Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Den 11 febr. 1947.
1947 års riksdag Sedan vi nu välsignats med riksdag nästan året runt
har börjat. kan öppnandet av en ny lagtima riksdag inte bli
någon större händelse. Den avslutade höstriksdagen liksom flyter in
i den nya vinter- och vårriksdagen. Särskilt i denna tid, då de ekonomiska frågorna dominera fullständigt, blev remissdebatten trots
sin utsträckning endast en varitation av höstens många ekonomiska
träffningar mellan regeringsparti och opposition. Den kunde inte
gärna gestalta sig annorlunda. Den enda skillnaden var, att socialdemokraternas nu bättre kända skatte- och arvskonfiskationsplaner
gjorde uppgörelsen mellan regeringen och de borgerliga ännu intensivare än i höstas.
Regeringen sökte dämpa debatten genom att statsministern i första
och finansministern i andra kammaren inledde denna med att offentliggöra inbjudan till partiledningarna att överlägga med regeringen
om möjligheten att enas om åtgärder mot inflationsfaran. Inom parentes: en gång i tiden – vid 1917 års upprörda riksdag – utsattes
statsminister Hammarskjöld för mycket klander från vänsterhåll för
att han grep ordet först vid det tillfälle, då folkrepresentanterna
borde ha förtursrätt till ordet. Under hand hade oppositionspartierna
i år underrättats om regeringens önskan om samförståndsförhandlingar, och den ekumeniska inviten hade därför inte något större
nyhetsvärde eller tvingade oppositionens talesmän till någon hastig
omskrivning av anförandena.
Hur skall regeringens inbjudan tolkas1 I och för sig behöver den
inte utläggas såsom annat än en beredvillighet att vidga den partipolitiska frontlinjen i kampen mot den allt mer påträngande penningvärdeförsämringen och prisstegringen – uppgörelser mellan regering och opposition ha träffats förr, om också inte så ofta och så
markerat i Sverige som t. ex. i Danmark med dess många »krise-forlig» under mellankrigsåren. Partierna äro ju inte självändamål,
och de ha också accepterat inbjudan och sedermera haft sina konferenser. Men samtidigt måste det konstateras, att inbjudan helt visst
aldrig skulle ha utfärdats, om regeringen ansett sig ha utvecklingen
i sin hand eller varit i besittning av ett effektivt, genomarbetat antiinflationsprogram. Hela regeringens uppträdande under remissdebatten och därefter har tvärtom befäst intrycket att regeringen är
villrådig och tveksam ifråga om motgiftet och uppenbarligen till på
köpet är allt annat är ense eller åtminstone samspelt inför de överväldigande händelsernas tryck. De upprepade skatteolyckorna synes
ha tagit gadden ur hr Wigforss, vilken det tydligen gått djupt till
sinnes att i pressen ha behövt bli föremål både för moralisk kritik
69
Dagens frågor
och för tvivel ifråga om praktiska skatteförfattningsinsikter. Handelsminister Myrdal kastade, typiskt nog för honom, före jul mera
löst fram tanken på importreglering men desavouerades omgående
av de mäktigare i regeringen — detta hindrar dock inte, att handelsministern sannolikt berörde det snart kanske mest brännande av alla
våra ekonomiska problem, nämligen de utländska valutornas sinande
och den därav uppkommande svårigheten att importera och fylla
varubristen.
När detta skrives pågå ännu partiförhandlingarna, varjämte skattedebatten nästan fått karaktären av en folkrörelse mot regeringen.
Till vilket slut regeringen kommer kan ännu inte skönjas. Så mycket är dock klart, att dess prestige i hög grad minskats, trots partiets lilla röstökning i Fryksdalen vid det partiella omvalet där.
Det finns fog för undran om inte de maktmedvetna och maktlystna
krafter inom socialdemokratien, som sommaren 1945 lyckades spränga
samlingsregeringen, redan fått sitt lystmäte av regerande. Det saknades för halvtannat år sedan inte stämmor, som varnade för en
alltför snabb återgång till förkrigstidens partistrider innan övergångstidens med visshet oundvikliga och sant förtätade vedermödor
någotsånär övervunnits. Givetvis kan det hända, att en prissänkande
kris i t. ex. U. S. A. delvis kan hjälpa vår regering ur inflationsbekymren. Men vore det inte en ödets ironi, om det parti, som velat
monopolisera åt sig den jämna och fulla sysselsättningens politik,
skulle få sin räddning genom en vanlig kris av den gamla utdömda
ordningen och sedan dess egen planhushållning visat sin kraftlöshet
eller farlighen
Regeringsprogrammet i övrigt för vårriksdagen innehöll inte mycket annat än vad man väntat, t. ex. barnbidragen, åtgärder på det
bostadssociala området samt igångsättande av den rationella jorduppdelningen i anslutning till 27-mannakommittens betänkande. Däremot saknades några utfästelser om upprustning av universiteten eller
anordningar till förmån för deltidstjänst. Regeringen kunde också
glädja sig åt ökade statsinkomster, och »normal-budgeten» sprang
för första gången över en omslutningssumma av 4 miljarder. överskottet skall delvis användas till indragning av köpkraft. Men vad
förslå dessa ett par hundra miljoners sterilisering mot den miljardsiffra, som löneökningarna på den just nu hektiskt oroliga arbetsmarknaden representera i stegrad köpkrafn
Till remissdebattens poänger hörde, att statsministern äntligen gav
något klarare besked om sin mening angående kommunisterna än
han gjorde i höstas. Enhetspartitanken hade nu fått lämna rum för
ett kategoriskt och ganska hånfullt råd till kommunisterna att ge
upp och gå in i det stora partiet. Eftersom detta dock självfallet
blott är retoriska blomster utan något verklighetsunderlag står det
mesta i oklarheten mellan socialdemokrater och kommunister kvar,
och såväl i Stockholm som ute i landet tar sig det praktiska samarbetet mellan det demokratiska socialdemokratiska partiet och det
allt annat än västerländskt demokratiska kommunistpartiet nya och
ibland ganska intima former. Värdefullare var då exc. Erlanders
70
Dagens frågor
klara avståndstagande från agitationen för ett solidaritets-moraliskt förbud för arbetarna att prenumerera på borgerliga tidningar.
Men även härvidlag är påföljden eller efterlevnaden oviss.
Ånnu återstår det en svag möjlighet att partierna kunna samlas
kring ett program i de ekonomiska frågorna. Men annars kan horoskopet för 1947 års riksdag inte bli mer än ett: att det alltmer drar
ihop sig till politisk storstrid.
Goebbels’ förfalskning av Hinden- Den icke partibundna Berlintidburgs politiska testamente. ningen »Der Tagesspiegel», utkommande under amerikansk kontroll och med män som skriftställaren
Erik Reger och Weimarrepublikens demokratiskt redbare Reichskunstwart dr Edwin Redslob i redaktionen, publicerar ett uppseendeväckande vittnesbörd om den hänsynslösa förfalskning som den 1934
avlidne rikspresidenten von Hindenburgs efterlämnade papper varit
utsatta för. Åven om knappast någon mera omdömesgill person tvekade att genomskåda affären redan då dåvarande propagandaministern dr Josef Goebbels ett par veckor efter Hindenburgs död framträdde med ett den forne rikspresidentens s. k. politiska testamente
till förmån för rikskansler Hitler som efterträdare, kan aktstycket
i dag läsas med betydande historiskt intresse. Vi lämnar nu ordet
till »Der Tagesspiegel», som under rubriken »Det andra bedrägeriet:
Efter riksdagshusbranden Hindenburgs testamente» lämnar bl. a. följande kommentar:
»Alexander den store överlämnade på dödssängen sitt rike åt ‘den
värdigaste’. Också Hindenburg efterlämnade, som världen fick veta
den 16 augusti 1934, ett testamente. Han, som orubbligt agerade ‘fä-
derneslandets räddare’, emedan folket ville ha det så – även han
hade funnit ‘den värdigaste’. ‘Jag tackar försynen att den vid min
levnadsafton låtit mig uppleva timmen för mitt lands återhämtning.
Min kansler Adolf Hitler och hans rörelse har tagit ett avgörande
steg av historisk räckvidd fram till det stora målet att sammanföra
det tyska folket till inre enhet. Jag skiljes från mitt tyska folk i
den fasta förhoppningen att det, som jag längtade efter år 1919 och
som långsamt mognade ända till den 30 januari 1933, skall fortsätta
att mogna till att uppfylla och fullborda vårt folks historiska mission. Endast stegvis kunde de bojor, som stängde oss inne, senare
lossas.’ – Den som läste dessa meningar, måste till en början förvånas över den öppsnhjärtighet med vilken den tyska revanchepolitikens cynism ända från 1918 här avslöjades. Vidare måste han förvånas över den egendomliga blandningen av Hindenburgsk och Hitlersk fraseologi och fråga sig, om denna blandning på grund av den
korta tiden inte ännu riktigt lyckats, vem nu upphovsmannen var,
Hindenburg – eller Goebbels. Och den som kommit så långt i sina
funderingar måste sluta sig till att den ‘försyn’, som i detta sammanhang icke alls är något kristet utan ett hedniskt begrepp, tycktes
göra sin skyldighet en smula f ö r bra: denna ‘försyn’ hade ju låtit
riksdagshusbranden bryta ut just åtta dagar före de viktiga mars- 71
•’
Dagens frågor
valen 1933; och nu trollade samma ‘försyn’ till på köpet detta den
gamle Hindenburgs testamente på bordet, bara tre dagar före den
s. k. folkomröstning, som skulle göra Hitler till rikspresident!
Enligt ett meddelande från Deutscher Pressedienst har nu emellertid f. överste Miiller i en i en västtysk tidning publicerad artikel bekantgjort detaljer, som återföra det från all början i sagovärlden
hemmahörande »testamentet» till verklighetsbasis. överste Miiller på-
minner om att Goebbels, efter det Hindenburgs frånfälle officiellt
meddelats, förklarade: ‘Något testamente har icke hittats.’ Två veckor senare överbringade herr von Papen ett förseglat brev till Berchtesgaden, på vars kuvert det stod följande text: »Till det tyska folket och min kansler. Detta är mitt testamente. Detta brev skall genom min son överlämnas till rikskanslern.’ Sonen, den dåvarande
översten v. Hindenburg, påstod sig emellertid ha ‘hittat’ testamentet
först så sent som den 13 augusti. Då han senare, så berättar överste
Muller vidare, en gång blev tillfrågad av herr v. Oldenburg: ‘Har
egentligen Eder salig herr fader verkligen avfattat detta testamente
på föreliggande sättr svarade herr v. Hindenburg: ‘Därom kan jag
inte tala.’ Han teg, men han hade spelat sin roll, rollen av Marcus
Antonius: ‘Dort seht dies Pergament mit Cäsars Siegel: Ich fand’s
bei ihm, es ist sein letzter Wille.’ Och tyska folket betedde sig som
statisterna: »Wir wollen’s hören: lest das Testament!’»
Så långt »Der Tagesspiegel». Det är mer än ett statsvetenskapligt
kuriositetsintresse detta att närmare få veta omständigheterna kring
Hitlers inte bara uppstigande till makten utan även »legitima» tronbestigning efter den avlidne rikspresidenten v. Hindenburg. Anmärkningsvärt nog stipulerade Hitlerregimen redan den l aug. 1934 – en
dag före Hindenburgs död – lagen om sammanslagningen av rikspresident- och rikskanslerämbeten under lösenordet »Ein Reich – ein
Volk – ein Fiihrer», varpå Hitler efter »folkomröstningen» den 19
aug., som officiellt tillförsäkrade hans kandidatur nittio procent av
rösterna, axlade manteln som »Der Fiihrer und Reichskanzler».
Själva Hindenburgs roll vid Weimarrepublikens söndermalande
och den nya regimens hänsynslösa utnyttjande av den vid Hitlers
maktövertagande åttiofemårige rikspresidentens ödesdigra senilitet
är ju långt ifrån tillräckligt utforskade fakta i den tyska statskrisen. Just i samband med testamentförfalskningshistorien – ännu
ett graverande aktstycke i nyare tysk historia – kan ju påminnas
om att den f. kejserlige generalfältmarskalken von Hindenburg, som
år 1925 efterträdde socialdemokraten Ebert, Weimarrepublikens förste
rikspresident, då valdes med majoritet av tyska folkets högerorienterade och liberalkonservativa kretsar; men på våren 1932 återvaldes
han, efter en synnerligen aktiv insats av dåvarande centrumspolitikern rikskanslern dr Briining, såsom de lojala republikanernas och
icke minst socialdemokraternas kandidat under den ryktbara parollen
»Den som röstar på Hindenburg, slår Hitler!» Röstförsprånget mot
Hitler var ju ganska svagt. Emellertid blev ju Hindenburg på grund
av sin höga ålder och snart avtagande omdömesgillhet under republikens sista år ett lätt offer för allehanda intriger och påtryckningar
72
Dagens frågor
i sin närmaste omgivning. Tre personer ha redan ovan blivit omnämnda; alla tre spelade en ödesdiger roll bakom kulisserna och felorienterade den åldrige statsledaren i akt och mening att förmå honom störta det demokratiska statsvälde som han givit sin ed: hans
intime umgängesvän, den agrarkonservative ostelbiske lantjunkaren
Elard v. Oldenburg-Januschau, v. Papen som ju lyckades störta Briining och efterträdde honom, och så den egne sonen och tillika personlige adjutanten Herbert v. Hindenburg. Ryktbart blev ju de
bryska former, under vilka Hindenburg blott två månader efter sitt
återval avskedade sin trogne paladin Briining till förmån för v. Papen. Det skedde främst för att de tre redan nämnda personerna och
.andra för honom bestämmande och inflytelserika män i omgivningen
inbillat honom att Briining planerade ett slags »agrarbolsjevism». I
:själva verket hade den för övrigt djupt konservative centrumskanslern endast föreslagit en blygsam jordstyckning i vanlottade östpreus·siska områden, där den feodala godstypen Rittergutsbesitz – storgodsen sålunda- ännu dominerade. Den av Briining föreslagna åtgärden kunde endast i Tyskland av vissa grupper tolkas såsom på
något sätt revolutionerande – men Briinings störtande på denna
fråga visade endast en gång till med ohygglig skärpa, att Tyskland
i fråga om elementära demokratiska landvinningar och förnuftiga
agrarpolitiska åtgärder alltjämt stod långt efter många andra länder i Europa – trots »revolutionen» 1918.
G. Dallman.
Varkuta – Sovjets nyaste kol- Etthundrafemtio kilometer väster om
distrikt och förvisningsort. Urals norra utlöpare, Obdorskbergen,
och vid sammanflödet av floderna Petjora och Usa ligger Sovjetunionens nyaste koldistrikt Varkuta. Området genomskärs av 66:de
breddgraden och 57:de longituden och befinner sig i södra delen av
den väldiga och öde tundran Bolsjezemelskaja.
Ännu för fem år sedan var Varkuta ett fattigt och okänt jägar·och fiskarläge. I dag flyger dess namn på ryktets vingar över hela
:Sovjetunionen, också om detta rykte knappast tillhör det bästa. Den
tyska ockupationen av Donetsbäckenet med dess rika industri och
stora kolfyndigheter tvingade ryssarna att söka efter nya och för
fienden mindre lättåtkomliga malm- och kollager. Sökandet kom att
utsträckas ända till Ishavstundran, på grund av sin ödslighet och sitt
hårda klimat europeiska Rysslands mest ogästvänliga landsdel. Vid
Varkuta upptäcktes så ett mycket omfattande kolfält. För fyndighetens utnyttjande satte man genast i gång med för brytningen nödvändiga förarbeten. Däri ingick bland annat ett järnvägsbygge på
:900 kilometer, som i Solevarny vid floden Kama förenade Varkuta
med industriområdet kring Sverdlovsk. Att den nya kolfyndigheten
redan från början tillmättes en stor betydelse framgår därav, att
järnvägen, som går utmed Obdorskbergens och Urals västra sluttningar, byggdes dubbelspårig. Enligt de informationer, som för en
tid sedan offentliggjordes av New York Times, Chicago Tribune och
73
..
Dagens frågor
andra amerikanska tidningar, sysselsätta kolgruvorna i det så kallade kombinatet Varkuta 1,500,000 personer. Trettioåtta gruvschakt
inom ett område på 400 kvadratkilometer äro i full drift, och ett dussin nya hålla på att iordningställas. Den nu gällande femårsplanen förutsätter en ytterligare inte obetydlig intensifiering av kolbrytningen i Varkuta.
Om Varkuta och livet där ha från Amerika eller Tyskland genom
flyktingar eller på annat sätt en del ytterligare uppgifter sipprat ut.
Som andra jätteföretag i Sovjetunionen genomfördes också Varkuta med hjälp av politiska fångar eller starkt politiskt misstänkta.
som hållas isolerade i olika arbetsläger. Enligt samma amerikanska
källor uppgår antalet av »politiska förbrytare och folkfiendcr» i dessa.
dagar i Sovjetunionen till 15·-18 millioner personer. De allra flesta
av dem äro sysselsatta i industrin och gruvorna i Uralbergen och i
Sibirien. Fyndigheterna vid Varkuta gjorde, att de nytillkomna kategorierna av straffade och »omhändertagna» under tiden för andra
världskriget och senare dirigerades till just detta område. Därför
räknar enligt samstämmiga uppgifter Varkuta i dag bland sina en
och en halv million ofrivilliga invånare 50,000 ester, 60,000 letter och
100,000 litauer, som hade anhållits och skickats dit sedan hösten 1944.
De övriga bestå av polacker, ukrainare, rumäner, ungrare, Krimtatarer och kaukasier. Allt folk, som kämpat för sina länders frihet eller
vägrat att lägga i dagen tillbörlig anpassningsförmåga till den nya
kommunistiska ordningen.
Den psykiska depressionen, ovanan vid det hårda arktiska klimatet
och de ytterst primitiva bostads- och hygieniska förhållandena gör.
att dödligheten bland dessa tvångsarbetare blir mycket stor. Det uppges med bestämdhet, att järnvägsbygget från Varkuta till Solevarny
och iordningställarrdet av det nya kolfältet för brytning kostade ett
enormt antal människoliv. Livslängden för en tvångsarbetare i Varkuta beräknas av sovjetadministrationen där själv till i medeltal tre
år. Det är inte att förvåna sig över när driften tillkommit under
krigsåren under den största brådskan och dessutom var avsedd att
så gott som uteslutande betjänas av »politiska förbrytare och folkfienden, vilka i sovjetstaten inte värderas högre än vanliga kriminella. Därför blevo träbarackerna, som skulle hysa dessa sovjetsamhällets parias, uppförda utan större noggrannhet. Springorna i väggarna fingo ersätta ventilationsanordningar, halm till träbritsar, som
annars måste anskaffas långt söderifrån, ansågs för dyrbar, likaså
borrning av ett tillräckligt antal brunnar. Därför få fångarna sova
med ytterkläderna på och nöja sig med 1,5 liter vatten pr person och
dag till matlagning, tvätt och andra behov. Lervattnet i Petjora och
Usa, den korta tid på året dessa floder inte äro bottenfrusna, duger
ingenting till. På grund av skyndsamheten vid iordningställarrdet
av gruvorna är säkerheten där ringa. Ånnu i somras, då ögonvittnen hade lämnat Varkuta, vinschades till exempel arbetarna ner och
upp ur gruvhålen för hand. Endast bostäderna för administrationen
och NKVD-polisen i den väldiga barackstaden äro uppförda i sten
och motsvarar något så när högre fordringar enligt sovjetrysk mått- 74
Dagens frågor
stock. Av NKVD-styrkor finnas flera regementen i Varkuta, annars
bleve rymningarna ur is- och kolhelvetet, som detta ställe i sovjetparadiset kallas, betydligt flera.
De kännbara förlusterna i människoliv under kriget och behovet
att bygga upp det härjade landet och göra det ännu starkare förblev inte utan sina återverkningar i Kreml också vad inställningen
till »de politiska förbrytarna och folkfienderna» beträffar. Deras
värde som arbetsredskap ökade. Man försöker minska slavarbetarnas slitage, fastän denna omorientering försiggår ganska trögt. Intoleransen mot de annorlunda tänkande har ju alltid varit djupt rotad hos de styrande i Rysland. De i Varkuta placerade ha fått sig
tillerkänt förmånen att tävla enligt Stachanovsystemet. De, som
kvalificera sig till titeln, få sin brödranson ökad till 600 gram pr
dag och erhålla dessutom en fastän· obetydlig tilldelning av fettvaror. Som största erkänsla från my:o.digheternas sida är rätten att
två gånger i veckan besöka kvinno;r. – De som äro oförmögna till
erforderliga arbetsprestationer få nöja sig så långt det går med 300
gram bröd om dagen och ingenting mer.
Från Tolstojs romaner, Anna Kar.enina och andra, minns man, att
tvångsdeporterade i Tsarryssland hade rätt att ta sin hustru eller
sin älskade med sig och på så sätt fortsätta att leva familjeliv eller
gifta sig och bilda en ny familj. En folkfiende i Sovjet har berövats
denna rätt. En modifiering har under efterkrigsåren framtvungits
i så måtto, att vissa kategorier av »politiska förbrytare och folkfiender» av båda könen, de arbetsmeriterade, tillåtits ha könsumgänge.
Men sådant, som erfarenheten från Varkuta visar, får inte i det
starkt realistiska sovjetriket förbli utan sina praktiska resultat. En
i nåder kommen folkfiende skall göra den kvinnliga folkfienden havande. Uraktlåter parterna det, få de sina privilegier indragna. När
barnet är fött, tas det om hand av myndigheterna, växer upp i barnhem i gästvänligare trakter och skall sedan enligt planen sättas in
i en rättordnad kommunistisk skola. Modern återgår till sitt gruvschakt eller tilldelas i bästa fall ett lättare arbete vid ilastningen
av kol i järnvägsvagnarna. Som bekant gör man inte i Sovjetunionen någon större skillnad mellan manliga och kvinnliga arbetare,
ännu mindre när det gäller sovjetsamhällets s. k. politiska avskum
av båda könen.
De förbättrade fångförhållandena skulle inte förslå långt i det råa
arktiska klimatet för att hålla arbetsstyrkan i Varkuta fulltalig. Det
allmänna politiska klimatet i Sovjetunionen sörjer för, att det inte
uppstår brist på arbetskraft ens i de mest gudsförgätna områdena.
De politiska fängelserna tjänstgöra som uppsamlingscentraler, varifrån en ständig ström går till Sovjets återuppbyggnads- och återupprustningsfronter. De bästa arbetskraftsleverantörerna äro för
närvarande de tre underkuvade baltiska staterna, Polen trots sin
nominella självständighet, Ungern, Rumänien, östra Tyskland, det
under kriget på nytt politiskt omskakade Ukraina, de alltjämt obändiga kaukasiska folken och olika tatarfolk. NKVD hämtar numera
sina offer inte som förut om nätterna utan har övergått till dags- 75
Dagens frågor
vanor. Estland anses som i det närmase finkammat, medan Lettland till Varkuta månatligen levererar 1,200-1,600 par arbetshänder
och Litauen 2,000-2,500.
Varje ort i Sovjetunionen har sina martyrer, vilkas minne glorifieras och håller sinnena glödande. Det är ovisst, om NKVD med
sina vetenskapligt genomtänkta metoder i alla delar av Sovjetunionen och underordnade länder kan göra slut på denna starka, hemliga krafter utlösande hjältedyrkan.
Biografiska Det på Bonniers Förlag utgivna biografiska arbetet,
uppslagsverk. »Svenska män och kvinnor», som utgav sitt första
band 1942, har nu kommit fram till det tredje bandet. Därmed är
sträckan t. o. m. bokstaven H absolverad. Det sista bandet omfattar
över 600 sidor – stora trespaltiga sidor. Till det övervägande antalet biografier sluta sig porträtt.
Arbetet – som ledes av överbibliotekarien Oscar Wieselgren och
docenten Bengt Hildebrand samt efter Nils Bohmans död redigerats
av fil. mag. Torsten Dahl – har härmed fortskridit så långt, att
varje tvekan i omdömet om dess värde nu är överflödig. Och detta
omdöme kan inte bli mer än ett, nämligen att denna biografiska
uppslagsbok med hänsyn till uppläggningen och på grund av sin kvalitet verkligen på ett eminent sätt fyller ett stort behov. I detta verk
sammanföras historiska personer med den nu levande generationen,
och ungefär en tredjedel av boken upptages av dagens män och kvinnor; som bekant inskränker sig Svenskt Biografiskt Lexikon blott
till avlidna. Biografierna äro utförligare än t. ex. i Nordisk Familjebok, i vissa fall avsevärt mycket utförligare. A andra sidan
äro de inte utarbetade med den stora grundlighet och vetenskapliga
apparat, som känneteckna Svenskt Biografiskt Lexikons biografier och som göra dessa för sina syften så omistliga, men som
självfallet knappast kunna påräkna den breda kulturhistoriska publikens intresse. Genom att utkomma vartannat år kan »Svenska män
och kvinnor» också färdigställas inom en jämförelsevis begränsad tid.
Ytterligare bör det nämnas att författarna av biografierna och särskilt de större biografierna få lägga in i bilderna några stänk av
personliga omdömen. Personteckningarna ha på detta sätt inte begränsats till en torr uppräkning av fakta och årtal utan fått en avrundande, givetvis objektivt hållen men ändock subjektiv värdering,
där den porträtterades egenskaper och säregenheter framhävas eller
understrykas. Det hedrar ledningen för verket, att man tagit de risker, som kunna vara förknippade med dessa personomdömen, vilka
för att vara i ett standardverk lätt kunna bli tongivande för framtiden eller få ett slags officiös stämpel. Kvaliteten hos författarna
av de större biografierna borgar dock i och för sig för att denna
risk inte bör taxeras som mycket stor. Och risken bör givetvis vägas
mot behållningen av att ha ett friskt och levande personlexikon. I
ett verk av denna i bästa mening populära läggning måste intresset
av en levande presentation vara det övervägande.
76
Dagens frågor
Även den möda, som nedlagts vid urvalet av fotografier eller andra
bilder, är högeligen erkännansvärd. Före 1850 ha porträtten hämtats
till allra största delen från Svenska Porträttarkivets samlingar; för
tiden efter ha i många fall nya eller mindre kända fotografier valts.
För att blott hålla sig till sista bandet innehåller detta många stora
uppsatser om våra främsta politiska eller kulturpersonligheter. Här
skola blott några nämnas. Bland de politiska porträtten har stor
omsorg nedlagts på att karakterisera våra kungliga Gustaver alltifrån gamle kung Gösta till de nu levande. Vidare återfinnas bland
politikerna de Gyllenborgska och Höpkenska frihetstida dynastierna,
likaså Gyllenstiemorna och särskilt Jöran, frihandelssystemets tillskyndare Gripenstedt, hans samtida konservativa motpol Henning
Hamilton liksom Hugo och Raoul Hamilton, Hj. Hammarskjöld, Per
Albin Hansson och Christian Giinther, Lars Johan Hierta och von
Hartmansdorff, Görtz, Adolf Hedin och dennes samtida S. A. Hedlund,
Gustaf och Arvid Horn, Olof Håkansson och hans son landshövdingen
Anders af Håkansson, Kerstin Hesselgren m. fl. Bland skalder och
konstnärer påträffas Geijer, von Heidenstam, Gullberg, Tor och Frans
Hedberg, Per Hallström, Ola Hansson och Gustaf Hellström, liksom
Griinewald, Höckert, Hasselberg och skådespelarna Emil Hillberg,
Ivan Hedqvist, Lars Hjortsberg, Greta Garbo och Lars Hansson.
Bland vetenskapsmän och kulturpersonligheter ha särskilt Urban och
Harald Hjärne, släkterna Hazelius, Hildebrand och Holmgren, Eli
Heckscher, Axel Hägerström och Benjamin Höijer utförligt tecknats.
Och ytterligare kunna vid denna axplockning Axel Granholm samt
industrimännen Göranssons i Sandviken, Hugo Hammar, Torsten
Hernod och Assar Gabrielsson nämnas.
»Svenska män och kvinnor» har blivit, kort sagt, ett monumentalverk över gångna tiders och vår egen generations svenska män och
kvinnor.
Norstedt & Söner fyllde ett tomrum, då förlaget för något år sedan kompletterade »Vem är det1» med »Vem var det?». Detta lilla
nya uppslagsverk fyller en mission för alla dem, som utan alltför
tidsödande efterforskningar vilja få huvuddata rörande bemärkta
personer, som avlidit under de senaste årtiondena och som i regel
inte eller inte fullständigt äro införda i de stora konversationslexikona. Att uppgifterna i »Vem var deH» gjorts mycket koncentrerade
är inte mycket att säga om. Begränsningen av urvalet till dem, som
stått i »Vem är deU» -vars första årgång utkom 1912- är dock inte
den allra rationellaste men är av praktiska skäl begriplig. Synnerligen förtjänstfull är den kronologiska förteckningen över innehavarna av statstjänster, professurer, direktörsposter m. m. i slutet av
verket. Den upptar i det närmaste 150 sidor och ger en utmärkt överblick över skiftningarna inom svensk förvaltning, svensk kultur och
svenskt ekonomiskt liv under så gott som hela 1900-talet.
Det ligger i sakens natur att ett uppslagsverk av detta slag särskilt när det utges i första upplagan inte kan bli alldeles felfritt.
Förlaget har också i förordet reserverat sig häremot under hänvis- 77
..
Dagens frdgor
ning till svårigheterna att utföra en fullständig kontroll. Vid en
snabb läsning synes det, som om verket uppfyllde alla rimliga anspråk på korrekta uppgifter. Endast i ett avseende tyckas uppgifterna likväl ha införts alltför hastigt och slentrianmäsigt. Det gäller
data om riksdagsår för de politiker, som fått plats i verket. Efterföljande påpekanden, som dock inte basera sig på en hundraprocentig granskning, har blott avseende på personerna från A till L; att
fortsätta granskningen till övriga bokstäver skulle föra alldeles för
långt och innebära en onödig upprepning.
Särskilt betänkliga äro bristerna rörande data om talmanskap.
Baron Carl C:son Bonde anges blott ha varit vice talman 1912: han
var dock därjämte talman 1913. Persson i Tällberg registreras endast
för vice talmanskap men ej för talmanskapet 1918 – den ende bonde
f. ö. som sedan 1867 upphöjts till ordinarie talman. För Johan Widen
saknas varje uppgift om hans talmanskap (1914–1917). Även för Herman Lindqvist kunde det ha tillagts, att hans talmanskap ej omfattade hela 1927 års riksdag. Sven Bengtsson i Norup uppges ha varit
förste vice talman i A. K. 1933–35; han lämnade dock presidiet redan 1934. För hans efterträdare Ola J eppsson nämnes blott förstevice-talmanskapet fr. o. m. 1937 men ej andre-vice-talmanskapet 1935
–36. I följdriktighetens namn borde presidenten Lars Akerhielm
även ha gottskrivits vice-talmanskap vid 1905 års andra urtima riksdag och landshövding Odelberg fr. o. m. 1916 t. o. m. 1918 års riksdagar, eftersom det tydligen varit redaktionens avsikt att genomgående och inte endast godtyckligt införa data om talmanskap.
Förlaget synes konsekvent ha strävat efter att alltid ta med uppgifter om riksdagsmandat och riksdagsår, i den mån de biograferade
innehaft uppdrag som riksdagsmän. I några fall saknas dock varje
uppgift om riksdagsmannaskap utan att det kan anföras något rimligt skäl varför dessa uppgifter skola felas just för dem. Det gäller
(för att alltså blott hålla sig till bokstäverna A-L) red. Alexis Björkman, fil. d:r Oscar Borge, prof. Gerard De Geer, Salixkännaren kyrkoherde Enander, direktör Herdin i Falun, riksbankschefen Langenskiöld och överdirektören, f. ecklesiastikminister Elof Lindström.
I fråga om riksdagsår har detta verk liksom andra uppslagsböcker
gjort sig skyldigt till vissa inkonsekvenser. Sålunda förekommer
ibland att det står att vederbörande varit ledamot av någon av kamrarna från ett visst år, t. ex. ifråga om F. K. »fr. 1933» för Felix Hamrin. I ett dylikt fall blir man tveksam, om uppgiften avser att hans
medlemskap tog sin början nämnda år alltså 1933, eller först vid
riksdagen året efter valet, alltså 1934 (vilket senare i fallet Hamrin
är det rätta). Detta har betydelse även ur den synpunkten att fullmakterna i F. K. intill1910 även vid ordinarie val gällde genast efter
valet, vilket i regel förrättades vid landstingens lagtima septembersammanträde, medan fullmakterna för de vid samma tillfälle valda
fr. o. m. hösten 1910 bli giltiga först fr. o. m. efterföljande års lagtima riksdag. Riktigast måste därför vara att i stället för år för
valet konsekvent ange den första riksdag, som vederbörande bevistade; ty endast uppgift om bevistade riksdagar är av något intresse.
78
Dagens frågor
Andra urtima riksdagen 1905, som inkallades för att godkänna
Karlstadsöverenskommelsen, hölls efter landstingens septembersammanträde, och åtskilliga då valda bevistade vid detta korta riksmöte
sin första riksdag; för tre av dessa nyvalda, industrimännen John
Bernström och Per Carlberg samt auditör Fahlen, anger »Vem var
det~» felaktigt 1906 som det första riksdagsåret; för tre av de samtidigt nyvalda, disponent O. M. Strömberg, godsägare H. H:son
Wachtmeister och ingenjör V. Berg, anges däremot 1905 som det
första riksdagsåret, vilket icke heller kan vara fullt adekvat, eftersom de varken deltogo i den lagtima eller första urtima riksdagPil
samma år.
Påfallande är också inkonsekvensen, när det gäller data om personer som debuterat eller avgått under något av de år, då två val
ägt rum till A. K. (1887 och 1914) eller då två riksdagar hållits
samma år med mellanliggande val (F. K. 1919). Härvidlag tillämpas
i vissa fall principen att blott ange året (t. ex. för presidenten Elliot
A. K. 1887, fastän han blott bevistade 1887 års B-riksdag), medan i
andra fall det klart utsagts, om mandatet avsett allenast en av det
ifrågavarande årets riksdagar (t. ex. häradshövding Herlitz 1914 B).
Det senare är givetvis ur alla synpunkter att föredraga, helst som
det härvid inte rör sig om något utrymmesproblem. I detta hänseende
äro uppgifterna om Sixten von Friesen (övergick till F. K. före 1905
års första urtima) och .Janson i Edsbäcken (som ej deltog i 1914 års
B-riksdag) ej fullt adekvata.
I övrigt kunna följande inkorrektht>ter noteras: För f. jordbruksminister J. G. Beck-Friis på Söderö är det bortglömt, att han efter
avgången 1919 var medlem av F. K. även ett par år på slutet av
1920-talet (1927-29). Den liberale gruppledaren Ernst Beckman registreras blott för medlemskap av F. K. 1911-13; dessförinnan hade
han dock, alltifrån 1886 och med två avbrott, bevistat 17 riksdagar i
A. K; f. ö. avgick han under 1913 års riksdag. Lektor Karl Beckman
i Linköping anges andra gången ha invalts i A. K. fr. o. m. 1914; i
själva verket gjorde han sin reentre 1913, efter talman Swartling
som efter den bekanta schismen om Lindhagens republikmotion vid
1912 års riksdag omedelbart avsade sig mandatet. Fritjuv Berg började inte sin riksdagsbana 1892, som det säges, utan han gick in vid
1890 års ordinarie val och började alltså 1891. Chefredaktör Emanuel
Björck i Kristianstad säges blott ha varit led. av A. K. 1929-32;
han tillhörde även A. K. från 1934 till sin död 1937. Borgmästare
Björkman i Norrköping inträdde i A. K. 1921, ej 1920 som det står,
och landshövding Cederberg i F. K. 1904, ej 1908. Ombudsman Nils
Christiernsson i Hälsingborg satt endast en period i A. K., 1933-36,
ej 1933-37 som det anges. Redaktör Danström i Halmstad, för vilken
riksdagsåren anges till 1907-1918, inträdde i F. K. först 1908 (han
stod f. ö. kvar som ledamot en kort tid 1919 A). Landshövding :F’abian De Geer gjorde sitt inträde i F. K. 1911 (under riksdagen), ej
1912. Landshövding Robert De la Gardie i Linköping inträdde sista
gången i A. K. 1889, då han efterträdde statsrådet Lönegren, ej 1888;
liksom för andra bord.e hans deltagande i (två) ståndsriksdagar även
6-4737 Svensk Tidskrift 1.947 79
Dagens frågor
ha medtagits. Kapten Melcher Eksträrner på Fågelfors var medlem
av F. K. 1896-1911, ej 1895-1912 som det uppges. Häradshövding Th.
af Ekenstam lämnade A. K. 1928; enligt uppslagsverket skulle han
ha tillhört kamrnaren till sin död 1930. Om lantbrukare O. A. Ernfors heter det, att han tillhörde »F. K. 10-11, A. K. 22-27 och fr. 28»;
han återgick dock fr. o. m. 1928 till F. K. Om sockerbruksdisponenten
P. Forssman i Roma säges det, att han var led. av F. K. 1911 och
1915-1919; rätta förhållandet är att han tillhörde :F’. K. 1912-1919 A
utan avbrott. Kasperredaktören och skådespelaren Rickard Gustafsson var ledarnot av A. K. ej blott 1883-1887 utan – något som ej
står – även 1891-1892. Greve von Hallwyl tillhörde F. K. 1897-1905
B (alltså borta C-riksdagen d. å.), ej 1896-1905 som uppslagsverket
anger. General C. G. Hammarskjölds F. K.-mandat omfattade ej tiden 1924-1932 utan 1925-32, och friherre Joseph Hermelin på Ulvåsa
tillhörde A. K. under sin första period ej 1907-10 utan 1906-09. Sedermera landshövding Ola Jeppsson säges ha varit led. av A. K. 1912
-1940; i själva verket tillhörde han kammaren 1918-20, var borta
därifrån 1921, återinträdde 1922 och stannade där till 1940, då han avgick under lagtima riksdagen en vecka efter ockupationen av Norge
och Danmark. För sedermera jordbruksutskottsordföranden Johansson i Uppmälby anges riksdagsmannaskapet ha börjat 1911 i stället
för 1912 och för generaldirektör Juhlin 1907 i stället för 1908; för
Olof Jonsson i Hov uppges slutåret till 1915 i stället för 1916. Konsul C. A. Kjellberg i Göteborg har fått ett riksdagsår för mycket;
han tillhörde F. K. blott 1911, ej 1910-11 (vilket däremot brodern
bankdirekör J onas Kjellberg gjorde, såsom det också uppges i verket); den tredje i brödrakretsen, professor Knut Kjellberg, antecknas
för medlemskap av A. K. 1906-11 och 1918; den senare uppgiften är
ofullständig, ty han satt hela perioden 1918-20 ut. Professor Kjellen
inträdde i F. K. 1911, ej 1909 som det uppges, och professor Gustaf
Kobb slutade i F. K. ej 1930 utan 1931, då mandatet utgick. Landshövding Kvarnzelius’ långa riksdagsmannabana avslutades rätteligen
1935, ej med hans död 1938; däremot var grosshandlare Herman Lamm
led. av F. K. och förste vice talman ända till sin död 1928, alltså
inte blott t. o. m. 1925 års riksdag som det felaktigt nämnes. Greve
Gustaf Lagerbielke d. y:s riksdagsmannaskap började 1909, inte enligt uppslagsverket 1910, och advokat Jacob Larsson gjorde sitt inträde första gången i F. K. inte år 1910 utan 1911; även för major
Knut Larsson på Borgviks bruk äro uppgifterna på liknande sätt
inkorrekta, i det att han inträdde i F. K. först 1909, ej 1908, och dessutom avgick under 1919 års lagtima riksdag några månader före sin
död 1919. Inte heller distriktschefen Harald Lemke i Malmö stannade i A. K. till sin död, såsom det uppges, utan avgick efter 191!’i
års riksdag. J ordbruksminister Linders gjorde sitt inträde i F. K.
inte 1928 utan 1927. Eliel Löfgrens oscillerande mellan F. K. och
A. K. är inadekvat registrerat; det heter bl. a. att han tillhörde A. K.
1924-28 och F. K. 1929-37 men det bör vara 1925-28 resp. 1930-37
och alltså var L. utanför riksdagen 1924 resp. 1929. För att sä’ta
punkt efter bokstaven L. bör slutligen nämnas att amiral Lindnim
80
Dagens frågor
ingalunda kvarstod i riksdagen till sin död utan lämnade denna 1935,
som bekant särskilt hyllad av statsminister Hansson i kammaren
vid avgången.
Det bör tillfogas, att augivandet av exakta uppgifter om riksdagsår
i regel alltid vållar svårigheter i uppslagsböcker. Ett och annat fel
torde vara oundvikligt, eftersom det ibland kan vara besvärligt att
utan oändligt slående i riksdagens kataloger och protokoll få fullständig klarhet. Om åtskilliga av de ovan nämnda icke korrekta
uppgifterna kan detta dock icke sägas. Såsom en ursäkt kan i ett
och annat fall anföras, att data i »Vem var deU» äro hämtade ur
»Vem är deth, där de kunnat uppträda orättade i mer än en upplaga, t. o. m. om dessa data granskats av den biograferade själv (så-
som i fallet Jeppsson). Några av de felaktigheter, som påtalats i det
föregående, äro visserligen av mindre betydelse. Men felaktigheterna av större eller mindre slag äro alldeles för många för att
detta uppslagsverk när det gäller riksdagsuppgifter skall fylla ett
minimum av tillförlitlighet. Till nästa upplaga bör redaktionen därför grundligt gå igenom dessa uppgifter och bringa upp dem till den
höga nivå, som i övrigt utmärker detta välkomna och välbehövliga
uppslagsverk.
E. H.
Intryck från Intet land har lidit så mycket under kriget som Polen,
Polen. .Jugoslavien icke undantaget. Cirka 7 miljoner människor beräknas ha omkommit eller likviderats genom eller under
kriget, därav ungefär 3 miljoner judar. I intet annat land ha gränsförändringarna heller blivit så stora. Hela det jättevida området
öster om Curzonlinjen, inklusive Vilna och Lemberg, Podolien och
Volhynien, har måst avträdas till Sovjetunionen, medan Polen i gengäld fått en del av Ost-Preussen, fristaten Danzig, hela Oberschlesien
och allt landet västerut fram till Oderlinjen. Ånnu är freden visserligen varken sluten eller signerad, men allt liv i Polen är inriktat
på och inrättat efter denna nya »statsplan». Folkvandringarnas tid
pågår ännu; från de nyblivna ryska områdena ha ett par tre miljoner polacker vällt in över »Kongress-Polen», de flesta för vidare
befordran till Ost-Preussen, den förutvarande fristaten eller de från
Tyskland erövrade områdena; ännu lära dock flera hundra tusen
polacker, som hamnat öster om gränsen, saknas och efterforskas.
Från Tyskland ha de många polska tvångsarbetarna och fångarna
i koncentrationslägren återvänt. Och tyskarna ha i miljoner drivits
västerut, antingen de varit bosatta inom det nya Polens gebiet eller
varit krigsfångar. Med det arbetskraftsöverflöd, som tydligen för
närvarande finnes, har Polen intet behov av tyska tvångsarbetare,
och i de läger, som kanske till en början inhyste polacker och sedermera tyska krigsfångar, ha repatrianderna österifrån på sin arma
vandring fått ett tilfälligt uppehälle. Förskjutningen från öster till
v&.,ter torde knappast ha önskats i Polen från början – vissa områd1en i Oberschlesien och vid havet dock undantagna – och det pol- 81
,··
Da,qens frågor
ska folket sörjer särskilt förlusten av LPmberg med det omkringliggande Gali;.-:ien, som präglades av västerländsk kultur oeh aldrig
någonsin trots att rutenska (ukrainska) talas hört under Ryssland.
Men polaekerna ha till sist allmänt aeeepterat den påtvungna förskjutningen, och sålunda har huvudstaden Wars;.-:awa nu kommit att
ligga ungefär lika nära den ryska gränsen som före 1939 den tyska
gränsen. Framför allt torde polaekerna hälsa med glädje, att deras
land efter några århundraden åter blivit en rent polsk nationalstat,
på samma sätt som det nya ‘r.ieekoslovakiet efter den våldsamma
utstötningen av tyskar och ungrare även fått Pil i det allra närmaste rent slavisk befolkning. Medan förkrigs-Polen räknade något
över 32 milj. inviinare, får det 11ya Polen 2fi mil.iom~r. Naturligtvis
ingå i det nya Polen åtskilliga, som förut ansägo sig som tyskar
eller umh)r ockuiJationens tvång beteeknade sig som »angedeutschte»
men som äro dubbelspråkiga och nu accepterats som lojala 110lacker.
En resenär på routen Gdynia-Sopot-Gdansk-Wars,;awa-det svenska barnsjukhuset Witoeh 5 mil söder om Warszawa tur och retur
hinner under en knapp vecka inte bilda sig så många bestämda intryck eller meningar, helst som den huvudsakliga ticlen med hänsyn
till resans ändamål tillbragtes i hanJnstädflrBa nwd cJpssas förorter.
Gdynia hade hunnit längst på de11 långa vicige11 Blot >>normalicp.
Väl spärrade Gnoisenans tunga skrov dd gamla hamninloppet och
väl syntes även andra fartyg sticka upp i dem stora fartygskyrkogården – vid tillfället stod äve11 den förlista svenska »Maria Gorthon» på grund nära en kaj — llH’ll nya hallmmagasin voro uppförda, hamnen var avspärrad, den HVPnska sjömanskyrkan hade helt
restaurerats och staden i övrigt visade inte så stora skador; folkmängden var i det närmaste densa Jnma som före kriget. Tnit~ heller
Sopot (f. d. Zoppot) var särdeles skövlat, fastän det beröuHla Casinot, där en tysk stab huserat, av de prieksäkra engelska flygarna
praktiskt taget utraderats; på. det närbelägna Grand Rotel dansades
det däremot varje kväll, i all enkelhet oc•h utan några Krångelrestriktioner, synbarligen utan tecken tiIl att något efterkrigsgulascheri här hade sin härd. Men i det gamla vackra Gdansk, där
tyskarna vid flykten sprungit från hus till hus oeh tänt eller sprängt,
var förödelsen total oeh förskräckande; ingen människa kunde eller
fick bo där, och även om man lär vilja restaurera Marienkirche, Rathans och andra märkliga byggnader är det en öppen fråga, om detta
i all förstörelse låter sig göra. ‘l’ydligen kommer en del av de gamla
förstäderna, såsom Langfuhr och Sopot att profitera av Gclansks undergång, och sannolikt kornmer hela detta bebyggelsekomplex alltifrån Gdynia och inklusive det från vår historia kända, nu tämligen
oskadade Oliwa att snart bilda en sammanhängande, administrativ
enhet. Weichselmynningem; måuga hamnar ha inte hunnit återuppbyggas oeh aYspärras i lika hög grad som Gdynias. Det var ju
också kring mynningen av ‘l’ote Weiehsel oeh Westplatte, som de
stora striderna stodo vid ryssarnas framryckning; marskalk Rokossowski har liksom generalissimus Stalin fått ett var stora gator
uppkallade efter sig — åtminstone i \Varszawa, där den gamla fina
82
Dagens frågor
Uzdowska efter att några år hetat Hitleralle nu döpts om till Aleja
Stalina, är det dock tvivelaktigt om folket begagnar det nya namnet
i stället för det gamla polska.
Det fordras gigantiska ansträngningar, innan ett allmänt välstånd
kan skapas efter den ohyggliga utplundringen och förstörelsen under
kriget. Man kan inte vänta sig annat än att armodet än så länge
skall vara djupt och allmänt. Att bostadsförhållandena på många
håll äro högst primitiva och provisoriska är självklart, även om
återuppbyggnaden har börjat; de först nödvändiga röjningsarbetena
ta dock sin rundliga tid. Polen är fritt från ransoneringar men detta
betyder inte att människorna hur som helst och när som helst kunna
äta sig mätta. I främsta rummet är livsmedelsfrågan en penningfråga, och även om tillgången på livsmedel hållit tillbaka dessas priser var det säkerligen många av dem, vilka i snön och kylan på
den s. k. loppmarknaden sågos bjuda ut sina kanske enda återstående
ägodelar, som gjorde detta helt enkelt för att få mat för dagen. Det
bör dock framhållas att Polen beslutat en mycket långtgående socialförsäkring och att hjälporganisationerna uppenbarligen undan för
undan organiserats och gjorts effektivare. Värre är det med tillgången på kläder, skor och annan liknande nödtorft. Här är bristen
skriande och här gör sig den starka inflationen mest kännbar. Det
sades, att ett par skor kostade cirka 5,000 a 6,000 zloty; vad detta betyder kan vara och en förstå, om lönerna ligga vid 3,000 a 5,000 zloty
i månaden. Så fattigt som Polen nu är på maskiner och utlandsvalutor för import, måste det ta lång tid innan jämvikt mellan tillgång och efterfrågan kan uppnås ifråga om dessa konsumtionsvaror.
Aven lyse och kol till bränsle äro högt uppdrivna i pris; betecknande är att tredjeklassresandena på nattsnälltåget mellan Gdynia
och Warszawa måste sitta i ouppeldade och oupplysta vagnar. Från
oppositionshåll ville man hävda att äteruppbyggnadsarbetet fördröjts
genom socialiseringen eller genom att socialiseringen gjorts för omfattande. Likaså påstod man att de nya stora statsgodsen, alltså de
nationaliserade latifundierna, inte brukas rationellt; om detta beror
på bristen på jordbruksmaskiner, dragare o. s. v. eller på själva systemet eller i vilken utsträckning dessa faktorer inverka är dock en
öppen fråga.
Det polska folket behöver sannerligen all den hjälp, som kan lämnas utifrån. Unnra-båtarna ha tävlat med den svenska handelsflottan om att mest frekventera hamnstäderna i Danziger Bucht. Men
givetvis förslår hjälpen inte långt. Det svenska hjälparbetet fyller
en sällsynt behjärtansvärd mission. Mellan 10,000 och 20,000 personer
ha blivit hulpna med kläder o. likn. från Hjälpcentralen i f. d. Langfuhr, och dagligen utspisas där inemot ett hundratal barn eller äldre.
De ringlande köerna utanför det avbåsade mottagningsrummet visade ett hjälpbehov hart när utan gräns. En liknande hjälpstation
står nu färdig att börja sitt barmhärtighetsverk i Warszawa. Det
svenska barnsjukhuset i Witoch – en svensk rödfärgad barackstad
i en furuskog nära Weichsel- gjorde på besökaren ett imponerande
intryck av modern rationell ändamålsenlighet. Det kändes dock en
•’
———–~————————
Dagens frågor
tagg, när man hörde, att vårdkostnaderna- undantagandes vissa frisängar – uppgingo till 200 zloty per dag och barn; visserligen ha
svenska myndigheterna endast utfäst sig att bygga upp sjukhuset
och under en viss tid ställa läkare och en del vårdpersonal till förfogande, men skulle inte Sverige haft råd att åtminstone under det
värsta övergångsåret betala också vården~
Vårt besök ägde rum några dagar efter valet. På nästan varje
husvägg hängde valaffischer ännu kvar – alla appellerande till förmån för regeringsblocket och dess fem partier. överallt lyste emot
den gående bilderna av presidenten Bierut (kommunist), konseljpresidenten Morawski (soc.) och den unge marskalken Zymierski (partilös). Givetvis utövades odemokratisk valpåverkan i stor utsträckning. Bland annat lära fabriker, bostadshus o. s. v. åtminstone här
och var röstat in corpore och med acklamation. Hur röstfördelningen faktiskt utföll undandrar sig varje omdöme av en flyktig
besökare. Likväl bör det understrykas att det nuvarande regeringsblocket utom kommunister och socialdemokrater även omfattar tre
mer eller mindre borgerliga grupper. Den katolska kyrkan har uppenbarligen ställt sig neutral i valstriden, såvitt den inte såsom på
visst håll rent av stött blocket – av taktiska eller andra skäl må
lämnas osagt. Och det kommunistiska partiet erhöll vid uppdelningen
i förväg av blockets mandat inte mer än något över en fjärdedel av
sejmens platser; relativt ha de polska kommunisterna med sina 119
mandat således en sämre ställning än de franska kommunisterna i
deputeradekammaren. Vid den nya regeringsbildningen blev åter en
socialdemokrat, Cyrankiewics, konseljpresident, och han uppges till
yttermera visso ha en dragning åt liberalt håll. De tre halvborgerliga blockpartierna jämte partilösa äro f. ö. i majoritet i den nya
23-mannaregeringen. Men kommunisterna lade samtidigt beslag på
nyckelpositionerna, och de torde i U. B., den hemliga polisen, ha sitt
instrument och sin maktgaranti. Det är i denna polis, som Sovjetunionen har sitt starkaste inflytande, hävda motståndarna. Den utrikespolitiska orienteringen kan enligt en allmän mening ännu så
länge blott inriktas på samverkan med Sovjetunionen, i synnerhet
så länge gränsen mot väster ännu inte fastläRts genom en fredstraktat. Men säkerligen ges det många nyanser inom opinionen i Polen
när det gäller detta panslavistiska utrikespolitiska samarbetes intimitet eller intensitet. Ånnu diskuteras nog mera än något annat bland
det polska folket Röda armens svårbegripliga hållning under de
hundra dagarnas uppror i Warszawa. Och det skulle vara ägnat
att förvåna, om inte den glödande patriotism, som utmärkt det eruptiva polska folket även under ofrihetens många år, till sist allt mer
och mer kommer att tränga fram upp på ytan och diktera de icke
kommunistiska partiernas strävanden. Har inte Moskvas på sistone
visade större vilja till samförstånd mot västmakterna månne till
bakgrund en nyvunnen insikt om att den säkerhet, som de s. k. barriär- eller drabantstaterna i Centraleuropa tänkts skänka Ryssland,
befunnits allt bräckligare och i längden otillförlitlig?
E. H.
84

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism