Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 17 nov. 1947.
Den ekonomiska krisen Valutakrisens tillspetsning är alltjämt en
och regeringen. fråga, som huvudsakligen rör de ansvariga
myndigheterna, de politiska partiledningarna och tidningarnas ekonomiska skribenter. Körförbudet på söndagarna har varit en första
varning åt den del av svenska folket, som består sig med en privatbil, men eljest är allmänheten föga lyhörd för väntade förändringar
i försörjningsvillkoren. Inte förrän de amerikanska cigarretterna,
frukten, konserverna, filmerna och kläderna försvunnit, bensin- och
oljeförbrukningen nedskurits och brödransonen sänkts, är en reaktion att vänta.
Förtjänsterna äro alltjämt i stigande, och varupriserna följa efter
– ännu så länge ganska tvekande, eftersom omsättningens storlek
håller affärsmännens och företagens inkomster uppe. Men hur trycket från köpkraften kommer att verka, när varubristen framtvingar
en sjunkande omsättning, återstår att se. Antingen stiga priserna
och då blir det »ont om pengar» med nya krav på höjda inkomster
eller också blir risken för stagnation inom näringslivet överhängande. Mellan dessa Scylla och Charybdis har regeringen att kryssa.
Serlan importplanen från i somras fått övergivas i september, arbetar handelsministern på den föga avundsvärda uppgiften att göra
en ny och som man får hoppas bättre plan. Som ett preliminärt resultat har meddelats, att importen från hårdvalutaländerna måste
skäras ned med 500 å 600 milj. kr. Under de sju första månaderna i
år har importen från Förenta Staterna uppgått till 874 milj. kr., varav
frukt 54 milj. kr., tobak 33 milj. kr., textilvaror 142 milj. kr., bränslen
111 milj. kr. och maskiner m. m. 100 milj. kr. Exporten har uppgått
till 185 milj. kr. Att nedskärningen kunnat stanna vid denna storleksordning tycks förutsätta en icke alltför ringa exportökning till
sagda länder. Hur mycket importen från s. k. mjukvalutaländer
måste skäras ned, har ännu icke meddelats. Kanske blir nedskärningen här ännu större, om exporten skall dirigeras om till hårdvalutaländer, såsom riksbanksfullmäktige begärt. Sammanlagt torde
resultatet för varuförsörjningens del bli en accentuerad brist.
Hur pass ihållande varubristen kommer att bli, beror endast till en
del på omständigheter, som ligga utanför vår makt att råda över.
Mycket beror också på det sätt, varmed försörjningsfrågorna handläggas. Vårt näringsliv är oskadat av krigets härjningar, och även
om en del av maskinparken är hårt sliten, finns det förutsättningar
både att hålla uppe och att öka varuproduktionen inom landet, om
ett förnuftigare system än det nuvarande reglerings- och dirigeringsraseriet får träda till. Att ett sådant system kan åstadkommas, där
de statliga myndigheternas detaljingripanden får ersättas av mera
generella direktiv, vilkas förverkligande får överlämnas åt närings- 514
Dagens frågor
livet, vill man hoppas. Ty det är det enda tänkbara alternativet till
en alltmera utbredd statskontroll över näringslivet med socialisering
som yttersta konsekvens. Att denna dessutom inte innebär någon
varaktig och hållbar lösning av varuförsörjningsproblemet, kan man
tydligt se av erfarenheterna i England, Frankrike och andra länder,
som beträtt socialiseringens väg. Det ligger tvärtom mäktiga krafter förborgade hos människorna i vårt enskilda näringsliv, krafter
som kunna mobiliseras, om de betros med ansvar, visas förtroende
och givas allmänt ekonomisk-politiska förutsättningar för sitt arbete.
Värt land behöver en ledning, som anger riktlinjerna och samlar
krafterna till en gemensam ansträngning för att övervinna svårigheterna. – Vad väntar regeringen på~
Höger- Den radikala våg, som i de flesta länder gick fram över
vind. Europa omedelbart efter krigets slut, har nu följts av en
mera konservativ. Den första stora omsvängningen registrerades vid
fjolårets val i USA, då republikanerna erövrade majoriteten i bägge
husen och föreföllo att vara säkra om vinst vid 1948 års presidentval.
Därnäst följde i oktober i år de Gaulles oväntade framgång vid de
franska kommunalvalen – säkerligen i hög grad en spontan reaktion
mot det kommunistiska inflytandet, vilket efter tillspetsningen av
förhållandet mellan Sovjetunionen och västmakterna gått de patriotiska fransmännen på nerverna och utlöst en desperat nationell manifestation kring den gåtfulle politiske generalen. Fortsättning har
sedan följt i Norge och England samt, ehuru mindre utpräglat, i
Schweiz – för de schweiziska valen lämnas en redogörelse på annat
ställe i detta häfte. Endast det danska folketingsvalet har visat en
liten annan tendens, men i stort sett befäste detta val den starka
majoritetsställning som Danmarks borgerliga partier tillkämpade sig
vid 1945 års folketingsvaL Pricken över i:et blev det oerhört kraftiga
bakslag, som arbetarpartiet i Australien efter att många år ha suttit
vid makten led nu i november omedelbart efter de engelska valen,
såsom telegrammen uppgivit sannolikt främst därför att partiet velat
socialisera bankväsendet. Endast i USA kan en annan vindriktning
noteras denna höst, nämligen ganska betydande framgångar för demokraterna vid lokalval. De amerikanska partiförhållandena kunna
dock inte utan vidare jämföras med de europeiska, helst som de båda
stora partierna förete så många inre nyanseringar och utrikespolitiken dessutom nu så starkt dominerar. Det är därför alldeles för
tidigt att tala om någon radikalisering i USA; allraminst synes
socialismen ha något att hämta där.
Av de nämnda valen intressera oss de engelska, norska och danska
mest.
Valen i England rörde endast de kommunala institutionerna och
avsågo dessutom endast ungefär 113 av mandaten i de kommunala
representationerna; vidare voro de s. k. metropolerna inte med detta
år utan välja först 1948. I förväg väntades valen därför inte få
större vikt. Men resultatet blev ett faktiskt jordskred, som måste få
515
,· .
Dage1~s frågor
vittgående allmänpolitiska verkningar, åtminstone indirekt. Redan
vid fyllnadsvalen har en viss avmattning för Labour varit märkbar,
fastän regeringspartiet hittills kunnat undgå att göra någon förlust
vid dessa val. Enligt Gallupundersökningar ha emellertid de konservativa befunnit sig i en framryckning, som före valet ansågs så
stor att de båda stora partierna ungefär balanserade varandra. Hur
stort jordskredet i själva verket nu blev, framgår bäst av följande
siffror. Det konservativa partiet ställde upp 1,737 kandidater, fick av
dem 1,296 valda och endast 468 föllo igenom. För Labour voro motsvarande siffror 2,600, 824 resp. 1,776 och för liberalerna 458, 140 resp.
316.- Det kompmnistiska partiet – som givetvis har svårt att hävda
sig inom det engelska valsystemets ram med dess enmanskretsar och
relativa majoritet – ställde upp 194 kandidater och samtliga föllo
igenom. Under beteckningen oavhängiga registrerades slutligen 1,675
kandidater, av vilka 1,059 valdes och 616 föllo igenom; enligt engelska
tidningsuppgifter voro dessa »Independents» att söka främst bland
de konservativa. (Dessa siffror, som äro hämtade ur Times, avse hela
valet minus två kretsar, som inte voro färdigräknade när tidningen
publicerade sin sammanställning.) Valresultatet kan även uttryckas
så, att de konservativa gjorde en nettovinst på 655 mandat, medan
Labour förlorade 652 mandat och det liberala partiet – som nu tycks
vara dömt till fortsatt betydelselöshet – förlorade l mandat; de oavhängiga vunno för sin del 37 nya platser.
