Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
En halv- Finansministerns förfuskning av den enhälliga skatteutredrnesyr. ningens förslag genom att endast gå med på »halv skattesänkning» kom visserligen inte alldeles oväntad. Icke desto mindre
måste herr Skölds ståndpunktstagande innebära en djup besvikelse
för hundratusentals skattskyldiga runt om i landet, som nu äntligen
väntat sig någon liten lättnad i de orimligt tyngande skattebördorna.
Finansministern hade som bekant i allt väsentligt accepterat förslaget från 1949 års skatteutredning om en revision av det skattesystem, som dåvarande finansministern Wigfors begåvade oss med år
1947. När denna »reform» under åtskilligt ståhej på sin tid introducerades, hette det bl. a. att nu skulle skatten sänkas »för de många
och små, ej för de rika och få». Man hade till på köpet räknat ut, att
2 755 000 svenskar komme att hugnas med lägre skatt. Nå, den fröjden
stod inte på länge. Penningvärdeförsämringen drog snart försorg om
att skattesänkningen vändes i dess motsats, även för >>de många och
små>>. Uppgiften för skatteutredningen var inte minst att söka komma
till rätta med denna skärpning av skattetrycket, en skärpning som
riksdagen aldrig avsett och aldrig beslutat. Häri har man att se bakgrunden till skatteutredningens förslag till omläggning av den nu
gällande ordningen.
I den proposition, som är daterad den 31 mars, godtog finansministern, som sagt, utredningens förslag. J a, i ett hänseende bättrade
han ytterligare på detsamma, därigenom att han i anslutning till
reservationsvis framförda yrkanden föreslog ett särskilt förvärvsavdrag för gift kvinna med barn under 16 år.
Han ställde sig härigenom också bakom utredningens stora principdeklaration, enligt vilken en skattesänkning vore ofrånkomlig med
hänsyn till arbetsvilja, deklarationsmoral och sparverksamhet. Den
vore, sade utredningen, >>ett samhällsintresse av största betydelse>>.
När det emellertid nu gäller att föra reformen ut i livet, tar han
ett steg tillbaka. Höjningen av uttagningsprocenten från 100 till 110
betyder nämligen inte bara, att han nedprutar den av utredningen
ifrågasatta skattelättnaden från 630 till 360 miljoner för helt budgetår
räknat. Det betyder också, att han helt nonchalerar en av de fundamentala deklarationer, som utredningen gjorde i samband med framläggandet av sitt reformförslag.
>>Vid skalornas utformning ha vi utgått från att grundbeloppet skall
uttagas med 100 procent», skriver utredningen och fortsätter: >>Det
är enligt vår mening en väsentlig förutsättning, att övergången (spärr.
av utredningen) till systemet sker vid grundbeloppsnivå.» Skalornas
elasticitet belyses i vissa tabeller, som intagits i betänkandet. I dessa
tabeller har skatten uträknats även vid uttag med 90, 110 och 120 pro- 297
…~
Dagens frågor
cent. »Rörligheten torde dock», fortsätter kommitten i anslutning till
dessa tabeller, »vara så begränsad, att vid mera avsevärd förändring
av uttagningsprocenten – uppåt eller nedåt – en ändring av grundskalorna kan vara att föredraga.»
Det måste anses synnerligen anmärkningsvärt, att finansministern,
som i andra hänseenden- i propositionen av den 31 mars- helt anslutit sig till utredningens förslag, i detta utomordentligt betydelsefulla och grundläggande förhållande- i propositionen av den 30 april
– går sin egen väg och till på köpet gör det utan någon egentlig
motivering.
I stället framlägger han en omfattande och ibland onekligen ganska
svåröverskådlig analys av budgetläget dels för året 1952/53, dels för
1953/54. Han medger, att för det närmaste budgetåret skulle det utan
svårighet gå för sig att genomföra skattelättnaden vid grundbeloppsnivå, detta så mycket hellre som skattesänkningen av tekniska skäl
komme att belasta det första budgetåret med blott en tredjedel av
den sammanlagda årskostnaden, alltså 210 milj. kr.
Men han är orolig för tiden därefter. Då kan, menar han, »intäktsbortfallet för statsverket» – som den vedertagna men knappast helt
rättvisande termen lyder – bli besvärligt att ersätta. Herr Sköld,
offrar här som synes helt åt ett rent statiskt betraktelsesätt och glömmer totalt bort, att han tidigare godtagit skatteutredningens uttalanden om de gynnsamma följderna av en skattesänkning för arbetsvilja,
deklarationsmoral och sparverksamhet och därmed också för statskassan. Denna otvivelaktiga motsägelsefullhet i finansministerns
ståndpunktstagande torde förmodligen komma att bli åtskilligt beaktad i den fortsatta debatten.
Morgon-Tidningens första kommentarer till propositionen präglas
av viss osäkerhet. Det förefaller som om tidningen hade på känn,
att mycket vida kretsar av befolkningen hade väntat sig något annat
och bättre än denna 43-procentiga prutning på skatteutredningens
förslag. Man medger också indirekt, att den ifrågasatta skattelättnaden blott är formell. I realiteten gäller det ju blott en mindre avtrubbning av den utomordentliga skatteskärpning, som blivit den automatiska följden av penningvärdeförsämringen. Man skulle också kunna
uttrycka saken så att ungefär hälften av den skatteskärpning, som
sedan 1948 skett, nu permanentas, därest riksdagen godkänner finansministerns uppfattning. »Att starka skäl talar för ett återförande av
skattetrycket till närmare i jämnhöjd med vad som avsågs med den
Wigforska skattereformen har MT tidigare under diskussionen framhållit» heter det. Efter att sålunda ha medgivit, att skattetrycket även
efter den nu föreslagna »lindringen» blir väsentligt hårdare än 1948,
är tidningen givetvis dock redo att ge förslaget sin välsignelse. Någon
möjlighet att efter denna deklaration, som inte torde komma att förgätas, i fortsättningen eller under valrörelsen framföra herr Sköld
som »den stora skattesänkarem torde näppeligen föreligga.
I övrigt söker MT någon hugsvalelse däri att »när det aktuella problemet ute i världen är hur man skall slippa höja skatten – vilket
inte överallt lyckas – förefaller det vara en avundsvärd positior. att
298
Dagens frågor
över huvud taget kunna diskutera en skattesänkning, även om den
blir måttlig». Tröst för ett tigerhjärta!
Till slut bör kanske ävenledes uppmärksamheten fästas vid den
samtidiga kommentaren i AT, Landsorganisationens organ. Uttalandet
har i varje fall ett visst pikant intresse.
I och för sig har kanske AT inte så mycket att invända emot att
»Sköld är försiktig», ehuru tidningen »nog måste fråga sig, om inte
herr Sköld är försiktig i överkant». Men å andra sidan skulle AT
gärna vilja veta, om den inbesparing staten gör skall användas till
social upprustning eller endast medverka till att öka ett budgetöverskott, »vars värde man i nuvarande läge kan ifrågasätta». Dylika
tvivel på den väldiga överbalanseringens betydelse i inflationskampen
har sedan länge med energi och konsekvens framförts från högerhåll.
Det torde dock, så vitt vi kunnat finna, vara första gången som dylik
skepsis kommit till synes inom regeringslägret. Håller något på att
ske eller är uttalandet i AT blott att likna vid den enda svalan, vilken
icke gör någon sommar~
Försvaret och Kungl. Maj :ts förslag i statsverkspropositionen under
riksdagen. fjärde huvudtiteln har passerat riksdagen och fått
dess godkännande under så stillsamma former, att man får gå
långt tillbaka för att finna en motsvarighet. De korta riksdagsdebatterna präglades av en påtaglig återhållsamhet från oppositionen
och huvudintrycket blev allmän uppslutning kring den nye försvarsministern och hans förslag. Som man minns var läget ett helt annat
i fjol. Dåvarande försvarsministern var ur skilda synpunkter en starkt
omstridd person och hans förslag möttes från olika håll med misstro
och misstänksamhet. Vid fjolårets vårriksdag inträffade det tämligen
unika läget, att de tre borgerliga oppositionspartierna kunde ena sig
om en stor gemensam partimotion i försvarsfrågan, med krav på
väsentliga förbättringar i regeringens förslag. Alla försök under utskottsbehandlingen att nå en godtagbar kompromiss strandade och
den avslutande riksdagsdebatten blev sällsynt frän och olustig. Åven
då segrade emellertid regeringens förslag.
Hur skall man förklara denna snabbt inträdda och mycket påfallande förändring~ Ja, en väsentlig orsak är givetvis bondeförbundets
förvandling från oppositions- till regeringsparti. Det lönar sig knappast längre för högern och folkpartiet att satsa alltför hårt på särkrav
i försvarsfrågan, eftersom det faktiska resultatet blir obetydligt eller
intet, och motsidan uppfattar insatsen som en tom gest eller en bristande förståelse för önskvärdheten av enighet och samling kring försvarets behov. En annan orsak är som sagt personskiftet på försvarsministerposten. statsrådet Nilsson har frejdigt gripit sig an sina nya
uppgifter. Det verkar, som om han kände sig hemma i försvarsdepartementet och som om dess arbetsuppgifter ligga hans hjärta närmare,
än de han tidigare sysslat med i regeringen. Redan statsverkspropositionen gjorde ett förtroendeväckande intryck, vilket nogsamt kom till
uttryck i presskommentarerna, f. ö. inte minst i oppositionspressen.
299
.:
l,
‘ –
Dagens frågor
Under riksdagstiden har statsrådet visat intresse och framåtanda och
snabbt fört fram en rad nya propositioner av delvis stor betydelse.
Slutligen har han i en rad föredrag på olika håll i landet fört försvarets och den militära personalens talan på ett sätt, som inte minst
hos denna personal varit ägnat att framkalla uppskattning. Det förefaller, som om statsrådet Nilsson har förstått, att den kanske väsentligaste förutsättningen för ett verkligt effektivt försvar är att folkets
breda massa omfattar försvaret och dess män med uppriktigt och
positivt förtroende. Och med personligt intresse och aktiv vilja att
göra en egen fullödig insats! Just detta, som man så länge har efterlyst – alla vackra deklamationer till trots. Man kan bara tillönska
honom all framgång på den inslagna vägen l
Men är det verkligen så, att allt är väl beställt och så bra det kan
vara inom vårt försvar~ Innan man tar ställning till den frågan,
måste man ha klart för sig, att det totala försvaret långt ifrån är
en enbart militär angelägenhet. Ingen kommer där undan sitt personliga ansvar, och alla de många kuggarna måste redan i fred gripa
väloljat in i varandra, om den komplicerade apparaten skall kunna
verka på rätt sätt i krig. Och här återstår utan tvivel mycket att
göra. Mest väsentligt just nu är måhända, att det psykologiska försvaret äntligen tas på allvar och att dess många problem bringas ut
i verkligt förberedelsearbete från utredningsarbetets skrymslen. Man
hoppas, att den beslutade massbroschyren »Om kriget kommer» skall
ge de stora nu indifferenta delarna av den svenska allmänheten den
allvarliga tankeställare som uppenbarligen erfordras. Andra endast
nödtorftigt lösta frågor gälla samordning och ledning av det totala
försvarets många komponenter, både i fred men självfallet särskilt i
krig. Här anmäler sig omedelbart frågorna om den tilltrasslade administrativa, territoriella indelningen och om den centraliserade ledningen inom olika avsnitt av landet. Tillkomsten av civilbefälhavarna
betecknade ett framsteg, men varför snålar riksdagen med de kvalificerade biträden, som fordras där~ Å ven det frivilliga försvaret är
för god effekt beroende bl. a. av att de territoriella frågorna lösas.
Tillkomsten av den föreslagna försvarshögskolan betecknar ett stort
framsteg och ger goda förhoppningar; synd bara att man även där
nöjde sig med ett provisorium.
Inom det även ur försvarssynpunkt så betydelsefulla inrikesdepartementet tycks statsrådet Hedlund ha undfått åtminstone delar av företrädarens starka intresse för civilförsvaret och den inre säkerheten.
Och det torde behövas. Här återstår alltjämt mycket arbete. Man kan
uttala sin förvåning över, att det skall behövas en lång rad flagranta
och upprörande spionavslöjanden för att få våra politiska myndigheter att verkligen gripa till verksamma motåtgärder, men man måste
å andra sidan erkänna, att vad som nu beslutats vid vårriksdagen –
och inte minst vad som sagts- ger förhoppning om en bättre tingens
ordning för framtiden. I detta sammanhang bör Centralkommitten
Folk och Försvar honoreras för verksam insats.
De utrikespolitiska och ekonomiska avsnitten av det totala försvaret
skola- närmast av utrymmesskäl- förbigås här. Debattungen kring
300
~ -~~-~___:______..:.__~——
Dagens frågor
Bornholm visade emellertid klart, att »det bränns», när det alliansfria
Sverige tvingas öppna ögonen och konstatera, att starka politiska
stormaktsintressen brottas i vår omedelbara närhet och att de moderna krigföringsmetoderna och stridsmedlen ha i grund förändrat
– och försämrat – vårt tidigare gynnsamt avskilda militärpolitiska
läge. Vad den ekonomiska sidan beträffar må det räcka med en på-
minnelse om, att vår nuvarande lagerhållning av vid en avspärrning
livsviktiga importvaror lämnar åtskilligt övrigt att önska, och att
arbetstakten vid tillskapandet av bergskyddade lagringsutrymmen tyder på högt uppskruvade förväntningar om »en fredsperiod av icke
obetydlig längd», för att nu citera den förolyckade försvarskommitten
modell 1945.
Men så det militära försvaret! Är det så fullgott som den stillsamma
riksdagsdebatten kan ge anledning att tro·- och som en del oförsiktiga och starkt överdrivna framställningar i regeringspressen ha försökt ge intryck av~ Att statsminister Erlander under sitt USA-besök
fann sig böra tillrättalägga Washington Post’s m. fl. besynnerliga och
rent felaktiga »50 år efter sin tid o. s. v.» är väl bara i sin ordning,
men Ny Tids påstående om våra »35 divisioner» är utom att det är
nästan lika felaktigt ägnat att avtrubba känslan för gemensamt ansvar och för det oavlåtliga behovet av nya och energiska insatser
för att hålla försvaret tidsenligt. Vi ha sannerligen inte tid och råd
att slå oss till ro, i förnöjelse av »hur bra vi är» med det »tredje» eller
»fjärde» eller rentav »andra» »starkaste försvaret väster om järnridån». Den lika enkla som självklara frågeställningen måste väl i stället
vara: Motsvarar vårt nuvarande försvar de krav, som vår alliansfria
politik ställer på det i fred – och i krig?
Flygvapnet åtnjuter otvivelaktigt ett internationellt anseende, som
man får gå tillbaka till Karl XII:s karolinska arme för att finna en
motsvarighet till – och måhända med rätta. Flottan har vid årets
riksdag fått sin 7-årsplan för ersättningsbyggnad av fartyg, men den
ger ingen ersättning för de tunga artilleriskeppen, som nu falla för
åldersstrecket. Armen har fått en ny och väsentligt effektivare krigsorganisation, särskilt i fråga om lätta vapen, men den lider av utpräglad svaghet i fråga om tung eldkraft, luftvärn och pansar. Befästningsarbeten, skyddsanläggningar, flygfältsbyggen m. m. ha under
en följd av år bedrivits i synnerligen nedsatt tempo, varför stora
behov kvarstå olösta. Och försvarets forskningsverksamhet bedrives
alltjämt som ett provisorium med otillräcklig medelstilldelning –
högermotionerna vid årets riksdag vann lika litet nu som tidigare
önskvärd förståelse. Det kvarstår alltså en rad angelägna materiella
behov!
Och likväl är det säkerligen inte på det området, som krafttag äro
mest angelägna. Nej, materiella bekymmer gå alltid att lösa, även om
det självfallet kan bli för sent. De största aktuella svårigheterna torde
i stället sammanhänga med utbildningen, disciplinen och befälsfrå-
gorna. Riksdagen har nu beslutat höjning av våra värnpliktigas första
tjänstgöring från 270 till 304 dagar – varav 14 hänför sig till trickset
med den s. k. skördepermissionen – men, som försvarsministern så
301
— –~~~- ———————–
Dagens frågor
riktigt påpekade i ett tal i Växjö nyligen, vi ha alltjämt en av de
kortaste utbildningstiderna i världen, och även om vi nu äro ur stånd
att orka med en längre utbildningstid, så måste det vara angeläget
att alla inse konsekvenserna härav – våra krigsförband nå – trots
de välgörande krigsförbandsvisa repetitionsövningarna – icke samma
utbildningskvalitet som utlandsarmeernas under minst 18 månader
utbildade värnpliktiga, där man dessutom har färsk krigserfarenhet.
Det vill sannerligen till, att var man verkligen bjuder till och gör sitt
bästa under utbildningen. Men gör man detn
Disciplinfrågorna ge alltid anledning till hetsig diskussion, ofta
därför att man talar om skilda saker. Man måste nämligen skilja
mellan yttre och inre disciplin och mellan freds- och krigsdisciplin
eller stridsmoral. Man kan ha olika meningar härom, naturligtvis.
Artikelförfattaren har, tyvärr, den uppfattningen, att vår lösliga och
på många sätt tvivelaktiga fredsdisciplin troligen icke ger tillräcklig
hårdhet och motståndskraft i krig.
Befälsfrågorna slutligen. Vi ha sedan flera år dålig rekrytering
till försvarets befälskårer, tyvärr både kvantitativt och kvalitativt.
Värst är det kanske med den sjunkande kvaliteten, för den verkar
så långt och så djupt. Det är alldeles inte som det borde vara, när
som nu studenterna – och speciellt de mera begåvade – i stigande
utsträckning sky officersbanan. Här måste bli en ändring! Underbefälsbekymren se däremot ut att kunna övervinnas, om riksdagen,
vilket ju är sannolikt, accepterar regeringens välkomna försl’l.g i
frågan.
Mycket i vårt försvar är bra och vi ha all anledning att glädjas åt
det. Men det finns en farlig tendens att blunda för det som inte är
bra, och den tendensen måste motarbetas. Den leder till slapphet och
liknöjdhet och ställer oss i ett försämrat läge, »om kriget kommer».
Inser riksdagsmajoriteten sitt ansvar i detta avseende’
Norrländska överdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen C. W. Curtproblem. man yttrade föregående år, att Sverige skulle behöva en
befolkning på 9-10 milj. för att arbetskraften skulle svara mot den
utbyggnad, som industrin planerar. Han ansåg därför det vara nödvändigt med en begränsning av investeringarna.
Den brist på arbetskraft, som kännetecknar vår land inför industrins fortsatta utbyggnad, hänför sig delvis till de otillräckliga fö-
delsesiffrorna på 20- och 30-talen. Den ödesdigra nedgången av dessa
ägde emellertid huvudsakligast rum i de södra delarna av landet. I
Norrland var nedgången mindre; på övre Norrlands landsbygd förekom den icke alls. Därför äro också de yngre årsklasserna i denna
del av landet i dag mera fulltaliga.
Sedan professor Svennilsson genom Industrins utredningsinstitut
i mitten på 40-talet närmare behandlat detta förhållande och efterkrigskonjunkturen samtidigt börjat göra sig gällande, förefaller det
som om en stor del av landets industrier kommit till den uppfattningen, att det i Norrland skulle finnas en nära nog outtömlig reserv
302
Dagens frågor
av ung arbetskraft. På annat sätt torde det vara svårt att förklara
den efterfrågan på norrländsk ungdom, som från nyssnämnda tid
fortgått. Tusentals och åter tusentals ungdomar ha under dessa
år utvandrat från Norrland. Giftermålstalen ha som följd därav
sjunkit i oroväckande grad, varav sedan följt en sänkning även av
födelsetalen. Speciellt ha skogs- och fjällbygden drabbats hårt av utflyttningen. Delar av den norrländska landsbygden ha blivit typiska
utflyttningsområden. Att senaste vinters högkonjunktur i skogen tillfälligt bromsat denna utveckling är icke något, som kan generaliseras
att gälla för framtiden.
Endast tvenne delar av Norrland ha lyckats hävda sig något så
när i denna situation. Den ena är det lilla Gästrikland, vilket med
sin likartade näringsstruktur och belägenhet som Bergslagen under
dessa år avsevärt kunnat förstärka sin näringspotentiaL Den andra
är Norrbotten, som i viss utsträckning kunnat hålla jämna steg med
utvecklingen, men detta beror uteslutande på tillkomsten av Norrbottens Järnverk samt den goda sysselsättningen vid gruvorna. I
fråga om möjligheterna att samtidigt behålla en befolkning, som
motsvarar det årliga födelseöverskottet, kommer tyvärr även Norrbotten med en ansenlig minussiffra.
För Norrland har den ekonomiska utvecklingen efter kriget visat
sig oroväckande. Råvarorna ha visserligen efterfrågats i högre grad
än tidigare och både arbete och kapital ha nedlagts för att ytterligare
utnyttja dessa. Särskilt gäller detta vattenkraften. Härigenom ha inkomster kanske mest av tillfällig art kommit denna landsdel till godo.
Bokslutet för de hittillsvarande efterkrigsåren visar emellertid, att
Norrland i stort sett gått miste om de stora investeringar och tillkomsten av nya arbetstillfällen, som känneteckna det övriga landet.
En del undantag motstrida icke detta påstående. Åtskilliga norrländska företag med skogen som råvarubas ha följt med i utvecklingen och gjort sitt bästa för produktionens utökning. Deras förmåga
att försörja en växande befolkning begränsas dock till syvende och
sist av virkestillgången. .Även finnas enstaka sydsvenska industrier,
som gjort lovvärda ansatser att ge Norrland ett mera differentierat
näringsliv. Det största erkännandet förtjänar Asea, som står bakom
både den storindustri, som Härnöverken numera utgöra, och den lovande utveckling, som synes ha kommit Robertsfors i Västerbotten
till del. Det sistnämnda exemplet visar, att det inom en alldeles ny
produktionsgren går att bedriva industriell tillverkning på landsbygden i övre Norrland 5 mil från närmaste järnvägsstation.
Trots att ytterligare en del företag i södra Sverige lyckats skapa
liknande filialföretag i Norrland, är det tyvärr så, att den svenska
industrin, vars huvuddel har sitt säte i södra Sverige, under dessa
år av intensiv nyinvestering svikit Norrland. Den ur utlandets synpunkt mest värdefulla delen av Sverige har härigenom icke fått del av
den utveckling, som kommit riket i övrigt till godo. Det sydsvenska nä-
ringslivets huvudintresse beträffande Norrland har i stället kännetecknats av exploaterandet av dess svårast ersatta naturtillgång, nämligen människorna. Utflyttningen av norrländsk ungdom har redan
303
Dagens frågor
hunnit skapa luckor i vissa bygder, som kanske icke på nytt kunna
fyllas. Därigenom ha allvarliga skador tillfogats den del av Sveriges
befolkningsstock, som sedan gammalt kännetecknats av den största
biologiska livskraften. I stället för att successivt omvandlas från ödebygd till bygd, som den tidigare utvecklingen inneburit, har ödebygden med den därav följande känslan av övergivenhet hos människorna
ånyo vunnit terräng i Norrland.
Den försumlighet Norrland i våra dagar blir föremål för från den
södra rikshalvans sida, torde inom den senare icke vara medveten.
Snarare är det okunnighet och bristande intresse hos det stora flertalet ansvariga på olika livsområden, som bära skulden. Man kan
icke lasta någon speciell grupp för detta. Välvilja till en viss gräns
finns litet varstans. Många industrier anföra t. ex. de höga frakterna
som huvudmotiv för sin vägran att investera något i Norrland. Då
det emellertid blivit tal om fraktregleringar, vilket bl. a. föreslagits
av Norrlandskommitten, avböjer SJ.
Under tiden fortgår nedbrytandet av Norrland genom att ungdomen
icke beredes någon framtid i hembygden. Denna utveckling håller
även på att omgestalta Norrlands försvarsproblem. I anslutning till
utredningen om näringslivets lokalisering anförde för icke så länge
sedan chefen för Försvarsstaben, att utflyttningen av unga män hotar
minska värnpliktskadrarna vid Norrlandsregementena i sådan utsträckning, att en del av dessa antingen efter hand måste avvecklas
eller också fyllas med värnpliktiga söderifrån. I stället tillväxer det
redan onaturligt överbelastade stockholmsområdet, varför han ifrågasatte, om icke nya militära enheter i stället borde uppsättas där nere.
Till detta bör också läggas resultatet av en undersökning från Västerbotten, som visar att födelsetalet efter kriget genom ungdomsutflyttningen sjunkit med cirka 25 °/o, vilken siffra förmodligen även
har sin motsvarighet inom övriga delar av Norrland. Detta innebär,
att vi i nästa generation endast kunna räkna med 75 °/o av det nuvarande antalet värnpliktiga norrlänningar. Kanske kunna vi icke ens
räkna med detta antal, om utflyttningen fortsätter som hittills. Norrland har även varje år efter kriget minskat sin procentuella andel
av Sveriges befolkning. Ingen skall tro, att detta är saker, som icke
observeras i utlandet. Sådant noteras noga, av vissa dessutom med
stor tillfredsställelse, ty det visar att Sverige icke längre tycks vara
så intresserat att ta vara på Norrland.
Enligt överdirektör Curtmans ovan återgivna synpunkter måste till
följd av bristen på arbetskraft återhållsamhet iakttagas i fråga om
industriella investeringar. Industrin å sin sida torde sannolikt icke
ha gett upp hoppet att kunna draga ytterligare arbetskraft till sig
från Norrland.
Vore det icke i denna situation i stället lämpligt att med hjälp av
byggnadstillstånden ge Norrland en relativt ökad andel av de industriella utvidgningarna. Med andra ord: en industri skulle få välja
mellan omedelbart byggnadstillstånd inom vissa delar av Norrland,
speciellt de mellersta och övre delarna, eller uppskov med utvidgningen till en oviss framtid. Därigenom skulle industrins marsch mot
304
:, ‘•:
Dagens frågor
norr uppmuntras. Man kunde t. o. m. tänka sig någon favör i samband
med de blivande investeringsskatterna för sådana företag, som sökte
sig till Norrland.
Vi skola komma ihåg, att Norrland självt är fattigt på kapital. De
som i våra dagar starta den mest betydelsefulla nya företagsamheten
äro representanterna för den tidigare stabiliserade och bärkraftiga
industrin. I vad mån denna är uppbyggd på annat än skogen som
råvara, är den till sin övervägande del belägen i södra Sverige. De
flesta önskemålen om nya investeringar komma också från denna.
Därför bör den också i de fall, där så är lämpligt, i ökad utsträckning
hänvisas till Norrland.
I Västerbotten utpumpas för närvarande massor av ungdomar från
Vilhelminabygden, som ur många synpunkter lämpar sig för en talrikare befolkning. I Norrbotten sker detsamma i nedre Tornedalen,
för att blott nämna några exempel. Inom det senare området uppväxa
stora ungdomsskaror, medan allt vad industri heter lyser med sin
frånvaro. En sydsvensk företagare, som nu beklagar sig över svårigheten att få folk från orten, skulle i nedre Tornedalen under mycket
lång framtid vara tillförsäkrad om arbetskraft.
I detta fall synes det finnas en möjlighet till dirigering av industrin
norrut, som statsmakterna icke borde försumma. Inom regeringen lär
det sedan flera år finnas intresse för att hindra den osunda tillväxten
av stockholmsområdet, och det är med tillfredsställelse man i Norrland konstaterat, att det härigenom varit möjligt att till andra landsdelar – i vissa fall också till Norrland – få ut företag, som eljest
skulle etablerat sig i huvudstaden. Dock torde kravet på utflyttning
norrut hittills icke varit så kraftig, och i de flesta fall ha fördomarna
gentemot det Norrland, som ligger norr om Gästrikland, från industrins sida varit påfallande stora. Efter försvarsstabschefens påpekande om ungdomsutflyttningens ödesdigra inverkan på Norrlands
framtida försvar, borde förutsättningar finnas för att dels våra myndigheter kraftigare poängtera denna sak och använda de möjligheter
byggnadstillstånden innebära att befrämja densamma, dels industrins
representanter bättre beakta skyldigheten att slå vakt om Norrland
som en integrerande del av svenska riket. statsledningens uppgift
är att i alla situationer likformigt främja näringslivets utveckling
i olika landsdelar och icke låta någon del ta överhand på de övrigas
bekostnad. I dylika fall är en rättvis dirigering- kallad planhushållning eller icke – på sin plats.
För Norrlands vidkommande är problemet allvarligt nog. Det förtjänar mer än väl en allmän diskussion och belysning ur olika synpunkter. Eftersom frågan bl. a. är av försvarspolitisk betydelse, kan
ifrågasättas, om den icke vore värd en diskussion på en Annkonferens,
där förutom representanter för försvaret även dylika från industrin,
Arbetsmarknadsstyrelsen och ev. SJ vore närvarande.
Norrland räknar i dag knappt 1,2 milj. invånare gentemot drygt 5,8
milj. i det övriga Sverige. Denna bråkdel av totalbefolkningen kan
omöjligt rekrytera ett arbetskraftsbehov, som numera börjar räknas
i sex och sjusiffriga tal. Däremot kunna mycket väl företagarna i
305
–~~–.···-~ ··——~—-
..-
Dagens frågor
södra Sverige fortsätta med att suga till sig det, som ännu finns kvar
av norrländsk ungdom. Därmed utlämnas emellertid också Norrland
åt ett ovisst framtidsöde, som bleve beklagligt icke endast för norrlänningarna själva utan lika mycket för det övriga Sverige. På grund
därav är det hög tid, att denna utvecklingstendens blir föremål för
debatt mellan olika berörda parter och att därefter åtgärder med annan effektivitet än hittills vidtagas.
Katyn. Genom den amerikanska kongressens initiativ har frågan
om massmorden i Katyn efter att tidigare, under tiden för den
rysk-amerikanska »vänskapen», ha varit föremål för en intensiv dimbildning, nu åter blivit aktuell. En översikt över vad man hittills har
sig bekant rörande detta drama synes därför nu kunna påräkna intresse.
Under sitt korta fälttåg i östra Polen i september 1939 tillfångatog
den röda armen enligt officiell sovjetrysk uppgift c:a 230 000 man
varav tolv generaler och c:a 8000 officerare av lägre grader. Samtliga
officerare jämte en del annan personal fördelades på tre fångläger,
nämligen Kozielsk, c:a 250 km sydost om Smolensk, där sammanlagt
4 500 officerare, varav fyra generaler och en konteramiral, internerades, Starobielsk, i närheten av Kharkov, med en kontingent på c:a 4000
officerare, varav åtta generaler, samt Ostachkov, nordost om Kalinin,
där c:a 6500 krigsfångar förvarades. I denna kontingent ingick en
grupp på omkring 400 officerare, i övrigt upptog den personal ur
gränsskyddskåren, statspolisen, skogsstaten m. fl.
Ungefär hälften av officerskontingenterna utgjordes av reservofficerare, representerande skilda civila yrken såsom lärare, ämbetsmän.
läkare, advokater m. fl. Många av dem voro kända kulturpersonligheter.
Behandlingen i lägren synes ha varit korrekt, och fångarna kunde
upprätthålla regelbunden korrespondens med sina familjer hemma i
Polen.
På våren 1940 orienterades fångarna i samtliga läger om en förestående förflyttning. Rörande anledningen till denna förelågo endast
vaga antydningar från den ryska personalens sida och lösa rykten.
Man synes dock ganska allmänt ha väntat att bliva hemskickad till
Polen, ev. att överföras till tyska fångläger.
Evakueringen av lägren tog sin början i första veckan av april
och var avslutad i mitten av maj 1940. Den genomfördes synbarligen
enligt en från Moskva överlämnad, detaljerad plan och exakt på
samma sätt i alla de tre lägren. Av de 15 000 fångar, som sålunda förflyttades, återfanns efter någon tid en liten grupp på fyrahundra officerare (195 från Kozielsk, 79 från Starobielsk, återstoden från Ostachkov) i ett nyupprättat fångläger vid Griazovietz, varifrån de åter
kunde skriva hem till sina i Polen oroligt väntande anhöriga. Från
alla de övriga c:a 14 600 fångarna hördes inte ett ljud, över deras öde
sänkte sig ett till synes ogenomträngligt mörker.
Sådant var läget då Hitlers anfall på Sovjetunionen den 22 juni
306
Dagens frågor
1941 förde detta land över på västmakternas sida och t. o. m. åstadkom
ett förbund mellan de bägge arvfienderna Ryssland och Polen. I den
<>verenskommelse, som i juli 1941 slöts mellan de sovjetryska och polska
regeringarna, stadgades bl. a., att en polsk arme skulle upprättas på
Sovjetunionens område och med dess bistånd. Vidare utlovades »amnesti» åt alla inom USSR internerade polska medborgare. Armen
avsågs att rekryteras ur de i USSR internerade krigsfångarnas led.
Till dess chef utsågs general Vl. Anders, som den 4 aug. frigavs från
Ljubiankafängelset i Moskva för att tillträda sitt nya befäl. Armens
förläggningsort blev den lilla staden Buzuluk i sydöstra Ryssland,
nära gränsen till Asien.
Uppsättandet av armen syntes till en början fortgå normalt, och i
den mån ryska »amnestin» blev känd strömmade frivilliga från Sovjetunionens alla delar till Buzuluk. Bland de tidigaste kontingenterna
var gruppen om 400 officerare från Griazovietz. Men därefter upphörde tillströmningen av officerare totalt ‘- från de tusentals övriga
officerare, som tidigare varit internerade i ovannämnda tre fångläger,
kom inte det minsta livstecken, och i:ngen av de tusentals frivilliga,
som från olika fång- och arbetsläger togo sig fram till Buzuluk, hade
haft någon som helst kontakt med dem.
Frågan om de försvunna c:a 14600 fångarnas öde blev alltefter som
tiden gick ett av de polska myndigheternas allra mest angelägna
spörsmål, och man sökte med alla medel och på skilda vägar finna
gåtans lösning. Den polska ambassadören i Kuibyshev, Kot, hade
under tiden den 20.9-14.11.1941 sammanlagt sex samtal med Visjinski,
Molotov och Stalin själv i denna fråga, och slutligen framförde general Sikorski vid sitt »vänskapsbesök» hos Stalin den 3.12 s. å. en
kraftig begäran om alla de saknade officerarnas frigivning. Han
kunde därvid framlägga en visserligen ofullständig förteckning över
dem, upptagande c:a 4 000 namn. Samtidigt sökte general Anders på
olika vägar, bl. a. genom direkt kontakt med NKVD, vinna klarhet
om sina försvunna kamraters öde Han lyckades senare, den 18 mars
1942, få företräde hos Stalin, varvid han åter bragte frågan om de
saknade officerarna på tal. Alla dessa ansträngningar voro dock få-
fänga. Alla ryska myndigheter gåvo undvikande svar, innebärande
att alla polacker redan voro frigivna, att de på grund av transportsvårigheter ännu inte kommit fram till Buzuluk eller att de kanske
på egen hand tagit sig ut ur Sovjetunionen t. ex. till Mandsjuriet (!)
(Stalin till Sikorski 3.12.41) eller att man överhuvudtaget inte visste
någonting om deras öde. Och Stalins personliga löfte till Sikorski
»att ordna saken» blev aldrig infriat. Den sista not som den polska
regeringen, den 27 augusti 1942, riktade till Moskva i denna fråga
blev aldrig besvarad. Vägen via sovjetmyndigheterna till gåtans lösning var definitivt stängd.
Så kom den 13 april 1943, det uppseendeväckande meddelandet via
Berlins radio att tyskarna nära Katyn, 16 km väster om Smolensk,
upptäckt massgravar innehållande liken av tusentals polska officerare, varav man redan grävt fram 3000, alla dödade med ett pistol- 307
Dagens frågor
skott i nacken. De voro alla klädda i sina uniformer, och tack vare
den omständigheten, att liken på grund av markens beskaffenhet delvis voro väl bevarade och att personliga papper ännu funnos kvar
hos dem, kunde många av dem identifieras. :Man uppskattade enligt
radiokommuniken hela antalet på platsen nedgrävda lik till 10 000 a
12 000. Radiomeddelandet föranledde följande officiella åtgärder på
ryskt, polskt och tyskt håll:
15.4. :Moskvas radio betecknar nyheten som ett tyskt propagandatrick och antyder, att ifrågavarande krigsfångar på sommaren 1941
under befästningsarbeten väster om Smolensk fallit i händerna på
»de tyska bödlarna» och därefter mördats av dem.
16.4. Tyska Röda Korset föreslår IRK i Geneve att deltaga i en
undersökning av massgravarna.
17.4. Polska regeringen anmodar IRK att sända en kommission till
Katyn för undersökning.
20.4. Polsk not till Sovjet med begäran om närmare upplysningar
med anledning av :Moskvas radiomeddelande av den 15.4.
17-20.4. På IRK:s förfrågan medger tyska regeringen men avböjer
sovjetregeringen undersökning genom IRK.
20.4. IRK avböjer på grund av den ryska attityden den polska regeringens begäran.
26.4. Rysk not till polska regeringen vari Sovjet: a) upprepar på-
ståendet att massmorden vid Katyn utförts av tyskarna, b) förebrår
polska regeringen att den ej begärt informationer från Moskva angående Katyn (jfr polska noten 20.4), c) anklagar samma regering för
samarbete med Hitler i avsikt att framtvinga ryska landavträdelser
i sovjetska Ukraina m. m. samt d) avbryter de diplomatiska förbindelserna med polska regeringen.
28.4. Polska regeringen tillbakavisar beskyllningarna, begär frigivandet av i USSR internerade polska medborgare och deklarerar sin
fortsatta solidaritet med de förenade nationerna.
4.5. Anförande av mr Eden i Underhuset vari han brännmärker
»nazisternas cynism att utnyttja historien om ett massmord för att
försöka splittra de allierade», beklagar att Sovjetregeringen »sett sig
nödsakad att på grund av polska regeringens hemställan till IRK
avbryta förbindelserna med densamma» och uttalar sin förhoppning
att dessa förbindelser skola återupprättas.
När man studerar den ryska reaktionen till upptäckten av massgravarna, måste man ovillkorligen göra sig följande frågor: Om de
fångna polska officerarna på sommaren 1941 fallit i de framryckande
tyskarnas händer och därpå mördats av dem – vilket ju Moskvas
radio kunde meddela redan två dagar efter upptäckten – varför hade
då Moskva under de sju månader långa förhandlingarna med den
polska bundsförvanten (september 1941-mars 1942) aldrig meddelat
detta utan hela tiden givit polackerna undvikande och svävande svar7
Meddelandet om tyskarnas illdåd vid Katyn borde ju ha varit ägnat
att ytterligare stegra polackernas stridsvilja och stärka deras samarbete med Sovjetunionen. Varför kom meddelandet om detta illdåd
308
Dagens frågor
först sedan gravarna vid Katyn upptäckts~ Och varför avböjde Kreml
IRK:s medverkan vid en undersökning av dessa gravar~
Svaret på dessa frågor kan endast bliva ett: Därför att bolsjevikerna själva förövat massmorden vid Katyn, därför att Stalin och
hans medhjälpare i det längsta hoppades, att det materiella beviset
för dessa mord aldrig skulle komma i dagen, därför att en vetenskaplig undersökning av gravarna måste komma att avslöja tidpunkten för morden och därmed också mördarnas nationalitet och därför
att ett dylikt vittnesmål svårligen kunde bestridas om det stöddes av
IRK:s auktoritet.
Sovjets skuld till Katynmorden synes redan på denna grund fullkomligt klar. Det vore en förolämpande underskattning av de anglosachsiska ledarnas intelligens att förutsätta, att inte de från första
början insågo hur saken låg till. Men hela frågan hade genom Moskvas
not av den 26.4 flyttats över till det politiska planet. I enlighet med
grundsatsen att framför allt »hålla Stalin god» för att med hans hjälp
vinna kriget, måste därför hela Katyn-problemet under krigets gång
mörkläggas för de allierades och helst också för de neutrala staternas
folk (jfr mr Edens anförande den 4.5.1943).
I vad mån överensstämma resultaten av de tekniska undersökningarna på mordplatsen med denna slutledning~ Under tiden närmast
efter upptäckten, under april-maj 1943, undersöktes gravarna av olika
grupper av medicinska vetenskapsmän, nämligen dels av tyska läkare,
dels av den polska professorn vid universitetet i Krakau, dr Wodzinski i samarbete med polska Röda Korset, dels slutligen av en internationell läkarkommission inbjuden av den tyska regeringen (som
ersättning för det uteblivna IRK) och representerande tolv länder,
bland dem Belgien, Holland, Danmark och Schweiz. Dess internationellt mest kände ledamot torde ha varit den schweiziske professorn
dr Naville. Samtliga ha intygat att de kunnat arbeta utan påtryckning från tysk sida. Doktor Navilie har senare, på grund av angrepp
från en schweizisk kommunist, förklarat, att han deltagit i arbetet
endast för att hjälpa polackerna (ej tyskarna) och för att tjäna sanningen.
Sedan Sovjetunionen på hösten 1943 återerövrat trakten väster om
Smolensk lät den verkställa egna undersökningar, vid vilka dock
inga utländska vetenskapsmän tillätos deltaga. Om vi bortse från de
tyska och ryska undersökningarna, vilka a priori kunna antagas vara
partiska, och räkna endast med den internationella kommissionens
och den polske läkarens arbete, få vi följande bild av undersökningarnas resultat:
Offren hade alla dödats genom ett pistolskott i nacken (NKVD:s
vanliga avrättningsmetod); morden hade utförts av rutinerade experter; ammunitionen var tillverkad av en tysk firma som arbetade för
export (före 1939) till USSR och Polen; de anatomiska förändringarna
hos liken visade, att de legat i jorden under mer än två år; brev, anteckningar och tidningar funna hos några av de dödade uppvisade
inga data senare än mars-april 1940; enligt vittnesmål från ortsbe- 309
Dagens frågor
folkningen, vilken utfrågats av läkarkommissionen, hade transporter
av polska fångar till skogen vid Katyn ägt rum under april-maj s. å.
De vetenskapliga och opartiska undersökningarna på platsen ha
.alltså till fullo bestyrkt den ovan framförda slutsatsen, att ansvaret
för massmorden vid Katyn ligger hos männen i Kreml. Detta har
också indirekt erkänts av den internationella domstolen i Niirnberg,
som fann sig böra avföra Katyn-dramat, en av andra världskrigets
mest upprörande krigsförbrytelser, från dagordningen. Längre kunde
man inte komma – massmordens tillskyndare och förövare kunde
ju såsom tillhörande segrarmakterna inte dömas som krigsförbrytare.
Ytterligare en sida av problemet Katyn är värd beaktande. I sin
iver att utnyttja upptäckten av massgravarna för sin propaganda
uppgåvo tyskarna i sin första kommunike det sannolika antalet offer
till 10 000 å 12 000. I rapporten över sina undersökningar anslöto sig
ryssarna till denna uppfattning. Eftersom dessa 10 å 12 000 man enligt
deras tes mördats av tyskarna löstes sålunda på ett behändigt sätt
frågan om samtliga försvunna polska officerares öde. Under de ytterst
noggranna undersökningar av gravarna, som på våren och försommaren 1943 utfördes dels av den tyska professorn Buhtz dels av den
polske doktorn Wodzinski, uppgrävdes emellertid endast 4143 lik ur
sammanlagt åtta massgravar, varav den åttonde dock kunde innehålla
ytterligare 150 å 200 döda. Några andra gravar kunde trots ingående
undersökningar inte upptäckas. Man kan således med hög grad av
säkerhet fastställa, att antalet vid Katyn mördade och nedgrävda
polska officerare belöper sig till högst 4 350, en siffra, som nästan
exakt stämmer med antalet från lägret vid Kozielsk försvunna
fångar. Alla de döda, som kunnat identifieras, ha tillhört detta läger.
Däremot har man, trots tyskarnas intensiva ansträngningar (i syfte
.att bestyrka sin tidigare, förhastade uppgift om antalet mördade)
icke kunnat finna några lik av fångar från Starobielsk eller Ostachkov- särskilt medlemmarna av polska statspolisen från sistnämnda
läger skulle genast ha känts igen på sina blå uniformer. Man kommer
.alltså till den slutsatsen, att det endast är kontingenten från Kozielsk
som återfunnits vid Katyn.
Var finnas de övriga 10 000 försvunna polska krigsfångarna? För
besvarandet av denna fråga är man hänvisad endast till förmodanden
och obestyrkta uttalanden. Gruppen från Starobielsk synes ha per
järnväg transporterats till Kharkov och där överförts till fångtransportbilar f. v. b. till obekant ort. Därmed försvinna alla spår av densamma – ett annat »Katyn» någonstans i trakten av Kharkov har
sannolikt blivit dess slutliga öde. Ostachkov-gruppen synes efter lägrets evakuering ha transporterats norrut. Bestämda rykten påstå, att
den sedan förts ut på Vita Havet i stora pråmar, vilka ute på öppna
havet borrats i sank av bolsjevikerna. Ingen överlevande från någon
av dessa grupper har påträffats, och verklig klarhet i, hur deras likvidering gått till, torde väl aldrig kunna vinnas. Deras slutliga öde
torde komma att för all framtid utgöra en av de mörka och fruktansvärda hemligheter, varpå Rysslands historia är så rik.
:no

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism