Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 15 dec. 1947.
Kunga- Konung Gustaf V :s 40-åriga regeringsjubileum blev den värjubileet. diga, innerligt och spontant hjärtliga hyllningsfesten. Ett
nytt band mellan konungahuset och folket knöts. Sällan ha erkännandena till konungen för hans hållning och gärning som statsöverhuvud strömmat honom till mötes från så vitt skilda politiska läger
som denna gång. Stormvågorna från 1914 ha definitivt lagt sig.
Landet!? medborgare ha alltmer insett att konungens personliga ingripanden under hans långa regnum varit förestavande av nitälskan
för landet. Han har verkat för freden, både under unionsstriderna
och under de två världskrigen. Han har lämnat sin förfarna medverkan vid utjämnande av utrikespolitiska misstämningar. Han har
med sin utrikespolitiska skarpsyn varnat mot nedrustning och satt
in hela sin prestige på att försöka hindra ödesdigra försvarsavgöranden. Han var hösten 1918 ivrigt verksam för att förmå dåvarande förstakammarhögern till eftergifter i författningsfrågan och
därmed förebygga oförutsebara inrikespolitiska förvecklingar. Han
godkände inte 1923,att den Brantingska regeringen på egen hand företog
sådana uppmjukningar av arbetslöshetsdirektiven, som tydligt skulle
strida mot riksdagens villkor för anslagen. O. s. v. Givetvis har
konungen härvid icke kunnat undgå att föras in i den politiska skottlinjen. Och givetvis komma alla dessa och andra personliga ingripanden bedömas olika av framtidens historieskrivare. Men bakom
dem ha legat fosterländska pliktmotiv. I försvarsfrågan har han
evident sett rätt och varit en vida större realpolitiker än de partipolitiska majoriteternas ledare.
Inte ens i ett parlamentariskt styrelsesätt kan konungen vägras
rätten att handla enligt sitt ansvar, framför allt som auktoriativ
medhjälpare eller varnare. Snarare göres det mera behov av hans
upphöjda ingripanden i kritiska situationer, ju mer partipolitiken i
en stor fråga kan vara på väg att spåra ur.
Det är en fantastiskt lång medborgargärning, som vår förste medborgare utfört. Den sträcker sig i verkligheten ända till 1880-talet,
då han blev sin åldrige faders förtrogne rådgivare. När han började
att ingripa i regerandet, voro ännu Eissrnarek och Gladstone vid makten. Den tidens svenske utrikesminister – landshövding Ehrensvärd
– var farfar till den nuvarande generalen C. A. Ehrensvärd! Liksom ingen svensk monark suttit på tronen så länge som Gustaf V har
inte heller någon krönt person före honom förunnats att verka under
tre generationer i rikets tjänst och till dess gagn.
586
Dagens frågor
Kapten Anders Kjellgren i försvarsstaben lämnar här nedan en
redogörelse för det nya försvarsprogram för USA, som framlagts av
en Trumankommitte.
USA:s nya Allmän värnplikt infördes i USA under första
försvarsprogram. världskriget men upphävdes efter detta. Den återinfördes under andra världskriget genom lag av den 16 september
1940. Dennas giltighetstid utgick den 31 mars 1947, varefter värnplikten i fredstid är upphävd. Frågan är dock ej avförd från dagordningen. Värnpliktstanken har många och inflytelserika anhängare,
bl. a. president Truman och utrikesminister Marshall. Upprepade
opinionsundersökningar ha visat, att den alltmer omfattas av folket.
Vid en Gallupundersökning i somras har sålunda 76 °/o uttalat sig
för värnplikt. Ett värdefullt stöd ges också värnpliktsplanerna av
American Legion, vilken räknar omkring 6 1/2 miljoner f. d. krigsdeltagare som medlemmar.
Den 20 november 1946 tillsatte presidenten en kommitte- The President’s Advisory Commission on Universal Training – som skulle
närmare utreda värnpliktsfrågan. Kommitten bestod uteslutande av
civila personer, som bl. a. företrädde de kretsar, från vilka det hårdaste motståndet mot värnplikten rests, nämligen kyrka och skola.
Ordförande var dr Karl Compton, rektor vid tekniska högskolan i
Massachussetts, som gjort bemärkta insatser inom den militärtekniska
forskningen under andra världskriget. Efter omkring sex månaders
studium, samråd med olika myndigheter och hörande av enskilda,
såväl civila som militära, framlade kommitten i slutet av maj ett
betänkande – »A Program for National Security» – där den enhälligt uttalade sig för allmän värnplikt redan i fred. Betänkandet,
som även behandlar läget i världen, möjligheterna för ett nytt krig
och det framtida krigets karaktär, utmynnar som titeln anger i ett
program för USA:s säkerhet. Kommittentlåtandet har väckt stor
uppmärksamhet i Amerika och mötts med gillande i så gott som hela
pressen med undantag av den kommunistiska. Det ligger till grund
för det lagförslag i värnpliktsfrågan, som avgivits av presidenten.
Åven för Sverige torde det erbjuda mycket av intresse.
Inledningsvis uttalar kommitten sin övertygelse, att den enda verkliga tryggheten för en nation ligger i en internationell rättsordning.
Kommitten hyser emellertid inga större förhoppningar om möjligheten att genomföra en effektiv sådan och framhåller, att erfarenheten – inte minst efter andra världskriget – visat att enda sättet
för USA att göra sin röst hörd är att hålla en så stark krigsmakt,
att den verkar avskräckande på en tänkbar angripare. Om FN skall
kunna bidra till att bevara freden, måste de fredsälskande nationerna
kunna understödja världsorganisationen med väpnade styrkor. Inga
namn nämnas, men det skiner likväl ganska tydligt igenom, att Sovjetunionen anses utgöra det främsta hotet mot världsfreden – så
talas vid ett tillfälle om risk för anfall från »en mäktig stat i Europa
eller Asien». Likaså framgå tydligt farhågorna för den från Sovjetunionen dirigerade kommunistiska verksamheten i USA.
587
Dagens frågor
USA kan enligt kommittens åsikt angripas direkt av en annan
makt eller ett annat maktblock Ett sådant anfall anses dock vara
osannolikt så länge inte en potentiell angripare förfogar över ett antal atombomber eller andra medel för massförstörelse. USA:s monopol på atombomben anses emellertid ej utgöra någon säker fredsgaranti. Landet kan när som helst invecklas i krig, om någon stat
uppträder aggressivt mot sina grannar och utvidgar sitt maktområde på sådant sätt, att USA och FN inte kunna stå som passiva
åskådare. En tredje risk för krig ser kommitten i eventuella försök
av någon utomstående makt att vinna fotfäste i Sydamerika. På
grund av de intressen, som förena de amerikanska kontinenterna,
skulle sådana försök tvinga USA till omedelbara motåtgiirder. Om
slutligen en polisiär aktion måste företas mot någon mindre nation,
som hotar andras fred och säkerhet, uppstår en fjärde möjlighet till
krig. Så länge det råder allvarliga ide- och intressemotsättningar
mellan stormakterna, finns enligt kommittens mening alltid risken,
att en dylik aktion även av mindre format kan bli upphovet till en
världsbrand.
Sverige tillhör de länder, vilkas försvarsorganisationer och värnpliktsförhållanden kommitten studerat. De andra äro Storbritannien,
Schweiz, Sydafrikanska unionen och Sovjetunionen. Kommitten konstaterar, att svenska folket accepterat värnplikten som en nationell
skyldighet men sökt göra denna så lindrig som möjligt. Kommitten
anser, att det nu ~ir mera sannolikt än förr, att Sverige vid en världskonflikt kommer att ligga i operationernas väg. Den uttrycker en
förmodan, att svenska folket skall komma till insikt om de förpliktelser det betydelsefulla militärgeografiska läget medför: »- – – it
may be that the Swedish people will devclop that sense of mission
which makes all difficult tasks worthwhile. – – -»
På några håll – även i vårt land – har som bekant den uppfattningen framförts, att bekämpningen av fiendens hemland genom flyg
och fjärrvapen redan är den betydelsefullaste krigföringsformen
och att teknikens utveckling alltmer kommer att framhiiva detta förhållande. Invasion är enligt denna åsikt en föråldrad form av krigföring. Anfall och försvar skulle huvudsakligen föras med flyg, fjärrvapnen och andra tekniska hjälpmedel, medan armen skulle omvandlas till ett slags hemvärn och sjöstridskrafterna slopas så gott som
helt. De som tillmäta invasionsförsvaret större betydelse ha stämplats
som bakåtsträvare utan förståelse för teknikens framsteg och krav.
Den amerikanska kommitten har sökt tränga in i denna fråga, som
är avgörande för hur säkerhetsprogrammet och försvaret skall utformas, och har härvid rådfrågat många experter, såväl militä1· som
vetenskapsmän. Den uppfattning kommitten kommit till iir följande.
Utnyttjandet av atomenergin har gett oanade möjligheter att åstadkomma massförstörelse. Bakteriologiska och kemiska stridsmedel med
fruktansvärd verkan ha tillkommit. Ännu kan man likväl inte utsläcka tiotals miljoner liv på en natt genom att skjuta ut över oceanerna tusentals jätteprojektiler, i vilka atomenergien utnyttjas som
588
Dagens frågor
HJH’iingmedel eller som äro laddade med andra förstörelsebringande
medel. De vetenskapsmän och militärer, som kommissionen hört, äro
fast övertygade om att ett dylikt tryck-på-knappen-krig inte är möjligt inom den framtid man nu kan se framför sig. Fjärrvapen med
riickvidder över polarområdena och världshaven komma sannolikt
inte att vara fiirdiga för anviindning inom nästa 10-årsperiod. Enligt
någras åsikt kan detta slags krig kanske vara en verklighet inom
25 år. Även med denna begränsning tillsvidare av teknikens möjligheter blir dock kriget fruktansvärt.
Redan nu kan flyget utföra anfall över oceanerna eller över polarområdena. Augrivaren kommer att eftersträva överraskning av typ
Pearl Harbor. Om USA blir angripet, kan första anfallsdagen resultera i att genom flyg och kanske iiven genom från fartyg avskjutna
fjiirrvapen ett dussintal av de största städerna förstörs, de viktigaste
produktionscentra lamslås och stora skador anställas på kommunikatiommätet. Varje del av landet, varje stad, varje fabrik, varje gård,
varje invånare kan bli utsatt för fiendens angrepp. Det effektivaste
försvaret är att sjiilv anfalla. Därför bör USA hålla stående stridskrafter i hög beredskap – främst en luftens slagstyrka – som omedelbart kan sätta i gång ett våldsamt motanfall med om möjligt ännu
större kraft iin angriparen utvecklat.
Anfallen genom luften med tunga bombplan eller fjärrvapen komma
dock trots Bin förödande verkan inte att ensamma avgöra kriget.
Inte ens USA kan med säkerhet frambringa så många atombomber,
att de räcka till för att betvinga en mäktig motståndare. Det kan
även bli vanskligt att använda sådana bomber om en makt genom ett
plötsligt anfall tager västra Europa. Atombombanfall mot angriparens baser där skulle förinta miljoner människor, som äro USA:s
bundsförvanteer och som hoppas på dess hjälp. Samma hänsyn måste
tagas, om en utomstående makt sätter sig fast på de amerikanska
kontinenterna. Kommitten påpekar dessa begränsningar inte för att
förringa viinlet av atomenergiforskningen utan endast för att framhäva, att några luckor inte kunna lämnas i försvarsorganisationen.
Trots all förödelse, som bekämpningen genom luften kan åstadkomma,
kommer det slutliga avgörandet att falla genom invasion av fiendens
territorium. Härvid komma teknikens alla hjälpmedel att utnyttjas,
främst lufttransport av invasionsstyrkorna. Luftinvasionen kan bli
särskilt framgångsrik, om den kommer strax efter det inledande
angreppet med flyg eller fjärrvapen och utnyttjar den första förvirringen och oredan.
I de strider, som följa på luftangreppept, blir behovet av personal
så stort, att det ej kan täckas av värvade styrkor enbart. Många män
behövas i civilförsvaret, för att bekämpa sabotage och upprätthålla
ordningen. Många miin erfordras för att avslå en invasion, som kan
ske i jätteskala och sättas in mot vilka områden som helst. Många
miin erfordras för att taga och hålla anfallsbaser samt för att invadera
och ockupera fiendens land. Dessa män måste finnas utbildade vid
krigets början. Kriget i atomåldern kräver mer än någonsin att den
personella värnkraften helt uttas, d. v. s., att allmän värnplikt tilläm- 589
Dagens frågor
pas redan i fredstid. Den blir den såväl effektivaste som billigaste
grunden för försvaret.
Kommittens slutsats blir sålunda, att ett framtida krig kommer
att föras såväl med flyg och fjärrvapen som genom invasion och att
varje vapenför man måste utbildas i vapnens bruk.
Kommittens säkerhetsprogram innehåller sex huvudpunkter.
Första villkoret för USA:s säkerhet och grundvalen för alla militära åtgärder är ett starkt, enat, upplyst folk med god andlig och
kroppslig hälsa. Dessa uttryck för demokratins kraft bli enligt kommittens åsikt av mycket stor betydelse inte blott för amerikanarna
själva utan även för alla dem som hotas av totalitära systems maktutveckling.
Det andra villkoret är en effektiv och enhetligt ledd underrättelsetjänst. Denna blir enligt kommittens uppfattning av särskild betydelse för en fredsälskande demokratisk stat, eftersom åtgärder mot
ett hotande anfall där ta längre tid än i en totalitär stat.
Det tredje villkoret är en omfattande forsknings- och försöksverksamhet, som skall säkerställa USA:s försprång på det tekniska området och skapa effektiva vapen, överlägsna motståndarens.
Den fjärde punkten på säkerhetsprogrammet är en industri, i stånd
att skaffa fram vapen och annan utrustning åt stridskrafterna. Industrins mobiliseringsförberedelser kunna enligt kommittens åsikt bli
avgörande för utgången av kriget. Kommitten framhåller också, att
försvarsåtgärder mot anfallen från luften bli av utomordentlig betydelse. Industrin måste spridas ut och delvis förläggas under jorden.
Den femte punkten på programmet – som redan berörts – äro
stående, värvade stridskrafter, främst flyg, som äro försedda med
de effektivast tänkbara vapen och som omedelbart kunna möta ett
anfall och slå tillbaka. De militära styrkornas verksamhet till lands,
til sjöss och i luften måste enligt kommittens åsikt samordnas; de
äro att betrakta som en enhet, vilken bör stå under enhetlig ledning.
Den sjätte och måhända mest omvälvande punkten på programmet
är den allmänna värnplikten, genom vilken huvuddelen av stridskrafterna uppsättas.
Om värnpliktens utformning har kommitten haft överläggningar
bl. a. med representanter för undervisningsväsendet, socialvårdande
institutioner och hälsovården. Som förut nämnts bör enligt betänkandet värnplikt gälla för varje manlig medborgare i USA. Så långt
möjligt är vill man även inordna kvinnorna i försvarsmakten och
produktionen. Man anser emellertid, att för kvinnorna frivillighet
är en lämpligare rekryteringsgrund än värnplikt. Av flera skäl böra
de värnpliktiga fullgöra sin utbildning tidigt och kommitten föreslår, att tjänstgöringen i USA – liksom i Sovjetunionen och Storbritannien – skall börja vid 18 års ålder.
Utbildningstidens längd har diskuterats åtskilligt såväl inom som
utom kommitten. De skiljaktiga intressena söker kommitten jämka
samman genom en kompromiss, där den enskilde får möjlighet att
välja mellan olika alternativ. I princip föreslås den tid, som på grund
590
Dagens frågor
av krigserfarenheterna anses vara ett mm1mum i de flesta länder,
nämligen ett år -inte sex månader som det på sina håll uppfattats.
Utbildningstiden indelas i två skeden. Under det första skedet, som
omfattar sex månader, meddelas grundläggande utbildning, som dock
inte anses vara tillräcklig för att den värnpliktige skall vara användbar vid mobilisering. Han får därför efter de första sex månaderna
välja att fullgöra andra skedet antingen genom ytterligare sex må-
naders sammanhängande utbildning eller genom att ingå i National
Guard – den vid sidan av den reguljära yrkesarmen befintliga frivilliga armeorganisationen – eller i olika reservformationer för att
där få en utbildning fördelad på en längre tidsrymd men av motsvarande effektivitet- t. ex. en månad per år under sex års tid. De som
så önska kunna även efter de första sex månaderna fullgöra sin
återstående tid genom att ta anställning vid de värvade stridskrafterna. Kommitten är liksom de militära myndigheterna av den uppfattningen, att kostnaderna för allmän värnplikt äro bortkastade, om
utbildningstiden blir kortare än ovan angivits. Varje år skulle 750,000
-900,000 värnpliktiga utbildas.
Det säkerhetsprogram, som den amerikanska värnpliktskommitten
framlagt, håller delvis redan på att förverkligas. Här må blott framhållas den intensiva forsknings- och försöksverksamhet, som äger
rum inom alla delar av det militära och militärtekniska området,
likaså den omfattande krigsindustriena planläggningen, den effektiviserade underrättelsetjänsten och det steg mot enhetlig ledning
av försvarsmakten, som togs i somras. Med hänsyn till det amerikanska folkets inställning måste mycket starka skäl kunna anföras
för att det skall vara villigt att i fred påtaga sig värnpliktens börda.
Mycket tyder dock på att utsikter finnas för en positiv lösning även
av värnpliktsfrågan.
Det är givet, att en stormakts försvarsprogram delvis måste utformas efter helt andra grunder än en liten stats. Den senare är inte i
stånd att tillämpa vedergällningsprincipen, på vilken USA:s säkerhetsprogram till stor del är baserat. Offensiven kan inte vara grundtanken i dess strategi. l<~tt gemensamt krav är dock att folkets värnkraft skall kunna uttagas och att militärutbildningen skall vara effektiv. Detta krav framträder med än större skärpa i ett litet land,
som ligger i skärningslinjerna mellan olika kraftfält och som måste
räkna med att i krig bli invaderat av en överlägsen motståndare.
Anders Kjellgren.
Hur många äro Sovjets I samband med Sovjetunionens 30-årsjubileum
tvångsarbetare? levererades kaskader av siffror om vår östra
grannes materiella utveckling. Siffror äro överhuvud taget den teknokratiskt och gigantistiskt anlagda sovjetstatens liv. När planhushållningsministern Vosnesenskij presenterade den fjärde femårsplanen för Högsta Sovjet, så nästan dränkte han sina halvtannat tusen
åhörare i siffor. I de officiella publikationerna till jubileet slog denna
sifferfetischism ut i fullaste blom: kreatursstocken, riils, kilowatt, sko- 591
…. ‘
Dagens frågor
lor etc. etc. redovisades nästan på bråkdelen. Det var bara ett som
saknades: statistiska uppgifter också om människorna.
Man vet faktiskt inte, hur mycket folk som dväljes bakom jiirnridån. Säkerligen är det ett benigt problem att hålla reda på dem
alla, hur minutiöst sorgfällig den polisiära övervakningen än är.
Givetvis måste kriget, förödelsen och demobiliseringen ha ställt till
ett kaos. Särskilt under demobiliseringen, då de hemvändande fingo
förmånen av ett slags system med fribiljetter, lär ett otroligt trassel
ha uppstått; järnvägarna överbefolkades, ty soldaterna ville passa
på att göra en gratis turistisk sväng åt Sibirien eller Ural till, innan
de återvände till vardagens mer eller mindre trista enahanda.
Redan på 30-talet skaffade folkräkningen sovjetstyret stora bekymmer, och en folkräkning – 1937 års – måste som bekant helt enkelt
kasseras, vare sig resultaten visade sig alltför otillförlitliga eller
inte stämde med Josef Stalins antinymalthusianska föreställningsvärld. År 1939 företogs en ny census, och dess resultat ha delvis publicerats. Men många väsentliga siffror kungjordes aldrig, och således
kunde så elementära fakta som födelse- och dödlighetsprocenten
aldrig klart fastställas. Mycket betecknande för osiikerheten vid bedömandet av det väldiga materialet var debatten i Svensk Tidskrift
1943 mellan professor Carl-Eric Quensel och kand. C. H. af Klintberg,
vilka i flera väsentliga avseenden drogo olika slutsatser om de stora
talens rätta innebörd och den sovjetryska befolkningsrörelsens verkliga förlopp.
Denna ovisshet lever alltjämt kvar. Det officiella Sovjetryssland
gör veterligen heller ingenting för att lyfta på förlåten. Måhända
vet man inte mycket mera innanför än utanför gränserna. Det vore
emellertid i sanning en besynnerlig planhushållning, om vid kalkylerandet en så grundväsentlig faktor som storleken av konsumentmassan vore obekant. Det vore en ny bekräftelse på att det inte är
människan utan maskinen, som intar högsätet i Ryssland.
Enligt folkräkningen den 17 januari 1939 utgjorde folkmängden i
Sovjetunionen 170,467,186, varav nära 89 milj. kvinnor och inemot 82
milj. män – således ett fantastiskt kvinnoöverskott, vilket uppkommit bl. a. genom de större farorna för männen till följd av krig, revolutioner, politiska processer och deportationer etc. Ett år senare
beräknades folkmängden ha stigit till inemot 174 milj. Sedan dess
har folkmängden påverkats dels av kriget direkt eller indirekt, dels
av de territoriella utvidgningarna. På det gamla Nationernas Förbunds uppdrag har Frank Lorimer vid Princetons universitet i fjol
utgivit ett digert verk, »The population of the Soviet Union; History
and Prospects», där med stöd av en väldig litteratur försök gjorts
att beräkna Sovjetbefolkningen efter kriget; David D. Dallin har i
sin bok »Rysslands verkliga ansikte» haft tillfälle att 1944 ta del av
Lorimers manuskript i en tidigare upplaga. Lorimer beriiknar krigsförlusterna till ungefär 20 milj. människor, varav cirka 12 milj. män
och 8 milj. kvinnor. Av de 20 milj. hänför han 6 milj. till uteblivna
födslar, medan de återstående representera krigets direkta offer. Lägges härtill efter vederbörliga avdrag för krigsförluster folkmängden
592
·…-••..
Dagens frågor
i de nya, införlivade områdena – vilka före krigets förändringar
rymde minst 22 milj. – kommer Lorimer till det resultatet att Sovjetunionen 1945 sammanhöll 188 milj. miinniskor.
Dessa siffror äro dock inte de enda offerterna. Sålunda kan det
nämnas, att folkmängden i juli 1941 – alltså vid tiden för det
tysk-ryska krigets utbrott – i Ernest J. Simmons samlingsarbete
U S S R (New York 1947) beräknas i den då utvidgade unionen till
202 milj.; författaren har utan egentliga verifikationer kommit till
det resultatet, att både folkökningen i det ursprungliga unionsområdet sedan den 17 januari 1939 och folkmängden i de införlivade
områdena – Balticum, östra Polen, Bessarabien etc. – var större än
I~orimer utgått ifrån. David D. Dallin synes – likaledes utan någon
klarläggande beräkning – uppskatta den nuvarande Sovjetunionens
befolkning 1946 till 190 milj., trots en hög uppskattning av förlusterna
under kriget. (I Tidens kalender för åren 1946 och 1947 uppges folkmängden – specificerad för de sexton unionsrepublikerna – till 193,7
resp. 193 milj.; oeh samma siffra (»beräknad») möter också hisaren
av statistisk Arsbok för 1947; det vill dock synas som om bägge dessa
källor åsyfta folkmängden 1939 inom Sovjetunionens nuvarande territorium.)
Utgår man ifrån att den av Lorimer för år 1945 omsorgsfullt beräknade sovjetryska befolkningssiffran 188 milj. är sannolik – enligt
vissa källor skulle den snarast ligga för lågt än för högt – är det
av intresse att jiimföra denna med den officiella valstatistik, som
publicerats rörande röstberättigade och valdeltagande vid valen till
Högsta Sovjet den 13 februari 1946. De röstberättigade redovisas där,
likaså de röstande vid valen både av unionssovjeten och nationalitetssovjeten, och tillhopa uppgingo de röstberättigade till 101,717,686
personer. Det kan möjligen vara av intresse att återge de officiella
siffrorna för var och en av de sexton unionsrepublikerna, liksom det
registrerade deltagandet vid valet till unionssovjeten; deltagandet
differerade något vid valen till de bägge kamrarna, men skillnaderna
voro obetydliga. (Man lägger f. ö. miirke till att de för regimen
sämsta talen noterats i de baltiska sovjetrepublikerna, de högsta
däremot förstås i Stalins hembygd Georgien.) Siffrorna tiro hämtade
nr Nyheter från Sovjetunionen (1946, nr 19):
Unionsrepublik
Ryska SFSR …………….. .
Ukrainska SSH ………….. .
Vitryska SSR …………… .
Aserbeidjanska SSR ……… .
Georgiska SSR ………….. .
Armeniska SSR …………. .
Antal röstberättigade
56,851,348
20,613,669
4,043,284
1,420,360
1,941,151
643,733
Valdelta- Röster för
gande i % >>kommunisav röstbe- tornas och de
rättigade partilösas
vid valet block>> i %
till unionssovjeten
99,86
99,84
99,83
99,94
99,93
99,90
av avgivna
röster
99,22
99,08
99,37
99,72
99,90
99,71
593
…..
Dagens frågor
Turkmeniska SSR ……….. .
Usbekiska SSR ………….. .
Tadsjikiska SSR ………… .
Kasakiska SSR ………….. .
Kirgisiska SSR …………. .
Karelsk-Finska SSR ……… .
Maldaviska SSR …………. .
Litauiska SSR …………… .
Lettiska SSR ……………. .
Estniska SSR ……………. .
622,843
3,106,589
725,536
3,302,139
778,951
210,011
1,294,667
1,387,951
1,248,411
770,899
99,83
99,90
99,97
99,90
99,81
99,93
99,76
91,78
99,16
98,71
99,74
99,79
99,80
99,56
99,54
99,43
99,62
95,38
98,81
94,59
Vilka ledtrådar kunna dessa officiella siffror ge vid beräkningen
av Sovjetunionens folkmängd i februari 1946~ För att komma fram
denna väg måste man känna åldersfördelningen i Sovjetryssland.
Härvid bör först erinras om att rösträtt tilldelas alla som fyllt 18
år. Diskvalificerade från rösträtt skola enligt författningen blott de
vara, som äro sinnessjuka eller av domstol blivit fråndömda rösträtten; vallagen utfyller icke närmare dessa stadganden. Röstlängderna
göras enligt vallagen upp inom två månader före valet, och äro alltså
– åtminstone i teorien – på höjden av aktualitet. Visserligen kan
man räkna med naturliga svårigheter kort efter kriget att få längderna så kompletta, att de omfatta hela den röstberättigade befolkningen, men å andra sidan torde medborgarna hysa fruktan för repressalier, om de inte möta upp på valdagen, varför det kan antas
att de själva äro måna om att medverka till att bli upptagna i röstlängderna. Tilläggas må, att vallagen innehåller utförliga stadganden om röstning vid armen, flottan och flyget.
Lorimer har på basis av 1939 års folkräkning och supponerade krigsförluster utfört en beräkning av årskullarna år 1945 för Sovjetrysslands förkrigsområde. Enligt denna beräkning skulle de fem yngsta
årgångarna utgöra 18,3 milj., årgångarna 5-9 år 21 milj. och årgångarna 10-14 år 16,4 milj. (De låga talen för den sistnämnda gruppen
avspegla nödåren och nativitetsnedgången i början av 1930-talet.) För
åldersgruppen 15-19 år kommer Lorimer till 19,4 milj.; med hänsyn
till födelsetalen under 1920-talets senare hälft kunna därav mellan
11 och 12 milj. antas falla på de tre årgångarna under 18 år. Detta
gör för förkrigsterritoriet c:a 67 milj. eller ungefär 40 Ofo av den befolkning a 169 milj., som Lorimer angett som sannolik i denna del av
Sovjetunionen år 1945. Om man för de införlivade områdena skulle
räkna med en lika hög andel av totalbefolkningen för gruppen 0-17
år – med all sannolikhet är denna andelsiffra i· dessa krigshärjade
zoner dock för hög – skulle man komma upp till ungefär 9 milj.
Tillsammans skulle alltså de år 1945 minderåriga ha utgjort ungefär
76 miljoner, eller troligare omkring 75 milj. Läggas dessa underåriga
till de officiellt redovisade 101,7 milj. röstberättigade, skulle Sovjetunionens totalbefolkning, med avdrag för de från rösträtt på grund
av sinnessjukdom eller domstolsutslag diskvalificerade, 1945/1946 ha
uppgått till c:a 177 milj. (Det beräknade talet för åldersgrupper 0-17
år är här angivet för år 1945, medan valstatistiken avser 1946; san- 594
Dagens frågor
nolikt borde den förra siffran höjas något obetydligt för att bli fullt
jämförbar, men å andra sidan började röstlängderna för 1946 års val
uppgöras i slutet av 1945; från denna eventuella, mindre betydelsefulla diskrepans vid jämförelserna torde man därför i detta sammanhang kunna bortse.)
Vi återgå till utgångspunkten. Enligt Lorimer skulle hela den
sovjetryska befolkningen år 1945 kunna beräknas till 188 milj. och
enligt Dallinn år 1946 till 190 milj.; vi ta härvid inte i betraktande
de uppgifter, som skulle tyda på att befolkningssiffran vid denna tid
bör taxeras ännu högre. Skillnaden mellan dessa Lorimers och Dallinns i stort sett samstämmiga siffror och de 177 milj., som vi ovan
räknat fram som summan av de underåriga och de officiellt röstberättigade, blir 11 a 13 milj., här avrundat till 12 milj. Hur skall
denna ansenliga differens förklaras~
Den kan till dels bero på att röstlängderna inte äro fullständiga;
som tidigare framhållits kan det dock antas, att sovjetmedborgarna
av omtanke om sitt eget bästa medverka till att inmatrikuleras i
längderna. En annan förklaring kan vara, att även Lorimer och
Dallinn trots att de varit försiktigare än andra källor räknat folkmängden för högt; var 1939 års folkräkning riktig förefaller det dock
mindre antagligt, att deras kritiska framräkningar skulle kunna vara
nämnvärt för höga, såvitt de inte snarare äro för låga. Vidare kan
det tänkas, att åldersgruppen 0-17 år av Lorimer beräknats för lågt;
i hans siffror äro dock inlagda avsevärda förluster i de yngre årsgrupperna både direkt genom kriget och indirekt genom uteblivna
födelser, och i själva verket är det även med beaktande av de stora
krigsförlusterna särskilt bland vuxna män en fantastisk siffra att
tänka sig, att de underåriga uppgå till cirka 40 Ofo av totalbefolkningen; Lorimers beräkningar av de yngre åldersklassernas storlek
hålla sig f. ö. mycket väl inom ramen för de uppgifter om antalet
lärjungar i den sjuåriga folkskolan och mellanskolorna under den
nya femårsplanen, som Vosnesenskij lämnade i sin ovannämnda
expose; f. ö. skulle detta tal – 31,s milj. – trots den stora nativiteten
under 1930-talet vara lägre än motsvarande antal skolbarn enbart
inom förkrigsterritoriet år 1937 (33 milj.) enligt uppgifter i det på
Tidens förlag utgivna stora samlingsverket »Ryssland i bild» (band
II, sid. 890).
Det återstår ytterligare en förklaringsgrund: de 12 miljonerna representera måhända helt enkelt medborgare, som förvägrats rösträtt.
Då det inte gärna är tänkbart att de sinnessjuka jämte de av domstol
individuellt till rösträttsförlust dömda kunna fylla hela detta stora
tal, går tanken till tvångsarbetare och deporterade. Komma dessa
verkligen i åtnjutande av rösträtt? Deras öde har ingående och
skrämmande skildrats särskilt i det ovan citerade arbetet av Dallinn;
diir katalogiseras en lång rad av tvångsarbetsläger utan att förteckningen enligt författarens påstående gör anspråk på fullständighet.
Någon taxering av de deporterades sammanlagda antal gör Dallin
ej men i mer eller mindre tillförlitliga presstelegram har talet uppgivits till 10 a15 milj. människor. Dallins skildring överensstämmer i
40-47854 Svensk Tidskrift 1947 595
..: -.
Dagens frågor
så måtto med andras, att de deporterade minst av allt åtnjuta ställningen som fullvärdiga medborgare. Trots stalinkonstitutionens och
vallagens hyperdemokratiska liberalitet vore det med andra ord en
stor överraskning, om dessa människor skulle vara i okvald besittning av full medborgarrätt. I detta sammanhang kan även den i
Svensk Tidskrift, årgång 1947 häfte 2, införda uppsatsen »Ryssarna i
Baltikum», bringas i erinran. Enligt den initierade skildring av årets
republikval, som där förekom och som på sin tid väckte uppmärksamhet både i Sverige och utlandet, skulle litauer i hundratusental
ej ha införts i röstlängden av politiska skäl. Åven utan deportation
skulle alltså rösträtten förvägras medborgare, som ej betraktas som
pålitliga eller »rättsinniga».
Givetvis ligger det många felkällor i de beräkningar, som ovan
citerats eller gjorts. Av brist på klarläggande uppgifter nödgas man
dock hålla sig till sannolikhetsberäkningar. Och dessa ha sammanställts med stor försiktighet samt hållits hela tiden så att säga i
underkant. Vare sig den ovan redovisade resten är större eller mindre
än 12 milj., kvarstår det dock en betydande rest, som kräver sin förklaring. Och slutsatsen blir härvid, att rösträtten i Sovjetunionen
trots författningsändringen 1936, som utan alla hämningar skulle ge
det ryska folket världens mest demokratiska valrätt, uppenbarligen
alltjämt, ehuru på annat sätt än före 1936, är föremål för mycket betydande inskränkningar, vilka betingas av politiska skäl. Och tydigen gå dessa rösträttsrestriktioner i främsta rummet ut över tvångsarbetare och deporterade. Det finns en besynnerlig samstämmighet
mellan storleken av den här framräknade resten – 12 milj. – och
de uppgifter om tvångsarbetarnas och deporterades mängd, som förekommit i pressen. Samstämmigheten kan vara ett tillfälligheternas
eller felkällornas verk. Men den kan också vara indicerande.
Elis Håstad.
Ungersk självprövning efter Efter Ungers nya »Trianonfred», varigelandets nya stympning. nom landet frånkänts alla de territoriella
vinster som gjordes under det andra världskriget och samarbetet med
»axeln» har en talesman för det stora småbrukarpartiet i tidskriften
»Valasz» (Svaret), dr Istvan Bibo, skildrat stämningarna inom det
ungerska folket. Skildringen intresserar främst med hänsyn till den
självrannsakande öppenhet, varmed Ungerns nuvarande öde konfronteras med Ungerns sentida historia. Här nedan göras några utdrag.
(översättningen är gjord av dr Calman Pandy, Stockholm.)
»Vad avgjorde till sist alla beslut, som berörde Ungerns olösta problem, ungrarnas framtida läge och Östeuropas konsolidering i allmänheU Endast och allenast det faktum, att de allierade och de övriga
staterna för ögonblicket delat upp sig i två rivaliserande maktgrupper. Alltefter förtroendekrisernas växlingar ha fredsslutets alla konkreta frågor förryckts åt det ena eller andra hållet. Spänningen
mellan dessa båda grupper har alltifrån konferensen i Potsdam gjort
det omöjligt att hålla fast vid några som helst principiella utgångspunkter för fredssluten. skräcktyngda och förgiftade situationer ha
596

Dagens frågor
avgjort alla svävande spörsmål, vilkas lösning ej är förknippad med
maktbalansen. Monströsa lösningar, som formligen dröpo av skadliga framtidsförvecklingar, utbasunerades som fantastiska resultat
enbart därför att de stora händelsevis kunde förmå sig att enas om
dem. Den rumänsk-ungerska gränsfrågan avgjordes på några minuter på en utrikesministerkonferens, vars enda problem var att
camouflera det fullständiga fiaskot i alla de centrala frågorna genom att åstadkomma några lösningar av andraplansspörsmåL Ändå
är det självklart att denna fråga på fem minuter endast kunde lösas
med Trianangränsen som utgångspunkt; för vilken som helst annan
välöverlagd gräns hade minst 40 a 45 minuter behövts.
När den allmänna opinionen i Ungern gång på gång återvänder
till frågan om det omedelbara ansvaret för fredsslutet, beror detta
på att det helt enkelt inte kan finna sig i det oerhört nedslående skådespel, som fredsförhandlingarna erbjudit. Läget är detsamma som
1919. Trots att det kausalt sett var solklart att ur ungersk synpunkt
Tisza och hans politiska garnityr bar det primära ansvaret för Trianonfreden, genom att i alla väder och tvärt emot landets uppenbara
livsintressen bevara troheten mot Habsburgsmonarkien och det tyska
förbundet, föreföll det dock mycket enklare och mer övertygande
att göra demokraten Mihaly Karolyi till syndabock för de demokratiska världsmakternas häpnadsväckande ytliga och oansvariga fredsmakeri. I dag hotas landet av en liknande association. – – –
Att framtidens dom över fredssluten kommer att bli en förkastelsedom är självklart även frånsett den ungerska fredstraktaten: världsmakterna ha just i fredens mest avgörande frågor manövrerat in
sig i sådana beträngda situationer, ur vilka det kommer att bli mycket svårt att finna en utväg. Det sätt varpå man anammat den hitlerska uppfinningen att ensidigt förflytta befolkningen, det vimsiga
refererandet till ömsom principer, ömsom principlöshet, kommer inom
kort att fördömas av hela världsopinionen och vålla svåra samvetskriser.—
Det har länge ordats om att i Östeuropa demokratiseringen varit
svårast att genomföra i Ungern. Obestridligt har landet i detta avseende – på ungefär samma sätt som Polen -det svåraste utgångsläget
med hänsyn till de sociala förutsättningarna. I länderna väster om
Ungern har en mera kraftigt utvecklad borgarklass och en högre
grad av industrialisering garanterat en demokratisering socialt och
ekonomiskt. I de östliga och sydliga länderna återigen har överskiktets tunnhet och en till övervägande del ur folkets breda lager
framgången intelligentsia erbjudit möjligheter till demokratisering.
I Ungern är läget svårare ur båda synpunkterna; detta är ett oförnekligt sociologiskt faktum. Det är dock fullständigt felaktigt att
av detta härleda moraliska konsekvenser och använda det som motivering för fredsslutets ohållbara bestämmelser. Detta vore att medvetet försvåra Ungerns demokratiseringsprocess. Man får inte glömma
att Mihåly Karolyis demokratiska ungerska republik föll på den
omständigheten att ententens fredsvillkor publicerades och att Karolyi endast hade proletariatets krafter att ty sig till, när det gällde
597
-.-.
Dagens frågor
att bjuda motstånd mot fredsvillkorens absurditeter. Som kompensation för att ha tvingats skriva under vad Karolyi nekade, fick
Horthyregimen uppträda som fredsslutets gisslan. Och under tiden
förkunnade Karolyi, att den av reaktionen närda irredentismen bildade en större fara än alla orimligheter i fredstraktatens territoriella
bestämmelser. Allt detta ändrar dock ingenting i det faktum, att den
demokratiska ungerska republiken av 1919 skulle ha haft helt andra
framtidsmöjligheter, om den erbjudits bättre fredsvillkor än de som
framlades ‘i Trianon.
