Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Broslagning med förhinder
Mitt i sommarstiltjen trädde EFTA:s
första, tjugoprocentiga tullsänkning i
kraft, föga dramatiskt och utan att
evenemanget observerades på långt
när så mycket som man kunde väntat
efter en årsläng publicitet om handelskrig i Europa etc. Under månaderna
närmast före det historiska halvårsskiftet hade den stundom överhettade
tonen i den europeiska handelsdialogen dämpats ner högst betydligt. Till
detta bidrog åtskilligt, men frågan är
om inte förtjänsten i första hand var
hr Chrusjtjevs. Så hade ånyo, på ett
slående sätt, illustrerats hur nära ekonomi och politik är förenade i den
aktuella europeiska problematiken.
Till en ökad förståelse mellan de
västeuropeiska staterna bidrog också
en nyvunnen insikt att problemet, i
varje fall på kort sikt, knappast var
av den storleksordning man tidigare
trott. Den ömsesidiga handelsdiskrimineringen mellan de bägge blocken
per den 1 juli 1960 är visserligen långt
ifrån betydelselös, men det är skäl att
minnas, att den dock blott rör sig om
tullpreferenser om högst en femtedel
av utgående tullar. Till detta kommer
att i all internationell handel finns ett
betydande inslag av tröghet och traditionalism. Det tar sin tid att upparbeta kontakter och förbindelser över
gränserna, och det vill till en hel del
annat än jämförelsevis små tullreduktioner för att bryta sönder bestående
handelsvägar. Dessutom är ju tullarna
långt ifrån det enda elementet av betydelse i priskonkurrensen. Den fortgående rationaliseringen och produktivitetsförbättringen, arbetslönernas
utveckling, råvarumarknadens fluktuationer, interna förändringar i
fråga om skatteförhållanden och sociallagstiftning etc. spelar givetvis
också in. Samtidigt leder den alltmer
avancerade tekniska utvecklingen i
det västerländska »Överflödssamhället» till en tendens mot förstärkt kvalitets- och typkonkurrens. Priset spelar inte alltid den utslagsgivande rollen, något som stundom väcker blandade känslor till liv hos ambitiösa
konsumentupplysare av den gamla
stammen.
Det är emellertid givet, att uppdelningen av Västeuropa i två olika preferensområden – det ena en tullunion, det andra ett frihandelsområde
– på litet längre sikt får högst påtagliga verkningar, både kommersiellt
och politiskt. Om också ansträngningarna att uppnå en överenskommelse
mellan de bägge blocken före det kritiska datum 1 juli 1960 misslyckades,
måste krafterna nu inriktas på en lösning inom en inte alltför avlägsen
framtid.
Som bekant inleddes tulldiskrimineringen den 1 januari 1959, då de
Sex sänkte tullarna sinsemellan med
10%, och förstärktes sedan den 1 juli
1960, då de Sex sänkte dessa tullar
med ytterligare 10%, medan samtidigt
de Sju inom EFTA redan i första
omgången minskade sina inbördes
tullar med 20 %. Många goda skäl
kunde på sin tid åberopas för tillkomsten av EFTA; ett av dem var
otvivelaktigt att en viss diskriminering mot sexstatsmarknaden inom
EFTA-området borde kunna mjuka
upp de Sex, särskilt Västtyskland och
Nederländerna, och påskynda en samlad europeisk lösning. Ironiskt nog
blev följden, att »Hallsteinkommissionen» ingalunda demonstrerade någon
förhandlingsvillighet utan i stället
föreslog en acceleration av Romfördragets tidtabell, något som var ägnat
att skärpa diskrimineringen mot utanförstående länder. I viss utsträckning
har kommissionens radikala förslag
godtagits av sexstatsmarknadens regeringar, och den 1 januari 1961 skall
de Sex icke blott sänka sina inbördes
tullar med ytterligare 10% utan också
på allvar börja anpassningen av nu
gällande individuella tullnivåer till
den framtida gemensamma yttre tariffen. Detta innebär, att lågtulländerna
bland de Sex, särskilt Västtyskland
och Nederländerna, skall börja »tullmarschera uppåt» mot det genomsnitt
som den gemensamma tullnivån i princip utgör. För exempelvis den svenska
exporten till Västtyskland blir säkerligen konkurrensläget avsevärt skärpt,
då den dubbla effekten av tullhöjningen vid import till Tyskland och
ytterligare sänkta tullar mellan de Sex
inbördes gör sig gällande vid kommande årsskifte.
