Dagens frågor


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Eisenhower i Latinamerika
Den resevurm som under senare är
gripit världens statsmän, både av
större och mindre format, har gäng
efter annan gällt så exotiska platser
som Jakarta och New Delhi, ja, t. o. m.
Kabul. På sistone har också latinamerikanska huvudstäder kommit att tillhöra de storpolitiska turistmålen.
Sovjets vice regeringschef Mikojan,
som förra året hälsade på i Mexico,
begav sig i är ännu en gäng till Latinamerika, denna gäng till Fidel Castros Cuba där han förvisso kunde
känna sig välkommen. Sedan rätt
länge har Sovjets intresse på det handelspolitiska området varit påtagligt
men i och med Mikojans propagandaturneer har det tagit sig förvänansvärt demonstrativa uttryck. säkerligen har dessa omständigheter bidragit till att den troligen åtskilligt reströtte Eisenhower än en gäng givit
sig åstad från Vita huset och det till
på köpet så pass kort före sin Moskvaresa och vad därtill hör. Liksom på
andra häll har det gällt för USA:s
statschef att i Latinamerika ta upp en
charmtävlan med de sovjetiska potentaterna.
Eisenhowers resa kan emellertid
också ses som ett led i en allmän nyorientering av USA:s politik visavi
Latinamerika. Både politiker och allmänhet i dessa stater kom att på
trettiotalet i stor utsträckning ryckas
med av Franklin Roosevelts något
sentimentala panamerikanism. Efter
krigsslutet fann man emellertid att
USA bara ägnade Latinamerika en
mycket förströdd uppmärksamhet för
att i stället allt mer gå upp i Europas
och Asiens problem. Endast en liten
bråkdel av de enorma penningsummor som utgått i USA:s utländska
hjälpprogram kom de underutvecklade latinamerikanska länderna till
del. Samtidigt har dessa sett världsmarknadspriserna på sina stapelvaror under senare är på ett oroväckande sätt falla. Något gehör för kraven på en stabilisering av priserna
på de latinamerikanska exportvarorna på den nordamerikanska marknaden lyckades det inte latinamerikanarna att vinna hos sina handelspartners och det är ju ingenting att
förvåna sig över. Under Dulles’ era
kunde det förefalla som om USA:s
enda verkliga intresse för Latinamerika bestod i att få alla de tjugo staterna till väldisciplinerade bundsförvanter i det antikommunistiska lägret. Det hände att »antikommunistiska» diktatorer hugnades med nordamerikanska ynnestbevis, vilket efter vederbörande diktators fall efterlämnade en ledsam bismak. Mellan
åren 1955, då Per6n störtades, och
1958, då hans venezolanske kollega
mötte samma öde, kom nämligen
mera demokratiskt sinnade element
till makten i land efter land. Den
latinamerikanska kritiken av USA för
samröre med diktatorerna har varit
överdriven och delvis orättvis men
har inte uppkommit utan anledning.
Det har alltid funnits en latent ovilja
mot yankees i Latinamerika, kanske
främst bottnande i en underlägsenhetskänsla gentemot den mäktige
grannen i norr, och denna ovilja tog
sig nu allt starkare uttryck. På sin
136
latinamerikanska goodwillturne 1958
blev vicepresident Nixon mycket
handgripligt påmind härom, särskilt
i Lima (Peru) och Caracas (Venezuela). Trots en del försök att bortförklara de ruttna tomaterna mot
Nixon som enbart kommunistinspirerade blev man i Washington snart på
det klara med att orsaken låg djupare
än så. Visserligen utgjordes bråkmakarna som så ofta i dessa länder huvudsakligen av ett antal studenter,
men studenterna utgör i Latinamerika
ofta en ganska god barometer på den
politiska atmosfären. Eftertankens
kranka blekhet i Washington efter
Nixons obehagliga erfarenheter ledde
rentav till att man omsider böjde sig
för ett gammalt latinamerikanskt
krav. En interamerikansk utvecklingsbank (1 miljard US $) upprättades
nämligen.
Kännetecknande för Nixons resa
var dess starka inrikespolitiska anknytning. Att vicepresidenten visat
sig »tufb under kravallerna utspelades som ett trumfkort inför det republikanska partiets breda lager. Det
hjälpte inte för konkurrenten Nelson
Rockefeller att han vid sitt besök i
Venezuela kort efter Nixons visade
sig vara en riktigt populär gäst. Samtidigt som nu Eisenhower gjort sin
resa befinner sig också Adlai Slevenson i Latinamerika på en längre
turne. Det finns inte så få spansktalande väljare i USA.
Det är uppenbart att Nixons öden
inverkat på Eisenhowers resrutt. Peru
och Venezuela har nämligen uteslutits, om av försiktighet eller för att
visa nordamerikanskt misshag må
lämnas därhän. Dagarna mellan 22
februari och 6 mars kom att av presidenten i stället fördelas på Puerto
Rico (etapp och viloplats), Brasilien,
Uruguay, Argentina och Chile. Brasilien har av tradition upprätthållit
en relativt vänskaplig kontakt med
USA. Disproportionen mellan de
bägge länderna är ju inte så slående
som den mellan USA och någon
spanskamerikansk stat. Brasilianarna
står också genom sitt språk och sin
kultur något utanför de spanskamerikanska folkens krets. Alltsedan Vargas’ självmord 1954 har emellertid en
nationalism av anti-yankeetyp tagit
sig ganska starka uttryck i brasiliansk
politik och kommunistvänliga tongångar har inte saknats på inflytelserikt håll. I år skall efterträdare väljas till den dynamiske president Kubitschek och mycket hänger på den
synnerligen ovissa valutgången. Vid
sin ankomst till Brasilien fick Eisenhower till att börja med ta sig en titt
på Brasilia, Kubitscheks gigantiska,
finansförhärjande stadsanläggning i
landets inre, fr. o. m. 21 april i år förbundshuvudstad i stället för Rio. Den
nordamerikanske presidenten tycks
ha blivit uppriktigt imponerad av den
pionjäranda som kommit till uttryck
i Brasilia och som erinrade honom
om hans barndoms USA. Imponerad
blev han också av det karnevalsartade intåget i Rio. Kubitschek passade på att gräva upp sin så gott som
begravda »Opera<;äo Panamericana»,
en vagt avfattad deklaration om önskvärdheten av en gemensam ansträngning för att utveckla västra halvklotets ännu efterblivna länder. De bägge
presidenternas gemensamma avskedsdeklaration kunde av brasilianarna
tolkas som ett nordamerikanskt instämmande.
I Argentina kämpar regimen Frondizi en förtvivlad kamp för sin existens och försöker att genomdriva
ett ekonomiskt stabiliseringsprogram
trots en opposition som bl. a. omfattar de ca 45% av väljarkåren vilka är
peronister eller kommunister. Det var
inte bara risken för demonstrationer
och anslag mot gästen utan också mot
den impopuläre värden som föranledde de omfattande säkerhetsåtgärder vilka helt tycks ha präglat Eisenhowers besök i Argentina.
Värd i Chile var president Alessandri som håller på att med realistisk affärsmannablick försöka sätta
sitt lands ekonomi på fötter. Eisenhower passade på att komplimentera
honom för hans insatser i fråga om
den onekligen välmotiverade avrustningsplan för Latinamerika som Alessandri i tävlan med sin peruanske
kollega framträtt som talesman för.
Den nordamerikanske presidenten underströk f. ö. vart han kom att USA:s
oerhörda försvarsansträngningar också varit till skydd för Latinamerika
samt att USA:s försvar, Sovjets alla
rakettriumfer till trots, är fullt effektivt.
I Uruguay, en traditionellt demokratisk stat med välfärdsambitioner,
inträffade anmärkningsvärt nog resans enda egentliga intermezzo. Det
gällde studentdemonstrationer som
måste skingras med tårgas så att
också den nordamerikanske statschefens ögon fuktades. Det var Fidel
Castro som de bråkiga ungdomarna i
stället hyllade. Det är nu en gång inte
bara kommunister som i Latinamerika i den skäggige cubanen alltjämt
ser något av ett ideal den där störtat
en diktator, givit jord åt de jordlösa
och satt de utländska kapitalisterna
på plats. Det är ju också bekant att
uruguaysk idealism om också indirekt kommit att spela en roll i fallet
Chessman. Det var redan 1918 som
dödsstraffet avskaffades i det framstegsvänliga Uruguay. Detta land befinner sig f. n. i en besvärlig övergångstid med ekonomiska bekymmer
och en ny regim efter en lång period
av politisk kontinuitet, vilket kanske
också är på sin plats att nämna på
tal om demonstrationerna.
Orosungen i Montevideo får emellertid inte fördunkla det faktum att
137
Eisenhower i stort sett rönt ett mycket hjärtligt mottagande. Hans personliga charm är beprövad och statsbesök är ju alltid festliga avbrott i
vardagstristessen varför de snarare
utlöser jubel än buande. Säkert har
också den vänliga gesten med vad den
inneburit av smickrande uppskattning av Latinamerikas betydelse gjort
viss verkan både på politiker och
vanligt folk i de länder som hugnats
med presidentbesöket. Något upprepande av den psykologiska framgång
som Franklin Roosevelt vid en lägligare tidpunkt inhöstade kan dock
knappast väntas. Mycket beror på de
konkreta hjälpåtgärder av ekonomisk
och teknisk art som USA efter Eisenhowers allmänt välvilliga utfästelser
kan vara beredda att påtaga sig. Det
gäller då inte bara detta stöds totala
.omfattning utan i högsta grad också
hur det fördelas. Skall t. ex. Frondizis
hotade stabiliseringsprogram i Argentina eller det expansiva, medvetet inflationistiska Brasilien beviljas prioritet? Likaså är det ännu en öppen
fråga om Eisenhower nu känner sig
ha ryggen mera fri efter sina samtal med tongivande latinamerikanska
politiker för att äntligen försöka göra
något åt den kräftsvulst som Fidel
Castros av Sovjet beskyddade Cuba
från Washingtons horisont måste utgöra.
Kulturrådet om kriminalvård
i frihet
Ett väsentligt inslag i samhällets
brottsbekämpande verksamhet är som
bekant organisationen för övervakning
och tillsyn av villkorligt dömda och
villkorligt frigivna. Till en tredjedel
bestrides detta arbete av anställda
tjänstemän, till två tredjedelar av frivilliga krafter- nämndemän, präster,
lärare, polismän och liknande.
138
Ingen med förhållandena förtrogen
torde bestrida, att övervakarorganisationen för närvarande uppvisar allvarliga brister. Till att börja med kan
fastslås, att de frivilliga övervakarnas
utbildning i regel varit alltför knapphändig och schematisk (under senare
år har dock en viss förbättring inträtt i detta avseende bl. a. genom utbildningskurser anordnade av bildningsförbunden, t. ex. ABF och SFM).
Det har inte heller existerat några
former för en regelbunden kontakt
och utbyte av erfarenheter mellan
övervakarna. Den allvarligaste bristen
består dock utan tvivel däruti, att tillräckligt antal övervakare överhuvud
inte stått till förfogande. Följden
härav har stundom blivit att en del
övervakare belastats med ett närmast
parodiskt antal uppdrag – det finns
exempel på att en person kan ha 75-
80 sådana samtidigt. I en svensk stad
har ren~av inträffat att vederbörande
övervakare inte var medveten om erhållet uppdrag innan han per post
mottog arvodet (och efter intresserad
förfrågan hos vederbörande tjänsteman av denne besvors att inte ställa
till skandal genom att vägra ta emot
pengar för arbete som han aldrig utfört).
övervakningsproblemet behandlas
utförligt i en skrivelse till statens
Ungdomsråd av Högerpartiets Kulturråd. I skrivelsen betonas, att både
»den ökande brottsligheten, som utsätter de laglydiga människorna för allt
större risker, liksom trängande humanitära skäl gör det i högsta grad angeläget att man mera energiskt försöker
förbättra den kriminalvård i frihet,
som alltmera kommit att framstå så-
som en av de värdefullaste metoderna
för resocialisering av människor, vilkas bristande sociala anpassning yttrar sig i brottsliga gärningar».
Kulturrådet betonar, att det är vä-
sentligt att i än större utsträckning än
hittills tillföra övervaknings- och tillsynsarbetet härför lämpade frivilliga
krafter. Härför talar både principiella
och praktiska skäl. »Enligt Kulturrå-
dets mening är den nuvarande tendensen att medborgarna i allt större utsträckning till samhällets funktionärer
överlämnar uppgiften att bistå medmänniskor förenad med vissa faror. På
längre sikt kan detta leda till att känslorna av ansvar för och solidaritet med
lidande och nödställda medmänniskor
avtrubbas. I så fall hotas själva grundvalen för de sociala vård- och hjälpinstanserna.>> I jämförelse med en för
ändamålet anställd tjänsteman har den
frivillige övervakaren rimligtvis större
möjligheter att införa den villkorligt
dömde i en hemmiljö, vilket i regel
torde vara nödvändigt för att övervakningsarbetet skall bli framgångsrikt. Till detta kommer ännu en psykologisk faktor av betydelse. Det torde
vara ofrånkomligt, att inskridandena
från samhällets sida hos den villkorligt dömde skapar aggressioner både
mot samhället och mot de människor
som i tjänsten har att utöva ifrågavarande samhällsfunktioner. Frivilliga
krafter vid sidan av socialvårdens,
fångvårdens, polisens och domstolarnas personal har inte denna belastning när det gäller att vinna den personliga kontakt med den dömde som
uppenbarligen är en förutsättning för
att denne skall kunna få en verkligt
effektiv hjälp av övervakaren eller
tillsynsmannen.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden vädjar Kulturrådet till Statens
Ungdomsråd att engagera sig i initiativ för att förbättra kriminalvården i
frihet. Man pekar på möjligheterna att
genom samarbete mellan de kristna,
de politiska och de övriga ideella
folkrörelserna förbättra rekryteringen
av övervakare och tillsynsmän både
kvalitativt och kvantitativt. skyddskonsulenterna bör beredas bättre möjligheter att hålla personlig kontakt
med övervakarna. Dessa bör genom
intensifierad kursverksamhet under
skyddskonsulenternas ledning inom
de olika organisationerna erhålla en
effektivare utbildning för sitt uppdrag. Vidare bör antalet övervakningsuppdrag begränsas till högst 4-6
samtidigt, varav högst 1-2 borde vara
svära eller medelsvåra fall.
Högerpartiets Kulturräd har genom
sin skrivelse riktat uppmärksamheten
på ett mycket försummat område av
vår kriminalpolitik, samtidigt ett område av strategisk betydelse, där insatser bör kunna ge avsevärda resultat. Det är glädjande att Statens Ungdornsräd på detta sätt frän början anvisats en uppgift av konkret innebörd.
Man vägar väl förmoda, att initiativet
snarast kommer att resultera i praktiska mått och steg från ungdomsrå-
dets sida.
Disciplinproblemet i skolorna
Under de senaste åren har en livlig
debatt förts om den tilltagande disciplinupplösningen i skolorna. Detta
verkligt oroande problem har utförligt
kornmenterats och analyserats från
skilda häll och utgångspunkter av
skolmyndigheter och lärare, psykologer, läkare och jurister, tidningspress,
radio och TV. Alla parter har i stort
sett varit överens om att ordning och
arbetsro måste råda inom skolans
murar för att en effektiv undervisning
skall kunna bedrivas, men meningarna
har delat sig när frågan gällt vilka
medel som bör tillgripas för att upprätthålla ordningen. All erfarenhet har
visat att disciplinära åtgärder måste
tillgripas mot bråkiga och okynniga
elever, som distraherar arbetet och
stör trevnaden för lärare och kamrater. Vilka korrektionsmedel ställer då
myndigheterna till förfogande för lä-
139
rarna i den obligatoriska skolan i besvärliga disciplinära situationer?
I den nya skolstadga, som utkom i
juli 1958, utfärdade regeringen generellt förbud mot aga i alla skolformer.
Bestämmelsen om agans avskaffande
kom att dominera diskussionen i en
förvånansvärt hög grad, eftersom alla
parter i stort sett var ense om att agan
inte var något lämpligt disciplinärt
medel och den dessutom var i det
närmaste avskaffad i skolorna redan
innan den förbjöds. Det är likväl ett
faktum att det generella förbudet mot
aga i skolstadgan mottogs med blandade känslor hos stora grupper ansvarskännande lärare och föräldrar.
Troligen sammanhängde deras reaktion med den riktiga uppfattningen,
att även om agan inte längre användes, utövade den ändå en disciplinfrämjande inverkan, så länge den
fanns kvar som en möjlighet för läraren.
Den nya skolstadgan ställde andra
disciplinmedel till lärarens förfogande. De är närmare specificerade i
skolöverstyrelsens föreskrifter och anvisningar, utfärdade i april 1959.
Varje lärare har, då han fullgör sin
uppgift som undervisare, också skyldighet att upprätthålla ordning och
arbetsro i klassen, heter det här. Tydligt är att läraren enligt dessa anvisningar har inte bara rättighet utan
skyldighet att vidtaga disciplinära åtgärder mot elever, som inte vill anpassa sig efter skolans· arbetsregler.
Mindre förseelse eller olämpligt uppträdande från elevens sida skall omedelbart föranleda tillsägelse. Om rättelse inte vinnes härigenom, bör läraren >>Vid enskilt samtal klargöra för
eleven innebörden av dennes handlingssätt, söka få eleven att förstå, att
han måste rätta sig, och varna för
upprepning av förseelsen. Meningen
med sådant samtal är också att ge eleven tillfälle att med läraren resonera
140
igenom de frågor, som kunnat ge upphov till svårigheterna.» I vissa fall
kan det vara lämpligt att läraren tar
personligt kontakt med hemmet, men
»försiktighet bör iakttagas, när man
kan vänta, att anmärkningar från skolan kan leda till kraftiga, icke önskvärda reaktioner gentemot eleven från
hemmets sida».
Läraren har möjlighet att utvisa
elev från lärorummet under återstoden av pågående lektion, om elev trots
tillrättavisning stör skolarbetet. Om
elev inte lyder tillsägelse att lämna
klassrummet »eller eljest förflytta sig»,
har läraren rätt att, »Om det bedömes
lämpligt och nödvändigt, handgripligt
förflytta eleven. Detta får ske t. ex.
genom grepp i elevens arm.» Om eleven därvid tredskas, skall lärare hänvända sig till rektor. Om möjligt redan under nästföljande rast bör lärare
ha enskilt samtal med den utvisade
eleven. Lärare kan också låta elev
kvarstanna efter skoldagens slut »SOm
påföljd för förseelse». Sådan åtgärd
skall dock användas med återhållsamhet. Om syftet med dessa åtgärder inte
vinns, skall rektor anmäla frågan för
skolstyrelsen, som kan avstänga eleven från undervisning helt eller delvis under högst två veckor av en och
samma termin. Avstängning bör användas »endast där man efter noggrant övervägande kan vänta, att åtgärden har önskad effekt».
skolöverstyrelsens »anvisningar angående elevernas uppträdande m. m.»
fick ett rätt bistert mottagande av lä-
rarorganisationerna. Lärarna ville veta
hur de effektivt skulle kunna utnyttja
de disciplinmedel skolstadgan föreskrev, så att de mera koncentrerat
kunde ägna sig åt undervisning av de
skötsamma eleverna, men de anvisningar man fått bedömdes som i hög
grad orealistiska. Om en elev blir tillsagd att kvarstanna efter skoldagens
slut, vem skall då utöva tillsynen?
övervakningen kan inte rimligtvis
medföra utökning av lärarens tjänstgöringsskyldighet. Så länge tillsynsfrågan är olöst, ansåg lärarorganisationerna, att detta korrektionsmedel
inte blir användbart i praktiken. Och
för övrigt, även om tillsynsfrågan lö-
ses, kvarstår på många håll bekymret
med skolskjutsen vid elevens kvarstannande i skolan. Anvisningarna
lämnar på denna punkt läraren i sticket. Kvarsittning efter skoldagens slut
får vidtagas endast om eleven får tillsyn och »förhållandena vid skolan i
övrigt t. ex. beträffande skolskjutsanordningar gör kvarstannandel genomförbart och lämpligt», heter det här
kort och gott, om man nu kan använda ett sådant uttryck i detta sammanhang.
Också avstängningen från skolan är
ett korrektionsmedel, som väcker frå-
gor. Hur skall avstängningen organiseras, så att inte eleven blir helt efter
sina kamrater i skolan? Det heter visserligen i anvisningarna, att eleven
skall söka tillägna sig de kunskaper,
som klassen i övrigt inhämtar under
avstängningstiden, men kan man förutsätta, att eleven i hemmet på egen
hand skall kunna inlära det försummade? Det är troligt, att en ambitiös
lärare får ta på sig ett merarbete efter
elevens återkomst till förfång för de
mera välartade eleverna i klassen.
Om de välmenta föreskrifterna för
läraren att samtala enskilt med brå-
kiga elever uttalade målsmännens riksförbund, att sådana samtal »synes vara
praktiskt taget ogenomförbara med de
nuvarande stora klassavdelningarna».
Under diskussionen har man pekat
på en rad organisatoriska åtgärder
som är nödvändiga för att stärka skolans disciplinära resurser. Dit hör
först och främst en minskning av
barnantalet i de stora klasserna, där
disciplinproblemen är påtagliga. Som
professor Torsten Hus{m påpekat, orsakar de stora skolenheterna om möjligt ännu större disciplinära svårigheter än de stora klasserna. De största
påfrestningarna upplever storstadslärarna vid den obligatoriska skolan
utanför och inte inom klassrummet.
När en skola byggts så stor, att skolledaren inte känner barnen till namn
eller utseende, är den inte längre pedagogiskt och disciplinärt hanterlig,
menar Husen. Det är svårt att sätta
fast en bråkig elev på en skolgård
bland ett tusental lika klädda kamrater! Till andra nödvändiga åtgärder
hör en utbyggnad av skolpsykologoch kuratorsinstitutionerna och en ökning av antalet hjälp- och specialklasser för barn med skolsvårigheter och
beteenderubbningar. Ecklesiastikministern. har lovat att de nya disciplinbestämmelserna skall åtföljas av verkningsfulla, organisatoriska åtgärder,
men löftena har hittills inte infriats.
Under tiden tycks disciplinupplösningen fortskrida i skolorna, bredda
sitt underlag och nå ner i allt yngre
årsklasser. skolberedningen har visserligen helt nyligen publicerat en undersökning, som uppgavs vara representativ för enhetsskolans klass 7 läsåret 1959-1960 och enligt vilken det
endast är omkring 3 procent av eleverna som förorsakar lärarna allvarliga disciplinsvårigheter. Från lärarhåll har man dock ställt sig skeptisk
till möjligheten att mäta disciplintillståndet i en klass eller skola och ange
detta i procent. I februari månad i år
innehöll »Lärartidningen, Organ för
Sveriges folkskollärarförbund och
folkskollärarinneförbund» en ledande
artikel med den symptomatiska rubriken »Hejda disciplinupplösningen!». I
denna framförde man återigen hård
kritik mot skolöverstyrelsens anvisningar och begärde effektiva korrektionsmedel, som gör det möjligt att
föra »vilsekomna» elever tillrätta.
Tidningen pekade också på en av de
141
faktorer, som konstituerar det otillfredsställande läget. Tidigare kunde
läraren omedelbart tillgripa de åtgärder, som han bedömde vara lämpligast för att skydda arbetsron i klassen. I dag är han en påpassad person,
och varje ingripande från hans sida
kan medföra menliga följder. Han är
därför tvungen att förskansa sig bakom
säkra murar. Han söker sitt stöd i
paragraferna och i vissa fall undviker
han att ingripa på grund av svårigheterna att tolka bestämmelserna.
»Lärartidningen» ger säkerligen uttryck åt en bred opinion bland ungdomens fostrare, när den stämplar
den nuvarande situationen på disciplinfronten i skolan som grotesk. Uppenbart är att de hittills anvisade metoderna är dels otillräckliga, dels
praktiskt oanvändbara för att upprätthålla ordningen. Med sin pressande
och strängt övervakade tjänstgöring
har lärarna rätt att begära myndigheternas fulla stöd, när det gäller att
hålla uppe disciplinen och få klasserna att arbeta under lugna förhållanden.
A. T. P.
Den obligatoriska tjänstepensioneringen har trätt i kraft, och företagen
har fr. o. m. innevarande år börjat inleverera avgifter. Ännu återstår problem att lösa rörande övergången från
det gamla, på frivillig försäkring grundade systemet till det nya samt beträffande krav om viss kompensation
till tjänstemannagrupperna. Avtalsförhandlingarna sysslar bland annat med
dessa ting. Arbetsmarknaden kommer
emellertid att anpassa sig efter obligatoriet och således kommer hela kategorin löntagare att omfattas av detsamma.
Vid riksdagens början förelåg emellertid motioner av högerpartiet och
142
centerpartiet, vilka siktar på att obligatoriet skall upphävas och återgång
ske till helt frivillig tilläggspensionering som komplettering till den obligatoriska folkpensioneringen. Folkpartiet har för sin del inte velat
sträcka sina krav så långt utan begränsar dem till förslag om ändringar
och modifieringar i den nyligen antagna lagen om tjänstepensionering i
syfte att inom dess ram medge större
valfrihet beträffande pensionsålder
och pensionsvillkor, vidgad rätt för
företagen att låna ur fondmedlen för
sin kapitalförsörjning etc. Sistnämnda
förslag är i själva verket identiskt med
det förslag till dispositiv lagstiftning
som folkpartiet framlade inför 1958
års vårriksdag. Enda skillnaden är att
utgångspunkten är en annan sedan obligatoriet införts. I början av året förelåg således i denna fråga en tydlig
differens mellan de borgerliga partierna.
I sin bekanta deklaration den 9
februari 1960 rörande behovet av förtroendefull samverkan mellan de borgerliga partierna modifierade högerpartiet sina krav rörande tjänstepensioneringen till att avse utredning till
1961 ang. villkoren för genomförande
av ett frivilligsystem. Detta kan inte
tolkas på annat sätt än som ett medgivande att frågan om obligatoriets upphörande uppskjuts, tills spörsmålen om
nyssberörda åtgärder klarlagts. Dit hör
bland annat möjligheterna för försäkringsanstalter m. fl. att i större utsträckning än för närvarande ge sina
fonder en värdesäker placering. Dessutom pekade partiet på en rad sparstimulerande åtgärder såsom skattemässiga lindringar för bostadssparande, egnahemssparande, aktiesparande och pensionssparande inom
jordbruk och småföretag. Men tydligt
är, att högern alltjämt håller fast vid
frivilliglinjen och helst ser att obligatoriet undanröjs.
Centerpartiet står på samma linje.
Med riksdagens nuvarande sammansättning är det enligt dess uppfattning
icke praktisk politik att yrka på obligatoriets upphävande, men partiet
vill ha en ny utredning rörande »den
personliga frivilliglinjens principer»
i så god tid att riksdagen kan fatta
beslut 1961 och frivilligpension ersätta obligatoriet fr. o. m. 1/7 1961.
De tre borgerliga partierna står
följaktligen såtillvida på samma
ståndpunkt i nuvarande läge, att de
samtliga icke begär något annat än
utredningar. Vad som alltjämt skiljer
dem åt synes vara, att högern och
centern med sina utredningar tydligt
siktar på att få lagen om tjänstepensionering upphävd, medan folkpartiet
å ena sidan bestämt motsätter sig
detta men å andra sidan vill att den
skall modifieras i riktning mot större
valfrihet och ett bättre säkerställande
av näringslivets möjligheter att för
sin kapitalförsörjning få tillgodogöra
sig fondmedlen.
Folkpartiets ståndpunkt är med
hänsyn till det parlamentariska läget
i riksdagen av stor betydelse. Härtill
kommer emellertid att sammansättningen av första kammaren fram
t. o. m. 1963 uppenbarligen kommer
att vara sådan, att majoriteten därstä-
des av socialdemokrater och kommunister förhindrar ett upphävande av
lagen om allmän tjänstepensionering
eller ändringar i densamma, vilka
icke medges av sistnämnda två partier. Mycket talar för att vi i varje fall
kommer att få finna oss i lagstiftning
på området så länge, att det nyligen
införda systemet hinner träda i funktion och icke kan elimineras utan
mycket betydande svårigheter. Men vi
kan vara övertygade om att dess bestämmelser under många år framåt
och i valrörelse efter valrörelse kommer att stå under diskussion. Och det
är i så fall att hoppas, att de svåraste
inadvertenserna undan för undan kommer att undanröjas. Detta är nämligen
nödvändigt för att den, trots långvariga utredningar, så illa förberedda
tjänstepensioneringen skall bättre anpassa sig efter människornas egna
önskemål samt inte medföra ett så
orättvist gynnande av vissa åldersgrupper och sådana risker för den
ekonomiska utvecklingen som nu gällande lag hotar att ge anledning till.
De Sex och de Sju manövrerar
Innan ännu konventionen om sjustatsmarknaden hunnit ratificeras av parlamenten i de sju länderna har förutsättningarna för de Sjus frihandelsområde på ett avgörande sätt förändrats. Detta är för konventionens upphovsmän ingalunda någon överraskning, men det visar med vilken snabbhet läget skiftar. Den i avtalet deklarerade målsättningen för European
Free Trade Association (EFTA), nämligen »att underlätta det snara upprättandet av en multilateral sammanslutning med syfte att undanröja hinder för handeln och främja närmare
ekonomiskt samarbete» i Europa,
kvarstår visserligen såsom ett primärt
syfte. Problemet har emellertid nu
förts upp på det s. k. atlantiska planet
och bilden har komplicerats genom
den sammanvävning som skett med
strävandena mot en allmän liberalisering av världshandeln.
Från de Sjus sida har ständigt hävdats att den europeiska ekonomiska
integrationen skulle tilldelas en prioritetsställning vid de kommande inter·
nationella överläggningarna. I instruktionen för den s. k. 21-mannakommitten – innefattande de 18 OEEC-sta•
terna, USA, Canada och sexstatskommissionen – har också inskrivits, att
dessa frågor skall behandlas med för·
tur. Det förefaller emellertid som om
11- 603443 Svensk Tidskrift H. 3 1960
143
de kretsar inom de Sex, som ivrigast
motsätter sig en isolerad europeisk
lösning, anser sig ha uppnått vissa taktiska fördelar genom den vidgning av
antalet inkopplade förhandlingsparter
som numera skett. Å andra sidan börjar de Sju alltmera bli övertygade om
att särskilt det franska motståndet
mot den »europeiska lösningen» är så
starkt, att en pacificering av handelsrelationerna i Europa måste bygga på
ett aktivt amerikanskt intresse.
Det kan för övrigt konstateras, att
sexstatsmarknaden stabiliserats med
en förvånande snabbhet. Rom-fördraget lämnade helt naturligt viktiga avsnitt av integrationen öppna eller endast delvis reglerade; det har emeller·
tid visat sig att de många ofta konträra
intressena inom gruppen kunnat jäm·
kas samman utan att sammansmältningen på något avgörande sätt hejdats eller entusiasmen svalnat hos projektets tillskyndare. Oavsett hur de
beslutande instanserna kan komma att
ställa sig till Hallsteinkommissionens
förslag om en acceleration i tullavvecklingen mellan de Sex och anpass·
ningen till den gemensamma framtida
yttre tullnivån är dock själva förslaget
som sådant ett vittnesbörd om mål·
medvetenhet och slagkraft bland de
Sex.
Förslaget innebär som bekant i
stort sett, att avvecklingen av tullarna
mellan de Sex påskyndas så att dessa
reducerats med 50% vid ingången av
år 1962 (jämfört med 30% enligt den
ursprungliga planen) samt att anpassningen till den gemensamma tullnivån
– när det gäller erforderliga tillhöj·
ningar – skall påbörjas redan den
1 juli 1960 (jämfört med 1 januari
1962). Till detta kommer så förslaget
att den numera i stort sett fastställda
framtida gemensamma yttre tullnivån
skall reduceras med ’/., något som
alltså innebär ett betydande steg på
vägen mot en allmän sänkning av tul- 144
larna i världen. För denna tullsänk·
ning har givetvis förutsatts reciprocitet och avsikten synes vara, att de ömsesidiga tullsänkningarna skall fixeras
i samband med GATT-förhandlingarna. Karaktäristiskt nog har emellertid kommissionen förutsatt, att tullreduktionen om 20% skall kunna gälla
för USA utan att något bindande löfte
om reciprocitet givits.
Uppenbarligen spelar USA :s inställning till den handelspolitiska utvecklingen i Västeuropa en utomordentlig
roll. Sympatierna på amerikanskt häll
för sexstatsmarknadens strävanden är
mycket stora. sexstatsmarknaden uppfattas allmänt som en början till Europas Förenta Stater och betraktas av
mänga amerikanare som Europas möjlighet att överleva.
De Sex har förstätt att med hjälp av
en väl utbyggd propagandaapparat
ytterligare stärka sin ställning inför
den amerikanska opinionen. Samtidigt
som de egna förtjänsterna understrukits och den i vissa fall tydliga tendensen mot ökad protektionism inom
de Sex förtigits, har EFTA:s strävanden om inte misstänkliggjorts så i vart
fall förringats. De Sju har icke haft
någon tillfredsställande organisation
för att bemöta denna propaganda.
Även om det givetvis varit möjligt att
övertyga vissa amerikanska kretsar
om att de Sjus frihandelsområde till
hela sin uppläggning har en liberalare
karaktär än de Sex’ tullunion, så har
detta icke märkbart påverkat den allmänna inställningen. Det av professor
Hallstein signerade kommissionsförslaget fick också ett omgående positivt
svar i USA medan EFTA:s förhandlingsutspel inför Paris-förhandlingarna i slutet av mars möttes med en
förvånad skepsis. (Inom parentes kan
kanske anmärkas att denna skepsis
inte är svårförståelig; sjustatsmarknadens förslag om ett utsträckande till
praktiskt taget hela världen av de
bägge europeiska blockens interna
tullsänkningar den 1 juli 1960 förefaller att bl. a. bortse frän sexstatsmark·
nadens karaktär av en tullunion under
uppbyggnad.)
Ansträngningarna att nä fram till en
åtminstone provisorisk uppgörelse
mellan de Sex och de Sju fortsätter.
Vid 21-mannakomittens sammanträde
i Paris förelåg gruppernas förhandlingsbud, men till några verkliga förhandlingar kom det inte. Kommissionens förslag hade ju nämligen ingalunda antagits av de Sex såsom ett definitivt alternativ, något som i sin män’
bidrog till att överläggningarna fick
den karaktär av »dialog mellan döva»
som Le Monde ansåg sig kunna tala
om. Å andra sidan är det icke fråga
om något sammanbrott; utredningarna
om konsekvenserna av de föreliggande förslagen skall intensifieras,
och en ny förhandlingskontakt är planerad till slutet av maj månad. Oroväckande snabbt närmar sig emellertid den 1 juli 1960, då de första tullsänkningarna inom EFTA kommer att
genomföras och en icke oväsentlig
diskriminering uppkommer mellan de
bägge handelsblocken, om kommissionens förslag till accelererat genomfö-
rande av de Sex’ tullunion genomföres.
Det förefaller som om planerna på
ett snabbare förverkligande av integrationsplanerna på det hela taget
mötts med så stor förståelse inom de
Sex, att det är realistiskt att räkna
med att de också i sina huvuddrag
kommer att förverkligas. Samtidigt
som nya försök göres att komma till
en uppgörelse mellan de Sex och de
Sju måste EFTA-länderna se om sitt
hus i syfte att förbereda det både ur
ekonomiska och förhandlingstekniska
synpunkter logiska motdraget: en acceleration för de Sjus del i fråga om
den uppgjorda integrationstidtabellen.