I dag föreligger identiskt samma situation i förhållandet demokrati
-fredsslut som år 1919. Varenda illvilligt framforcerad fördel, som
Tjeckoslovakien tillskansar sig i territoriellt avseende eller i folkförflyttningsfrågor, blir till ett hotande hinder tvärs över den väg som
leder mot Ungerns demokratisering. Hela förfarandet har en melodramatisk atmosfär, precis som när barnamörderskan dömes av den
som bragt henne i olycka. – – –
I territoriella frågor har demokratin ett enda direktiv, självbestämmanderätten. Man kan låta bli att åberopa sig denna rätt, men
det kan knappast verka seriöst, när man med demokrati motiverar
att befolkningen av ett område inte skall få höra dit den vill. Då är
det ärligare att öppet erkänna klara och enkla maktpolitiska utgångspunkter. Sanningen är att när det gäller demokratiens moraliska
innebörd så ha alla de små östeuropeiska folken, däri naturligtvis
även Ungern inbegripet, långt till de ideal av saklighet, måttfullhet
och känsla för rättvisa, som förverkligats av en eller annan av de
nordiska staterna: Danmark i 1919, då det även när det gällde områden, som både språkligt och historiskt hörde till Danmark endast
var villigt att övertaga dessa efter folkomröstning; Sverige vid sin
eleganta skilsmässa från Norge. I de mellan- och östeuropeiska områdena har det aldrig förekommit att något land när det gällt den
nationella makten eller fåfängan så helhjärtat dragit konsekvenserna
av de demokratiska principerna. Där var såväl entusiasmen för demokratien som den ivriga anpassningen till fascismen alltid organiskt
förknippad med det territoriella byte, som man var rädd om eller
hoppades på. Alla de små östeuropeiska folken stappla fram på den
politiska moralens sluttande plan. I vissa lyckligare historiska ögonblick kan något av dem nå en viss upphöjelse: polackerna i början
på adertonhundratalet, ungrarna i sin frihetskamp 1848, tjeckerna
under Masaryks demokrati, jugoslaverna under det stora befrielsekriget mot fascismen. Men ögonblickets storhet är kort, det feodala
Polen, Ungern efter förlikningen med Habsburg och de tjeckoslovakiska imitationerna av nazismens koncentrationsläger visa den
sorgliga återgången till den östeuropeiska splittringens allfartsvägar.
I grund och botten äro dessa folk varandra mycket lika, om de så
höja demokratiska eller fascistiska förtjänsters klubbor mot varandra. Fastän orden demokrati och fascism även här äger en viss
grad av sin europeiska innebörd, bära de ändå alltid prägeln av
makt: till vad och mot vem de kunna brukas! Den sanna demokratin
och den sanna pacificeringen kunna aldrig göra sig gällande bland
598
Dagens frdgor
dessa folk förrän de samfällt upptäckt sin gemensamma förnedring. Att
den ungerska demokratin har större hinder att bekämpa och att inga
vinster locka på vägen innebär en säregen och kontradiktatorisk
möjlighet för densamma: möjligheten av en genom svårigheter beprövad och fast grundad demokrati i Östeuropa. – – –
De gräsligaste, mest hårresande gärningarna föröva människorna
inte när de släppa lös sin naturliga bestialiska vildhet. Denna rasar
ut ganska snabbt. De gräsligaste brotten förövar människan när
hon av vissa skäl anser sig vara i fara och samtidigt av någon anledning anser sig moraliskt berättigad, frigjord från etiska hämningar eller rent av kallad och förpliktad att bestraffa andra. Då
lägger hon bort all skamkänsla, kan vara blodtörstig bortom alla
gränser av fysiskt äckel och visa sig obönhörlig i situationer, där
inte blott s. k. bestialiskt grymma människor utan även stenarna
skulle vekna.
När människorna på ömse sidor av gränserna komma att inse detta,
kan man tyvärr inte profetera om. Men i Ungerns fall bör det leda
till dubbla konsekvenser. Ungern bör bevara hela intensiteten av
sin nationella skuldkänsla och botfärdighet, men samtidigt bestämt
och otvetydigt fastslå, att dessa känslor gäller mänskligheten i gemen,
ej tjeckerna, rumänerna eller slovakerna speciellt. De äro utrustade
med precis samma drifter som förlett ungrarna till vad de gjort.
Jugoslaverna äro kanske de enda, mot vilka Ungern verkligen har en
ogulden skamskuld. – – –
Ännu en sak. I samband med fredsförhandlingarna har gång på
gång även från ansvarigt håll formeln om det ensamma, övergivna,
isolerade Ungern lancerats. Denna övergivenhet är dock absolut inte
någon kosmisk, ödesbetonad eller konstitutionell egenskap; tvärtom
hänger den intimt samman med den lufttomma rymd av antipati,
som bildats kring landet och som till en del är Ungerns olycka men
till större delen dess brott. Ungern är inte övergivet därför att det
inte är omgivet av rasfränder, liksom dess slaviska grannar äro.
Ungern har både i det förflutna och i nuet så mycket gemensamt
med slaverna att ett inkopplande i den slaviska kulturella och politiska gemenskapen endast skulle bero på Ungern självt. I den gemenskapen är sedan länge en plats reserverad för landet och det är
endast en alltmer anakronistisk fördom som gjort att man fått för
sig att släktskapet med det förnäma turkiska ryttarfolket – som i
övrigt lugnt kan upprätthållas även i fortsättningen – lade hinder
i vägen för odlandet av de slaviska förbindelserna. Lika mycket
skada har vållats av den fatala tvångsföreställningen om den tyskungerska ödesgemenskapen gentemot slaverna- som förresten aldrig
helt slagit igenom i Ungern. -Ett tredje hinder var Palackys olycksaliga ide om att ungrarnas geografiska placering destinerade landet
att skilja nord- och sydslaver från varandra. – – –
Det ungerska folket inser sin djupa skuld och känner skammen
över de hemska, omänskliga gärningar, vilka även Ungern deltagit i
eller ej hindrat i sin egen ansvarighetssfär. Men inga som helst
grymheter av vem de vara må kunna rättfärdiga andras grymheter
599
Dagens frågor
och framförallt kunna fascisternas ogärningar under inga förhållanden tjäna som värdemätare och försvar för demokratiernas uppförande. Ungerska folket känner botfärdighet, inte inför dem som
härav vilja tillskansa sig moraliska tillgångar, utan inför sitt hedersamma historiska förflutna och inför en framtid, till vilken ljusare
förhoppningar med rätta böra knytas.
600
·…-._

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism