen deltog. Som man vet, antogs på detta möte en deklaration, där
principen om »proletär internationalism», dvs. sovjetryskt ledarskap inom
östblocket i praktiken avskaffades.
Detta gav förmodligen både kineserna
och albanerna större spelrum och en
ökad chans för Kina i rivalitet med
Sovjet i Afrika på det ideologiska planet. De sista händelserna tillåter ett
konstaterande, att denna rivalitet mellan den pekingska gula kommunismen
och den ryska vita kommunismen har
kommit till en ny etapp.
Kineserna anser tydligen, att maotseismen har större chans i Afrika, deras intressen sträcker sig inte bara till
Albanien utan även till vissa andra
muselmanska länder i medelhavsområ-
det, såsom Tunis och speciellt Algeriet.
Kina har så gott som officiellt övertagit rollen som FLN :s beskyddare i
östblockets namn. Detta bekräftas indirekt icke bara av ryska pressen utan
också av talrika västerländska observatörer vid förhandlingar i Evian. Albanien har hittills betraktats som en
mycket viktig pjäs på det sovjetryska
världspolitiska schackbrädet. Albanska
hamnar var stora sovjetryska baser,
där krigsförnödenheter och vapen
samlades för att transporteras vidare
till arabiska länder och hela Afrika.
271
Den sovjetryska flottans bas på Sasseno var tänkt som en stödjepunkt som
i fall av behov skulle konvojera transporter över havet. Paralyseringen av
dessa baser kan ha till följd ett sammanbrott av många sovjetryska expansionsplaner på hela den afrikanska
kontinenten. Det är tydligt, att Peking
är intresserat i att stoppa den sovjetryska expansionen, som med tiden kan
skapa ett dåligt utgångsläge för »den
gula kommunismens expansion».
Enligt de sista meddelandena har
alla ryska sjödugliga krigsfartyg evakuerats från Sasseno på ett demonstrativt sätt. Anledningen var dödsdomarna, som fällts i Tirana. I början
av maj dömdes två av albanska utrikesministeriets tjänstemän för spioneri till förmån för Sovjetunionen.
De hade till Sovjets ambassadör i Tirana överlämnat en rapport om förloppet av det albanska partiets IV
kongress. Motivet för dödsdomarna
verkar minst sagt konstigt och otroligt.
I slutet av maj dömdes en grupp albanska officerare med konteramiral
Teme Sejko i spetsen till döden. Domen har verkställts. Till saken hör, att
Sejko var en f. d. officer vid ryska
flottan med utbildning vid en högre
marinskola i Leningrad bakom sig.
Han deltog som rysk medborgare i
andra världskriget och sändes så sent
som i början av 50-talet till Tirana,
där han senare fått albanskt medborgarskap och erhållit en hög och oberoende ställning inom den albanska
flottans kommando. Det var knappast
någon hemlighet, att konteramiral
Sejko hade mycket att göra med utbyggandet av den sovjetryska U-båtsbasen på ön Sasseno, och att han fungerat som något slags förbindelseofficer mellan de ryska och albanska sjö-
styrkorna.
Processen i Tirana fortsätter i bästa
stalinistiska stil. Alltfler nya figurer
dyker upp i rättegångssalen på de an- 272
klagades bänk och erkänner de mest
fantastiska brott, tackar den albanska
säkerhetstjänsten för dess vaksamhet,
smickrar det albanska partiet och Enver Hodja, för att senare försvinna och
återkomma med sina namn på de
dödsdömdas listor. Anklagelseakten
låter också fantastisk: Rättegången är
formellt sett riktad mot medlemmarna
i en stor komplott mot regeringen och
partiet, vilken komplott stöddes av
Grekland, Jugoslavien och amerikanska
6:e flottan. Av den i press och radio
brett reklamerade processen framgår
dock att dess innebörd är helt och hållet annorlunda och riktad mot Moskvas
personal, som utövade politisk, ideologisk och militär kontroll enligt Moskvas sed och bruk mot satellitstaterna. Följden blev inte bara evakuering av ryska flottan utan också återkallande av den sovjetryske ambassadören från Tirana och vice versa. Man
kan tala om en brytning de facto.
