Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Parlamenta- När 1949 års skatteutredning i början av december förra
riskt nyår. året enhälligt föreslog en allmän skattesänkning, väckte
detta sensation. Och det kan man förstå. Det var ju inte precis i går,
som svenska folket undfägnats med ett dylikt budskap. I stället hade
man under suckan och bävan är efter år fått försöka vänja sig vid
motsatsen.
Men hur komme det att gå med denna skattesänkning1 Hur ställde
sig herr Sköld1
– Herr Sköld har naturligtvis under hand givit förslaget sin välsignelse, sade de initierade. Annars skulle det aldrig ha blivit
framlagt.
– Too good to be true, sade de oinitierade, åberopande decenniers
smärtfylld skattebetalarerfarenhet.
Såsom det ofta händer här i livet, tycktes det även i detta fall bli
de fåkunnige, som gissat rätt. S. k. »sömmersketips» i skattefrågan!,
skulle man möjligen kunna våga säga. Herr Sköld är icke redo för
någon skattesänkning nu. Det får man veta av årets statsverksproposition.
Till och med på socialdemokratiskt håll förefaller tillfredsställelsen
med finansministerns attityd vara måttlig. »Det blir ingen skattereform i år efter skatteutredningens glädjande förslag», heter det vemodigt i Afton-Tidningen. Morgon-Tidningen ä sin sida konstaterarmed en tillbörligt vördnadsfull gliring – att herr Sköld »mot sin
vana» gör så, att han börjar med att »räcka förhoppningarna ett
finger» och först när detta är gjort, »vrider han händerna och talar
om hur svårt det är». Arbetarbladet i Gävle finner herr Skölds ståndpunktstagande »trist».
Skånska Dagbladet (bf), som understundom, glömsk av sina nya förpliktelser, faller tillbaka i gamla tongångar, beklagar den finansministeriella istadigheten. En skattesänkning nu skulle vara »ett bidrag till att dämpa lönekraven», förmenar tidningen. Nog ligger det
också någonting däruti.
Nu kan det ju sägas, att finansministern i propositionen icke desto
mindre diskuterar ett genomförande av den av skatteutredningen föreslagna reformen redan fr. o. m. den l januari 1953, men – och detta är
ett mycket viktigt men – den skulle i så fall kombineras med en höjning av uttagsprocenten. I dylikt fall bleve det ju dock icke fråga
om en skattesänkning utan om en skatteomläggning. Förmodligen var
det inte alls det resultatet av sina mödor, den enhälliga skatteutredningen hade tänkt sig.
Över huvud taget skulle det vara rätt intressant att veta, hur ledamöterna av 1949 års skatteutredning vid detta laget känna sig. Här
49
,,:
Dagens frågor
ha de sakkunniga under den flyhänte Adolv Olssons ledning bedrivit
sitt arbete med- för att citera utredningsdirektiven – »all den skyndsamhet, som ärendets vikt och de för frågornas bedömande erforderliga undersökningarna medgiver». De ha nått enighet i alla väsentliga punkter. De rapportera, att deras undersökningar rörande de
direkta skatternas verkningar givit dem stöd för uppfattningen, att
en lättnad i den direkta beskattningen för närvarande är »ett samhällsintresse av största betydelse». »Främst med hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral» finna de det angeläget, att »det nuvarande trycket av den direkta beskattningen mildras». Därjämte förorda de sakkunniga – bl. a. med hänsyn till sparandet – en viss
sänkning av den statliga förmögenhetsskatten.
Över allt detta drar herr Sköld ett brett streck. Han säger sig ha
kommit fram till ett nettoöverskott i sin budget – de s. k. tillfälliga
skatteinkomsterna frånräknade – på 541 milj. kr. Det är för litet, menar han, för att rymma skattesänkningen.
Men nu förhåller det sig ju så, att vår nuvarande finansminister
vid inte så få observerade tillfällen räknat fel i sina kalkyler. Mycket
ordentligt har han också – det skall rättvisligen medges – närmare
därom åtspord i kammardebatterna, tillstått detta. Låt oss därför ur
dessa synpunkter ett ögonblick betrakta den nu löpande budgeten!
När den i dessa dagar för ett år sedan presenterades, uppvisade den
ett formellt överskott på 342 miljoner, sedermera korrigerat till 655
miljoner. Nu kalkyleras detta överskott till 1860 miljoner! Anledningen härtill är bl. a. raden av s. k. engångsinflationer. Vem vågar
påstå, att herr Sköld har säkrare kalkyler att åberopa i det budgetförslag, som lades fram den 11 januari 1952 än det som han offentliggjorde motsvarande dag 1951~
Ännu ett påpekande: statens inkomster svämma för närvarande
över alla bräddar. Man simmar i pengar. Någon har räknat ut, att
staten under det kommande året tar in 249 kronor per sekund. Enbart
skatten på inkomst och förmögenhet är i årets budgetförslag upptagen till 4 200 miljoner. Anser man sig inte mitt uppe i en högkonjunktur av denna exceptionella beskaffenhet kunna sänka skatterna,
när skola de då kunna sänkas~
Från det parlamentariska nyåret är vidare att förmäla ett fortsatt animerat meningsutbyte inom folkpartipressen rörande skogsvinsterna, ett meningsutbyte till vilket rubriken lämpligen kan hämtas
från Radiotjänsts för närvarande utan varje gensägelse mest populära programpunkt. Karlstad-Tidningen, som uppenbarligen känner
det – även politiskt – allvarsmättade suset från finnskogarna genom redaktionsfönstren, anser att den mera storstadsbetonade Dagens
Nyheter i denna fråga är »ovederhäftig», »vilseledande» och »demagogisk». Ur »liberal synpunkt» äro DN:s »planhushållningsfantasier
oacceptabla», tillägger KT.
Med sedvanlig intellektuell rörlighet talar DN om någonting annat.
Tidningen har slagit sig på att bevisa, att folkpartiet är fruktat.
Detta anser DN ådagalagt av alla strävanden att »komma åt det farliga partiet i centern». Påståendet om »partiet i centern» förefaller
50
Dagens frågor
något överraskande med hänsyn till att partiets ordförande professor
Ohlin ju gärna gör gällande, att folkpartiet står till vänster om socialdemokratien.
Till slut bör erinras om att kaptenen von Heland (bf) omsider fått
efterträda den verserade men av åldersskäl till den småländska hemorten återbördade Petrus Gränebo i första kammarens presidium.
Changemanget är ovanligt så till vida, att det, så vitt känt, är första
gången som en kammarens talman har att i sin selekta krets upptaga en ledamot, vilken samme talman tidigare, enligt protokollen,
icke blott nedklubbat utan till följd av upprepad överträdelse av riksdagsordningens bud berövat yttranderätten för återstoden av pågå-
ende plenum. Ingen tvekan behöver dock råda därom, att olympiern i
första kammarens talmansstol i fortsättningen kommer att hålla sin
nye andre vice talman i Herrans tukt och förmaning.
Sannolikt är herr von Heland tillfredsställd med upphöjelsen. Men
även utan denna synes det sörjt för, att hans namn går till historien,
i varje fall »det finstilta» i denna. Det var ju nämligen han, som i en
debatt i första kammaren för ett par år sedan lämnade det beaktansvärda meddelandet, att han i förevarande fråga »icke ändrat sin mening utan endast sitt votum».
Finans- Arets finansplan har otvivelaktigt den stora förtjänsten framplanen. för sina föregångare, att den är skriven på ett klarare och
redigare sätt än man varit van vid tidigare och utan dessa mångtydigheter, som lämnade läsaren osäker om regeringens verkliga avsikter. Att en socialdemokratisk regering inte vill sänka de direkta
skatterna, åtminstone i den mån medelstora inkomsttagare och förmögenhetsägare i borgerliga skikt skulle kunna få fördel därav, visste
man förut, och det bekräftas blott än en gång i uttalanden i riksdag
och socialdemokratisk press om avvägning mellan skattesänkning och
förbättrade sociala förmåner. Det finns tillräckligt många sociala reformförslag i koalitionsregeringens skrivbordslådor, för att en skattesänkning skall kunna skjutas på i decennier. Det är bara de samhällsekonomiska verkningarna av det ena eller det andra av dessa
ting, som med nuvarande maktförhållanden skulle kunna driva fram
en skattesänkning. Härpå är chokladskatten ett utmärkt exempel.
Finansministern har denna gång inte vågat sig på att framlägga
en siffermässig nationalbudget, men han utlovar en sådan till fram
på våren. Det är inte gott att göra en sifferkalkyl, när kronan inte
är någorlunda oförändrad, att väga, när man inte ens vet, vad kilogrammet väger. Det är därför bäst att inte jämföra förra årets prognos med det verkliga utfallet. Måhända vore det också klokast att
inte göra någon ny. Viktenheten är just inte alltför stabil. En siffra,
som kommer att spela en viktig roll för utvecklingen, nämns dock.
Den lyder på 1400 miljoner kronor och anger värdet av ökningen i
innevarande års försörjning. Många komma att göra anspråk på delaktighet i denna, och när alla fått sin »andel», är summan förmodligen
överskriden. Bäst är dock att inte spå hur många gånger. Finansmi- 51
Dagens frågor
nistern behärskas emellertid, som det förefaller, av en känsla av att
stå på osäker grund och återkommer gång på gång till de ovissa framtidsutsikterna för exporten. Det är denna, som gör konjunkturen, och
om det blir en tillbakagång – ja, då kan allt inträffa.
Den ekonomiska politikens nya slagord heter kamp mot vinstkonjunkturen. Nederlaget i striden mot engångsinflationen motiverar val
av ny motståndare. Ansträngningarna skola i första hand inriktas på
att skatte- och avgiftsvägen »dra in till samhället» större del av företagens inkomster. Härför övervägas konjunkturskatt och avgifter på
exporten till vissa länder som komplement till prisutjämningsavgifter
och spärrkontoinsättningar. Det är således mindre fråga om kamp
mot konjunkturen som sådan och mer om att överflytta uppkommande vinster från företagarnas fickor till statens. Enighet konstateras råda om arbetsmarknadsparternas frihet att förhandla om lö-
nerna. Men om risk uppkommer för en kumulativ löne- och prisstegringsprocess till följd av stora löneökningar, komma statsmakterna
att inskrida med motåtgärder, vilka »beroende på arten av de inflationsdrivande faktorerna» »komma att utformas som vinstbegränsande
eller köpkraftsbegränsande». Vari dessa utöver den nyssnämnda vinstbeskattningen bestå, antydes dock ingenstädes. Olusten mot en allmän
skattesänkning bottnar måhända också delvis i motsättningen till
denna programpunkt. I ett försök att komma förbi svårigheten ifrågasättes därför att genomföra 1949 års skattekommittes enhälliga förslag till skattesänkning men med höjning av uttagsprocenten till 110
och införande av andra skatter som kompensation.
Regleringspolitiken skall fortsättas med tonvikt på byggnadsverksamheten och utbyggas till kreditgivningen med hjälp av »frivilliga»
överenskommelser med kredit- och försäkringsinstituten i ränteregleringsfullmaktens skugga. Skulle avmattningstendenser i konjunkturen visa sig, ämnar staten inte ingripa, men eventuellt uppkommande tendenser till större arbetslöshet godtas inte utan åtgärder för
att överflytta friställd arbetskraft till andra områden.
Om driftbudgeten är egentligen inte mycket att säga rent allmänt,
även om åtskilligt i detaljerna under de olika huvudtitlarna säkert
kommer att ge upphov till meningsskiljaktigheter. Anledningen härtill är, att man inte riktigt vet, vad man skall tro om de stora siffrorna. Man kan konstatera deras förhandenvaro men inte riktigt, vad
de säga, utom att vi leva i inflationstider. Vid ett fast penningvärde
skulle man förmodligen säga, att den svenska staten är rik, dess finanser i god ordning, ja, ypperliga och framtidsutsikterna de bästa.
Men vågar man säga det nu7 Två saker skola dock konstateras. Den
väntade miljardöverbalanseringen i årets budget och den beräknade
för nästa är helt ett resultat av inflationen och dess väldiga inkomstflöde till statskassan. Det är under rådande förhållanden inflationen,
som bestämmer överbalanseringen inte tvärtom. Att hävda att överbalanseringen bestämmer inflationen är att förväxla orsak och verkan.
Det andra, som kan konstateras, är, att även statsutgifterna stiga men
släpa efter.
En sak, som på grund av sin stora och växande betydelse och om- 52
Dagens frågor
fattning förtjänar noggrannare övervakning från allmänhetens sida,
är kapitalbudgeten. Enbart innevarande års budget beräknas visa »anslagsöverskridanden» och anslagsökningar av 435 miljoner kronor eller
40 procent och ett ökat behov av lånemedel av 385 miljoner kronor.
Kalkyleringen kan knappast sägas vara den bästa, även om den liksom nationalbudgeten är svår att göra i inflationstider.
Kristendomen Ett egendomligt och tyngande inslag i vår kulturdebatt
och kulturen. utgör den kristendomsfientliga propagandan, vanligen
karakteriserad av att en ateistisk övertygelse framställes såsom nära
nog bevisad sanning. Man utgår från axiomatiska påståenden, innebärande, att endast det som förnuftet kan fatta eller göra sannolikt,
är verkligt, och kommer på längre eller kortare omvägar tillbaka till
den i premisserna nedlagda slutsatsen, att uppenbarelsen och Gudsupplevelsen äro fiktioner. Dylik förnuftsvidskepelse borde icke tagas
på allvar i en tid, då naturvetenskapen genom att flytta vetandets
gränser långt ut i makrokosmos’ och mikrokosmos’ oändligheter har
kommit till insikt om sin egen begränsning. Den s. k. vetenskapliga
ateismen hör 1700- och 1800-talen till. Den är numera lika död som
Thales’ kosmogoni och Anselms gudsbevis. Förgäves bemöda sig våra
kulturradikaler att väcka den tillliv med konstgjord andning, men i
sin strävan att stena vår kulturs livskällor äro de tyvärr icke utan
framgång.
Det centrala i kristendomen är icke åskådningen utan tron och kärleken. »L’esprit a son ordre qui est par principe et demonstration; le
coour en a un autre. – – – Jesus Christ, Saint Paul ont l’ordre de
la charite, non de l’esprit; ear ils voulaient echauffer, non instruire»
(Pascal). Som troskälla och livsmakt har kristendomen haft en omätlig betydelse i Västerlandets historia. Alla filosofiska system komma
i det avseendet till korta. De västerländska humanitetsideerna, rättvisan, barmhärtigheten, den personliga friheten, människovärdet, freden, ha till större eller mindre del sina rötter i kristen mark. Har då
evangeliet ingenting att säga vår egen tid? Två storkrig ha gått härjande fram över vår civilisation, världens styresmän arbeta febrilt på
att söka hindra ett tredje, som alltför lätt kan bli Västerlandets undergång. Homo technicus, liten och hjälplös, kämpar med uppgiften
att tämja de andar hans konst har frambesvurit. Det religiösa behovet, som de flesta människor i alla tider ha erfarit, då de konfronterats med lidandet och döden, får ökad styrka, då nu livshotet synes
gälla icke blott individerna utan även nationerna och kulturen. Hur
skola människorna finna trygghet i sitt inre, en tro att leva och dö
för, ett ideal, som kan visa väg till en lösning av tillvarons många
problem -värdegemenskapens återställande, ungdomens fostran till
frihet och samhällssolidaritet, stärkandet av familjebanden, föreningen av ett demokratiskt styrelsesätt med ett statskontrollerat nä-
ringsliv, först och sist teknikens behärskande och fredens organisation1 Vad har den moderna positivismen att bjuda’ En tro på människonaturens godhet, på frälsningen genom befrielse från samvets- 53
Dagens frågor
budeU Men människor, som icke styras inifrån, måste behärskas genom yttre tvång, för att samhället skall äga bestånd. En tro på den
teknisk-ekonomiska utvecklingens inneboende ändamålsenlighen Man
måste vara blind på båda ögonen för att år 1952 kunna tillåta sig
denna bekväma undanflykt. En tro på massans sunda förnufU Den
utvägen har prövats i historien, och resultatet har blivit dyrkan av
Ledaren och massförnuftets inkarnation. Det är sannerligen svårt att
se, hur förnuftstron skall kunna lösa några problem, men det är
ganska lätt att se, hur den på olika punkter banar väg för ledarkult
och likriktning, dvs. för den materialistiska frälsningsreligionen,
kommunismen. Genom att bjuda trygghet till priset av underkastelse
och andlig förkrympning löser denna enkelt och till synes slutgiltigt
alla problem. Kristendomen är ingen patentmedicin. Men eftersom
Västerlandets kultur är kristen till sin kärna, måste kraften till förnyelse komma från den kristna tron. Genom avkristning skulle vi bli
dömda att falla offer för den totalitära diktaturen, det må sedan ske
genom ett plötsligt dråpslag eller genom en långsamt fortskridande
förlamning. I den meningen kan kristendomen sägas vara det enda
i längden hållbara alternativet till kommunismen. Det är många, som
hysa den uppfattningen, däribland, vill det synas, de kommunistiska
ledarna själva. Men även de, som tänka annorlunda, borde inse och
erkänna som något självfallet, att de kristna synpunkterna på tidens
brännande frågor skola tagas med i räkningen.
Budgetförvand- Det hade gått inemot halvtannat decennium sedan
lingen i Finland. Finlands riksdag kunde avsluta sitt arbete i så god
tid före julen som fallet var hösten 1951. Till mycket stor del berodde
detta på, att regeringen fick statsverkspropositionen färdig tidigare
än vanligt. Då det är budgetbehandlingen, som dominerar höstsessionen och då riksdagen denna gång med anmärkningsvärd följsamhet
höll sig inom de gränser, som regeringens förslag uppdrog, kunde det
antydda goda resultatet beträffande arbetstempot presteras. Riksdagsfinalen präglades också av optimistiska tongångar, framkallade
av utsikterna att äntligen kunna förverkliga de stabiliseringsplaner,
som dryftats och uppgjorts under en följd av år.
Ånnu i slutskedet levde man dock under intrycket av att en regeringskris kunde komma, en kris vilken måste leda till riksdagsupplösning och nyval. Sin skarpaste tillspetsning fick denna stämning
genom kommunisternas in i det sista vidhållna hot, att lägga den s. k.
ekonomiska maktlagen vilande till nästa nyvalda riksdag; det behövs
endast 34 röster för en sådan operation. I det avgörande ögonblicket
föllo de likväl undan och regeringen fick de stora befogenheter, som
den hade begärt. Denna utvidgning av regeringsmakten på näringslivets område har beklagats av många. Man har emellertid lugnat sig
med, att återgången till det system, vilket allaredan hade slopats eller
uppmjukats, får ursäktas därför att regeringsmakten säkerligen brukas i sådan riktning att den eftersträvade stabiliseringen uppnås.
Den i samband med budgetbehandlingen ådagalagda moderationen
54
Danens frågor
har inregistrerats med stor tillfredsställelse därför, att litet var i Finland numera vet, vilken roll den statliga finanshushållningen spelar
vid penningvärdets gestaltning. statsutgifterna uppgingo år 1951 till
omkring 200 miljarder mark. Skulle man verkligen lyckas hålla dessa
utgifter för år 1952 nere vid de 170 miljarder, som riksdagen fastslog,
så skulle detta vara ett synnerligen gott hälsotecken, vittnande om att
en effektiv spärr satts för inflationen. Skeptiska bedömare räkna i
alla fall med att en eller två tilläggsbudgeter presenteras under året.
Men oberoende av om 200 miljarder eller 170 miljarder blir den definitiva slutsumman, betecknar denna ett oerhört avstånd från de summor den finländska statshushållningen rörde sig med ännu så sent
som 1938, det sista hela fredsåret mellan de båda världskrigen. Det
året stego statsutgifternas totalbelopp inte högre än till 5,4 miljarder
mark. Går man så långt tillbaka i tiden som till året 1913, alltså det
sista fredsåret före det första världskriget, behövdes inte mera än
0,18 miljarder för att tillgodose de behov, som statsbudgeten upptog.
Ar 1951 representerade statsutgifterna 500 mark per invånare, medan
de år 1938 utgjorde 154 mark och omedelbart före det första världskriget 58 mark- detta enligt en framställning, med beaktande av valuta och prisutvecklingen, gjord av en så auktoritativ sakkunnig som
hr Väinö Tanner.
Ett par av orsakerna till denna utveckling äro uppenbara för alla
krigen 1939-1945, krigsskadeståndet, förflyttningen av de förlorade
områdenas befolkning, snabbkolonisationen och Lapplands återuppbyggnad. Men år 1940, efter vinterkriget, voro statsutgifterna begränsade till något över 21 miljarder och ännu så sent som år 1948 befunno
de sig blott ett litet stycke ovanom 100 miljarder. Det finns en upplyst opinion i Finland, vars talan under de senaste åren förts av bl. a.
just hr Tanner, som hävdat, att inflationen kunde ha hejdats, om greppen varit fastare och mera målmedvetna. Kapplöpningen mellan lö-
nerna och priserna tilläts pågå alltför länge, och indextänkandet fick
en alltför stor utsträckning innan regeringen, riksdagen och allmänheten vaknade till insikt om vad som borde göras.
Samtidigt med att statsbudgeten svällt, har en förskjutning ägt rum
i sådan riktning, att en allt större andel fallit på de indirekta skatternas lott. Den mest inkomstbringande skatten i Finland var under
år 1951 omsättningsskatten, som gav staten cirka 54 miljarder mark,
medan de direkta skatterna icke inbringade ens 44 miljarder. I det
forna förbudslandet Finland skulle väl ingen finansminister nu våga
gripa sig an med uppgiften att utarbeta en statsverksproposition, om
han inte hade de s. k. rusdrycksskatterna att förfoga över. Det säger
sig självt, att statsförvaltningens tillväxt och systemet med statsgarantier och statsunderstöd i alla tänkbara riktningar ställt anspråk
på budgeten, vilka man föga kände till så sent som under 1930-talets
sista år.
En tröst ur rent statsfinansiell synpunkt är att statsskulden blivit
mindre kännbar under de senaste åren. Den steg visserligen från 3,4
miljarder mark år 1938 till 67,3 miljarder år 1944 och 136 miljarder
år 1951. Men omräknas beloppen med beaktande av penningvärdets
55
./
Dagens frågor
fall och lägges detta värde år 1938 till grund för jämförelserna, blir
resultatet, att statsskulden per invånare i Finland minskats från 9 000
mark år 1944 till 3 400 mark år 1951. Realiter har statsskulden avsevärt
reducerats under de svåraste inflationsåren. Man kan sålunda säga,
att staten på detta sätt beskattat de medborgare, som varit dess långivare. Vi stå här inför ett av de många bedrägerier, som samhällsmedlemmarna utsättas för på alla håll, där inflationen går fram.
Rysk historieförfalsk- I åttonde häftet för år 1951 berörde vi i korthet
ning i Estland. den sovjetryska infiltrationen och russifieringspropagandan i Baltikum. Nära förknippad med russifieringspolitiken
är den i Baltikum för närvarande pågående historieförfalskningskampanjen.