Vilka är nu utsikterna att träffa
uppgörelse mellan de Sex och de Sju
under den korta frist som återstår till
den 1 januari 1961?
Redan av rent tekniska skäl är det
uteslutet att någon definitiv lösning
skall kunna nås inom loppet av några
korta månader. överenskommelsen
mellan de Sju om ett frihandelsområde behövdes det inemot ett år att
utarbeta, trots att ett mycket omfattande utredningsmaterial från OEECförhandlingarna om ett västeuropeiskt
frihandelsområde kunde utnyttjas så
gott som utan bearbetning och trots
att hos samtliga sju länder fanns en
333
stark önskan att verkligen komma
överens. En långsiktslösning förutsätter utomordentligt komplicerade förhandlingar, där en rad konkurrerande
intressen skall tillgodoses, intressen
som icke blott är kommersiella utan
också politiska.
Utsikterna att någon form av korttidslösning skall kunna utformas under denna höst är givetvis något ljusare, men även på denna punkt är det
säkrast att ställa sig avvaktande. I
första hand skulle det bli fråga om att
minska diskrimineringen genom att utsträcka de interna tullsänkningarna
till utomstående länder (så som GATTreglerna är utformade, måste sådana
tullsänkningar, vilka alltså icke enbart ingår som led i uppbyggandet av
tullunioner eller frihandelsområden,
utsträckas till samtliga GATT-stater).
De förestående GATT-förhandlingarna
gör det emellertid mindre troligt, att
de bägge västeuropeiska blocken
skulle vara hågade att i den västeuropeiska handelns intressen dessförinnan gå med på tullreduktioner utan
att samtidigt någon motprestation
kunde erhållas från övriga betydelsefulla länder inom världshandeln,
främst U.S.A.
De avancerade planerna på en omorganisation av OEEC bidrager på
sitt sätt också till att försvåra en snar
broslagning mellan de Sex och de Sju.
Inom den s. k. 21-mannakommittim
och skilda underkommitteer studeras
visserligen f. n. möjligheterna till en
kompromiss. Samtidigt pågår emellertid intensiva diskussioner om den nya
organisationens arbetsuppgifter och
arbetssätt. Redan namnändringen är
signifikativ. I stället för OEEC kommer OECD (Organization for Economic Cooperation and Development),
innebärande att den europeiska karaktären försvinner och att en hela
den västliga världens organisation för
ekonomiskt samarbete och utveckling
334
tillskapas. Hjälpen till de underutvecklade länderna har för de nytillkommande medlemmarna av organisationen, U.s.A. och Kanada, framstått
som västmakternas ekonomiska huvuduppgift, och även i Västeuropa har
man börjat besinna sina skyldigheter
härvidlag. U.S.A. anser icke utan fog,
att tiden nu är inne för Europa att
göra en betydande insats i hjälparbetet, detta så mycket mer som Europa
kommit på fötter ekonomiskt tack
vare det generösa stödet frän U.S.A.
under praktiskt taget hela efterkrigstiden. Sä länge som diskussionerna om
detta gemensamma framtida ekonomiska samarbete pågår – vilket för
övrigt också skall innefatta en samordning av handelspolitiken – förefaller det inte troligt, att de rent europeiska problemen skall kunna lösas.
Mer eller mindre genomtänkta provisorier är dock tänkbara.
Ur rent politiska synpunkter talar
dessutom åtskilligt för att en lösning
av de västeuropeiska bekymren måste
anstå. Frankrike torpederade på sin
tid planerna på ett västeuropeiskt
handelssamarbete i frihandelsområ-
dets form. På franskt håll betraktade
man de mera lösliga samarbetsformerna inom ramen för detta projekt
med misstro; en klar risk förelåg att
den påbörjade integrationen mellan
de sex kontinentalmakterna skulle
bromsas upp, kanske omintetgöras.
Möjligheterna för Frankrike att spela
en ledande roll i en allmän västeuropeisk sammanslutning måste betraktas
som tämligen ringa. sexstatsmarknaden erbjöd helt andra och mer lockande utsikter i detta hänseende. Det
förefaller, som om Frankrike anser att
sexstatsmarknaden icke ännu nått det
stadium av fortgående sammansmältning, varifrän någon återvändo icke
gives. Vad som ur fransk synpunkt erfordras är något, kanske några, är ytterligare av ekonomisk integration i
accelererad takt, samtidigt som tanken på närmare politiskt samarbete
vinner ytterligare terräng.
Ett samgående mellan de Sex och
de Sju med fullt bevarande av sexstatsmarknadens enhet måste nu, liksom tidigare, vara baserad på ett engelsk-franskt samförstånd. Den brittiska politiken gentemot Europa är
f. n. föremål för en långsam och
ganska smärtsam revidering. Det tar
säkerligen sin tid innan engelsmännen är beredda att gå in i verkliga
förhandlingar med de kontinentaleuropeiska staterna, men den stunden
närmar sig utan tvivel, då Storbritannien kan finna det möjligt att påtaga
sig ett djupare europeiskt engagemang. Passiviteten på engelskt håll i
förhållande till Europa har ofta förklarats med en hänvisning till Commonwealth. En allt betydelsefullare
opinion i Storbritannien börjar vinna
gehör för uppfattningen, att de ekonomiska fördelarna av främst imperiepreferenssystemet har överskattats,
och att de politiskt värdefulla banden
inom Commonwealth icke behöver
brista i och med att Storbritannien
går med i ett närmare västeuropeiskt
samarbete.
I dagens läge förefaller inte bara
definitiva lösningar av de europeiska
samarbetsproblemen avlägsna utan
också mera långtgående provisorier
ter sig svära att uppnå. Som en följd
av överläggningarna mellan Adenauer
och Macmillan är det dock tänkbart,
att den skärpta diskrimineringen per
den 1 januari 1961 delvis kan motverkas. Under alla förhällanden kommer emellertid den amerikanska inställningen att avgjort påverka utvecklingen i Europa. Kanske man kan hoppas på att ett regimskifte i U.S.A. skall
leda till en något mera flexibel attityd
hos den amerikanska utrikesledningen
gentemot Västeuropa. Hittills har man
ensidigt sett fördelarna hos Sexstatsl.
marknaden, vilken man icke utan sentimentala känslor trott sig igenkänna
såsom europeernas senkomna försök
att grunda de förenta staterna. Denna
uppmuntran av ett företag, som faktiskt
har en protektionistisk karaktär, har
lett till en kris i det europeiska samarbetet, vilken kanske inte ännu fått
särskilt allvarliga konsekvenser, men
där ändå riskerna är stora, inte minst
med hänsyn till tänkbara framtida
återverkningar på det oundgängliga
västeuropeiska försvarssamarbetet.
Home, sweet Home
Efter att ha hört sig själv okvädas i
underhuset anförtrodde den nye engelske utrikesministern Home sina
kamrater lorderna: »De senaste dagarna har inte varit roliga. Ibland
har den kritik som riktats mot mig varit nära att knäcka mig. Men min
skotska härkomst har varit mig till
hjälp. Jag har sagt mig att jag ju i alla
fall har fått publiciteten gratis.,.
Lord Homes väl avvägda blandning
av självironi och frivolitet är i sammanhanget på sin plats. Stormen kring
hans utnämning har varit en storm i
ett vattenglas, eller, för att uttrycka
sig ändå mer idiomatiskt, mycket vä-
sen för ingenting. Därmed visst inte
sagt att lord Home är en nolla, blott
att hans utnämning alls icke motiverat oppositionens larmande angrepp.
Men oväsendet självdog också snabbt,
stormen i vattenglaset bedarrade lika
hastigt som den blåst upp och nu vilar
den stora, sköna, lata sommarstiltjen
över drottningens gröna England.
När Macmillan till motståndarnas
raseri tillkännagav sin regeringsombildning dagen innan parlamentets
upplösning och sommarferiernas början, visste han förvisso vad han
gjorde. Denna åtgärd med dess blandning av utmanande nonchalans och
335
klok beräkning är typisk för den utomordentliga självsäkerhet den konservative premiärministern på få år
tillägnat sig – och inte tvekar att
lägga i dagen. Då parlamentet i höst
sammanträder på nytt har den ombildade regeringen redan fungerat i mer
än två månader och det är alldeles
utsiktslöst att på nytt väcka någon
strid om dess sammansättning. Att
Labour överhuvudtaget ansåg sig nödgat att tillgripa sin grövsta ammunition i samband med regeringsombildningen visar bara svagheten i dess position, dess fatala argumentnöd och
kanonaden visade sig ju också vara
– teateråska.
Varför skedde överhuvudtaget ommöbleringen av det engelska kabinettet. Utgångspunkten var den förträfflige finansministern Heathcoat-Amorys
sedan länge tillkännagivna önskan att
dra sig tillbaka till privatlivet efter
väl förrättat värv. Härmed förmälde
sig Selwyn Lloyds honetta ambition
att efter nära fem slitsamma år som
utrikesminister få överta den mindre
utsatta men knappast mindre inflytelserika posten som finansminister.
Mr Lloyd har varit en lojal, arbetsam och duglig exekutor av sin regeringschefs intentioner på det internationella planet. Vill han fullfölja
sin politiska karriär – och ingenting
tyder på motsatsen — finns nästan
bara en taburett att välja på: finansministerns. Den är nämligen den traditionella språngbrädan till nr 10
Downing Street. Skulle då Selwyn
Lloyd, denne portfölj utan minister,
som han med bitande kvickhet kallats, kunna hoppas på att ifrågakomma som premiärminister? Macmillan tycks inte anse det otänkbart,
men det torde vara för tidigt att uttala
sig om frågan. För ögonblicket får
man nöja sig med att säga att även
om Selwyn Lloyd inte är någon personlighet av format och knappast
336
äger någon skarpskuren personlig
profil är han dock en god jurist och
en skicklig administratör. Åtskilliga
anser säkerligen att han kan komma
bättre till sin rätt i sin nya befattning
än han gjorde i sin gamla. Framtiden
får man se an. Men varför skulle inte
Selwyn Lloyd kunna bli premiärminister när Bonar Law blev det?
Den stora tvistefrågan var vem som
skulle bli Lloyds efterträdare som utrikesminister. Ett tag ryktades det
häpnadsväckande nog om Duncan
Sandys, mannen som burit ansvaret
för regeringens allt annat än lyckosamma försvarspolitik, men hans namn
avfördes snabbt ur diskussionen och
Macmillans val föll på den hittillsvarande samväldesministern lord Home
med den tidigare arbetsministern
Edward Heath vid sin sida som Lord
Privy Seal och minister för utrikesdepartementet. Det senare betyder att
han skall vara regeringens utrikespolitiske talesman i underhuset och särskilt ta sig an europeiska samarbetsfrågor.
Kritiken mot utnämningen av Home,
en kritik som f. ö. inte bara har kommit från Labour, har gått på två linjer: en principiell och en personlig.
Man har gjort gällande att det är principiellt felaktigt .att ta en utrikesminister ur överhuset, det skulle vara
ett brott mot traditionen och en
förolämpning mot det folkvalda underhuset. Traditionen är nu inte särskilt ärevördig. Det var inte mer än
20 år sedan lord Halifax var utrikesminister och den därefter uppkomna
traditionen kan sålunda på intet sätt
mäta sig i ålder med den oskrivna lag
enligt vilken premiärministern sedan
mer än ett halvsekel tas ur underhuset. Dessutom är en utrikesministers tekniska arbetsbörda i våra dar
så stor att det kan vara en fördel om
han befrias från åtminstone en del av
det parlamentariska rutinarbetet. Vad
underhusets värdighet ~>ngår har det
ju på senare år, för att inte säga årtionden blivit allt vanligare att de viktigaste utrikespolitiska exposeerna
görs i underhuset av premiärministern själv. Om den mycket begåvade
mr Heath besvarar en och annan interpellation och i övrigt fungerar som
regeringens utrikespolitiska språkrör
i underhuset och på så vis får utbilda
sig för utrikesministerposten kan
detta knappast betecknas som ett särskilt odemokratiskt arrangemang.
Nej, om den bästa tillgängliga utrikesministerkandidaten råkar tillhöra
överhuset bör detta inte behöva
hindra att han blir utrikesminister.
Men är lord Home verkligen den
bästa tillgängliga utrikesministern –
och därmed är man över från den
principiella till den personliga och
onekligen mer effektiva argumenteringen. Svaret måste bli att det vet
man egentligen inte tillräckligt mycket om för att kunna uttala sig – vilket enligt kritikerna är illa nog. Lord
Home är inte någon färgstark personlighet och har hittills framträtt mycket litet utåt. Hans regeringskamrater
uppskattar honom för hans pålitlighet
och lugna och säkra omdöme. Så
mycket kan även den utomstående
konstatera att han i varje fall har den
formella kompetensen för uppgiften.
Han har tidigare tjänstgjort i Foreign
Office, han har varit samväldesminister sedan 1955 och därigenom fått en
mångsidig diplomatisk skolning och
han har inte blott varit överhusledare
utan också regeringens utrikespolitiska talesman i överhuset, där enligt
mångas mening debatterna ligger på
ett mycket högre sakligt plan än
bland de folkvalda.
Men vad som de facto varit avgö-
rande för pemiärministerns ställningstagande är helt säkert att Macmillan är och vill vara sin egen utrikesminister. Som utrikosminister
var han inte någon bra utrikesminister, men som premiärminister har
han varit det, varom senast hans
framgångsrika, för hela det västeuropeiska samarbetet lyckobådande överläggningar med Adenauer vittnar.
storpolitiken har mer och mer fångat
hans intresse och så länge toppmötenas epok fortfar är han helt enkelt
tvungen att vara sitt lands verklige
utrikespolitiske ledare – ett tvång
som uppenbarligen inte förorsakar
)mr Macsummit» något obehag.
De övriga omflyttningarna i regeringen är av underordnat intresse.
Mycket väsen har gjorts av mr Thorneycrofts come-back. Han har efterträtt den tidigare luftfartsministern
Duncan Sandys, som i sin tur blivit
Homes efterträdare som samväldesminister. Dåvarande finansministern
Thorneycroft lämnade som bekant, åtföljd av sin närmaste man Enoch
Powell, regeringen för några år sedan
efter en kontrovers om den ekonomiska politiken. Vissa Londonkorrespondenter menar, att när han nu fått
en plats i kabinettet på nytt, betyder
detta hans upprättelse och förutspår
honom en lysande framtid. Denna
tolkning torde vara högst överdriven.
I själva verket lär Macmillan mycket
motvilligt ha gått med på att acceptera den i hans ögon illojale Thorneycroft, blott för att försäkra sig om
den påfallande pigge pojken Enoch
Powell, som inte ansåg sig kunna
återinträda i regeringen annat än i
sällskap med sin förre chef. Powell
har blivit hälsovårdsminister, medan
hittillsvarande jordbruksministern
John Hare efterträtt Heath som arbetsminister. Jordbruksminister har
förre krigsministern Christopher
Soames blivit, medan till krigsminister utsetts hittillsvarande biträdande
utrikesministern John Profumo, mera
känd som make till den firade operettsängerskan Valerie Hobson.
24- 60164076 Svensk Tidskrift H. 7 1960
l.
337
Man kan naturligtvis påstå att den
engelska ministären inte förstärkts,
men den har knappast heller försvagats. Att den är den bästa som just nu
står att få i England, kan man enklast
övertyga sig om genom en blick
på Labours i upplösning stadda
skuggregering. I jämförelse med den
är det ombildade kabinettet Macmillan en stark, en mycket stark regering.
Svenskt Biografiskt Lexikon
År 1917 började Svenskt Biografiskt
Lexikon att utges på Albert Bonniers
förlag och med professor Bertil Boetbins som huvudredaktör och drivande kraft. År 1931 måste verket
nedläggas av brist på abonnenter. Vid
denna tid hade tio volymer utkommit
omfattande bokstäverna A-C samt
början av bokstaven D. År 1936 togs
ett initiativ till ett fortsatt utgivande
av lexikonet genom det nybildade
Samfundet för Svenskt Biografiskt
Lexikons utgivande. Redaktör för lexikonet blev vår ledande personhistoriske forskare, professor Bengt Hildebrand, som alltsedan dess stått i ledningen för arbetet. Inalles fem volymer utkom vilka omfattade namnen
de la Grange-Feuk. Sedan år 1956 har
utgivningsarbetet legat nere främst av
ekonomiska skäl. Kontraktet mellan
Samfundet och Bonniers har uppsagts
av förlaget.
Lexikonets utgivningstakt har varit
påfallande långsam. Med nuvarande
arbetskapacitet tar verket åtskilliga
mansåldrar att färdigställa. Ett sådant
tidsprogram medför att lexikonets
syfte i hög grad förfelas. Från Samfundets sida har också flerfaldiga
gånger betonats, att en ökad ekonomisk insats från statsmakternas sida
är nödvändig, om arbetet skall kunna
slutföras inom en icke alltför avlägsen framtid. Lexikonet har blivit ett
338
ovärderligt nationalverk. Främst genom de båda redaktörernas eminenta
sakkunskap och outtröttliga ambitioner har det fått ett utomordentligt
vetenskapligt värde. Det redovisar
primärforskningar, som bl. a. innebär
en kritisk revision av det tidigare
publicerade personhistoriska stoffet.
Det omspänner också alla delar av
vårt kulturliv och omfattar svenskar
från det svenska väldets hela tid, däribland Finland till år 1809. Också
kända utlandssvenskar tas med. Bredden och kvaliteten på artiklarna har
gjort lexikonet till ett standardverk
för vår tid. Inom lexikonet har upplagts ett omfattande personregister
mellan A-ö. Verksamheten har alltmera gått mot en personhistorisk institution. Redaktionen har blivit en
allmänheten betjänande forskningsanstalt. Ett avbrytande av verkets utgivning skulle innebära ett svårt slag
för hela den humanistiska forskningen i vårt land.
År 1958 tillsatte ecklesiastikministern tre sakkunniga – direktör Carl
Olov Sommar, riksdagsman Stig Alemyr och historieprofessorn Sven A.
Nilsson – för att utreda frågan om
fortsatt statligt stöd åt lexikonet. För
några månader sedan avgav de sakkunniga ett betänkande. De väsentliga
beslut de kommit fram till är att utgivningen av lexikonet skall fortsätta
och att staten skall svara för kostnaderna. Utgivningstiden skall begränsas till 30 år, och detta mål skall
nås dels genom tillsättande av en större
redaktionsstab, dels genom en väsentlig begränsning av materialet. Den
sociala bredden skall bibehållas men
en inskränkning skall ske till svenskar inom nationen. Svenskamerikaner skall inte medtagas, ej heller utlänningar som tillfälligt vistats i Sverige. Personartiklarna skall skäras ner
till hälften. Varje år skall publiceras
omkring 400 personartiklar och 100
släktartiklar, anser de sakkunniga,
som här sannolikt är optimistiska i
överkant.
De sakkunnigas betänkande förefaller i stort sett acceptabelt. Avsevärda beskärningar och ett billigare
typografiskt utförande är helt viss1
möjliga att genomföra utan att syfte1
med verket går förlorat. Ett krav
är dock nödvändigt: kvaliteten på artiklarna måste förbli lika hög som tidigare, även om innehållet blir stramare behandlat. Det är av vikt att den
kungliga förordning, som väl kommer att utfärdas vid ett bifall till förslaget, inte blir alltför detaljerad utan
att den blivande huvudredaktören får
relativt fria händer att handskas med
materialet. stora krav måste ställas p~
den nye redaktören. Han måste var~
välkänd i alla läger och äga inte bar~
’Vetenskaplig utan också organisatorisk talang. Det är också av vikt at1
den styrelse som står vid hans sid~
består av kompetenta personer, intresserade av att lexikonet bibehåller
sitt hittillsvarande syfte och sin hög~
kvalitet.
storstadspressens upplagor
Sedan några år tillbaka publicerar
flertalet svenska dagstidningar sina
upplagesiffror i samband med att AE
Tidningsstatistiks halvårsvisa upplageräkningar slutförts. Från att till en
början ha varit ganska obetydliga notiser har upplagenoteringarna så små-
ningom givit stoff till helsidesannonser i vilka förledande diagram och
sinnrika procenträkningar tillgrip!
för den händelse inte utvecklingen varit den man hoppats på. I stort set1
har tidningarna dock avstått från at1
publicera och diskutera konkurrenternas prestationer. Här som på s~
många andra områden har nu Expressen tagit ett friskt initiativ, och i
samband med att siffrorna den 1 juli
1960 blev offentliga, publicerade tidningen på sin insändaravdelning
(högt läsvärde!) en riktigt prydlig tabell i vilken Expressens marsch från
en blygsam 7: e placering i dagspressens Allsvenska till en plats i toppen
omsorgsfullt redovisades.
Noteringarna per den 1 juli i år är
knappast sensationella. Mer dramatiska var otvivelaktigt motsvarande
siffror under åren 1957-59, då LO:s
stora tidningsköp och nedläggningen
av Aftontidningen (på hösten 1956)
och Morgon-Tidningen (på hösten
1958) återspeglades i upplagorna. I
fråga om kvällspressen i Stockholm
innebar AT:s upphörande, att Expressen tog ett par jättekliv uppåt, medan
Aftonbladets upplaga ökade endast
långsamt. Försäljningen av Stockholms-Tidningen ledde under ett par
år till en upplageförlust om ca 55 000
ex.: från 184 000 ex. till 129 000 ex.
Delvis kompenserades dessa kraftiga
förluster i samband med Morgon-Tidningens nedläggning, då upplagan
steg till 155 000 ex. (en ökning som
dock var mindre än hälften av Morgon-Tidningens upplaga vid tiden för
nedläggningen). De som i första hand
drog fördel av flykten från stockholms-Tidningen var Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, som under åren 56-59 noterade upplageökningar på ca 25 000 ex. vardera. (Här,
liksom i det följande, avses upplagan
på vardagar.)
Den intressantaste upplagefrågan i
år var givetvis i vilken utsträckning
stockholms-Tidningen skulle lyckas
stabilisera sin upplaga kring de dryga
155 000 ex., som kunde registreras efter den intensiva kampanjen för prenumerantöverflyttning bland MorgonTidningens trogna inom fackföreningsrörelse och socialdemokrati.
Man kan nu konstatera, att stockholms-Tidningen måste redovisa en
339
icke obetydlig nedgång, från 156 000
ex. till 149 000 ex. Delvis förklaras
den av att en mindre specialupplaga
på estniska lades ner i början av år
1959. Den ansågs tydligen icke opportun sedan stockholms-Tidningen officiellt kommit att framstå såsom regeringsorgan! Men under alla förhållanden borde upplagenedgången inge
LO-pamparna och deras tidningsekonomer vissa farhågor inför framtiden.
Uppenbarligen har prenumerantinpiskningen inom fackföreningsrörelsen icke varit särskilt framgångsrik.
Eftersom tidningen redan med sin betydligt högre upplaga under Kreugerepoken var en dålig affär, så måste
den nu, med avsevärt ökade kostnader och med en såvitt utifrån kan bedömas överdimensionerad personalorganisation, vara ett ännu större ekonomiskt bekymmer än tidigare. Trots
ett flertal goda pennor har stockholms-Tidningen tydligen inte funnit
den rätta våglängden för att bli en
stor, populär tidning. I rättvisans
namn skall erkännas att den politiska
och redaktionella revolutionen gjort
tidningen betydligt mera läsvärd; på
den gamla goda folkpartitiden fanns
det ingen större tidning i Sverige som
så väl svarade mot vad fransmännen
kallar »un journal des concierges».
Dagens Nyheter behöver inte, såsom
stockholms-Tidningen, redovisa nå-
gon upplageminskning. Efter att upplagemässigt ha legat helt stilla från år
1958 till 1959 redovisar tidningen nu
en ökning med 2 000 ex. till 343 000
ex. Jämfört med ökningstakten under
större delen av 1950-talet, då upplagan steg med ungefär 10 000 ex. per
år i genomsnitt, är dock ökningen
blygsam. Sedan den politiska och redaktionella ledningen radikalt förändrats, med herr Tingsten som enbart
kulturskribent och herr Samuelsson
överlåten åt vänster, har tidningen
snabbt och med påfallande iver an- 340
passat sig till folkpartiets debatt- och
argumentmönster. Utflykten i pensionsfrågan är i stort sett glömd. En
viss äterklang av herr Tingstens furiösa angrepp på socialdemokratien
kan stundom förmärkas, men i stort
sett talar man om något som man kallar mittenpolitik.
I fråga om Suenska Dagbladet har
redan nämnts att stockholms-Tidningens byte av politisk hemvist hade
gynnsamma verkningar upplagemässigt. Från en upplaga om 110 000 ex.
år 1956 redovisar tidningen nu 136 000
ex., vilket emellertid endast innebär
en svag ökning sista året. Konsolideringen av de vunna framgängarna under 50-talets senare hälft pågår dock,
och tidningen närmar sig nu sakta
men säkert stockholms-Tidningen.
Vid tiden för stockholms-Tidningens
bottennotering före Morgon-Tidningens nedläggning under år 1958 skilde
vid ett tillfälle bara några hundra exemplar, då bägge tidningarna för
första halvåret redovisade ca 129 000
ex.
Om man alltså för morgontidningarnas räkning kan notera små – men
icke betydelselösa – upplageförändringar, blir bilden en annan för
kvällspressens del, i varje fall gäller
detta Expressen. Den pigge ettåringen,
som enligt egen utsago gick redan då,
dvs. år 1945, har fortsatt att inte bara
gå, utan har upplagemässigt formligen
rusat framåt. För ett par år sedan
passerades Dagens Nyheter, och Expressen har nu dokumenterat sig som
Sveriges, och också Skandinaviens,
största dagstidning med en upplaga av
373 000 ex. Det senaste årets upplageökning är 15 000 ex., något som klart
distanserar alla andra tidningar i landet, inte minst Aftonbladet, som under
samma tid ökat med 826 ex. till186 000
ex. Ur mänga synpunkter kan det tyckas förvånande att inte Aftonbladet
lyckats tillgodogöra sig den gynnsamma konjunkturen för eftermiddagstidningar. Journalistiskt har tidningen försökt sig på en tydlig uppryckning och i, som det förefaller,
omsorgsfullt avvägda doser velat kopiera den engelska Daily Mirror för
vilken gäller mottot »Sex and Socialism». Kolumnisterna har fått breda
ut sig, Möllermålet togs på entreprenad
och s. k. pangbrudar fyller spalterna.
Men intet tycks hjälpa.
Inte heller i fråga om den övriga
storstadspressen har upplageförändringarna under det senaste året varit
anmärkningsvärda. Göteborgs-Posten
håller sin ställning som landets tredje
tidning och kan visa på en ganska
vacker upplageökning på ca 6 000 ex.
till 236 000 ex. Mänga förklaringar har
givits till detta välskötta affärsföretags stora framgångar. Ingen har veterligen ännu sökt hävda att GP är en
god och välredigerad tidning. På sina
håll tillgodoser den utan tvekan ett
stort behov, och den är ett adekvat uttryck för herr Hjörne och den s. k.
socialliberalismen i skön förening.
Göteborgs-Posten är tillsammans med
de fem stockholmstidningarna förankrad i tidningsallsvenskans topp, med
över 100 000 ex. I tabellens nedre
hälft, på sjunde plats, återfinns Sydsuenska Dagbladet, som med knappt
84 000 ex. är Sydsveriges största tidning, men som dock fortfarande har
en lång väg att vandra till det svåruppnåeliga 100 000 ex. strecket. Konkurrensen från den socialdemokratiska tidningen Arbetet med ca 55 000
ex. upplaga är säkerligen betydande
liksom även från centerpartiets huvudorgan, Skånska Dagbladet, med ca
43 000 ex. Som ovan sagts dominerar
Göteborgs-Posten fullständigt i göteborgsområdet; Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning och den socialdemokratiska Ny Tid redovisar relativt
blygsamma siffror, ca 50 000 ex. och
ca 42 000 ex. respektive.