Trots att ryska och kinesiska korrespondenter är närvarande under
processen, nämner varken rysk eller
kinesisk press eller radio ett enda ord
härom. Albanien är en satellit i fickformat, men de sista händelserna där
vittnar om stigande centrifugala tendenser inom östblocket. Det är må-
hända för tidigt att dra bredare politiska slutsatser därav, men tendensen
i sig själv är värd att väcka uppmärksamhet i väster.
Uppmarsch till presidentval
i Finland
Urho Rekkonens mandatperiod såsom
Finlands president utgår i början av
år 1962. Det är redan nu klart att den
nuvarande presidenten kandiderar för
omval för ytterligare en sexårsperiod.
Agrarpartiet nominerade honom nämligen på sommaren 1960 och därmed
påbörjades en lång och intensiv förberedande presidentvalskampanj.
Agrarernas initiativ tvingade de
övriga politiska partierna att taga
ställning till presidentfrågan på ett
tidigt stadium. Socialdemokraterna
lanserade i början av detta år en »opolitisk» kandidat, förre justitiekanslern
Olavi Honka och den finska högern
(samlingspartiet) anslöt sig snart till
förslaget. Det finska folkpartiet, ett
litet mellanparti av vag liberal prägel,
har likaså beslutat stödja herr Honkas
kandidatur, dock icke enhälligt. En
minoritet, som i den beslutande instansen samlade en knapp fjärdedel
av rösterna, önskade ett omval av den
nuvarande presidenten. Sedan kommunisterna beslutat gå fram med en
egen kandidat, riksdagens vice talman Aitio, och den socialdemokratiska
oppositionen, de s. k. simoniterna –
som av någon anledning icke kunnat enas med kommunisterna om en
gemensam kandidat – för sin del
framfört sin partiordförande, herr
Skog, var uppmarschen i stort sett
klar redan under våren detta år. De
enda partier, som inte fattat ståndpunkt, var svenskarna (Svenska folkpartiet) och agrarpartiets oppositionsfalang (ett småbondeparti under ledning av förre agraren Vennamo).
Svenskarnas avgörande träffades
vid en partidag i juni detta år och
hade redan på förhand mötts av ett
betydande intresse, icke blott i det
egna partiet utan också inom de bägge
finska grupperingarna, den s. k. Klinjen, till förmån för ett omval, och
den s. k. H-linjen, innebärande nyval
av förre justitiekanslern Honka. En
klar majoritet uttalade sig vid partidagen med 203 röster mot 85 för ett
skifte på presidentposten. Då någon
annan borgerlig samlingskandidat än
Honka knappast är aktuell, och det
måste bedömas som uteslutet att
svenskarna skulle vilja föra fram en
egen kandidat, är därmed sagt att partiets övervägande flertal ställer sig
bakom H-linjen.
Det är betecknande att voteringen
inom Svenska folkpartiet kom att
gälla för eller emot ett skifte på presidentposten. Det är nämligen ingen tvekan om att en stark opinion i Finland
kräver en ny president. Vem som
kommer istället förefaller att vara en
mindre intressant fråga. Orsakerna
till det starka engagemanget mot president Rekkonen inom skilda kretsar
i Finland är icke svära att finna.
Den garvade partitaktikern, förre
statsministern och talmannen Urho
Rekkonen har alltid varit en omstridd
person och hans val 1956 skedde för
övrigt med knappast möjliga marginal,
151 av de 300 elektorsrösterna mot
149 för riksdagens nuvarande talman,
socialdemokraten K. A. Fagerholm.
Från åtskilliga häll gjordes efter valet
föreställningar hos den nyvalde presidenten med vädjanden, att han skulle
söka höja sig över partimotsättningarna och bli ett samlande namn
för hela nationen. Enligt uppgift försummade herr Rekkonen intet tillfälle
att försäkra, att han avsäg att göra sitt
bästa därvidlag.
Helt kort kan konstateras att president Rekkonen knappast gjort någon
allvarlig ansträngning att opartiskt
spela sin betydelsefulla roll i det konstitutionella spelet. Med hela sin politisk-taktiska lidelse har han frän presidentämbetets plattform styrt och
ställt i landet, antingen direkt i kraft
av de befogenheter som presidentämbetet under målmedvetet utnyttjande skänkt honom eller indirekt via
den agrara minoritetsregeringen Sukselainen, vilken uppenbarligen lyder
minsta vink frän presidenten. Riksdagens ställning har klart försvagats.
Vad som framför allt har väckt anstöt och kritik är den omständigheten,
att regeringen Sukselainen på grund
273
av den av president Rekkonen befordrade politiken i realiteten blivit
beroende av stödet frän kommunisterna. En majoritet har tillskapats bestående av agrarer, socialdemokratiska
oppositionsmän (simoniter) och kommunister. Stödet från kommunisterna
lämnas frän fall till fall och har säkrat den nuvarande regeringens existens var gäng den på allvar hotats av
misstroendevotum.
President Rekkonens oförmåga att
avhälla sig från inblandning i det rent
partipolitiska spelet i Finland belyses
icke minst av hans upprepade strä-
vanden att i regeringen bereda utrymme för den socialdemokratiska
oppositionen. Om detta skulle gå att
genomföra, skulle givetvis det socialdemokratiska partiets splittring och
nuvarande svaghetstillständ ytterligare förvärras. Det är svårt att se nå-
gon annan rimlig förklaring till presidentens aktivitet på detta område än
att ett förlamande av socialdemokratiska partiet för presidenten framstår
som en ur landets synpunkt önskvärd
utveckling med hänsyn till relationerna med Sovjetunionen. Då en stark
socialdemokrati är oundgängligen
nödvändig om kommunisterna skall
kunna bekämpas med framgång framstär presidentens politik som oerhört riskabel. Det är föga sannolikt att den normalisering som inträtt i förhållandet mellan Finland
och Sovjetunionen skulle vara ett resultat av presidentens aktioner mot
den finländska socialdemokratien. –
Vad för övrigt beträffar orsakerna till
de spända relationerna mellan presidenten och agrarpartiet å ena sidan
och det socialdemokratiska partiet å
den andra – och också mellan det socialdemokratiska huvudpartiet och de
oppositionella simoniterna – är det
uppenbarligen så, att rent personliga
motsättningar spelat en avsevärd roll.
Riksdagsvalet i Finland för tre år
274
sedan ledde icke till någon utjämning
av de allvarliga motsättningarna i det
finländska samhället. Tvärtom försvå-
rades situationen avsevärt då det socialdemokratiska partiets splittring
snarast tilltog, och kommunisternas
ställning förstärktes. I denna atmosfär
av inre oro och allmän osäkerhet har
framkommit symptom som med all
rätt skarpt kritiseras, framför allt
från borgerligt håll. De politiska skandalerna har varit åtskilliga, regeringsmedlemmar och höga ämbetsmän har
stått åtalade för grava förseelser och
en viss allmän upplösning av normerna har varit klart märkbar. Den
ledande socialdemokraten, herr Leskinen, har efter avtjänat fängelsestraff
(för en trafikförseelse) utan vidare
återvänt till riksdagen. President och
regering har understött en utnämningspolitik som icke utan fog stämplats som gunstlingsvälde.
De talrika Rekkonen-anhängarna är
givetvis icke blinda för att en betydande del av ansvaret för rådande
missförhållanden återfaller på presidenten. Men all kritik bemöts med satsen: »Vi vet vad vi har men inte vad
vi får». Ur utrikespolitisk synpunkt
betraktas president Kekkonens omval
såsom en garanti för att förhållandet
till Sovjetunionen icke skall försämras. Inrikespolitiskt framstår en fortsatt agrardominans som välkommen
för de relativt stora jordbrukar- och
lantarbetargrupperna. Därtill kommer
att den först av socialdemokraterna
framförda kandidaten Hooka är ett
för den stora allmänheten i viss mån
okänt namn, som dessutom därför att
det lanserats från detta håll påstås
vara mindre gångbart i Moskva. En
målmedveten utrikespolitiskt präglad
skrämselpropaganda från Rekkonensidan är redan i full gång.
Om koalitionen socialdemokrater –
höger – finska och svenska folkpartiet jämte Vennarnos småbrukarparti
visar sig kunna resultera i effektiva
valförbund (karteller) kommer Hooka
på rent valmatematiska grunder att
framstå som ett allvarligt hot ur Rekkonen-anhängarnas synpunkt. Kommunisterna och simoniterna går som
nämnts till val med egna kandidater
vilket uppenbarligen innebär en icke
oväsentlig försvagning av den verkliga Kekkonen-fronten. Men många
oberäkneliga manövrer återstår ännu
i en dramatisk halvårslång valkampanj.
Kredit och reklam på avvägar
Som ett av de mest betydelsefulla inslagen i den sociala evolutionen under decennierna kring sekelskiftet
räknar man från kooperativt håll
kampen mot kredithandel och för
kontanthandel. Denna kamp var lång
och seg; det gällde att övervinna sedan långliga tider inrotade vanor eller
ovanor. Det är därför inte helt oväntat att den främsta kritiken mot de
under de senaste åren kraftigt expanderande nya formerna av konsumtionskrediter emanerar från kooperativt håll. KF :s förlagschef Herman
stolpe har nyligen utgivit en bok betitlad: ~Kredit och reklam på avvägar»,
där han försöker påvisa de nya kreditformernas olyckliga inverkan på
den enskildes och samhällets ekonomi.
I sin kritik av de moderna konsumtionskreditformerna låser emellertid
Stolpe sig fast vid argument som hade
giltighet för femtio år sedan, men som
numera har mist det mesta av sin relevans. Xven om Stolpe – åtminstone
indirekt – erkänner att gäldbundenhetens livegenskap numera är avskaffad, vill han inte dra konsekvenserna
av detta i sin argumentation. Han
framhåller noga, att anledningen till
gäldbundenheten förr var bristande
ekonomisk planering frän konsumenternas sida; man levde helt enkelt
oftast över sina tillgängar och hade i
allmänhet inga begrepp om skuldernas
sammanlagda storlek. Han undviker
dock att påpeka att de nutida konsumtionskrediterna är sä utformade att
de i stället underlättar för den enskilde
att erhålla en överblick över sin ekonomiska ställning. Krediternas inverkan pä konsumentens ekonomi torde
snarast ha blivit rakt motsatt den av
kooperationen hävdade. I stället för
att undergräva hushällens ekonomi
leder kontosystemet enligt vissa undersökningar till en press pä hushällen att sköta sin ekonomi väl och till
ett ökat hushållssparande.
När det gäller den mera reguljära
avbetalningshandeln, dvs. finansieringen av varaktiga konsumtionsvaror,
prisar stolpe kooperationens metod
att kringgå de gamla bestämmelserna
om kontanthandel. Detta sker som bekant genom s. k. låneköp, dvs. ett av
KF :s dotterföretag ställer borgen för
konsumenternas län i bank eller sparkassa. Avbetalningen sker endast i
form av amorteringar av banklånet,
medan varan fortfarande betalas kontant i konsumbutiken. Låneköpen blir
enligt Stolpe avsevärt billigare än avbetalningsköp. Detta kunde möjligen
gälla för några är sedan, men konkurrensen frän affärsbankernas köplän
och kontoköpen har snarare lett till en
diskriminering av kontantköparna,
vilket stolpe torde vara väl medveten
om, även om han inte finner det värt
att nämnas i detta sammanhang.
stolpes kritik av den moderna reklamen ger egentligen ingenting nytt. I
stort sett upprepas de tankegängar
som Galbraith framförde i sin bok
»The affluent society» och som i Sverige har plagierats av bl. a. Kurt Samuelsson och Anders östlind. Det är
betecknande att kritiken riktar sig
mot de amerikanska reklamformer,
275
till vilka vi ännu inte har någon motsvarighet i Sverige.
Författaren sätter emellertid också
fingret pä en del ömma punkter vad
gäller de nya kontokrediterna. Den
kontroll av kreditvärdigheten som fö-
retas är, som stolpe framhåller, ganska
släpphänt, och det är allt för lätt att
erhålla ett omfattande kreditutrymme
genom att anskaffa konto pä så många
häll som möjligt. Att skapa ett kontrollsystem som omfattar alla konsumtionskreditkonton innebär utan tvivel
ett ingrepp i friheten och torde leda
till en central byråkrati av jättemätt.
Vidare innebär Stolpes tankegängar
om inrättandet av producentkooperativa lånekassor i de underutvecklade
länderna för att främja småföretagsamheten kanske en lösning som kan
förhindra den utveckling mot statssocialism, som många iakttagare anser
oundviklig för de underutvecklade ländernas del.
Även om åtskilligt finns att andraga
mot stolpes sätt att kritisera kreditformerna kan man som ett positivt
drag notera att hans nya bok i stort
präglas av borgerliga tankegångar.
Det gäller att slå vakt om den enskildes handlingsfrihet gentemot central
kontroll och institutionell makt, och
Stolpe vill lägga ansvaret för det ekonomiska handlandet pä individen. Det
vore glädjande om kooperationens av
Herman Stolpe framförda positiva inställning till sparandel via arbetarrörelsen också kunde vinna insteg i
den socialdemokratiska regeringens
praktiska handlande. I sä fall har
»Kredit och reklam pä avvägar» gjort
en väsentlig insats.
Motionen som kom bort
Mänga märkliga aktstycken brukar
äterfinnas i den motionsflod, som
varje är markerar päbörjandet av riks- 276
dagsarbetet. Det finns förvisso anledning att känna tacksamhet för det sanerande arbete, som utförs i utskotten,
där åtskilliga av de icke alltid helt
genomtänkta och konsekventa alstren
får sin dom och överlämnas åt glömskan, stundom säkerligen till stor lättnad för motionären. Detta torde vara
ett öde, som i första hand drabbar
hugskott av enskilda motionärer. Mera
sällan vederfares det partimotionerna,
vilka i vart fall till det yttersta brukar
försvaras av sina talesmän såväl i utskotten som vid plenarbehandlingen.
Icke utan intresse är det för den
skull, att man inom centerpartiet synbarligen varit beredd att i all stillhet
låta bankoutskottet begrava en partimotion »Om en samordning av på-
gående arbete på samhällsplaneringens
område». Visserligen torde den sats
om idepolitiken såsom »byggd på abestående ting och värden>>, vilken för
fyrtio år sedan präglades av det då-
varande bondeförbundsorganet DalaBladet, i hög grad ha varit normgivande för såväl bondeförbundet som
dess omkostymerade efterföljare. Likväl finns det anledning att befara, att
motionärerna icke är alldeles obekanta
med det idemässiga innehållet i sin
motion, vilken till sin innebörd icke
utan fog torde kunna betraktas som
mera »SOcialistisk» än någon socialdemokratisk motion på senare tid.
Av allt att döma är det problemet
om landsbygdens avfolkning och storstadsområdenas tillväxt, som inspirerat motionen. Man vill uppenbarligen
försöka hindra den pågående befolkningsomflyttningen och efterlyser med
utgångspunkt härifrån en intensifierad
och mera samordnad samhällsplanering: >>Planering i fråga om lokalisering av företag, rationaliseringsåtgärder inom näringslivet, bostadsbebyggelse, kommunikationer, undervisning
och utbildning av skilda slag, utbyggnad av sjukhusväsendet och inrättande
av anstalter för social vård m. m.
måste samordnas, så att inte åtgärder
på ett område kommer att direkt motverka åtgärder på ett annat. Givet är
också, att näringspolitiken, skattepolitiken, penningpolitiken, kreditgivningen åt näringslivet, kraftförsörjningen m. m. likaså måste samordnas
med planeringen på de områden, som
vi här ovan angett>>, framhåller motionärerna med hr Hedlund i spetsen.
Endast regeringen kan enligt centerpartiets mening åstadkomma den eftersträvansvärda planeringen, och följaktligen begär man, att riksdagen skall
hemställa hos regeringen, att denna
måtte >>låta utarbeta riktlinjer för hur
den nämnda samordningen så små-
ningom skall kunna komma till stånd».
I den >>ideologiska>> motiveringen
för sitt krav anför centerpartisterna:
>>Lika litet som samhället i detalj kan
planera och styra samhällsutvecklingen, lika litet kan vi överlämna
denna helt åt de fria krafternas spel.
Samhällsplaneringen måste utformas
som en medelväg mellan dessa ståndpunkter.>> Givetvis finns det från konservativ synpunkt intet att anmärka
mot ett sådant påstående – varken
gammalliberalismen eller socialismen
utgör någon lösning på samhällsproblemen. Däremot ter sig centerpartiets
slutsats av detta resonemang märklig.
Att helt överlämna åt regeringen att
utarbeta riktlinjer för att leda utvecklingen, detta skulle alltså vara en
»medelväg»!
Näringspolitiken, skattepolitiken,
penningpolitiken, undervisningen och
utbildningen, kraftförsörjningen, nä-
ringslivets kreditgivning, rationaliseringen inom näringslivet, företagslokaliseringen etc., med andra ord
praktiskt taget varje område av samhällslivet, skulle alltså underställas ett
centralt statligt organ, om centerpartiet fick sina önskemål uppfyllda. I
en tid, då såväl folkpartiet som högerpartiet ser som sin främsta uppgift
att motarbeta de tendenser till maktkoncentration, vilka förekommer på
de flesta områden i samhället, gör sig
centerpartiet till förespråkare för en
längre gående maktkoncentration än
t. o. m. socialdemokraterna! Är det
verkligen rent oförstånd, som dikterat
centerpartisternas förslag? Eller har
centraldirigeringen blivit en medveten
»princip» i >>centeråskådningen»? Man
vill verkligen hoppas, att det blott är
fråga om en förlöpning av för centerpartiet tyvärr icke alltför ovanligt slag.
Å andra sidan förefaller det svårt att
föreställa sig, att hrr Hedlund, Bengtsson, Eliasson, Hansson i Skegrie m. fl.
ledande centerpolitiker skulle vara totalt okunniga om de konsekvenser,
som deras förslag kan leda till.
Det förvånar inte, att bankoutskottet
enhälligt avstyrkt centerpartimotionen. I huvudsak anser utskottet motionärernas önskemål redan tillgodosedda. De berörda spörsmålen inom
samhällsplaneringens område har på
olika sätt antingen varit eller kommer
inom kort att bli föremål för riksdagens prövning, framhåller utskottet,
som också erinrar om att åtskilliga av
de aktualiserade frågorna ligger under
utredning av statliga kommitteer.
277
>>Visserligen>>, anför utskottet vidare,
,,kommer därvid de många skilda frå-
gor som omnämnes i motionerna inte
att prövas av ett enda organ, vilket
möjligen varit motionärernas tanke,
men utskottet har inte kunnat finna en
sådan arbetsgång praktiskt lämplig eller möjlig>>.
Det är alltså den praktiska olämpligheten eller omöjligheten av den fö-
reslagna centraldirigeringen, som föranleder utskottets avstyrkande. De
ideologiska värderingarna undviker
man sorgfälligt, men uppenbarligen
har inte ens bankoutskottets socialdemokratiska ledamöter känt sig helt
tilltalade av tanken på den föreslagna
statliga maktkoncentrationen. Av ett
visst intresse är att finna hur de vid
utskottsbehandlingen närvarande centerpartisterna, hrr Mattsson och Hansson i önnarp, av allt att döma tydligen
inte gjort något allvarligt försök att
komma till sin partilednings bistånd.
Är det sent omsider fråga om syndarens bättring? Eller gick cp-representanternas reflexioner kanske i samma
riktning som Per Gynts inför bevä-
ringen, som huggit fingret av sig för
att slippa göra krigstjänst: >>Ja, trenke
det, S)nske det, ville det med, men g!)re
det – nej det sk!)nner jeg ikke.>>