Ett av medlen för den på sista tiden systematiskt bedrivna russifieringspolitiken har varit att framställa det stora »vänskapliga»
ryska folket som alla »undertryckta» små nationers hjälpare i deras
kamp mot de västerländska imperialisterna. Ledsamt nog för Sovjets
russifieringspolitiker är Estlands och Lettlands historia under de senaste tusen åren fylld av ryska krigs- och härjningståg, som på intet
sätt rimma med tesen om det »vänskapligt sinnade och hjälpsamma»
ryska folket.
Denna för vårt sätt att se fullkomligt olösliga motsägelse har tydligen berett även sovjethistorikerna mycken huvudbry, men den har
»lösts». »Lösningen» är enkel: om historien inte är i samklang med
sovjetpolitiken, så är den »förfalskad» av »borgerliga nationalister».
Följaktligen måste Baltikums historia »omvärderas».
»Omvärderingen» av den estniska historien började egentligen redan år 1945. Men inga framsteg gjordes på detta område. Ar 1950 under den stora utrensningen bland Estlands kommunister upptäcktes
det, att den till »huvudomvärderare» utsedde presidenten för Sovjetestlands vetenskapsakademi, den kommunistiske historieprofessorn
och »utrikesministern» Hans Kruus själv var en »borgerlig nationalist», som saboterade den nya historieskrivningen. Sedan professor
Kruus och många andra sovjetestniska historiker avlägsnats, lämnades uppdraget att skriva den nya historien åt en kommission bestå-
ende inte av historiker utan av lärare vid kommunistpartiets centralkommittes högre partiskola. I denna kommission finnes det endast
en infödd est, en ung arkeolog, alla de övriga äro rysslandsester. Och
nu har saken äntligen börjat skrida framåt i önskad riktning. Kommissionen har redan låtit trycka nya skolböcker i historia (över ett
år fingo skolorna reda sig utan läroböcker i historia, eftersom de av
professor Kruus och andra sovjetestniska historiker skrivna böckerna
hade blivit förbjudna). En rad kommissionsmedlemmar ha i tidningar
och tidskrifter publicerat en mängd artiklar om esternas och det stora
ryska folkets »vänskapliga samarbete» under århundradenas lopp.
På sommaren 1951 anordnades i Estniska nationalmuseet i Tartu en
stor utställning ägnad vänskapen mellan det ryska och det estniska
folket. Ett nyligen utgivet nummer av den sovjetryska vetenskapliga
56
——————————–=———-~—~–~
Dagens frågor
tidskriften »Sovjetskaja Etnografija» (1951 nr 3, sid. 174:-178) ger oss
en föreställning om utställningen och om den riktning historieförfalskningen tager. Vi läsa i denna tidskrift, att utställningen inleddes
med en framställning av den nära beröringen mellan ester och slaver
under 500-1200-talen. Vidare visades esters och slavers gemensamma
kamp mot främmande inkräktare sådana som de tyska korsriddarna.
I fortsättningen illustrerades Estlands förening med Ryssland, som
fördjupade relationerna mellan ester och ryssar under 1700-1900-talen.
Beträffande Estlands självständighetstid belyste en liten avdelning
på utställningen borgardömets period i Estland, vilken skulle ha
kännetecknats av landets exploatering och utplundring av utländska
kapitalister, som grundligt skulle ha fördärvat landets ekonomi. Det
estniska folket skulle ha fullständigt isolerats från det ryska, med
vilket det var förenat genom sekelgamla vänskapsband. Utställningens
sista avdelning visade vänskapen mellan det sovjetestniska folket och
brödrarepublikernas folk. Som vänskapsbevis (i verkligheten exploatering) återges det självuppoffrande arbete, som utfördes av estniska
arbetare vid Kohtla-Järves gasverk, vilket i november 1948 levererade
gas till hjältestaden Leningrad.
Inte ett ord står däremot att läsa vare sig i referatet i »Sovjetskaja
Etnografija» eller i Sovjetestlands tidningspress om de till flera tiotal
uppgående, fruktansvärda plundrings- och rövartåg, som ha företagits
av ryssarna i Estland, med början redan under järnåldern och fram
till tsar Peter den stores erövring av Estland. Om något av dessa
härjningståg överhuvudtaget omnämnes, så heter det, att det var en
undsättningsexpedition för hjälp åt esterna i deras kamp mot tyskarna. Något enstaka företag hade kanske detta till förevändning men
knappast till ändamål.
I ett flertal artiklar i de sovjetestniska tidningarna »Rahva Hääl»
(Folkets Röst) och »Sirp ja Vasar» (Skäran och Hammaren) försöker
man däremot visa, att Peter den stores erövring av Estland motsvarade det estniska folkets sanna intressen, ty ryssarna körde de
svenska inkräktarna ut ur landet. »Omvärderarna» av Estlands historia ha mycket besvär med den hos esternas breda lager härskande
åsikten om »den gamla goda svenska tiden» (från 1500-talets mitt till
1700-talets början). I flera artiklar har man försökt visa, att detta uttryck saknar täckning, att det inte var de svenska erövrarna, som
började förbättra den estniske bondens svåra läge, utan att det var
de ryska tsarerna. Därför är ryssarnas erövring av Estland en progressiv företeelse, tyskarnas och svenskarnas erövring av landet däremot imperialism.
I samband med nedvärderingen av svensktiden har t. o. m. Dorpats
universitet fått en ny historia. Universitetet grundades som bekant
av Gustav II Adolf år 1632 och firade 1932 sitt 300-årsjubileum, då
bland många andra utländska gäster också Sveriges nuvarande konung deltog. Men nu skall universitetet sommaren 1952 fira sitt 150-
årsjubileum. För närvarande håller man på att i anledning härav
skriva ett stort samlingsverk om universitetets 150-åriga historia. Universitetet lär nämligen ha grundats av den ryske tsaren Alexander I
57
Dagens frågor
år 1802. Som bekant inskränkte sig tsarens åtgärd till ett nådigt medgivande, att universitetet efter det av krigshändelserna orsakade
långa avbrottet finge återupptaga undervisningen. Orsaken till detta
föryngringsfenomen torde vara, att om universitetet skulle få räkna
sin tillblivelse från den verkliga födelsedagen, skulle det vara äldre
än något annat universitet inom de gränser, som Sovjetunionen för
närvarande räknar som sina. Att Dorpats universitet är mycket äldre
än något ryskt universitets, passar givetvis inte den nyuppståndna
ryska chauvinismen.
I ett flertal artiklar har man också omvärderat den estniska frihetskampen 1918-1920 och självständighetstiden. Den estniska frihetskampen framställes nu som ett inbördeskrig, där mot varandra stodo
borgerskapet, som hade sålt Estlands självständighet till amerikanarna, och Estlands patriotiska arbetare, vilka med de andra sovjetfolkens hjälp ville skaffa Estland en verklig frihet. De finländska.
svenska och danska frivilliga i estniska frihetskriget anges alla ha
varit av amerikanarna köpta legoknektar. Amerikanarna skulle ha
understött den estniska borgarklassen endast för att förvandla Estland till sin koloni. – Julen 1951 öppnades t. o. m. en stor utställning
över temat »Amerikas och Englands intervention i Estland 1918′—-20» i
Vetenskapsakademiens historiska museum, enligt vad som meddelades
i Tallinns radio på juldagen (se också »Rahva-Hääl» av den 27 dec.1951).
Först nu under sovjetregimen skulle Estland sålunda ha vunnit den
verkliga självständigheten tack vare hjälp från det stora ryska broderfolkets sida.
Som synes vändes allt upp och ned i den nu pågående historieförfalskningskampanjen. Men på annat sätt vore inte möjligt att framställa det »vänskapligt sinnad~» ryska folket som de undertryckta
esternas »hjälpare» och »stöd».
Marinchefens flottpro~ram I häfte 6/1951 lämnades under Dagens frågor
på riksda~ens bord. en redogörelse för det flottprogram, som chefen för marinen lade fram i juni 1951. Det angavs därvid, att planen
begränsats till de allra mest trängande behoven för att kostnaderna
skulle hållas inom en ram, som utan prutningar skulle kunna accepteras av statsmakterna. Marinchefen föreslog också, att planen skulle
läggas fram vid höstsessionen av 1951 års riksdag. Att förslaget önskades framlagt vid denna tidpunkt hade statsutskottet framfört i
sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 4 den 18 maj 1951).
Marinchefens förslag tillstyrktes av överbefälhavaren. Det fick god
press och man var allmänt inställd på att förslaget i dess helhet skulle
behandlas under hösten 1951. Så blev nu inte fallet. I den proposition,
som lades fram, uttalade chefen för försvarsdepartementet, att flottprogrammet icke kunde avgöras utan beaktande av andra större organisations- och materielanskaffningsfrågor inom försvaret. Det framhölls emellertid i propositionen, att ett uppskov med prövningen av
flottplanen skulle kunna medföra allvarlig risk för att vissa fartygsbyggnader skulle bli försenade. Beslut borde därför fattas om an- 58
. :
Dagens frågor
skaffning av viss materiel till två jagare och sex motortorpedbåtar
till en kostnad av 20 milj. kronor. Som jämförelse kan nämnas att
marinchefens sexårsplan hade beräknats kosta 373 milj. kronor (prisläget 117 1951). En höger- och en folkpartimotion togo båda upp frågan
om nybyggnadsprogrammet. I båda motionerna hemställdes om ökade
anslag och att Kungl. Maj :t måtte lägga fram propositionen om flottbyggnaden vid en sådan tidpunkt under vårriksdagen att beslut kunde
fattas utan dröjsmål. Riksdagens beslut följde propositionen och därmed gick flottplanen i vinteride.
I en särskild proposition har nu Kungl. Maj :t förelagt riksdagen
den efterlängtade propositionen. Genom att lösgöra frågan om flottplanen från statsverkspropositionen har det blivit möjligt få fram ett
beslut relativt snart. Detta är en glädjande åtgärd.
Departementschefen följer marinchefens program ifråga om fartygstyper och antalet fartyg. Han framhåller särskilt, att han finner
det angeläget, att en för flera år gällande plan för flottans fartygsbyggnader fastställes av statsmakterna.
Chefens för marinen förslag till ny- och ombyggnader omfattade
fyra jagare av modifierad ölandtyp
elva motortorped-motorkanonbåtar av typ T 101
femton motortorpedbåtar av typ T 32
tre ubåtar av Hajentyp
ett minfartyg av ny typ
tolv minsvepare av typ M 51 samt
ombyggnad av fem jagare och sex kustjagare till fregatter.
Inalles skulle således 46 fartyg byggas, samtliga lätta. Den föreslagna byggnaden medför någon ökning av antalet fartyg samtidigt
som det sammanlagda tonnaget minskar. Denna utveckling mot ökat
antal enheter är erforderlig för att så långt möjligt är motverka den
nedgång i slagkraft, som blir följden av att större fartyg slopas utan
att ersättas av nya enheter av samma styrka. Det bör här framhållas,
att det av ekonomiska skäl icke varit möjligt att i programmet inrymma den önskvärda ersättningen för bl. a. Sverigeskeppen med
motortorped-motorkanonbåtar, som ursprungligen hade tänkts. Departementschefen har dock uppmärksammat frågan och uttalat, att
denna ersättningsbyggnad bör anstå till tid efter utgången av den nu
föreslagna byggnadsperioden.
Propositionen upptager också beställningsbemyndigande för hela
planen utom för de tre ubåtarna. Projekteringsarbetet med den föreslagna ubåtstypen har blivit fördröjt, varför beställningsbemyndigande för dessa icke erfordras under budgetåret 1952/1953.
Marinchefens förslag till ny- och ombyggnadsprogram omfattade
en sexårsperiod. Departementschefen vitsordar också i propositionen,
att han funnit programmet väl avvägt ur ekonomisk synpunkt. Likväl föreslår departementschefen, att programmet utökas till att omfatta en sjuårsperiod. Som motivering anges, att det med ledning av
vunna erfarenheter synes tveksamt, om planen skall kunna genomföras
på sex år och att jämväl statsfinansiella synpunkter tala för att programmet utsträckes över längre tid.
59
.i
Dagens frågor
Kraven på ersättningsbyggnader komma att bliva avsevärda efter
den föreslagna sjuårsperioden. Det är följderna av beredskapstidens
forcerade fartygsbyggnader, som då göra sig gällande. Enbart under
åren 1959-1962 falla bl. a. två jagare, sex kustjagare, aderton ubåtar
och tjugosex minsvepare för åldersstrecket. Hade marinchefens plan
lagts upp för sju år hade givetvis ersättningsbyggnad för vissa av
dessa fartyg medräknats i planen. Man sparar nu 10 milj. kronor under
den löpande perioden, men ökar därigenom kraven på betalningsmedel
för den kommande synnerligen hårt belastade perioden. Detta är en
olycklig politik, som så vitt nu kan bedömas måste få menliga inverkningar på möjligheten att efter den aktuella perioden bibehålla flottans slagkraft.
Det framlagda förslaget har omfattats med stort intresse av statsutskottet och man kan därför hoppas på ett snart beslut. Därmed
skulle flottan få den plan, som är erforderlig för ett rationellt arbete
inom staber och förvaltningar. Det åtgår visserligen lång tid att bygga
fartyg. Men mycket står att vinna om arbetet får följa ett långfristigt
program. Ur beredskapssynpunkt vinnas därmed betydande fördelar.
Skulle det utrikespolitiska läget skärpas, går det lättare att forcera
byggnadsverksamheten. Det finns även större möjligheter att öka ut
antalet enheter i pågående seriebyggnad.
Trots den olyckliga förlängningen av flottplanen visar dock det
framlagda förslaget en allvarlig strävan att under nu rådande allvarliga förhållanden vidmakthälla vårt försvar till sjöss. Det är en strä-
van, som utåt borde inge respekt.
60

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism