Dagens frågor


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Hammarskjöld, Chrusjtjev och
Lumumba
Som preliminärt antyddes i vårt
förra häfte, blev utvecklingen av FN:s
aktion i Kongo inte omedelbart så
olycksbådande, som man var benägen
att förutspå, när folkförbundsledningen insisterade på att sända trupper även till Katanga och när den utpekade Belgien såsom speciell syndabock i hela affären. Lumumbas väldsamt överdrivna krav och allmänt vettlösa uppträdande, den växande oredan
i Kongo och det länge därmed kontrasterande relativa lugnet i Katanga samt
Tshombes smidiga hållning, allt samverkade till att fjärma FN-männen frän
den sig så kallande centralregeringen i
Leopoldville och föra dem närmare
Tshombe och övriga moderata kretsar.
Dessa arbetade på en mera västligt
orienterad federation i Kongo i stället
för den halvkommunistiska, centraliserade stat under Lumumbas diktatur,
som allt klarare framträdde såsom sistnämnde demagogs mål. Hammarskjöld
och hans förtroendemän drevs av
händelseutvecklingen till att stänga
Kongos flygplatser för Lumumbas militära offensivtillbud och radiostationerna för han oratoriska upptåg. Man
fick ett ögonblick nästan visionen av
att FN och Förenta staterna till sist
ändå hade samlat sig kring en konstruktiv politik, som åsyftade att avlägsna Lumumba frän den politiska
skådebanan och definitivt bringa de
moderata elementen till makten i ett
federativt organiserat Kongo.
Det skulle emellertid genast visa sig,
att i så fall varken den amerikanska
utrikesledningen eller FN ägde styrka
nog för att konsekvent fullfölja en så-
dan politik och därmed definitivt
rädda Kongo för den fria världen. När
den halvkommunistiske diktatorn i
det lilla Guinea och dennes kollega i
det något mera betydande Ghana hotade att draga sina bataljoner tillbaka
frän hela FN-aktionen, föll man till
föga och öppnade åter flygplatser och
radio för Lumumba och hans »regering». Under tiden började den ryska
interventionen i Kongo antaga alltmera direkta och hotande former.
Läget tenderade att ställa Washington
och dess bundsförvanter inför alternativet att antingen helt uppge Iandet
med alla dess naturtillgängar och se
det förvandlas till en rysk bas i Centralafrika eller också att upptaga en
öppen tävlan med ryssarna, med allt
vad detta kunde innebära av risker
för det kalla krigets övergång i Armageddon.
Vid denna tidpunkt inträdde emellertid på allvar en reaktion i själva
Kongo, som åtminstone temporärt avlägsnade de värsta faromomenten. Presidenten Kasavubu bröt öppet med
Lumumba, avsatte honom och nominerade en moderat regering. Ännu något
senare gick reaktionen ett steg längre,
i det att armen – om man nu kan använda en så pass anspråksfull benämning på de väpnade styrkorna i Kongo
– inskred, satte Lumumba och hans
hejdukar ur spel och skjutsade de
kommunistiska legationerna och deras
»tekniker» ur det sönderslitna landet.
Att denna, i varje fall i skrivande
stund bestående militärregim är klart
antikommunistisk, förefaller tydligt.
———————————————————————————————————————
Hur den förhåller sig till Kasavubu
och hans anti-Lumumba-regering liksom till Tshombe, Kalondji och andra
federalistiska krafter i det forna Belgiska Kongos perifera provinser, är
däremot ännu så länge ganska oklart.
Det föreligger givetvis en möjlighet,
att den antikommunistiska omsvängningen i Kongo under hand inspirerats och understötts av FN-ledningen.
Skulle så vara fallet — varom ingen
f. n. vet något — bortfaller självfallet
grunden för den kritik ur realpolitisk
synpunkt av FN-politiken i Kongo,
som här ovan antytts.
Den för Moskva olyckliga vändningen av de kongolesiska skådespelet
ledde till våldsamma ryska attacker
mot FN och detta både mot generalsekreteraren personligen och mot hans
politiska och militära organ på platsen. Såväl den ryska pressen och radion som Sovjets ombud i säkerhetsrådet och så småningom ingen mindre
än Chrusjtjev själv riktade ursinniga
angrepp mot vad de betecknade som
drängtjänster åt dunkla »kolonialistiska» intriger.
Det är svårt för att ej säga omöjligt
att avgöra, vad som ligger bakom denna
vändning i den ryska politiken, vilken
nu senast, just när detta skrives, kommit till drastiskt uttryck i Chrusjtjevs
egna stora rabaldertal och pittoreska
presskonferenser i New York. Givetvis
är det tänkbart, att ryssarna menar
vad de säger och sålunda verkligen är
förbittrade på Hammarskjöld och hans
sätt att sköta FN:s sida av Kongoaffä-
ren. I så fall är man med Suez i minnet
snarast frestad att göra den reflexionen, att Moskva förvånar världen med
sin otacksamhet — detta sagt under
förutsättning att inte den nyss här
framställda alternativa gissningen om
bakgrunden till Kasavubus och Mobutus åtgöranden verkligen skulle vara
riktig! Troligare är väl, att de vilda utfallen mot FN och dess generalsekrete- 401
rare är nya utpressningsförsök av
gammalt gott ryskt märke. Man har
med andra ord hoppats att med hotelser och vapenskrammel kunna pressa
FN och Hammarskjöld att medverka
ytterligare en etapp vid raserandet av
den fria världens ännu återstående
bastioner i Afrika. Qui vivra verra!
Den bryska ryska taktiken har i alla
händelser hittills såtillvida slagit fel,
som det gång efter annan visat sig, att
den alls ej rönt anklang bland de
många asiatiska och afrikanska nationerna i FN. Dessa har tvärtom både i
rådet och nu senast i generalförsamlingen demonstrativt slutit upp kring
generalsekreteraren och därmed möjliggjort ett åtminstone skenbart mycket intrycksfullt förtroendevotum för
honom. Man torde emellertid göra
klokt i att inte bygga alltför mycket på
vad våra sportinfluerade aftontidningar karakteriserade som en seger
med 70-0 för Dag Hammarskjöld. Den
med denna väldiga majoritet antagna
ceylonesisk-tunisiska Kongoresolutionen innehåller nämligen åtskilliga
mycket tvetydiga punkter, vilka i fortsättningen kan ge anledning till nya
svåra slitningar. Och några av de sjuttio, särskilt Guinea och, som Nkrumahs epistlar och orationer visar, även
Ghana, åsyftar alldeles uppenbarligen
i det långa loppet nästan detsamma
som Moskva. Man vill nämligen utnyttja FN:s auktoritet och trupper för
att slå ned de federalistiska och moderata tendenserna i Kongo och lägga
makten därstädes odelad i händerna
på Lumumba, med fulländat hyckleri
presenterad som »Kongos lagliga regering». Fortsättningen kan alltså, trots
ryssarnas ögonskenliga stora debacle
i New York, bli både farlig och, i
värsta fall, ödesdiger.
I detta sammanhang aktualiseras två
problem, som gäller FN:s hela framtid.
I det ena fallet är utvecklingen redan
oåterkallelig. Genom en lång serie full- 402
ständigt urskillningslösa inval av nya
stater, utan maktresurser av ens det
blygsammaste slag och utan all politisk tradition eller erfarenhet, har man
numera till en hopplös minoritet i generalförsamlingen reducerat de västerländska stater, som föJ;”fogar över det
mesta såväl av världens finansiella och
industriella tillgångar som av dess fonder av politisk erfarenhet och kultur.
Guineas, Togos, Malis, Somalis eller
Ghanas röst betyder lika mycket som
Italiens, Spaniens, Hollands, Österrikes
eller Sveriges vid omröstningarna
i FN.
Den andra frågan står ännu öppen.
För några veckor sedan tycktes generalsekreteraren, till synes något förhastat, vara redo att när som helst
frånträda sin post, om han från något
håll ej längre ansäges sköta den till
FN:s fördel. Tagen på ordet av Chrusjtjev och uppmanad att draga sig tillbaka, vägrade han givetvis att följa
detta consilium abeundi. Med sitt
ovanligt klara och skarpa svar på den
ryske diktatorns lumpna angrepp inhöstade han en välförtjänt seger i församlingen. Men – kommer det att i
fortsättningen visa sig möjligare för
Dag Hammarskjöld, än vad det för tio
år sedan var för Tryggve Lie, att rykta
sitt ämbete under ryssarnas öppna
fiendskap, allra helst när han vid kritiska tillfällen måste räkna på så
bräckliga stöd som Tito, Sukarno, Nasser och Nkrumah? Och vilken situation uppstår en gång vid hans avgång,
vare sig denna kommer vid mandattidens utgång eller framtvingas tidigare? Antingen måste man då välja en
person, som åtnjuter Moskvas odelade
välvilja och förtroende – med allt vad
detta innebär för FN:s övriga ledamö-
ter – eller också öppnas vägen för
något slags från början av inbördes
oenighet paralyserat sekreterarkollegium av den typ, som den ryske självhärskaren redan har skisserat.
Alternativet vore att man vägrade att
inlåta sig på flera svaga kompromisser, satte hårt mot hårt och toge risken för den brytning mellan Moskva
och dess hejdukar å ena sidan samt
folkförbundet å den andra, med vilken
Chrusjtjev redan har hotat. Det är
trots allt inte helt säkert, att den sistnämnda möjligheten på längre sikt
skulle visa sig vara enbart en olycka.
Om det svåra spelet sköttes från Västs
sida med kallblodighet och politisk
fingerfärdighet och med utnyttjande
av sina enorma resurser, så att man
lyckades hålla kvar huvudmassan av de
oengagerade länderna inom förbundet,
skulle detta, liksom en gång i Koreakrisens dagar, kunna göra en positiv
insats såsom moralisk resonansbotten
för den fria världens politik. Ett FN,
som domineras av kommunister och
fellow-travellers vore däremot långt
farligare än att inte ha någon världsorganisation alls.
Problemet Cuba
Åren omkring 1930 följde hela den
radikala latinamerikanska ungdomen
med beundran och bävan hur guerillakämpen Sandino i Nicaraguas obygder stred mot en nordamerikansk
ockupationsarme. Om Sandino verkIigen var en gestalt med politisk resning eller blott en oregerlig sälle blev
aldrig uppenbart; hans bana avklipptes tidigt genom bråd död. Tjugo år
senare blev det på Cuba Fidel Castro
förunnat att föra en liknande seg guerillakamp mot överlägsna motståndare, i detta fall diktatorn Batistas
väldrillade krigsmakt, till en i hela
Latinamerika våldsamt bejublad slutseger nyårsdagen 1959. Som ingen
annan latinamerikansk revolutionsledare i modern tid har Fidel Castro
också efter sitt makttillträde fortsatt
att utgöra ett ideal för stora delar av
latinamerikansk folkopinion, som även
l
rent demografiskt domineras av de
unga. Det var ju han som vågade att
inte bara dekretera utan ögonblickligen igångsätta en radikal jordreform.
För Latinamerikas reformivrare framstår alltid en omfördelning av jorden
som något av en patentlösning på
kontinentens svårartade ekonomiska
och sociala problem. Det var också
han som inte drog sig för att öppet
och kompromisslöst trotsa Förenta
staterna, att expropiera nordamerikansk egendom, att ställa sig utanför
det av Förenta staterna naturnödvändigt dominerade inter-amerikanska
systemet för att i stället visa Cubas
solidaritet med andra underutvecklade, »anti-imperialistiska» länder. Ja,
han har t. o. m. vågat att i dagarna inför en jublande folkmassa bryta förbindelserna med Förenta staternas
protege på Formosa för att i stället
kunna knyta an till det ..verkliga»,
kraftfullt dynamiska Kommunist-Kina.
Han är, sist men inte minst, den intellektuelle unge krigaren med Kristusansiktet och outtömlig revolutionär
retorik, helt olik Latinamerikas övriga,
nuvarande något färglösa, parlamentariskt skolade politiker och statsledare. – Det är endast mot denna
bakgrund i latinamerikanska ungdomsideal och framtidsdrömmar som
den obalanserade, maktberusade demagogen Fidel Castros trots allt fortsatta maktställning i dagens Latinamerika och det cubanska problemets
storleksordning blir fattbara.
I likhet med Peron hade f. d. sergeanten Batista baserat sin korrumperade men tack vare utländskt kapital
och utländska turister materiellt sett
framgångsrika regim inte bara på
krigsmakten utan också på de fackliga
organisationerna. Industriarbetarnas
lönenivå var delvis synnerligen högt
uppdriven. Vad revolutionären Castro
politiskt kunde exploatera var i stället i första hand den bildade medel- 403
klassens välförståeliga harm mot en
brutal diktatur och mot det utländska
kapital som direkt eller indirekt
stödde denna. Vidare förstod han att
för sina syften kanalisera de av Batista-regimen bortglömda lantarbetarnas berättigade missnöje med sin misär. I ett land som Cuba med dess
extrema beroende av sockerproduktionen, som i sin tur oundgängligen
medför omfattande säsongarbetslöshet, ter sig utan tvivel krav på differentiering av näringslivet, sådana som
framfördes just av Castro, psykologiskt och socialt sett alldeles särskilt
välmotiverade.
Eftersom hälften av sockerindustrin
var i nordamerikansk ägo kunde
Castros reformkrav inte gärna annat
än kollidera med Förenta staternas
intressen. Näst sockerexporten (inkl.
derivat 80-90% av den totala) har det
varit nordamerikanska turister som
framförallt försett Cuba med utländsk
valuta. Av Cubas import har 75% normalt kommit från Förenta staterna.
Men även om motsättningen mellan
nationalistiska reformkrav och det
nordamerikanska kapitalet och därmed Förenta staterna på Cuba i och
för sig varit ofrånkomlig, har den på
ett dramatiskt och konsekvent sätt
skärpts av Castro, vars bruk av invektiv inte lämnat något att önska i fråga
om våldsamhet. Det är tydligt att den
cubanska regimen handlat i trygg förvissning om att Förenta staterna inte
skulle våga att göra bruk av yttre
maktmedel, på det sätt som skedde
fram till Franklin Roosevelts era. I
fråga om Cuba, som ju lösgjordes från
Spanien med nordamerikansk hjälp
1898, förbehöll sig Förenta staterna
länge i kraft av en traktat direkt rätt
till att intervenera, vilket först Roosevelt frivilligt avstod från 1934. Ännu
sörjer emellertid den nordamerikanska flottbasen Guantånamo för att
minnet av det förödmjukande nord- 404
amerikanska protektoratet skulle hållas levande hos cubanerna även utan
Fidel Castro och hans TV-svada.
Med obestridlig logik har Castroregimen i sin frontställning mot Förenta staterna i allt högre grad kommit att söka stöd hos östblockets makter. Att en kommunistisk eller prokommunistisk klick bland revolutionärerna, ledd av bl. a. guerillastrategen och nuvarande riksbankschefen,
argentinaren »Che» Guevara, agrarreformatorn Nuiiez Jimt’mez och chefen för den omskapade krigsmakten
Raul Castro, hela tiden haft en sådan
målsättning torde vara obestridligt.
För andra, snarast liberala »fidelistas»
har regimens allt påtagligare förankring i östlägret blivit mer och mer
svårsmält. Den första etappen i denna
ödesdigra utveckling nåddes med
handels- och betalningsavtalet med
Sovjet den 13 februari i år, varigenom
Sovjet förband sig att köpa 1 milj. ton
socker årligen och beviljade en 100
milj. dollar kredit för teknisk hjälp.
En andra etapp markerades på ett
högdramatiskt sätt, när Chrustjev den
9 juli beredvilligt erbjöd sig att sända
fjärrobotar mot Förenta staterna i det
ögonblick nordamerikanarna tog sig
för med att intervenera på Cuba, och
Fidel Castro och hans hejdukar bara
tacksamt tog emot. Liksom i Afrika
Guinea har på västra halvklotet Cuba
låtit sig inrangeras bland östblockets
lydiga schackpjäser. öns strategiska
nyckelposition mitt i Caribiska havet
och samtidigt i Förenta staternas
omedelbara grannskap, gör detta
självfallet särskilt betydelsefullt.
Parallellt med den utrikespolitiska
östorienteringen har den inrikespolitiska utvecklingen på Cuba länkats i
alltmer vänsterextremistiska banor.
Det organ som fått till uppgift att genomföra agrarreformen, INRA, har
blivit en jättelik statstrust som driver
konfiskerade jordbruk, lägger under
sig detaljhandeln på landsbygden och
söker monopolisera importen. Det
tycks inte vara upprättandet av självägande jordbruk utan av statsdirigerade kollektiv som framförallt är
agrarreformens mål. Både fackföreningar och företag utsätts för hänsynslösa statsinterventioner. Antikommunistiska tendenser, var de än kommer till uttryck, i universiteten, i
pressen, i armen, undertrycks alltmera hårdhänt och konsekvent. Det
folksocialistiska partiet har fått karaktären av enhetsparti. Pressen är
likriktad. Allmänna val är ställda på
en oviss framtid. I stället för att vädja
till folket i val, vädjar Castro stundom
till folket »På torg», varvid hans demagogi skördar lättvunna triumfer.
Allt större befolkningskategorier har
som folkmiliser ställts under regimens
direkta kontroll. Det är med andra
ord en välbekant företeelse, den totalitära diktaturen, som i frihetshjältens
skugga åter träder fram.
Självfallet finns det på Cuba många
som är förbittrade över regimens svek
mot frihetsidealen. Åtskilliga av revolutionens mest entusiastiska deltagare
har hoppat av – när de inte redan
hunnit utrensas. Den katolska kyrkan
är visserligen på Cuba ganska svag
men revolutionerna mot Per6n och
Perez Jimenez i Venezuela visar att
latinamerikanska diktatorer inte i
onödan bör utmana den. Det är dock
just vad Castro gjort. Däremot har de
flygraider vilka i sabotagesyfte företagits från Florida av anti-castroelement säkerligen snarare förstärkt än
försvagat regimens maktställning.
Nordamerikansk press har också i viss
utsträckning genom sina utfall spelat
Castro i händerna.
Det mest anmärkningsvärda i fallet
Cuba har emellertid länge varit det
officiella Förenta staternas återhållsamma hållning. Man tycks i Vita huset verkligen ha tagit lärdom av de
många diplomatiska missgrepp som
tidigare gång efter annan uppväckt latinamerikansk indignation. I juni och
juli i år lät emellertid Castro förstatliga Essos och Texacos liksom även
det brittisk-holländska Shells raffinaderier, vilka vägrat att raffinera importerad rysk olja i stället för sin egen
venezolanska. Inom parentes sagt är
praktiskt taget hela Cubas kraftförsörjning baserad på importerad olja.
Castros åtgärd utlöste verkligen en
länge väntad nordamerikansk reaktion: Cuba berövades praktiskt taget
hela sin kvot i Förenta staternas sockerimport vilket också medförde förlust av den subvention som ett artificiellt uppskruvat pris för det cubanska sockret i själva verket utgjort.
Förenta staternas »ekonomiska aggression» kom Cuba att förgäves vädja till
Förenta nationernas säkerhetsråd.
Desto lyhördare var Sovjet, vars hotelser mot Förenta staterna redan berörts. Eisenhower förklarade emellertid kategoriskt att Förenta staterna
aldrig skulle låta sig tvingas att godtaga »en regim dominerad av den internationella kommunismen på det
västra halvkloteb. Han skyndade sig
också att lägga fram ett hjälpprogram
för de latinamerikanska staterna på
500 milj. dollar – med uteslutande av
Cuba. Så rustad begav sig utrikesminister Herter i slutet av augusti till
den interamerikanska utrikesministerkonferens i Costa Rica, som man på
latinamerikanskt håll framförallt på-
yrkat med anledning av en annan caribisk oroshärd, den lilla Dominikanska republiken.
Dess mångårige despot av i Latinamerika legendarisk men numera
dessbättre försvunnen typ, Rafael
Leonidas Trujillo, vars brutala kidnappningar på utländskt område t. ex.
länge upprepats utan repressalier, rå-
kade nämligen gå en aning för långt
när han i juni i år iscensatte ett mord- 405
attentat mot Venezuelas president
Betancourt. Denne undkom med livet
men Trujillos skuld påvisades av en
undersökningskommission. Fastän Dominikanska republiken så sent som i
juli i år fått sin nordamerikanska
sockerkvot förstärkt på bekostnad av
Cubas, tvekade Washington i detta
läge inte att offra sin mångårige och
demonstrativt trogne men minst sagt
komprometterande bundsförvant. Förenta staterna förenade sig i Costa Rica
därför med de latinamerikanska staterna i beslutet att tillgripa ekonomiska sanktioner mot och stopp för
vapenexport till Dominikanska republiken, med vilken stat de diplomatiska
förbindelserna vidare skulle avbrytas.
Därmed hade Herters utgångsläge för
en aktion också mot Trujillos gamle
antagonist Fidel Castro otvivelaktigt
förbättrats.
Det är emellertid karakteristiskt att
den efter långa debatter fattade resolution som fördömde sovjetisk och kinesisk intervention på västra halvklotet och uttryckte sitt ogillande av
sådana amerikanska stater vilka tillät
dylik inblandning, inte nämnde Cuba
vid namn. Det blev också nödvändigt
för president Betancourt att öppet desavouera sin Castrosympatiserande utrikesminister Arcaya för att Venezuela skulle komma med. överhuvudtaget utgör Costa Rica-konferensen
ett intressant jämförelseobjekt till den
i Caracas 1954, där Dulles utan lämpor genomdrev en antikommunistisk
deklaration med spetsen riktad mot
vänsterregimen i Guatemala vars kommunistiska prägel var vida mindre uppenbar än Castroregimens av 1960. De
latinamerikanska staternas hållning
visavi Förenta staterna förefaller nu
betydligt mera självständig – och
mera splittrad – än då.
Givet är att man på latinamerikanskt
håll inte kan undgå att märka den
fara som kommunismen på Cuba ut- 406
gör, inte minst de cubanska agenter
vilka med nöje förser hågade revolutionärer i olika caribiska stater med
»Che» Guevaras lilla handbok i guerillakrigföring och andra goda räd.
Det är också naturligt om varken liberaler eller katoliker i längden kan
tänkas sympatisera med en allt rödare
Castroregim. Redan i början av augusti beslöt för övrigt i Lima en konferens av latinamerikanska vänsterpartier (Accion Democråtica i Venezuela, MNR i Bolivia, de peruanska
apristerna m. fl.) att ge Castro en vänskaplig men tydlig tillrättavisning för
hans underlåtenhet med att anordna
allmänna val. Emellertid är de ledande politikerna i Latinamerika väl
medvetna om vilken popularitet
Castro alltjämt åtnjuter inom breda
lager och i en del fall kan de tydligen
inte heller själva förmå sig till det
svek mot sina ideal som de anser att
en aktion mot honom skulle innebära.
Slutligen bör också en annan omständighet beaktas. Inte utan rätt säger
sig latinamerikanarna att de har
Castro att tacka för att Förenta staterna äntligen börjar att intressera sig
för dem. Så mycket är säkert att
Eisenhowers redan omnämnda hjälpprogram som kanske har en mer
reklambetonad än verkligt gedigen karaktär, i allra högsta grad bär Cubakonfliktens stämpel. Så länge Castro
sitter kvar på Cuba, kan Latinamerikas återstående stater vara vissa om
en relativt stor andel av Förenta staternas för dem livsviktiga kaka.
Ja, hur länge Castroregimen kan
hälla sig kvar, med hjälp av östblockshandel och Sovjets politiska stöd, är i
allra högsta grad en öppen fråga.
Även om de verkligt handfasta ledarna
alltmer börjar framträda i ljuset vid
sidan av den sjukdomsmärkte Fidel
Castro, är det emellertid tydligt att
det just är han som utgör regimens
stora folkliga tillgång. Det är inte utan
att tanken går till Evita Peron. Även
hennes sociala patos var sannolikt ursprungligen äkta, även hon lyckades
med konsten att fanatisera folkmassorna, även hon blev något av helgon
redan före sin död. Hennes bortgång
medförde visst inte regimens snara
undergäng men väl att den förlorade
sin närmast extatiska förankring i
folkdjupen, sin enastäende glamour.
Bland de lättrörliga latinamerikaDarna är sädana faktorer inte att förakta.
1960 års valsiffror
Andrakammarvalet 1960 kommer otvivelaktigt att gå till historien som ett
av de mera märkliga valen. Televisionen har för första gängen spelat en
betydande roll i en svensk valrörelse
och har otvivelaktigt bidragit till att
deltagandet i valet blev det högsta.
som någonsin noterats. Erfarenheterna
frän årets val har också givit belägg
för den uppfattningen, att det är
socialdemokraterna, som framför allt
har sina reserver bland de s. k. soffliggarna. Valresultatet kom måhända
icke helt överraskande. Genom de möjligheter, som den borgerliga splittringen erbjudit, och genom att utnyttja
pensionsfrågan än en gäng som tillhygge lyckades socialdemokraterna
inte blott att ytterst väl befästa sina
parlamentariska ställningar utan var
dessutom nära att ensamma fä majoritet i andra kammaren och därmed
också i de gemensamma voteringarna.
Högerpartiet framstår som valets förlorare. I jämförelse med 1958 års kommunalval förlorade högerpartiet nära
en femtedel av sin andel i valmanskåren. Om 1958 års riksdagsval tas
som jämförelse blir resultatet visserligen något bättre för högerpartiets
vidkommande, men kvar står dock
det faktum, att tillbakagängen vid
årets val varit ytterst betydande.
Som valets huvudresultat framstår
det faktum, att det parlamentariska
läget i stort sett är likartat det, som
var rådande efter 1948 års val. Socialdemokraterna och kommunisterna har
fått stöd av tillsammans 52,3% av väljarkåren – 1948 var motsvarande
siffra 52,4%. De båda partierna förfogar över 119 av andra kammarens
232 mandat – 1948 120 av 230 mandat. Socialdemokraterna har för första
gången sedan 1950 en knapp röstövervikt över de borgerliga partierna,
47,8% mot 47,7%. Till följd av den
borgerliga framryckningen under 1950-
talet har socialdemokraterna fått vidkännas en stadig minskning av sitt
mandatantal i första kammaren men
har likväl alltjämt en knapp majoritet
i senaten. Detta räcker dock för majoritet i de gemensamma voteringarna.
I dessa kommer socialdemokraterna,
sedan de drivit genom den författningsändring, som ger talmännen rösträtt, att förfoga över 191 röster mot de
borgerligas 185. Som tungan på vågen
kvarstår alltjämt kommunisterna med
7 mandat.
Det stora valdeltagandet har med
rätta betecknats som sensationellt. Inte
mindre än 85,6% av de röstberättigade
medborgarna gick till val. Ett så stort
frivilligt valdeltagande torde icke nå-
gonsin ha förekommit i något land i
ett vanligt parlamentsval, och 1948
års rekordsiffra, 82,7%, har överträffats med bred marginal. För jämförelses skull kan nämnas, att valdeltagandet vid 1958 års båda val var 77,4
respektive 79,2%. Det högsta deltagandet i årets val noterades i Fyrstadskretsen och Älvsborgs södra,
vilka båda nådde upp till 88,6%. Kopparbergs län hade med 82,1 % det
lägsta valdeltagandet.
Antalet poströster var i år också
större än någonsin tidigare. I jämfö-
relse med junivalet 1958 ökade de med
nära 50% i antal. ökningen är främst
407
att hänföra till de förenklade regler
för poströstning, som införts vid årets
val. Det ökade antalet poströster har
också inverkat på fördelningen av
dessa mellan partierna. En viss utjämning har ägt rum, och det kan väntas
att denna utveckling kommer att fortsätta. Högerpartiet, som framför allt
kunnat påräkna en relativt stor andel
av poströsterna, har fått se sin andel
minska, medan socialdemokraternas
har ökat. Av de 187 215 poströsterna
fick högerpartiet vid årets val 34,9 %
– motsvarande siffror för valen 1958
var 43,2 respektive 47,O% – och socialdemokraterna erhöll33,7% – 1958
28,4 respektive 27,9%. Poströsterna
påverkade resultatet i fem valkretsar.
Med dessas hjälp kunde högerpartiet
erövra tre samt folkpartiet och socialdemokraterna ett mandat vardera. Det
kan på goda grunder antas, att poströsterna kommer att få en än större
betydelse i framtiden. Den ökade rörligheten hos befolkningen kommer
sannolikt att avspegla sig i ett ökande
antal poströster.
Högerpartiet, som alltsedan 1950
gått segrande fram vid varje val, förlorade vid årets val sex mandat och
reducerades därmed till en storleksordning strax under den, som uppnåddes vid 1956 års val. Dess andel i väljarkåren sjönk från 20,4% vid kommunalvalet 1958 – 19,5% vid junivalet 1958 – till 16,6%. År 1956 erhöll partiet 17,1% av rösterna. Det
har icke lyckats högerpartiet att behålla de väljare, som tillförts partiet
i samband med folkpartiets kraftiga
nederlag i 1958 års båda val.
Högerpartiet lyckades hålla sina
ställningar bäst på Gotland, där partiet
likväl förlorade ett mandat, i Norrbotten, i Sydsverige och i Stockholms
län. I Fyrstadskretsen erövrade partiet
sitt enda nya mandat med hjälp av
poströsterna. De sämsta resultaten noterades i Västsverige och i Småland.
408
I Älvsborgs läns södra valkrets, som
länge tävlat med Fyrstadskretsen om
att vara partiets starkaste fäste, sjönk
andelen i valmanskåren från 29,5%
vid junivalet 1958 till 24,4%. Det förtjänar dock beaktas, att i samtliga de
kretsar, där partiet gick starkast tillbaka, hade en viss regress gjort sig
märkbar redan vid 1958 års kommunalval.
Centerpartiet fortsatte i det framgångens tecken, som följt partiet alltsedan namnbytet och uppgivandet av
samverkan med socialdemokraterna.
Partiet är med 34 mandat i andra kammaren – två vinster från folkpartiet
– nästan lika stort som de båda andra
borgerliga partierna och har i det
närmaste återvunnit den styrka, som
bondeförbundet hade, då det på 1930-
talet var som starkast. Sina största
framgångar vid årets val kunde centerpartiet inregistrera i Blekinge, Östergötland och Dalarna. I de båda senare
valkretsarna hämtade partiet också
sina mandatvinster. överraskande
framgångar kunde också noteras i de
rena stadsvalkretsarna. I Stockholm
vann partiet preliminärt ett mandat
från högerpartiet, vilket dock återerövrades med bred marginal genom
poströsterna. I Fyrstadskretsen mer
än fördubblade partiet sitt röstetal
från junivalet 1958, och i Göteborg,
där man för första gången ställde upp,
fick centerpartiet över 4 000 röster.
Centerpartiets inbrytningar i städerna
har dock hittills medfört föga positiva resultat. Främst har socialdemokraterna gynnats, då centerpartiets
uppträdande på scenen i första hand
lett till en ökad splittring av de borgerliga rösterna. Förluster åsamkades
centerpartiet vid årets val förvånande
nog främst i Halland, som tillsammans
med Gotland utgör partiets starkaste
fäste, samt i de båda nordligaste länen.
Folkpartiet återvann en del av sina
förluster vid 1958 års kommunalval
men lyckades icke uppnå samma andel i valmanskåren som vid 1958 års
riksdagsval. Partiet erhöll nu 17,5%
av rösterna – vid 1958 års val var
motsvarande siffror 18,2 respektive·
15,6%. Trots ett sämre resultat än vid
junivalet 1958 lyckades folkpartiet likväl tursamt öka med två mandat och
blev därmed åter det största oppositionspartiet med ett mandat mera än
högerpartiet. Sina största röstmässiga
framgångar i jämförelse med junivalet
1958 inhöstade folkpartiet i Uppsala
och i Örebro län, i Stockholms stad
och i Stockholms län samt i de båda
nordligaste länen. Det är betecknande,
att centerpartiet fick vidkännas allvarliga motgångar just i de båda senare valkretsarna. I de sex nämnda
kretsarna lyckades folkpartiet göra ett
bättre val än i juni 1958. Sämst gick
det för partiet i Fyrstadskretsen och i
Malmöhus län samt i Blekinge.
Socialdemokraterna fick för första
gången mer än 2 miljoner röster, en
ökning med drygt 250 000 röster från
kommunalvalet 1958, och framstår som
valets segerherrar. Fyra mandat erövrades från högerpartiet och därjämte
tillföll det nya mandatet i Stockholms
län partiet, det senare synnerligen
knappt med hjälp av poströsterna.
Mandatförluster gjordes till folkpartiet
i Norrbotten och i Örebro län. Socialdemokraterna ökade sitt röstetal icke
blott i städerna utan kunde därjämte
i stor skala återvinna röster i de
landsbygdskretsar, som sviktade 1958.
De största framgångarna noterades
just i dessa kretsar – Skånelänen,
Västergötland, Halland och Kalmar
län. De sämsta resultaten fick socialdemokraterna i Stockholms län och
Stockholms stad, där partiet minskade
sin väljarandel i jämförelse med 1958
års kommunalval, samt i Jämtland och
Örebro län.
Kommunisterna lyckades inte stärka
sina ställningar. Varje jämförelse med
riksdagsvalet 1958 blir för deras vidkommande missvisande, då de vid
detta val underlät att ställa upp i alla
valkretsar. I jämförelse med kommunalvalet ökade de visserligen med ca
35 000 röster men har trots det stora
valdeltagandet i år icke ens kunnat
nå upp till sitt röstetal 1956. Partiet
har 4,5% av rösterna, en ganska normal siffra för kommunistpartierna i
de skandinaviska länderna. Man var
emellertid nära att erövra det nya
mandatet i Stockholms län och kunde
även notera stora framgångar i Dalarna, där de ökade sitt röstetal med
nära 50% i jämförelse med kommunalvalet 1958, och i Västernorrlands län,
där de hotar centerpartiets andra mandat. De sämsta resultaten inregistrerade kommunisterna i sina båda traditionellt starkaste valkretsar, Norrbotten
och Göteborgs stad.
De småpartier, som för första
gången ställde upp vid årets val, av
vilka Framstegsunionen torde vara
mest bekant, fick till fullo erfara det
omöjliga i att försöka introducera nya
partier. De fick endast ströröster på
en del håll.
Sammanfattningsvis kan konstateras,
att 1960 års val medfört en stark vänsterkantring i vårt politiska liv. Det har
visat sig, att intet av de borgerliga partierna är mäktigt att slå ut de andra
båda, och att borgerlig splittring endast gynnar socialdemokratien. Ej heller har den gamla tesen, att borgerligheten går fram, då folkpartiet går
fram, hållit. Det är en tillbakagång
över hela det borgerliga fältet med
undantag av centerpartiets i det stora
hela tämligen blygsamma framgångar.
Ännu vid 1958 års riksdagsval innehade de borgerliga partierna tillsammans majoriteten i 16 valkretsar. Efter årets val har blott 12 valkretsar
borgerlig majoritet. Socialdemokraterna har nu ensamma majoritet i lika
många kretsar, som de borgerliga, och
409
de fyra återstående håller socialdemokrater och kommunister tillsammans.
Centerpartiet är störst av de borgerliga partierna i 11 valkretsar, folkpartiet i 10 och högerpartiet i 6. I en valkrets .har folkpartiet och centerpartiet
lika stor röstande!. Utsikterna för
borgerliga mandatvinster vid nästa val
är dock relativt goda. Socialdemokraterna har det sista mandatet i 11 valkretsar. För folkpartiet gäller motsvarande i 8 kretsar. Centerpartiet och
högerpartiet åter har de sista mandaten i 5 resp. 4 valkretsar. Intet av
kommunistmandaten är direkt hotat.
Det torde emellertid vara uppenbart,
att endast en enad borgerlighet i
framtiden kan rubba den socialdemokratiska maktställningen.
Debatten kring Oscar II:s
memoarer
Ända sedan Thorilds dagar har det
varit en efterföljansvärd princip för
kritikerna att varje sak skall bedömas
efter sin art och varje människa efter
sin tid. En del kulturskribenter har
inte följt denna för historikerna självklara tes i sin bedömning av Oscar II:s
nyutkomna och uppmärksammade memoarer. Man har nagelfarit kungens
åsikter och litterära arbete, som om
han levat i våra dagars Sverige och
varit väl bekant med folkhemmets
tankegångar och uttrycksformer. Genom att helt bortse från den historiska
aspekten och betrakta kungen som ett
fristående fenomen har man uppnått
oanade effekter. Man har skildrat honom på ett raljant och fullständigt
desorienterat sätt – så gjorde författaren Pär Rådström i sin behandling av
kung Oscar i ett TV-program, som var
en svår fadäs för vårt nyaste kulturorgan. Erkännas bör dock att Sveriges
Radio delvis reparerade denna fåt genom att låta historieprofessorn Folke
410
Lindberg framträda i radion och ge en
klok och sansad bedömning av memoarerna.
Hos andra kulturskribenter har memoarerna framkallat starkt känslornättade utläggningar. I en affektladdad artikel fylld av anakronismer
sökte Dagens Nyheters skönlitteräre
chefredaktör Olof Lagercrantz teckna
ett porträtt av den främste oskarianen.
Som grundval härför använde han vid
sidan av memoarerna ett samtidigt på
annat förlag publicerat arbete »Majestät i närbild», som i huvudsak är en
kompilation av ur sitt sammanhang
lösryckta citat. Kung Oscar framställdes av Lagercrantz som >>en extrem
högerman» – en typisk representant
för den konservativaste falangen i vårt
slutande 1800-tal. Allt hos honom blir
sken, lögner, gester och fraser, förklarade han. Om memoarerna uttalade
han en förkrossande dom: »Kungen
tror sig skriva för en eftervärld, som
nalkas honom med samma respekt som
hans hov en gång. Men stämningsväven
är för länge sedan sönderriven, och det
obarmhärtiga ropet ’Han har ju ingenting på sig’ skallar i kejsarsalen.»
På första sidan i samma tidning
underströks denna karakteristik av
kungen och hans memoarer genom rubriken: »Landsfadern» var lågande
reaktionär. Man frågar sig: reaktionär
i förhållande till vem? För vår tid
självfallet, men förvisso inte i förhållande till många av sina samtida:
Estrup i Danmark, Bismarck i Tyskland och inte heller till riksdagens
stora majoritet i Sverige. Oscar II var
konservativ som många i sin krets,
men i vissa fall t. ex. i fråga om arbetarförsäkringen och kulturvården var
han framsynt för sin tid. Den överlägsna och anakronistiska behandlingen av Oscar II :s memoarer och
allt sensationsskriveriet kring kungen
och den kungliga familjen i en viss
del av tidningspressen är inte på något
sätt ovanligt eller uppseendeväckande
för dagens svenska kulturliv. Uttalandena om kung Oscar ger dock ett nytt
och skrämmande exempel på radikalismens förmåga att göra sina anhängare historielösa och intoleranta.