Det intressanta att iakttaga är, att de konservativas framryckning
tycks ha varit ungefär lika stor i hela landet. Den kännetecknade
sålunda valet såväl i Londons förstäder som i storstäder av Manchesters och Birminghams typ; den utmärkte även valet i Lancashire,
där resultatet – precis som i J ohannes församling när det gäller
Stockholm – brukar vara signifikativt och utslagsgivande för hela
valet. Och »kontrollen»- som engelsmännen säga- över representationerna i ett stort antal industristäder gick nu över till de konservativa, trots att dessa församlingar inte helt utan endast till en del
stodo under omval. Åven om några röstsiffror ännu inte föreligga,
tyder valutgången på att den engelska högern för ögonblicket sannolikt har absolut majoritet bland väljarna och tack vare valsystemet
med visshet skulle hemföra en jätteseger, om underhuset just nu
skulle upplösas.
De engelska högerledarna med Churchill och Lord Woolton i spetsen ha mottagit segerrapporterna med en glädje, som utåt var mycket starkt dämpad därför att de komma så överväldigande. Sannolikt
vilja de avvakta det halvt dussin fyllnadsval, som nu äro aktuella,
innan de kräva upplösning av underhuset. Hittills har intet antytt,
att Attlee skulle anse de kommunala valen vara tillräcklig anledning att utskriva nyval. Men självfallet måste regeringen vid sitt
fortsatta arbete ta allra största hänsyn till denna partiella men representativa »folkomröstning» för eller mot regeringen. Den jättemajoritet i underhuset, på vilken Attlee stödjer sin regering, saknade
ju redan 1945 ett motsvarande underlag i folket, bland vilket då
endast c:a 49 Ofo gåvo Labour och andra socialistiska grupper sin
516

Dagens frågor
fullmakt. Nu torde Labourpartiet på sin höjd förfoga över ett stöd
från något mer än 40 °/o av det engelska folket. Det vore en besynnerlig demokrati, om en parlamentsmajoritet med ett så försvagat
underlag vågade fortsätta sin utdömda socialiseringsoffensiv. Mera
sannolikt är väl att Attlee tar den konservativa valsegern till intäkt
för att hålla pariets tvåhundrahövdade radikala falang på mattan
och fortsättningsvis försöker föra en avvaktande politik. Man kan
också räkna med möjligheten av att den konservativa majoriteten i
överhuset nu kommer att känna sig stark nog att fälla eventuella
nya radikala regeringsförslag, i hopp om att därmed vid läglig tidpunkt kunna framdriva underhusets upplösning. I vart fall har ett
engelskt kommunalval aldrig haft en så allmänpolitisk tendens som
årets, och aldrig torde heller ett kommunalval ha varit av samma
betydelse som årets.
Före valet gick det rykten, ätergivna bl. a. i Times, att Attlee ämnade upplösa underhuset fram på vårkanten. Han skulle härvid ha
kalkylerat med att Labour väl då kunde lida ett sådant nederlag att
en toryregering måste bildas, men denna högerregim skulle enligt
Attlees förmodade mening blott kunna hålla sig vid makten ett eller
annat år, varefter Labour skulle komma tillbaka med ökad styrka
och auktoritet för att sitta säker vid styret ett par decennier framåt.
Det är ganska visst, att premiärministern efter det stora jordskredet
har måst revidera sina beräkningar. Den engelska högern har efter
1945 års depression rest sig fortare än väntat. Dess makt över det
engelska folket har visat sin stabilitet, även om röstsiffrorna kunna
fluktuera från val till val. De grupper, som denna gång i motsats
till 1945 skänkt Churchill och högeroppositionen sitt stöd, antas
främst ha varit kvinnorna samt medelklassare. Men även arbetare
ha i det partipolitiskt mera klassobundna England massvis röstat
emot det parti, som haft förstatligande och centralisering som allena
saliggörande bud på sitt program men ständigt – allra senast en
vecka före valet – måste underrätta folket om nya inskränkningar
och umbäranden såsom en frukt inte minst av denna politik.
Kommunalvalet i Norge innebar också en tydlig motgång för det
socialdemokratiska partiet och den förda regeringspolitiken. Utslaget var visserligen icke så kraftigt som i England men proportionella
val göra ej heller svängningarna så stora som majoritetsval. Huvudresultatet blev, att arbetarpartierna – arbejderpartiet, kommunisterna och det lilla obetydliga småbrukar- och fiskarpartiet – tillsammans nu nådde blott en andel av 48,9 °/o bland de röstande mot
52,5 °/o både vid kommunalvalen och stortingsvalen för två år sedan.
Inom arbetarpartiernas »block» gingo kommunisterna tillbaka,
medan Gerbardsens parti gjorde en relativ framryckning. Tillsammans ökade arbetarpartierna sitt röstetal med 5 Ofo sedan 1945. Men
de borgerliga ökade tillhopa med hela 23 Ofo. Valets facit är därför
korteligen sagt, att Gerbardsens regering trots dess genom det norska
valsystemets egendomligheter åstadkomna stora stortingsmajoritet
förlorat sitt underlag i folket. stortinget kan emellertid icke upp- 35-47738 Svensk Tidskrift 1947 517
.’
Dagens frågor
lösas, och eftersom parlamentarismen strikt tillämpas i Norge kommer Gerhardsen säkerligen att sitta kvar tills nya stortingsval hållas.
På den borgerliga sidan förekomma en mängd gemensamhetslistor
och opolitiska listor, vilket allt gör det mindre lätt att utskifta framgångarna på de borgerliga partierna. Så mycket är emellertid tydligt
att de största vinsterna tillföllo hoire och bondepartiet, och särskilt
i en rad städer med Oslo i spetsen registrerade det förra partiet oväntat stora framgångar. Oppositionen mot regeringen har också med
den största energien och konsekvensen förts av högerpartiet. Bondepartiet har dock ännu inte hämtat sig helt efter det oerhörda bakslaget vid 1945 års val, då partiet ratades av gamla väljare i massor
för förutvarande statsminister Hundseids och andra ledares samröre
med tyskarna. För de båda mellanpartierna, venstre och Kristelige
Folkepartiet, voro vinsterna färre. För det senare partiet, som var
det senaste stortingsvalets »darke horse» och som nu in i det sista
sett mycket optimistiskt på sina möjligheter att vinna utbredning i
nya valkretsar, blev valutgången i själva verket en kännbar motgång; partiet har framförallt gjort sig känt för en utomordentligt
stor oberäknelighet i materiella politiska frågor med svängningar
hit och dit eller inre uppdelningar, och i dagens tillspetsade motsättning mellan borgerlig och socialistisk politik har ett ostadigt mellanparti tydligen allt mindre utsikter att attrahera väljarna.
Folketingsvalet i Danmark gav ett mandatresultat, som närmare
framgår av nedanstående tabell (representanten för Färöarna ej medräknad):
1947 1945 1943 1939 1935
Konservative Folkeparti • o. o • • • • • • • • o. 17 26 31 26 26
Venstre • o. o o • • • • • • • • o • • • • • • • • • • • • • o • • • • 46 38 28 30 28
Radikalerna • • o • • • o • • • o. o. o • • o. o o. o • • o o. 10 11 13 14 14
Hetsforbundet • • • o . o. o • • • • • • • • • • • o • • • • • • 6 3 2 3 4
Dansk Samling • o • • • • • • • o o. o o • • • • • • • o • • 4 3
Socialdemokraterna • o. o • • • o o • • • • o • • • o • • 57 48 66 64 68
Kommunisterna • • • o • • • • • • o • • • • • • • o • • • • • 9 18 3 2
Diverse partier • • • • • • • o • • • o • • • • • • • o • • • • 5 8 6
148 148 148 148 148
Venstreledaren Knud Kristensen hade utlyst folketingsvalet närmast på grund av det motstånd, som hans egensinniga Slesvigpolitik
väckt. Vill man bedöma valresultatet uteslutande med tanke på
Slesvigfrågan, led Knud Kristensen otvivelaktigt ett deciderat nederlag. Bakom hans aktivistiska gr~inspolitik stodo egentligen blott
Venstre, de konservativa och Dansk Samling. Inte ens i dessa partier
voro dock meningarna samstämmiga, och det var sålunda betecknande att en av de högermän – teologic professorn Hvidberg – som
delat Christmas Mollers uppfattning segrade med glans i Aarhus.
Tillsammans samlade Kristensens Slesvigpolitik på sin höjd litet
över 800,000 röster, medan gränsen-ligger-fast-politiken kunde till- 518
Dagens frågor
godoräkna sig cirka 1.200,000 röster. Så som Slesvigproblemet politiserats kunde rimligen inte någon annan utgång av valet väntas i
denna del.
I övrigt ha socialdemokraterna velat tillskriva sig segern på valplatsen. Det ligger en aning av sanning däri såtillvida, som partiet nu knäckte ryggen på det kommunistiska partiet och dessutom
för arbetarpartiernas block kunde registrera en andel i valmanskåren, som gick upp till 46,7 procent mot 45,a vid 1945 års folketingsval; erövringarna från kommunisterna hade socialdemokraterna dock
gjort redan vid mellanliggande kommunalval. Emellertid når arbetarpartiernas sammanlagda mandatsiffra inte upp till motsvarande
tal vid några val före och under kriget. Framför allt misslyckades
socialdemokraterna i sin föresats att erövra majoriteten i folketinget.
Faktiskt visar socialismen i Danmark en stagnation, vilken är desto
mera anmärkningsvärd som Danmark tidigare räknats som rörelsens
kanske främsta föregångsland. Den regering, som Hedhoft – »Staunings Hans» – skyndat sig att bilda, blir i bägge tingen beroende av
den borgerliga majoriteten. Den måste hålla sig inom den borgerliga
politikens råmärken för att undgå misstroendevotum. Regeringen får
dessutom den ekonomiska depressionens hela tunga börda att bära.
Den kommer förvisso enligt sakens natur från fall till fall att söka
nå uppgörelser eller »forlig» med de radikala eller Venstre, men den
startar under föga löftesrika auspicier och dess liv kan bli mycket
kort.
Trots nederlaget i den slesvigska frågan stod Venstre som kanske
valets huvudsegrare. Partiet utgick ur valstriden med en mandatsiffra, som är högre än vad partiet kunnat notera sedan mitten av
20-talet, och framstår nu som borgerlighetens huvudfäste. Trots
Knud Kristensens envisa uppträdande – eller möjligen tack vare
detta – har partiets regerande under två svåra övergångsår förskaffat det en stark prestige. Dess riksdagsgrupp innesluter också
många kapaciteter, bland vilka finansministern professorn i nationalekonomi Thorkil Kristensen och jordbruksministern Eriksen äro de
stora framtidsnamnen. Partiet har dock profiterat på den föråldrade
valordningen, som trots systemet med tilläggsmandat givit Venstre
sju mandat för mycket; en stark indignation framkallade också partiets hänsynslösa utnyttjande av valsystemets brister genom att tillskapa ett fristående Venstreparti i Köpenhamn. (Överhuvud taget
ter sig den danska vallagen numera synnerligen ålderdomlig, och
sålunda är Köpenhamn oerhört starkt underrepresenterat, något som
dock kompenseras av att provinskretsarna ofta godta köpenhamnare
som sina kandidater.) Det förtjänar att antecknas att bondepartiet
Venstre nu för första gången fick mandat i Köpenhamn, till på köpet
inte mindre än tre genom tricket med särpartiet.
Tendensen på den borgerliga sidan karakteriseras i övrigt främst
genom att det diffusa Dansk Samling försvann, genom att radikalerna (Munchs gamla parti) inte kunde hålla sin ställning och genom
att Konservative Folkeparti led ett eklatant nederlag. De motigheter,
som det sistnämnda partiet utsatts för sedan den stora framgången
35*-47738 519
.’
Dagens frågor
vid 1943 års krigsval, hänföra sig uppenbarligen i främsta rummet
till den inre oro, som Christmas Mollers personliga ambitioner framkallat. Hans sympatiförklaring tidigare för planhushållning ha
kommit många gamla högerväljare att springa över till Venstre, och
när han strax före valet bröt med partiet, förlorade detta med honom
säkerligen delvis ungdomen. Christmas Moller har trots sin stora
allmänna personliga popularitet drivit in partiet i en förtroendekris.
Hans hållning i Slesvigfrågan har dock varit rakryggad och kostat
honom hans ledarställning. Danska pressen har allmänt beklagat
folketingets förlust av denne färgstarke personlighet. Kan han göra
en come back och åter bli en faktor i dansk politik, så blir det med
hänsyn till hans insatser under kriget och hållning i Slesvigfrågan
men näppeligen till följd av några meriter som partiledare.
E. H.
Schweizisk De schweiziska valen till andra kammaren, nationalrådet,
revy. vilka höllos den 26 oktober, bragte inga sensationella resultat. De föregingas av en ganska lugn och återhållsam valfejd; de
stora striderna hade utkämpats före valet vid de stora folkomröstningskampanjerna om näringsfrihetsparagrafen i författningen och
om skydd för folkets referendumrättigheter gentemot förbundsregeringens (förbundsrådets) egenmäktighet. Det hör till det schweiziska
folkets egenheter, att det kan avgöra sina angelägenheter med ett
upphöjt och kyligt lugn.
Valresultatet – det proportionella valsättet tillämpas i den mån
kantonerna nå upp till fler än ett mandat – framgår av följande
mandatsiffror, varvid siffrorna inom parentes ange 1943 års val: de
frisinnade 51 (+ 4), socialdemokraterna 48 (- 6), katolsk-konservativa
partiet 44 (+ 1), bondepartiet 21 (-1), konsumentpartiet kring Duttweiler 8 (+ 2), liberalerna eller den protestantisk-konservativa högern
7 (-1), kommunisterna 7 (+ 6), demokraterna (borgerlig vänster) 5
(-l) och partilösa 2. CUppgift om ett mandat saknas.)
Tendensen är ungefär densamma som vid de samtidiga valen i
Norge, England och Frankrike, om än inte lika tydligt framträdande
till följd av den stabilitet, som utmärker det politiska livet i Schweiz.
Sedda som enhet bibehöllo de bägge arbetarpartierna visserligen sin
sammanlagda mandatsiffra men valen innebar för dem en reell motgång. Härvid är först att observera att kommunisterna (Nicoles
parti, som går under namn av arbetets parti) voro förbjudna vid 1943
års val. Sedan kommunisterna nu åter licentierats förlorade socialdemokraterna inte blott röster och mandat utan även ställningen som
nationalrådets största parti, och de frisinnade, som innehaft denna
position allifrån 1848 till 1943, kunde nu återvinna den. Dessutom ha
arbetarpartierna inte ku:rtnat stärka sin ställning trots industrialiseringen och urbaniseringen. Detta måste betecknas som en faktisk
regress. A andra sidan visade sig kommunisterna tämligen ofarliga,
och endast i Geneve, Nieales egen stad, har de någon verklig styrka;
där ha socialdemokraterna för övrigt helt slagits ur brädet, men de
borgerliga har nu ytterligare i forna världshuvudstaden stabiliserat
520
Dagens frågor
den majoritet, som Nieole erövrade en gång i början av 1930-talet.
Att arbetarpartierna tillsammans i det starkt industrialiserade
Schweiz ej komma upp till stort mer än en fjärdedel av nationalrådet,
är högeligen anmärkningsvärt. Det beror i främsta rummet på att
de katolska arbetarna i regel rösta på det katolsk-konservativa partiet. Men även schweizisk individualism har härvid sin betydelse,
liksom förekomsten i skilda kantoner av radikalt borgerliga små-
folkspartier, alla med sina provinsiella särdrag men också med dragningskraft på många självständiga, småborgerliga arbetare.
I övrigt ger valet inte anledning till många kommentarer, enär
röstförskjutningarna på den borgerliga sidan voro ibland rent av
mikroskopiskt små. Möjligen kan man konstatera, att de frisinnade
vunnit någon terräng i de övervägande katolska kantonerna och katolikerna vice versa i de s. k. diasporakantonerna. Uppenbarligen är
detta blott en avspegling av folkomflyttningarna. Ytterligare må det
blott nämnas, att konsumentrörelsen så gott som helt rekryteras från
kantonen Ziirich, att liberalerna nu liksom förut blott ställt upp listor
i västra Schweiz och att oppositionen bland jordbrukarna mot bondepartiet från de s. k. »Jungbauern» nu praktiskt taget helt inställt
driften.
Om det politiska dagsläget i Schweiz i övrigt skriver en korrespondent från Schweiz till Svensk Tidskrift kort före valet:
Det har gjorts gällande, att inte heller i Schweiz problemställningen
folket – parlamentet – regeringen har kunnat undgå att råka i en
kritisk fas. Också i Schweiz skulle en tendens breda ut sig, vilken
lutar mot statsdirigering och föra till ofrihet. Folkhushållningen
skulle mer och mer påverkas av rent politiska faktorer och allt mindre
av de ekonomiska. Detta skulle ha kommit till synes under folkomröstningen den 6 juli, då regeringens begäran om vidsträckta ekonomiska fullmakter segrade, trots en livlig kampanj från dess sida
med en mycket knapp majoritet, eller med 582,400 mot 520,200 röster.
Sifferställningen visade, att folket i alla fall högst motvilligt böjer
sig för den nu så moderna statsdirigeringen. Regeringen har av omröstningen dragit sina konsekvenser och förklarat, att den endast i
undantagsfall skall anlita fullmaktslagen. Det förhöll sig annorlunda med pensionsförsäkringspropositionen, som blev godkänd med
överväldigande majoritet, eftersom den gillades av det stora folkflertalet. Men om utgiftsbördan på 800 millioner francs, som pensionsförsäkringen åsamkar, blir lätt att bära är en annan sak. De finansiella kretsarna varnade på sin tid för den, och deras farhågor tyckas
redan börja besanna sig,
Det är att märka, att larmet mot tendenserna till maktkoncentration ljuder starkare inom de borgerliga kretsarna än bland de vänstersinnade, fastän det är de borgerliga som sitta vid makten. För
den radikala vänstern som bygger på partidisciplinen är referendum
i många fall en både överflödig och obehaglig inrättning. Men det
är just i den institutionen, som garantin för en borgerliga demokratiska friheten ligger. Den har visat sig som ett alldeles utmärkt medel
för folkets kontroll över regeringen, som tvingas att respektera den
521
Dagens frågor
personliga friheten och på samma gång anpassa sig till de förhärskande strömningarna hos folket. Å ven minoriteten har tack vare
referenduminstitutionen en möjlighet att låta sina önskningar komma
till uttryck.
Det schweiziska kommunistpartiet har i år starkt skakats av ett
inre skalv. Det hade nämligen gått så långt, att det måste rensa ut
sin egen grundare och generalsekreterare, Karl Hofmeier, en för
övrigt energisk och förfaren ledare, som dock inte kunde stå emot
penningens och självsvåldets frestelse. Men det var nog med tanke
på att förebygga en valkatastrof, som den kommunistiska partistyrelsen såg sig tvungen till att själv och offentligt kasta ut Karl
Hofmeier.
Schweiz utgör en högborg för det liberala ekonomiska systemet,
den oinskränkta privathushållningens och det fria initiativets lyckliga oas. Här tjänar man uteslutande människan men inte staten.
Ingenstans har man en så klar överblick över den europeiska kontinentens affärsangelägenheter som från Schweiz. Här, där så många
trådar löpa samman, behandlas dessa angelägenheter rent vetenskapligt objektivt. Och Schweiz reagerar som en känslig barometer mot
den minsta förändring hos den ekonomiska atmosfären i Europa.
Fastän här för närvarande råder högkonjunktur för industrin, med
fulltecknade beställningar för två år framåt, med månatliga arbetarlöner på 500-800 francs, andra betydande förmåner oräknade, fruktar
man ändå, att Schweiz inte heller kan helt undgå att mer eller mindre
bli berört av den allmänna krisen. Till följd av det spända utrikespolitiska läget försiggår härifrån en kapitalflykt till den andra sidan
Atlanten, främst då Kanada. För första gången sedan länge har en
viss efterfrågan på kapital uppstått. Utlandets importrestriktioner
ha träffat en hel del av den schweiziska exportindustrin. Den från
argentinsk sida strax före presidentfrun Eva Perons besök i Schweiz
vidtagna valutaspärren liknade i själva verket ett stopp för den
schweiziska exporten till Perons land. Inte att undra på att den
sköna Eva vid sitt besök av den gästfria schweiziska befolkningen
mottogs med tomatkastning. Detta visar bara, att plötsligt hoptörnande svårigheter kan hetta upp även schweizarens lugna sinne.
Inte heller Sverige kan på grund av sina valuta- och importrestriktioner för närvarande glädja sig åt någon större popularitet i Schweiz.
Man rycker på axlarna åt vad man här i allmänhet kallar svenska
»ekonomiska experiment» och tycker, att de ha skadat Sveriges goda
namn. De närmaste orsakerna härtill skulle vara följande: l) Apprecieringen av den svenska kronan, som inte för landet medfört
någon minsta vinst; 2) Kredit till Sovjetryssland och dess följeslagare i en tid, då i världen pågår en bitter kamp om varor; 3) Importstoppet i våras; och 4) Sveriges finanspolitik som »blir observerad
med stigande förvåning», som en finansexpert i Bern nyligen beskrev
den.
Neutralitetens bevarande utgör allt fortfarande ett rättesnöre för
Schweiz’ utrikespolitik, fastän man är fullt medveten om att nu, när
Schweiz ligger i korsningen mellan anglosaxiska och östslaviska in- 522
Dagens frågor
tressesfärer, denna politik i händelse av en ny väpnad förveckling
blir ännu svårare att bevara och upprätthålla. Åndå är man övertygad om att Schweiz har sitt existensberättigande just som en neutral
vändskiva. På den grunden söker man sorgfälligt att undvika allt
som på något sätt kunde ifrågasätta denna neutralitet tvivelaktig.
Efter schweizisk övertygelse är den under 650 år bevarade neutraliteten mera värd än det efemära FN. Och har kanske inte utvecklingen
bekräftat, hur rätt Schweiz hade när det höll sig avvaktande och på
avstånd från FN~ Om man i dag underställde frågan om en eventuell
schweizisk anslutning till FN en folkomröstning, skulle man säkert
få bevittna ett överväldigande nej! Man sätter här i dag ett mycket
större värde på landets neutralitet än någonsin förr och vill inte veta
av något samröre med den internationella politiken. Det är med rätt
blandade känslor som man från schweizisk sida har biträtt Marshallplanen, som ju indirekt betyder ett ställningstagande. Det var ju det
som man med all möda försökte undvika.
Anglosaxarnas kamp under kriget beundrades uppriktigt av det
schweiziska folket. Den öppna dörrens politik, som England hittills
hela tiden fört, vann helhjärtad genklang. På sista tiden har emellertid en viss reserverad hållning mot Västmakterna och i synnerhet
Förenta staterna uppkommit. Det politiska förmyndarskap, som stormakterna tyckas gärna vilja utöva, tilltalar inte schweizarnas liberala
sinnen. Förenta staternas växande ekonomiska expansion, som ibland
i handelsrelationerna ger sig till känna genom det amerikanska kapitalets hänsynslöshet, väcker anstöt hos schweizarna. Man förklarar
det, kanske med orätt, som ett slags ekonomisk imperialism, vilken
är än besvärligare eftersom man i dag saknar några möjligheter att
bjuda den motstånd. Som maktfaktor är Europa numera borta, och
ekonomiskt sett står det vid sammanbrottets rand. Europa är i dag
beroende av almosor och amerikansk barmhärtighet. »L’Europe vit
de charite», som man säger i Schweiz. Men på grund av sin ekonomiska samhörighet med det övriga fattiga Europa har också detta
land kommit i beroende av USA.
Den instinktiva misstron gentemot stormakterna och fruktan för
den sådd som Hitler har sått har berett jordmånen för en schweizisk
isolationism. Det Schweiz, som förr var världens mest internationella
land, ett paradis för turister och en tillflyktsort för de förföljda, är
på väg att sluta sig inom sitt eget skal. Åven här som i andra självtillräckliga länder kan man höra slagordet »Schweiz endast för
schweizare». Denna tendens kommer till synes inte uteslutande i
turistpolitiken (visumtvånget) eller vid det snåla beviljandet av rätten till asyl (Sverige kan i dag med rätta betraktas som ett mycket
flyktingsvänligt land), utan framför allt på det kulturella området.
Förr knöt den mycket livliga turisttrafiken Schweiz intimt samman
med den övriga världen; i dag hotar den att tyna bort. Härtill kommer bristen på ett närmare litterärt utbyte med omvärlden. Främmande böcker hålla på att här bli en stor sällsynthet. Främmande
böcker komma numera som på 1700-talet hit med tillfälliga resenärer.
Ockupationsmakternas gränsspärr ifråga om Tyskland, den sovjet- 523
..
Dagens frågor
ryska järnridån, Frankrikes och Italiens valutaspärr ha förlamat den
schweiziska bokmarknaden. Sedan Frankrike uppställt kravet, att en
turistande schweizare per dag skall växla 500 franska francs enligt
officiell kurs, har han endast Italien att resa tm. Under de förhållanden som schweizarna nu leva, börja de mer och mer odla hembygdskulten. Intresset för den inhemska dialekten har aldrig varit så stor
som nu, och man är i färd med att såväl ur litteraturen som teatern
driva ut den högtyska. Denna tendens går igen i nationellt självmedvetande och självtillräcklighet.
Med stolthet framhålla schweizarna, att de förfoga över kontinentens starkaste arme. Sedan Tyskland kommit ur spelet och Frankrike för närvarande inte kan betraktas som någon större maktfaktor,
utgör Schweiz verkligen kontinentens starkaste fäste. I händelse av
fara kan Schweiz mobilisera 500,000 väl utbildade och modernt beväpnade soldater. Artilleriet är förstklassigt, flygfälten i utmärkt
skick och befästningssystemet för ögonblicket Europas bästa. Den
nationella befästningskedjan ligger i bergen i landets inre och gärdar
in en del av höglandet med urkantonerna Uri, Schwyz, Unterwalden,
Graubiinden och Wallis. Befästningsarbetena utfördes under andra
världskriget, men att dra sig tillbaka och inta ställning bakom dessa
linjer skulle betyda ingenting mindre än uppgivandet av slättlandet
med alla mera betydande städer, och givetvis sprängningen av Simplon-Gotthardtunnlarna och större delen av landets industri. Därför är
det lätt förståeligt, att det inte finns någon människa i Schweiz som
skulle önska ett nytt krig. Under ett nytt krig har Schweiz ingenting
att vinna men allt att förlora.
Ånnu till helt nyligen hängav man sig i Schweiz åt önskedrömmar
och ansåg möjligheten av ett nytt krig som utesluten. I dag är man
betydligt försiktigare och säger med en resignerad suck: »Vi vill inte
tro på ett nytt krig.»
Den internationella utvecklingen gör schweizaren mer och mer
skeptisk, och han betraktar det inre läget hos sina grannar med stigande oro. Hans sorgebarn har blivit Tyskland. Ännu för en tid
sedan visades inte minsta misskund med Tyskland i den schweiziska
pressen; i dag försvinner problemet Tyskland inte mer från tidningsspalterna. Man är enig om, att västmakterna angrepo problemet Tyskland från en psykologiskt sett falsk utgångspunkt, varigenom den stora chansen till tyska folkets moraliska återuppbyggnad
blivit tillspillogiven. Även Tyskland i likhet med det övriga Europa
borde ekonomiskt hjälpas på fötterna. Bröd går före politik, framhålls det, och demokrati måste byggas underifrån och inte påtvingas
uppifrån, – folket borde uppfostras i demokratisk anda genom skapande av lokala autonoma självförvaltningsorgan. Nu löper Tyskland fara att störtas ner i anarkiens avgrund, vilket kan komma att
dra med sig även dess grannar.
Frankrikes och Italiens fortsatta finansiella kris, som hotar dessa
länders demokratiska regimer med omstörtning, och långsamheten
hos den amerikanska hjälpaktionen framkallar allt större bekymmer
i Schweiz. Med en ännu större spänning betraktar man utvecklingen
524
Dagens frågor
i Trieste och Österrike. Marskalk Tito kallas av den schweiziska
allmänheten för Europas enfant terrible. Man befarar vilken provokation som helst från hans sida. Händer något i Italien eller framför
allt i Österrike, blir man i Schweiz tvungen till omedelbar mobilisering och därmed till ett ställningstagande, vilket man just sökt
undvika. I händelse av allvarlig fara skulle engelsmännen med sina
svaga styrkor vara tvingade att utrymma Villachområdet. Och
bemäktiga sig bolsjevikerna Mellanösterrike, dra fransmännen, som
där endast förfoga över en administrativ apparat, skyndsamt sina
färde, och då står Schweiz ensamt mot en överhängande fara. Skulle
Sovjetryssland, med den av bolsjevikerna avgudade Suvorovs exempellösa bragd i minnet, tveka att försöka forcera Alperna~ Med en
olidlig spänning avvakta därför schweizarna resultaten från den
kommande fyrmaktskonferensen i London, som ju har att lösa problemet Tyskland-österrike. Med utgången av denna konferens är
vårt öde förbundet, anser man. Misslyckas konferensen, så finns det
inte längre något hopp om att vår generation skall förskonas från
kriget.
Dessa och andra dystra tankar och spekulationer pina i dessa dagar
hjärnån hos mången schweizare. Alla möjliga planer underkastas i
pressen eller man och man emellan en ingående akademisk dissekering under försök att finna vägar och medel för att även under detta
kommande krig kunna rädda neutraliteten. Bland många djärva och
om viss villrådighet vittnande förslag kan följande omnämnas: Man
skulle försöka få neutralitetsprincipen godkänd åtminstone för Genevekantonen för att, något i likhet med vad som skett med Vatikanstaden under senaste kriget, under stormiga tider bereda ett säte för
den internationella humanitära organisationen Röda korset och på
så sätt skapa en fristad åt freden och en respekt för de allmänmänskliga rättigheterna.
stockholros stads Fil. d:r Ivar Örnans förordnande som chef för
statistiska kontor. Stockholms stads statistiska kontor har blivit det
stora diskussionsämnet. Opinionen särskilt på borgerligt håll är
mycket känslig för utnämningar, som misstänkas kunna ha en politisk anstrykning och som inte gå fullt klara ur synpunkten av »förtjänst och skicklighet» – denna befordringsgrund är visserligen blott
inskriven i grundlagen för Konungens utnämningar men har självfallet en normerande giltighet för hela vårt offentliga liv.
Man måste ge kritikerna rätt, när de hävdat att denna chefsfråga
handlagts på ett oformligt sätt. Det kan anföras skäl för att detta
verk med hänsyn till sin ansvällning numera lämpligen bör ha i sin
spets en person med allmänna insikter i samhällsarbetet och stockhalms stads kommunala förvaltning. Om man från början haft denna
mening borde detta dock i förväg ha fastställts i princip och kungjorts när tjänsten ledigförklarades. Om företräde sålunda givits åt
en dylik allmän kompetens, kunde och skulle väl även andra än statistiska fackmän ha anmält sig som sökande, varefter stadskollegiet
hade att göra ett objektivt val mellan de då anmälda sökandena. Det
525
..
Dagens frågor
är möjligt och kanske mycket troligt att d:r Öman även vid ett sådant
förfarande skulle ha fått förordnandet, eftersom han som förutvarande borgaråd och mångårig stadsfullmäktig måste äga en ovanlig
kännedom om huvudstadens kommunala liv. Men han och stadskollegiets majoritet skulle då ha gått fria från de misstankar för
»camaraderie», som nu kanske helt grundlöst uttalats.
Många ha kanske dock mest förargats över den accumulation av
löner och pensioner, som ibland utmärker Stockholms stads lönepolitik. I och för sig har Svensk Tidskrift alltid hävdat, att det är
ett allmänt intresse att chefsposterna i vår förvaltning avlönas så
att bästa möjliga urval vid deras besättande kan tryggas. A andra
sidan måste det allmänna även härvid ålägga sig en viss återhållsamhet, ty det gäller skattebetalarnas medel. En och annan gång
förut har man i hög grad förundrat sig över Stockholms stads stora
generositet, och detta har även skett denna gång. Överhuvud taget
synes hela systemet för borgarrådens avlöning och pensionering behöva underkastas en revision. De höga lönerna ha knappast påverkat
rekryteringen på senare tid, och systemet blir nästan groteskt, när
såsom i fallet Seth Persson det kommunistiska partiet »konfiskerar»
en stor del av denna skattebetalarnas borgarrådslön för partiets propaganda.
Polen rustar sig för När Polen i somras tackade nej till den britkonkurrens med Ruhr. tisk-franska inbjudan till Paris för att överlägga om Marshallplanen, skedde det med motiveringen, att Förenta
staternas avsikt i första hand vore att bygga upp Västtysklands
ekonomi och att följaktligen varje medverkan vid sådana planers
genomförande inte kunde betraktas annat än som ett hot mot freden.
Logiken i denna tankegång övertygade ej många. Polens rädsla för en
återuppbyggd västtysk industri är emellertid äkta. Fruktan har blivit starkare sedan slutet av augusti, efter den amerikansk-brittiskfranska överenskommelsen i London om en konkret produktionsplan
för den västtyska tunga industrin.
De polska protesterna mot det anglosaxiska programmet gå betydligt längre än de framförda franska reservationerna. De äro
t. o. m. mindre återhållsamma än den skarpa kritiken från ryssarna,
vilka med hänsyn till Sovjets anseende hos den tyska allmänheten
i regel förbinda sin kritik mot »den tyska imperialismens återuppbyggnad» med välvilja mot tyska folket. Polen har under den tyska
ockupationen i runt tal förlorat sex millioner människor, och därför
äro de röster, som tillerkänna existensber~ittigande också åt tyska
folket, ganska sällsynta där, ja., om de inte helt och hållet saknas.
Protester mot att »man gynnar angripare framför deras offer» äro
här inga tomma ord. Man utnyttjar varje tänkbart tillfälle att i mån
av egna krafter förläna dem både politiskt och ekonomiskt eftertryck.
Ett av dessa politiska medel är den diplomatiska pressen på Frankrike. Man har i början av september gjort föreställningar i Paris
och framhållit, att Londonöverenskommelsen om Ruhr inte kan förenas med den fransk-polska försvarspakten mot ett eventuellt nytt
526
Dagens frågor
angrepp från tysk sida. En större praktisk betydelse kunna de polska
ekonomiskt-politiska motåtgärderna få.
Ånnu hoppas man och tror i Warszawa, att den planerade amerikanska kreditgivningen till Västeuropa kan komma att omfatta Östeuropa inklusive Polen. Om inte direkt så åtminstone genom Internationella återuppbyggnadsbanken, kompletterad med hjälpåtgärder
från Internationella valutastabiliseringsfonden. Polen har redan för
länge sedan till Internationella banken inlämnat en låneansökan på
600 millioner dollar för återuppbyggnadsändamål men hittills inte
fått något besked. Missnöjet med detta förhållande döljs inte längre
och antar så småningom formen av officiell kritik mot bankens skötsel. Nyligen har industriministern Hilary Mine i ett tal ställt Polens
lojala medverkan i efterkrigsorganisationerna i motsats till Internationella bankens hållning gentemot Polen, vilket kan tolkas som
ett förebud till ganska långtgående motsättningar i förhållande till
bankens till övervägande del av amerikaner bestående ledning.
Större klarhet få polska inofficiella förklaringar vid behandlingen
av den polska zlotyns kurssättning. I septembernumret av den industriministeriet närstående tidskriften »Zycie Gospodarcze» heter det
bland annat: Det definitiva fastställandet av pariteten hos landets
valuta är i Polens nuvarande återuppbyggnadsstadium en varken
lätt eller särskilt brådskande uppgift. stabil förankring vid dollarn
sätts ju som villkor, för att landet skall kunna få nödvändig hjälp
för sin återuppbyggnad från såväl Internationella banken som Internationella valutastabiliseringsfonden. I annat fall, vilket kanske är
bättre, blir man tvungen att allt efter behov manipulera med egen
valuta. Denna förklaring betyder med andra ord, att man under
nuvarande dåliga behandling från amerikansk sida varken är i stånd
till eller vill anpassa sig till det internationella valutaprogrammet.
De ansträngningar, som polackerna på det politiskt ekonomiska
området göra hemma hos sig för att kunna mäta sig med ett under
anglosaxisk medverkan återuppbyggt Västtyskland, äro av större betydelse. Man kan sammanfatta dessa åtgärder under slagorden: »Intensifierad industrialisering» och »På lång sikt säkrad avsättning».
Den i fjol beslutade treårsplanen, vars fullbordan skulle sammanfalla med 1949 års utgång, kan på grund av de uteblivna amerikanska
krediterna knappast överskridas. De hittills investerade medlen ha
också inte nämnvärt hunnit verka. Den viljestarke vice premiärministern Wladyslaw Gomulkas krav, att importen av konsumtionsvaror
ytterligare skall inskränkas och exporten samtidigt ökas för att kunna
betala importen av produktionsmedel, kan också vid rigoröst uppfyllande av detta krav inte mobilisera några resurser att tala om,
eftersom ansträngningarna hittills gått i samma riktning. Naturligtvis måste man räkna med att allting blir gjort för att sätta in egna
resurser för treårsplanens genomförande. Enligt industriministerns
uttalande inbegriper planen utbyggnad av Stettins (numera Szczecins)
hamn och industrialisering av såväl Pommern som det polska Ostpreussen, med särskilt aktgivande på industristaden Elbing (Eblong).
Alltså gäller bland annat ansträngningarna gamla tyska områden,
527
..
Dagens frågor
som hittills i en ännu mindre utsträckning än Övre och Nedre Schlesien berörts av den ekonomiska poloniseringen. Också där har man
nu i höst satt i gång med förverkligandet av projekt, vilka tyckas
syfta långt över treårsplanens gränser. Utom planen skall ett helt
nytt järn- och stålverk vid Gleiwitz (Gliwice) uppföras, avsett för
framställning av l million ton stål och 700,000 ton valsjärn årligen, nya
kolgruvor vid Beuthen (Bytow) byggas ut och få det efter sovjetrysk förebild betecknande namnet Gigant och beräknas årligen kunna
leverera 3 millioner ton stenkol, en ny stor cementfabrik se dagen och
så vidare.
Den handelspolitiska avsättningsökningen på längre sikt sker redan
genom tilläggsavtal till varje ny större handelsöverenskommelse, som
av de fördragsslutande parterna ingås från 4 till 5 år. Polen gynnas
härvid av den omständigheten, att de utländska leverantörerna själva
tvingas till långa terminer, medan de polska standardartiklarna, kol,
koks, cement, textilvaror, kött och andra lantbruksprodukter, inte
behöva räkna med någon längre framställningstid. Kompletteringen
av dessa överenskommelser underlättas genom de i de viktigare avsättningsländerna befintliga blandade kommissionerna för de polska
kolen. Samtidigt går den förutseende nationalekonomen Hilary Mincs
politik ut på, att strukturen hos den polska exporten nästkommande
år skall bli mindre ensidig än för närvarande, då den till två tredjedelar består av kol och kolprodukter. En viss tendens för ökad export av färdiga och halvfärdiga produkter gör sig i de senast ingångna polska handelsavtalen märkbar.
Även om i den polska propagandan mycket ordas om, att Ruhrindustrins återuppbyggnad utgör en militär fara för Tysklands grannar, så är Polens egna motåtgärder huvudsakligast av ekonomisk art.
Mycket talar för att man i första hand måste befara en ekonomisk
konkurrens, vilken inom några få år kan hota de monopolistiska
polska kolpriserna. Skulle den amerikanska politiken, om den siktade på krig, förflytta återuppbyggnaden av den tyska järn- och
stålindustrin, metallfabrikerna och annat så nära gränsen av den
sovjetryska inflytelsezonen, som detta har skett ifråga om Ruhr~
Skulle Polen, i fall det verkligen befarade ett snart tyskt angrepp,
koncentrera sin industriella återuppbyggnad i den utsträckning som
är fallet så nära sin västgräns~ Båda dessa omständigheter utgöra
snarare ett tecken på att man utmålar sin motpart som »imperialist»
närmast ur ekonomisk synvinkel och även att de yttersta politiska
konsekvenserna av den ekonomiska tävlan bli möjliga att undvika.
Den engelska högerns Före den engelska högerns årsstämma i Brighnya näringsprogram. ton den 2-4 okt. – den största i partiets historia
med mer än 3,000 ombud – förutsades i pressen att förhandlingarna
kunde bli stormiga. Uppmärksamheten riktades på the lndustrial
Charter, den kända programskriften, som utarbetats på uppdrag av
fjolårets st~imma i Blackpool av the Industrial Policy Committee
under ordförandeskap av mr R. A. Butler. Visserligen hade också
en rad andra kända konservativa medlemmar av underhuset varit
528
Dagens frågor
ledamöter av kommitten, bl. a. mr Macmillan, mr Stanley och sir
David Maxwell Fyfe, ·och visserligen hade the Industrial Charter
publicerats i maj med kraftigt stöd av partiets ledare och dess propagandaapparat, men en viss opposition hade dock framträtt inom
medlemskadern; den äldre konservativa skolan fann programmet väl
radikalt och opponerade mot de punkter, i vilka behovet av ett visst
statsinflytande på näringslivet erkändes. Vad the Industrial Charter
här rekommenderar är närmast ett slags ramhushållning, inom vilken den enskilda företagsamheten skall beredas största möjliga frihet
och arbetarna full sysselsättning och social trygghet. Särskilt omtvistade blevo också kommittens uttalanden om den socialiserade kolindustrien och Bank of England. Om de konservativa återvända till
makten, skall kolindustrien enligt the Industrial Charter inte denationaliseras; men man rekommenderar uppmjukningar i systemet
och lovar begränsa rätten till centraldirigering från det nuvarande
maktfullkomliga styrande organet, the National Coal Board. Beträffande banken heter det i programmet att dess förstatligande var
onödigt – men man reser inte kravet på en återgång till det gamla,
även om man utfäster sig att till omprövning taga upp frågan om
bankens rätt att ge direktiv till affärsbankerna. Givetvis var dock
själva grundtonen i chartan en bestämd opposition mot fortsatt socialisering och ett förord för näringsfrihetens principer – såsom
partiets hela opposition i underhuset visat.
Det har från början varit tydligt att högerpartiets majoritet och
en enhällig ungdomsrörelse står bakom mr Butler och hans verk.
Men den opposition, som förekommit, hade dock för Brightonstämman skapat en viss osäkerhet, som man försökt utnyttja på laboursidan; i september under valkampanjen för fyllnadsvalet i West
Islington i London var det t. ex. ingalunda ovanligt, att regeringspartiets talare citerade kritiska konservativa uttalanden om the Industrial Charter, så snart högerpartiets kandidat försökte åberopa
denna. Ett behov att skapa klarhet om partiets officiella ståndpunkt
förelåg alltså i Brighton och från många valkretsar hade förslag
till uttalande om the Charter kommit stämmans ledning till handa.
Alla dessa förslag funnos tryckta i konferensens dagordningshandlingar. Det av partiets styrelse främst placerade förslaget bar vissa
spår av kompromiss mellan olika uppfattningar: Det hette sålunda
att konferensen skulle »välkomna the Industrial Charter som en
grundval för diskussion och rekommendera, att kommitten, som utarbetat the Charter, måtte bibehållas för att hålla den i nivå med
utvecklingen och i syfte att möjliggöra för partiet att med kort varsel
offentliggöra ett näringlivsprogram, byggt på the Charter». I ett
annat resolutionsförslag framträdde tydlig opposition; man ville
visserligen godkänna de allmänna riktlinjerna men ansåg inte att
programmet innehöll en tillräckligt kraftig kritik mot socialismen,
och i ytterligare en annan resolution krävdes att partiet – då det
återfick makten – inte skulle avstå från att derrationalisera »alla
företag eller grenar av näringslivet, som kan ha blivit förstatligade».
Det stora flertalet resolutionsförslag syftade emellertid till ett god- 529
.’
Dagens frågor
kännande av the Charter som »ett klart uttryck för de konservativa
principerna i belysning av moderna förhållanden», och särskild uppmärksamhet tilldrog sig det av ungdomsrörelsens ordförande, mr
Nuttning, väckta förslaget, att mr Butlers arbete skulle betraktas som
»ett konstruktivt och förnuftigt alternativ till socialismen».
Debatten vid stämman blev emellertid på sätt och vis en överraskning, då oppositionen mot the Charter kom att spela en mycket svagare roll än många väntat. Det var de för chartan positivt inställda
talarna, som dominerade och krävde att programmet skulle erkännas
otvetydigt och under fullt ansvar, därför att det annars skulle heta
att det inte fanns något konservativt alternativ till labourpolitiken.
Ungdomsrörelsens ordförande krävde i ett anförande med mycket
hårda formuleringar ett sådant besked. En annan talare hänvisade
till att the Charter utarbetats av de bästa hjärnorna i partiet: »För
några månader sedan hissade vi flaggan i topp. Är det nu tid att
hala ned den för att lappa på den1 Nej, det är tid att spika fast den
vid flaggstången!» Mr Butler själv försvarade kommittens arbete i
ett mycket uppmärksammat tal, i vilket han stödde sig på uttalanden
från många olika håll inom partiet – från medlemmar av parlamentet, från kandidater, godkända av partiet för kommande underhusval, från den ungkonservativa rörelsen och många valkretsförbund. Han liksom flera andra talare betonade emellertid att the
Charter inte var sista ordet i programavseende och att man måste
vara beredd att utveckla temat och anpassa det efter tidsutvecklingen
men att själva huvudsynpunkterna måste godtagas som partiets officiella politik.
Påfallande var det starka tryck, som den tusenhövdade skaran av
valda ombud utövade i denna debatt. Kraftiga demonstrationer förekommo till förmån för de talare, som rekommenderade the Charter.
Vid voteringen (handuppräckning) samlade den positiva resolutionen cirka 3,000 röster – och avslagsyrkandet 3 röster. Säkert fanns
det många flera motståndare i församlingen – måhända ett par
hundra – men de avstodo från att rösta.
Den resolution, som antogs av kongressen, var emellertid inte på
alla punkter densamma, som införts främst i det tryckta programmet
och citerats ovan. Den slutliga formuleringen lydde, att »denna konferens, som välkomnar the Industrial Charter såsom ett klart uttryck
för de allmänna konservativa principerna i ekonomiska frågor, rekommenderar att kommitten, som författat den, måtte fortsätta sitt
arbete i syfte att göra det möjligt för partiet att med kort varsel
publicera ett näringslivsprogram, byggt på the Charter». En jämförelse mellan de två texterna visar att man i den godkända resolutionen avlägsnat det parti, i vilket the Charter betecknats som grundvalen för en diskussion, och i stället fått in satsen, att skriften är
ett klart uttryck för konservativa ideer – om detta skall tolkas som
en accentuering eller som ett nedtonande får framtiden visa. Så-
väl mr Churchill som lord Woolton betecknade för övrigt senare under
stämman the Industrial Charter som i vederbörlig ordning godkänd
av partiet. B t L’ deng tn .
530
Dagens frågor
De polska biskoparna Att de polska biskoparnas herdabrev den sista
gå till strid. söndagen i september upplästes i landets åtta
tusen överfyllda kyrkor betyder kanske en vändning i förhållandet
mellan kyrka och stat men alldeles säkert ett uppklarnande av läget.
Polen är det största romersk-katolska landet i Östeuropa. Genom krig,
ockupation och nya gränsdragningar har det förlorat sina judar,
protestanter och grekisk-ortodoxa, så att dess befolkning nu till 96 Ofo
består av romerska katoliker. Och kanske aldrig tidigare förr än
som nu efter krigets slut visar denna befolkning sin religiösa iver.
Pilgrimsfärderna till den undergörande svarta Madonnabilden i
Czenstochowa ha i år slagit alla tidigare rekord och lämna långt
bakom sig, vad deltagarsiffran beträffar, samtliga politiska möten i
landet.
Flera andra romersk-katolska länder komma mot krigets slut under
vänsterradikala regimer av östlig typ. Litauerna och de med Rom
religiöst unierade västukrainarna blevo helt underordnade sovjetsystemet. Med påföljd att ukrainarnas förbund med påvestolen upplöstes och de blevo underställda den grekisk-ortodoxa patriarken i
Moskva. Regeringen i Belgrad satte sig i harnesk mot den romerskkatolska kroatiska klerikalismen, medan den i Prag intog en kompromissbenägen hållning mot den tjeckiska politiserande katolicismen,
i motsats till sin försiktiga inställning vad de slovakiska romerska
katolikerna beträffar.
Den politiska vänsterregeringen har prövat olika tillvägagångssätt
för att komma på det klara med den kyrkliga makten. Till att börja
med gick man landets kyrka demonstrativt till mötes: dess jordegendomar undandrogas agrarreformen, och dess gamla traditioner höllos
i helgd. statens dignitärer bevistade kyrkliga högtider, och gudstjänster med predikan anordnades flitigt vid militära förband och i
radion, religionsundervisningen upprätthölls vid allmänna skolor,
även om den inte var obligatorisk. Men ändå och på samma gång
sade man 1945 upp konkordatet med Vatikanen, – helt enkelt därför
att motsättningen mellan Kreml och påvestolen hade skärpts. Två
år senare gjordes emellertid försök att återuppta de diplomatiska
förbindelserna med Vatikanen. Just då inträffade en ny scenförändring. En kommunist ersatte en agrarpolitiker på undervisningsministerposten, och i och med det konstaterade prästerskapet genast en
försämring av läget. Religionslärarnas löner drogas in, och det enda
kristligt politiska partiet i landet, vars program hade vunnit biskoparnas gillande, tvingades att inställa sin verksamhet. Den romerskkatolska pressen underkastades strängare censur, som numera är så
sträng, att det i början omtalade herdabrevet inte fick offentliggöras.
Liksom inte heller Vatikanens meddelande om att förbindelserna med
Warszawa inte hade någon aktualitet, så länge religionsfriheten i
Polen förblev problematisk.
Biskoparna förklara tydligt och klart i sitt herdabrev, att de dela
denna åsikt. De klaga över bristande skydd för de religiösa värdena
som utsätts för en offentlig ringaktning, över undanträngandet av de
religiösa ämnena ur ungdomsundervisningen och över brottet mot
531
..
,. –
Dagens frågor
söndagsfriden. De göra sig också till förespråkare för de medborgerliga friheterna, utan vilka varken inre fred eller social ordning kunde vinnas. Med en särskild skärpa vända de sig mot
tvånget att inträda i vissa bestämda politiska partier och mot tidningspress- och bokcensur, vilken gör det omöjligt för de kyrkliga
organen att fullgöra sina moraliska plikter. Alla dessa anföranden
äro hållna i en ganska skarp ton och rygga inte ens tillbaka för
jämförelser med förhållandena under Hitlertiden. Regeringen och
dess tidningspress ha inte inlåtit sig i någon principdiskussion med
biskoparna. Man har nöjt sig med att citera och förklara endast en
del mindre detaljer, till exempel att det frivilliga söndagsarbetet vore
nödvändigt för den förstörda huvudstadens återuppbyggnad. För
övrigt har man ännu en gång försäkrat, att regeringen varken önskar
eller vill tillåta någon kulturkamp.
Det ser i alla händelser ut, som om biskoparna inte tänka låta
förmå sig till att inställa sin kamp till följd av tryckförbud
mot deras herdabrev och ännu mindre genom några regeringsförklaringar. Endast den faktiska omsvängningen i de politiska
makthavarnas hållning kunde förmå dem till det, men att så skulle
ske finns det knappast några utsikter till. Regeringen har lyckats
att delvis helt isolera och delvis starkt försvaga de oppositionella
partierna. I stället för dessa politiska organisationer har emellertid
som missnöjets talesman landets andliga och mycket svåråtkomliga
makt uppträtt. Åven om kyrkans ord inte få återges i tryck, nå de
de vidaste kretsar. Administrativa åtgärder visa sig härvidlag vara
ett tveeggat svärd. Kyrkan kan visserligen med sina medel inte
ändra Polens nuvarande ordning, men regeringen är inte heller i
stånd till att eliminera dess motverkan. Det biskopliga herdabrevet
fäster både inlandets och utlandets uppmärksamhet på att Polen fortfarande är ett land, där meningarna om de betydelsefulla allmänna
livsfrågorna starkt gå isär och att där starka krafter stå i beredskap,
vilka eftersträva en grundlig omgestaltning av de nuvarande förhållandena.
Reuter meddelade i samband med en ny våg av häktningar i Polen i ett telegram
från Warszawa den 21 oktober, att två vänstersinnade ungdomsorganisationer, den
socialistiska »Omtur» och bondepartiets »\Vici», ha ingått en överenskommelse med
den kommunistiska ungdomsorganisationen om ett gemensamt aktionsprogram, som
utom mot andra borgerliga element skulle vända sig mot kyrkans män, »vilka försöka spela ut ungdomen mot den nya demokratin». Detta tycks visa, att regeringen
har tagit upp biskoparnas kastade stridshandske.
Sedan ovanstående rapport från Warszawa nått oss har läget i Polen i hög grad
tillspetsats – såsom även muntliga meddelanden från resande omvittna. Bondeledaren Mikolajczyks dramatiska flykt till England för att han skulle undgå att dela
Petkovs, Nagys och Manius öde är härvid den sensationellaste händelsen i Polen
sedan 1945. Red.
532

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism