Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Retroaktivitet och Dagens Nyheter överraskade härförleden med en
rättsosäkerhet. ledare, i vilken under rubriken »Statens godtycke»
åtskilliga kloka och riktiga ord nedtecknats. Bl. a. fäste man sig vid
att folkpartiets största tidning indignerat vände sig emot det förhållandet, att staten plötsligt, när den så finner för gott, numera börjat
utfärda bestämmelser, som »kastar omkull de förutsättningar som
medborgarna tidigare haft att handla efter». Ingen som under av staten godtagna betingelser binder sig för vissa saker – t. ex. gör stora
investeringsbeställningar ‘– »vet om samma betingelser kommer att
råda den dag de planerade åtgärderna skall verkställas».
Mången torde vid undfåendet av upplysning av denna och liknande
beskaffenhet först ha, gnuggande sig i ögonen, ansett nödigt förvissa
sig om att detta verkligen stod att läsa på ledareplats i DN. Efter att
ha konstaterat att så ostridigt var fallet, måste vederbörande ha sagt
sig: – Ja, men detta är ju just kvintessensen av den kritik, som så
energiskt riktats emot den av DN och folkpartiet lancerade konjunkturskatten och dess mycket omtalade retroaktivitet. Riktigt!
DN gör i det sammanhanget det i och för sig beundransvärda konststycket att publicera denna långa ledare i det intrikata ämnet utan
att ens nämna konjunkturskatten vid namn. En svag tråd bakåt i tiden har tidningen dock spunnit genom ett diskret påpekande att »naturligtvis tillfälliga ingripanden t. o. m. sådana som innebär korrigeringar i efterhand, i vissa lägen är nödvändiga». Vilka dessa »vissa
lägen» äro får man beklagligtvis icke veta. (Röstfiske exempelvisf)
Den munterhet, som uppsatsen i fråga enligt uppgift spritt i vida
kretsar, säges ha något lättat vintermörkret.
Naturligtvis har folkpartiet det svårt med sin konjunkturskatt, även
kallad Ohlin-skatten. Tjänstemännen, som man hoppades håva över i
massor genom det raska initiativet, ha, sedan man funderat ett ögonblick på saken, reagerat ganska svalt. TCO tillstyrker visserligen »i
princip» införandet av en konjunkturskatt men »ifrågasätter», om
man bör ge beskattningen retroaktiv verkan.
Just frågan om retroaktiviteten har blivit kungsådran i den ström
av remissvar, som nu rinner in till finansdepartementet. Riksskattenämnden avstyrker visserligen inte skatten som sådan men anser, att
den retroaktiva innebörden av förslaget »är ägnad att inge betänkligheter».
Näringslivets organisationer ha levererat en rad svar av amper
beskaffenhet. Retroaktiviteten i förslaget strider mot vedertagna
rättsgrundsatser, heter det. Icke minst rederinäringen biter ifrån sig.
Den ifrågasatta retroaktiviteten skulle – framhåller man – »skapa
en rättsosäkerhet, som kan få mycket allvarliga verkningar för fram- 112
Dagens frågor
tiden». Beskattningsinstrumentet betecknas i detta fall som »ett medel
i en rent socialiserande riktning». Till de hårda tongångarna från redarehåll knyter sig ett i viss mån pikant intresse så till vida, att professor Ohlin, i varje fall tidigare, bland de traditionellt liberala (men
ingalunda folkpartistiska) storredarna i Göteborg anses ha haft några
av sina förnämsta supporters.
Nu är det visserligen riktigt, att folkpartiet officiellt i andrakammardebatten före jul avsvor sig retroaktiviteten – efter att länge ha
hållit världen i ovisshet om sin ställning på denna dock ganska fundamentala punkt. Men misstankarna ha nu en gång väckts och det blir
förmodligen inte så alldeles lätt för herr Ohlin och hans medhjälpare
att göra sig kvitt dem. Och så har man DN att dras med. Den artikel,
som apostroferades vid inledningen till dessa rader, har knappast bidragit till att stärka folkpartiets ställning. Ty – börjar folk le i så-
dana här sammanhang – drar sig respekten undan även inför de
skickligaste »tillrättalägganden». .
Frågan om konjunkturskattens retroaktivitet utgör emellertid ingen
isolerad företeelse. Den måste sättas in i ett större sammanhang. Den
utgör blott en del av det som sker i det som synes ske. Den måste ses
mot bakgrunden av företeelser i vårt offentliga liv, gentemot vilka all
icke-socialistisk åskådning borde spontant och eftertryckligt resa sig.
Tyvärr sker icke detta. Bondeförbundets tvekan är känd. Det är den
gamla historien om piskan och moroten. Folkpartiet har gjort sin
olyckliga extratur men tycks nu i huvudsak ha återvänt till fastlandet, dock med DN, Expressen och några andra företeende underligt
kringsnurrande manövrer i havsbandet.
Högern har begagnat situationen att presentera riksdagen en stor
motion om rättssäkerheten och den medborgerliga friheten. Från skilda
håll – även utanför partiet – har omvittnats, att man här står inför
ett väl genomtänkt och omsorgsfullt utformat inlägg i ett ämne, som
oemotståndligt kräver allt större uppmärksamhet.
Den enskildes frihet har krympt i vårt land, hävdar högern i denna
partimotion. En av de viktigaste av människornas rättigheter, äganderätten, har berövats en stor del av sitt materiella innehåll, något som
bl. a. visar sig i att tillstånd numera behövs för att förfoga över egendom. Förr begränsades medborgarens handlingsfrihet av civil- och
kriminallag, numera lagstiftar även regeringsmakten på ett omfattande och komplicerat sätt. Högerpartiet kräver en utredning i syfte
att stärka rättssäkerheten och den medborgerliga friheten. Förr var
den enskilda äganderätten oantastlig, numera är den en av samhället
skänkt befogenhet.
Förmodligen kommer årets valsommar – över vilken en ny s. k. engångsinflation kan väntas kasta kyliga skuggor – att domineras av
de ekonomiska problemen. Temat har få variationer: löner, priser,
skatter. Det skulle dock icke skada, om vid sidan därav något intresse
kunde skänkas även den i vårt land alltmera tynande idedebatten.
Människan lever dock icke av bröd allena. Idedebatten behöver onekligen en smula nytt bränsle. Högerns partimotion om rättssäkerheten
innehåller åtskilligt härav.
113
Dagens frågor
Hur komma utskott och kamrar att ställa sig’ Insiktsfulla bedö-
mare vilja gärna göra gällande, att vår riksdag »materialiserats» på
ett beklämmande sätt de senaste tio, femton åren. Intresset för vad
ovanefter är säges vara tämligen obefintligt. Högermotionen om rättssäkerheten utgör något av ett blodprov på riksdagsmentaliteten i dessa
ting. Dess utslag avvaktas på många håll med livligt intresse.
1949 års grupp- 1941 års försvarsutredning uppställde på de värnchefsutredning. pliktigas tjänstgöringstid det kravet, att den skulle
medgiva, att fältförbanden efter mobilisering omedelbart – dvs. utan
ytterligare utbildning – skulle vara krigsdugliga.
1949 års gruppchefsutredning har under sitt arbete utgått »från det
principiella kravet, att alla värnpliktiga omedelbart efter avslutad
första tjänstgöring skola vara krigsplaceringsbara i den befattning,
till vilken deras utbildning syftat».
I sina utbildningsrapporter rörande utbildningsresultatet under de
tre åren 1948-49, 194!}–50 och 1950–51 har armechefen med skärpa
framhållit, att utbildningstiden varit otillräcklig och hävdat kravet
på försök med omkring 11 månaders första tjänstgöring.
1948 års värnpliktskommitte framlade i januari 1949 förslag till att
gruppchefsutbildningen skulle omfatta 11 månader. Reservanten Lindholm ansåg emellertid, att en fortsatt försöksverksamhet borde bedrivas och att resultatet härav borde avvaktas, innan det definitivt
fastslogs, att nu gällande (9 månaders) utbildningstid för gruppchefseleverna vore otillräcklig.
Den Lindholmska utredningen tillsattes 1949, och efter två års arbete har den konstaterat, att gruppchefseleverna behöva en ökning
av tjänstgöringstiden med 8 1/s vecka, dvs. ca 2 månader. Därtill komma
de under 1951 prövade befälsövningarna om 10 dagar för varje repetitionsövning. Utredningens resultat överensstämmer sålunda i princip
med vad armechefen redan tidigare framfört.
Lindholm har emellertid genom sin utredning kommit till uppfattningen, att en rationalisering av utbildningsarbetet inom nuvarande
9-månadersperiod skulle kunna medföra en tidsvinst av ca 130 timmar, dvs. inemot 3 veckor. På grundval härav föreslås alltså en ökning med endast 6 veckor, varigenom den sammanlagda tiden för 1:a
tjänstgöringen kommer att uppgå till 310 dagar för till gruppchefsutbildning uttagna värnpliktiga. Härtill komma befälsövningar om
10 dagar före varje repetitionsövning.
Fullt riktigt har utredningen icke ansett sig kunna studera gruppchefsutbildningen utan att också uppta övriga värnpliktigas utbildning till behandling. Föreslagna rationaliseringsåtgärder beräknas ge
tid till viss utbildning i spräng- och mintjänst samt med andrahandsvapen. Förbandsutbildning i bataljons- och högre förband anses emellertid kräva en förlängning för värnpliktiga i allmänhet med 20 dagar.
I jämförelse härmed skulle således gruppcheferna få 20 dagar längre
tid än övriga värnpliktiga, förutom befälsövningarna i samband med
repetitionsövningarna.
114
Dagens frågor
En principiell olikhet föreligger mellan värnpliktskommittens förslag och den Lindholmska utredningen. Utredningen anser, att utbildning i personlig färdighet måste göras så grundlig, att gruppchefselever erhålla en minst lika god utbildning som övriga värnpliktiga. Men Lindholm anser vidare, att en gruppchef gör sig bättre gällande som ledare, om han behärskar truppföring i grupp än om hans
förmåga inskränker sig till att i huvudsak omfatta enbart viss överlägsenhet i tekniskt handhavande av t. ex. vapen. Värnpliktskommitten lade större vikt vid den personliga färdigheten, varigenom gruppchefen skulle kunna bli föregångsman i detta avseende inom sin
grupp. Den Lindholmska uppfattningen torde även vara förhärskande
inom den militära ledningen.
I fråga om redovisning av tiden söker Lindholm påvisa, att han i
jämförelse med 1948 års värnpliktskommitte på sin kortare tjänstgö-
ringstid får ut 1627 effektiva timmar gentemot kommittens 1576. Härvid bör dock beaktas, att kommitten har 24 °/o reservtid, vari s. k. inre
tjänst ingår. Lindholmsutredningen har däremot infört inre tjänsten
inom antalet effektiva utbildningstimmar – en väl så riktig uppfattning. Skulle emellertid dessa 60 timmar läggas till värnpliktskom-‘
mittens siffra 1576 skulle slutsiffran stanna på ca 1636 effektiva timmar. Reservtiden har av Lindholm beräknats till 18 °/o.
Tidsvinsten av effektiv övningstid har beräknats med utgångspunkt
från en genomförd rationalisering, grundad ,på förslag vilkas effektivitet i vissa fall icke ännu utprövats i praktiken. I andra fall äro
föreslagna åtgärder redan vidtagna inom armen, innan betänkandet
lades fram. Ur effektivitetssynpunkt och sett ur strävan att gruppchefseleverna skola vara krigsdugliga omedelbart efter 1:a tjänstgö-
ringen borde givetvis utbildningstidens längd ha föreslagits ökad med
de beräknade 8 veckorna och sedan eventuellt ha sänkts allteftersom
föreslagen rationalisering prövats och genomförts. De Lindholmska
förslagen äro delvis icke möjliga att genomföra under åtminstone
detta år och troligen i vissa avseenden icke inom ytterligare några år.
Här krävs nämligen kvantitativt och kvalitativt bättre befäl, förbättrade utbildningsanordningar, ökad ammunitionstilldelning m. m., allt
saker som ta tid att genomföra – inte minst beträffande kraven på
personalen. Genomförandet av armechefens förslag till ändrad underbefälsorganisation torde härvid vara ett absolut villkor.
Såsom många gånger varit fallet beräknas utbildningstiden med
hänsyn till önskvärda rationaliseringar men icke med hänsyn till det
faktiska läget. Nedskärning av tjänstgöringstiden utan att genomföra
härför nödvändiga rationaliseringar är tyvärr en ofta av politiker
prövad metod vid beräkning av 1:a tjänstgöringstiden. Frågan är om
det är rätt att göra så, då man härvid spelar med soldaternas liv som
insats. Ån en gång kan den amerikanska affischtexten med en krigskyrkogård som bakgrund bringas i erinran: Let not mans soul cry
out … »Rad I the proper training.»
I avvaktan på att föreslagna rationaliseringsåtgärder kunnat genomföras, föreslår armechefen en ökning med ytterligare 10 dagar,
dvs. till 320 dagar för gruppcheferna och 300 för värnpliktiga i all- 115
Dagens frågor
mänhet. Men om Lindholmsutredningen kommit till slutkravet på 8
veckors förlängning hade ju reservanten Lindholm haft fel! Flera
års eftersläpning i fråga om gruppchefernas utbildning hade då varit
enda följden.
I sitt yttrande till öB framhåller armechefen, att Lindholmsutredningen innehåller otvivelaktiga förbättringar i förhållande till nuvarande läge. Många beaktansvärda synpunkter rörande utbildningen
ha framlagts, men det bör observeras, att dessa i huvudsak överensstämma med den pågående effektiviseringen av utbildningsarbetet
inom armen.
Lindholmsutredningens betänkande synes komma att läggas till
grund för propositionen angående ökning av utbildningstiden för de
värnpliktiga. Det är ännu ovisst, huru stor ökning av utbildningstiden för de värnpliktiga, som kommer att föreslås.
Det är dock att hoppas, att de militära myndigheternas synpunkter
beaktas. Ur personlig synpunkt torde 10 dagar mer eller mindre icke
vara av någon betydelse för den enskilde värnpliktige, under förutsättning att övningstiden utnyttjas väl. Är tjänsten intressant och inspirerande rygga icke de värnpliktiga tillbaka ens för flera månaders
längre tjänst. Därpå utgör den stora frivilliga anslutningen till armens fallskärmsjägartjänst ett gott bevis, där ett av kraven är 3-4
månaders längre tjänst än för värnpliktiga i allmänhet.
Även om man inte skall jämföra de norska och danska förslagen
om 18 månaders värnplikt med vår 1:a tjänstgöringstid, som enbart
avser utbildning, vore det dock betänkligt, om de ansvariga politiska
myndigheterna skulle pruta ned de militära önskemålen med 10 dagar,
då denna »tidsvinst» under de elva månaderna är teoretiskt konstruerad och bygger på förutsättningar, som för närvarande icke föreligga.
Apotekssociali- 1946 års läkemedelsutredning, som föreslagit apoteseringen. kens socialisering genom bildande av ett statligt apoteksbolag i stil med AB Svenska Tobaksmonopolet, har råkat ovanligt
illa ut. Det är sällan en statlig utredningskommitte lyckas göra remissinstanserna så eniga i sina avstyrkanden som läkemedelsutredningen lyckats med. Anledningen härtill får nog till någon del tillskrivas det faktum, att den förutsättningslöshet, som borde legat till
grund för utredningsarbetet, inte respekterats. Kommitten hade fått i
uppdrag att undersöka bl. a. om apoteken borde förstatligas och i så
fall hur. Den beslöt att förstatliga och satte därefter i gång att undersöka hur. Redan 1947 fattades socialiseringsbeslutet, och sedan höll
man på i fyra år för att organisera. Sådant går inte riktigt bra i vårt
land, och för det svenska utredningsväsendets egen skull är det viktigt, att man noga fullgör det uppdrag man fått. Det får heller inte
förtänkas dem, som berörs av förstatligandet, att de under sådana förhållanden inte ville vara med och »tvinna det rep varmed do skulle
hängas». Utredningen har därför haft svårt att få verkligt sakkunnig
hjälp i sitt arbete. Medicinalstyrelsen kallar också i sitt avstyrkande
remissvar utredningen för en »skiss», vilket inte säger så litet.
116
— —–
Da.Qens frågor
Det är givet, att den läkemedelsköpande allmänheten är intresserad
av att få så billiga läkemedel som möjligt. Men inte till vilket pris som
helst. »Tjugo kronor är mycket pengar för den här medicinen, men det
är inte för dyrt, om det räddar livet», brukar det heta. Utredningen
anser sig kunna spara ett belopp av en storleksordning på 10 miljoner
kronor. Kritiken har emellertid kunnat påvisa, att så många utgiftsposter helt enkelt bortglömts i utredningens ekonomiska kalkyl, att
besparingen förbytes i ett underskott på några miljoner kronor. Ändock skulle allmänheten få vidkännas en standardsänkning i form av
försämrad service från apoteken. Särskilt blir detta fallet på landsbygden.
Utredningen tänker sig, att läkemedelsindustrien och droghandeln
skulle kunna leva kvar och frodas vid sidan om apoteksmonopolet, i
hägnet av denna enda inhemska köpare av deras produkter. Emellertid var det först i början av detta sekel, som produktionen av läkemedel gavs fri från den statliga tvångströjan och då med den uttalade avsikten att söka få i gång en egen svensk industri. Det tog några
decennier att arbeta fram en sådan, och det är särskilt under de två
sista årtiondena, som den kunnat växa sig så stark, att huvuddelen
av landets läkemedelsbehov kan tillgodoses med svenska produkter.
Det är, och förblir förmodligen, en obesvarad fråga, hur en inhemsk
produktion skall kunna fortsätta som nu och expandera, om makten
över inköpen förläggs till en av standardiserings- och andra ideer
influerad monopolstyrelse. Folkkonjak och folkpunsch må vara, men
folkpulver~ Samma tvekan om droghandelns framtida möjligheter att
förbättra, effektivisera och förbilliga distributionsapparaten behärskar tydligen droghandelns folk, och det är väl förståeligt.
Sedan remissvaren inkommit, blir det inrikesministern, som har
ordet härnäst. I inrikesdepartementet är hr Thunborg statssekreterare,
och det var som bekant han, som utredde frågan om oljemonopolet
och fick sitt förslag i vederbörlig ordning torpederat. Hr Thunborg
har nu fått en ny chans. Vad kommer han att göra, och vad kommer
bondeförbundsledaren, hr Hedlund att göra~ Ärendet hör obestridligen till dennes departement och är av sådan vikt, att han knappast
kan överlåta det till någon annan regeringsledamot att föredra det.
Genom ödets nyck blir här ett tillfälle att taga blodprov på bondeförbundets inställning till socialiseringen.
Måhända blir utgången den, att hela frågan hänskjuts till ny fullständig utredning. Det är säkerligen ur alla synpunkter bäst, om i
varje fall frågan om socialisering finge vila ett par decennier framöver, så att den normala verksamheten i branschen får hämta andan
ett tag. Utvecklingen står emellertid inte still, och partiella reformer
är påkallade. 1946 års läkemedelsutredning framhåller också, att vad
resultatet än blir av dess förslag, måste avgiftssystemet för apoteken
reformeras. Detta system är otvivelaktigt behäftat med sådana nackdelar, att det lämpligen inte bör få fortbestå oförändrat länge till.
Det är ett system, som har inflationen till förutsättning och inte kan
fungera under andra ekonomiska förhållanden.
117
————–~———————
Dagens frågor
Direkt och in- Folket har i alla tider klagat över de höga skatterna
direkt skatt. och letat fram syndabockar, vare sig dessa hetat Jösse
Eriksson eller Sköld eller något annat. Och även om man insett, att
samhället behöver inkomster, som på ett eller annat sätt måste tas ut
av medborgarna, har man tvistat om hur bördorna skola fördelas. Det
är naturligt, att både klagomålen över höga skatter och debatten om
skattesystemets utformning bli allt ivrigare, ju mera samhällets verksamhet och inkomstbehov växer. Att även skattedebatten upplevt en
allt intensivare högkonjunktur under efterkrigstiden, är sålunda fullt
i sin ordning.
Under den senaste tiden har debatten, delvis i anslutning till långtidsutredningens och skattekommittens betänkanden, huvudsakligen
koncentrerats på frågan om skattebördans fördelning mellan direkta
och indirekta skatter. De båda kommitteernas förslag om utredning
av frågan har applåderats och kritiserats. Varken partipolitiska åsnesparkar eller demagogiska klyschor ha saknats, men oftast har visats
en ärlig vilja att se förutsättningslöst på problemet. I regel inser man,
att samhällets enormt stegrade inkomstbehov förändrat frågeställningen. Endast i undantagsfall avfärdas hela problemet med en enkel
hänvisning till »den gamla vänsterståndpunkten» om de indirekta
skatternas »orättvisa». Värt att notera är, att utredningskravet numera vunnit anslutning inte bara från SACO och TCO utan även
från LO och att sålunda alla de tre stora löntagarorganisationerna
här gå på samma linje.
För att förenkla problemet kan man anta, att enighet i stort flett
råder om omfattningen av den service, som samhället ett visst år bör
tillhandahålla medborgarna. Man bortser alltså från att olika åsikter
kunna finnas, huruvida denna service tillhandahålles på mest ekonomiska sätt. Det här aktuella problemet gäller då, i vilken utsträckning man i beskattningen lämpligen skall gå den direkta eller indirekta linjen för att skaffa samhället de inkomster, som behövs för
att täcka den givna utgiftssumman. Rent teoretiskt bör man väl
kunna välja, vilken kombination man vill av dessa linjer, alltså även
bara den ena. Men i praktiken måste man ta hänsyn till verkningarna
av olika kombinationer. Dessa måste antas bli olika, om det samlade
inkomstbehovet är stort eller litet. Sedan man utrett, vilka verkningarna bli i olika fall, tillkommer värderingen av dem.
Alla äro nog ense om, att ett skattesystem skall vara »rättvist». Det
är bara det, att åsikterna gå så isär om, hur ett rättvist system skall
se ut. Alla borde väl dock kunna vara ense om, att rättvisan kräver,
att två personer i samma ekonomiska läge få lämna i stort sett samma
skattebidrag. Nuvarande skattesystem tycks i så fall inte fylla några
särskilt högt ställda anspråk på rättvisa, om man får tro vissa beräkningar, som på sin tid gjordes med ledning av den allmänna omsättningsskatten och som tydde på att någon miljard kronor i inkomster inte blev inkomstbeskattad. Det är f. ö. en välkänd iakttagelse,
att somliga personers levnadsstandard rimmar så illa med deras deklarerade inkomst, att motsättningen inte kan förklaras enbart med
en hänvisning till människors olika förmåga att ekonomisera sin livs- 118
Dagens frå.oor
föring. Det är naturligtvis inte någon tillfällighet, att just löntagarorganisationerna stå eniga i sin kritik av den nuvarande ordningen
och vilja ha en utredning om lindring av den direkta och ökning av
den indirekta beskattningen. Löntagarna, eller i vart fall deras stora
massa, ha små eller inga möjligheter att undandra sig sin andel i de
gemensamma bördorna. Deras belastning blir därför så mycket hårdare, om andra bidragspliktiga gå fria.
Å ven på de håll, där man starkast motsätter sig ökade indirekta
skatter, är man emellertid mycket angelägen att motivera detta med
att man kämpar för en »rättvis» beskattning. Argumenten bruka följa
i huvudsak två linjer, dels förnekar man skattefuskets förekomst eller
anser i vart fall talet därom betydligt överdrivet, dels yrkar man på
att samhället skall öka sin kontrollantstab för att omöjliggöra samma
skattefusk. I regel argumenterar man inte efter båda linjerna på en
gång.
På andra håll betraktar man skattefusket som en allvarlig realitet
och befarar en ökad snedbelastning av skattebördorna, ju högre deras
totalsumma stiger. Man vill inte medge, att proportionen mellan direkta och indirekta skatter i och för sig har med »rättvisan» att göra,
utan vill pröva hur en annan kombination än den nuvarande skall
kunna utformas och därefter söka bedöma dess »rättvisa». För övrigt
pekar man med skattekommitten på att den hastiga och kraftiga
stegringen av de direkta skatterna ingalunda följts av motsvarande
stegring av de indirekta, varför den tidigare- förmodligen även den
såsom »rättvis» betraktade – relationen väsentligt förskjutits. skattekommitten uppger, att från 1937/38 till 1951/52 de direkta skatterna
ökat från 336,3 mkr till 3 243,3 mkr eller nära tiodubblats, medan de indirekta skatterna ökat från 605,2 mkr till 2 364 mkr, dvs. blott fyrdubblats. Relationen mellan direkta och indirekta skatter har alltså
under denna tid förskjutits grovt räknat från l : 2 till 4 : 3.
Har en sådan förskjutning då inga nackdelar~ J o, därom är man
tydligen ganska ense, om man får tro å ena sidan de ganska enstämmiga kraven på en sänkning av just de direkta skatterna, å andra
sidan den försiktige rikshushållarens uttalande, att den direkta beskattningens möjligheter i huvudsak äro uttömda. Även ett sådant uttalande tycks ge vid handen, att en kraftig direkt beskattning anses
medföra praktiska olägenheter.
Vilka äro nackdelarna av de höga direkta skatterna~ Till en början
borde den dåliga skattemoralen och riskerna för dess fortgående försämring vara ganska uppenbara. Att skattemoralen är dålig lär efter
skattekommittens utredningar knappast kunna bestridas. Att orsaken
härtill inte ligger i skattetrycket utan i en »propagandamyt om de
höga skatterna» lär inte kunna förfäktas av någon annan än de, som
har en överdrivet pessimistisk uppfattning om svenska folkets fattningsförmåga. Och en pessimist tycks föra ordet även när man betvivlar, att en sänkning av de direkta skatterna skulle medföra utsikter till en förbättring av skattemoralen.
Att arbetsviljan kan påverkas av skatterna lär inte heller kunna
bestridas. A ena sidan kan en måttlig skärpning av en låg skatt på-
119
‘ ;
Dagens frågor
verka arbetsviljan positivt, resultera i en strävan att neutralisera
skatteökningens verkningar genom en inkomsthöjning. A andra sidan har man att räkna med att, särskilt i ett land med hög levnadsstandard, en stark stegring av en redan förut hög skatt medför betydande risker för en negativ inverkan på arbetsviljan. I sin stora
skatteproposition ville Wigforss bagatellisera dessa risker. Han framhöll, att arbetsviljan i mycket hög grad var beroende ej blott av ekonomiska intressen utan även av personliga ambitions- och prestigesynpunkter, intresset för arbetet såsom sådant, viljan att göra en insats osv. Man kan undra, om inte propositionsförfattaren här tog alltför starkt intryck av sin egen inställning och alltför liten hänsyn
till att majoriteten av det sorglösa svenska folket knappast tillhör
den ur en finansministers synpunkt idealiska ideella människotyp,
som strävar för strävandets egen skull, för äran eller för det allmännas bästa. Med tanke på arbetstagarnas villighet till merprestationer
har källskattesystemet dessutom kommit olägligt, då det klart visat
arbetstagaren, hur stor del av hans surt förvärvade inkomst som samhället lägger beslag på. Alldeles särskilt påtaglig är här skatteprogressionens verkningar. Ju högre marginalskatt, desto mindre lockande ter sig naturligtvis den extra kraftansträngningen och desto
högre prissatt är den arbetsprestation, som samhället på så sätt riskerar att gå miste om. När Sköld visat sig förstå, att de direkta skatterna inte kunna höjas obegränsat, inser han självfallet också marginalskattens betydelse. Sannolikt var det därför endast ett uttryck för
hans bistra skämtlynne, när han på tal om skattekommittens skattesänkningsförslag menade, att han visserligen kunde tänka sig att
sänka de lägre inkomsttagarnas skatt, men endast om de högre belastades i motsvarande mån tyngre. Skulle uttalandet vara allvarligt
menat, måste det nämligen innebära, antingen att han ansåg en f. ö.
tvivelaktig ökning av statens inkomster väga tyngre än en nedgång
i den dyrbaraste och mest specialutbildade arbetskraftens prestationer, eller också, att han satte ideologiska »inkomstutjämningsmotiv»
framför hänsynen till dessa arbetsprestationers omfattning. Ingendera av dessa båda tolkningar förefaller trolig med tanke på att uttalandet gjordes av den realistiske Sköld.
Även andra olämpliga följder av höga direkta skatters inverkan
på medborgarnas arbetsinsats böra uppmärksammas. Tag det fall att
en person, i vilken investerats mycket pengar till dyrbar teoretisk
specialutbildning, behöver anlita t. ex. en hantverkare eller hjälp till
skötsel av hushåll eller barn. För att betala härför måste han eller
hon genom arbete i sitt eget yrke tjäna in, inte bara kostnaden för
hjälpen utan också sin egen skatt på beloppet. Stiger denna skatt,
nås så småningom den gräns, där han eller hon kan konstatera, att
det lönar sig bättre att avstå från hjälpen och försöka sig på att utföra arbetet själv i stället för att använda samma tid till arbete i sitt
eget yrke. Dras på så sätt t. ex. en läkare från det yrke, där han eller
hon är fackman och så väl behövs, kan man nog säga, att där gick
mycken och god yrkesutbildning förlorad för folkhushållet.
Redan möjligheten att eliminera de ovan påvisade nackdelarna av
120
Dagens frågor
höga direkta skatter skulle givetvis vara en tillräcklig anledning att
ändra skattesystemet, så att den erforderliga skatteinkomsten nåddes
genom att sänkta direkta skatter kompletterades med indirekta skatter. En förbättrad deklarationsmoral skulle – bortsett från att den
i och för sig är eftersträvansvärd – medföra ökade inkomster för
samhället genom att färre inkomstbelopp undandroges från beskattning. Och de eventuellt kvarstående skattesmitarna skulle i vart fall
få betala de indirekta skatterna. En eliminering av marginalskattens
ödesdigra konsekvenser för viljan till ökade eller bibehållna arbetsprestationer skulle i en tid, då på alla områden ropas efter arbetskraft, vara oerhört betydelsefull och därmed också i viss mån neutralisera sin egen inverkan på skatteunderlaget.
Det behövs inte lång eftertanke för att man skall få klart för sig,
att ett utbyte av direkt skatt mot indirekt skatt skulle ge en elegant
lösning av det numera så svårlösta problemet, hur man skall kunna
stärka sparviljan. (Här bortses från penningvärdets inverkan.) Man
skulle på så sätt kunna definitivt avskriva de flesta sparpremieringsförslag, som framlagts och som ha det gemensamma draget att vara
mera välmenta än effektiva. En lyckad biprodukt skulle kanske vara,
att samhället kunde spara både pengar till sparsubventioner och arbetskraft till administration av dessa pengar.
Att konsumtionsskatter skulle förbättra sparviljan beror naturligtvis på att högre varupriser på mera umbärliga varor skulle vänja
folk att tänka sig för både en och två gånger, innan de gjorde ett så-
dant inköp. Man skulle kanske kunna säga, att ett visst skattetänkande skulle aktualiseras, men uppenbarligen ett skattetänkande av
ett helt annat slag än det, som enligt otaliga vittnesmål framtvingats
av de höga direkta skatterna och som tycks föranleda så många ur
mera allmän synpunkt ekonomiskt olämpliga investeringar och andra
transaktioner.
De kvarstående direkta skatterna borde emellertid kunna anordnas så, att ytterligare fördelar skulle vinnas. En mängd arbetskraft
går f. n. åt till att deklarera, taxera, debitera, uppbära och indriva
direkta skatter. I vart fall inom den ram, där inkomstskatterna äro
proportionella och inte progressiva, borde man kunna väsentligt höja
det skattefria minimum och i stället övergå till indirekta skatter.
Inkomsttagarna äro inom denna ram så många, att man på så sätt
borde kunna väsentligt nedbringa den personal, som sysselsätts med
taxering etc. av de direkta skatterna utan att på långa vägar behöva
motsvarande personalökning för handhavandet av de indirekta skatterna. Varje möjlighet att nedbringa administrationsapparaten bör i
dessa tider välkomnas. Taxeringsväsendet borde det oaktat kunna utrustas så, att man kunde skärpa kontrollen över de relativt fåtaliga
kvarstående deklarationerna. Samhällets utsikter att få sin del av de
icke obetydliga inkomstbelopp, som nu tycks undgå beskattning, borde
därigenom ljusna än mer, samtidigt som inkomstskatten borde drabba
mera »rättvist» vid en jämförelse mellan å ena sidan anställda och
andra med automatiskt kontrollerbara inkomster, å andra sidan övriga inkomsttagare.
121
Dagens frågor
Både ur den enskilde medborgarens och ur samhällets synpunkt
borde alltså stora fördelar kunna vinnas genom en ökad användning
av indirekta skatter. Systemet har emellertid självfallet sina risker.
Ingående undersökningar fordras för att klarlägga, hur indirekta
skatter av olika slag komma att verka. Visserligen har den ökade
levnadsstandarden hos folkets stora massa medfört, att även skatter
på mera oumbärliga varor inte te sig så betänkliga som förr. Men
med tanke på bl. a. flerbarnsfamiljerna lär det bli nödvändigt att
komplettera sådana skatter med sociala förmåner av något slag. överhuvud måste man självfallet tillse, att den totala skattebördan avväges så, att man alltjämt tillgodoser principen »skatt efter förmåga».
Man måste anta, att det för att tillgodose denna princip befinnes
lämpligt att göra inte bara inkomstskatten utan även de indirekta
skatterna progressiva, på så sätt att mera umbärliga varor beskattas
hårdare än andra. I detta syfte torde en undersökning av konsumtionen i olika inkomstklasser bli nödvändig.
Andra problem, som i detta sammanhang anmäla sig, är t. ex. hur en
avsevärd höjning av det skattefria inkomstminimum skall kunna förenas med nuvarande kommunalskattesystem. ‘
Inte bara dagens arbetskraftssituation utan än mera den snabbt
fortgående förskjutningen av befolkningens sammansättning, så att
antalet personer i de »produktiva» åldrarna minskar i förhållande till
övriga invånare, manar till krafttag för att öka arbetsinsatserna och
spara på den allt dyrbarare arbetskraften. Varje åtgärd i detta syfte
måste prövas. En utredning av frågan om direkta och indirekta skatter bör därför utan onödigt dröjsmål komma till stånd.
E. T.
122

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner