Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
5 juli 1947.
Den f. d. nazistiske socialdemokraten, En av de mindre observerade resom förbigicks vid befordran. servationsanmärkningarna i årets
dechargebetänkande gällde kommunikationsminister Nilssons åsidosättande av principen om »förtjänst och skicklighet» som enda befordringsgrund i ett utnämningsfall, som torde ha hört hemma i
Göteborg – saken är vid det här laget avgjord, och någon återgång
lär dess värre inte vara möjlig. Anmärkningen hade underskrivits
av fyra högermän, två folkpartister och en bondeförbundare och
bakom den lågo diverse förhållanden, som utan att kunna betraktas
som direkt sensationella torde vara tämligen representativa för tillståndet i dagens majoritetspartistyrda Sverige.
Versionen i TT:s referat av anmärkningen gav endast huvudlinjerna av ärendet och de gåvo icke just så stort besked om de interiö-
rer, vilka ge utnämningsfrågan dess särprägel. Det ber~ittades så-
lunda att trafikbiträdet B. vid SJ vid tre tillfällen av såväl vederbörande förrådsintendent som järnvägsstyrelsen ansetts vara den
bäst meriterade både till en tjänst som trafikbiträde och en tjänst
som förrådsman. Inte heller förordsfullmäktige hade haft något att
erinra om hans lämplighet från början. Åndå föll mannen igenom.
Detta skedde sedan kritik av politisk natur framförts mot B., och
sedan tjänsten ånyo ledigförklarats ansågo förordsfullmäktige att
han inte borde komma ifråga. Mannens påstådda nazistiska sympatier hade därvid dragits fram som ett vapen i befordringsstriden.
De sju KU-reservanterna påpekade i sin anmärkning, att B. emellertid sedan 1935 varit kollektivt ansluten till det socialdemokratiska
partiet och sedan oktober 1940 även individuellt ansluten till samma
parti. Bedömningsnämnden hade inte heller ifrågasatt hans nationella pålitlighet. statsrådet Nilsson tycks dock, framhöllo reservanterna, ha tagit mindre hänsyn till bedömningsnämnden än till framställningar från personalsammanslutningar och enskilda.
Påpekandet om att B:s påstådda nazistiska sympatier dragits fram
som ett vapen i befordringsstriden, ett påpekande som för övrigt går
igen från bedömningsnämndens yttrande, är dokumentariskt styrkt.
Bedömningsnämnden drog till och med i tvivelsmål att den politiska
sidan över huvud taget skulle ha berörts, om man ansett B. ifråga
om tjänsteålder vara den mest meriterade. Till stöd för det ena som
det andra uttalandet kan ett yttrande av sekreteraren i järnvägsmannaförbundet från den 15 januari 1946 dras fram. Där hette det,
att det icke var B:s anslutning till det ena eller andra politiska partiet, som föranlett förbundet att inta den ställning, som nu skett
till hans ifrågasatta utnämning till förrådsförman, utan det var förbundets åsikt, att en annan person alltjämt finge anses böra gå före
honom till erhållande av sådan tjänst.
336
Dagens frågor
‘l’ill saken hör, att den andre mannen, som sekreteraren ville ha
givit sitt förord, icke befann sig bland de sökande till förrådsförmannabefattningen den gången. Först sedan kommunikationsministern så småningom undanröjt järnvägsstyrelsens beslut att utnämna
B. och ärendet återförvisats för ny behandling, hade vederbörande
kommit upp på listan över sökande till befattningen. Och han blev
också efter hand utnämnd. Alltså är det inte heller något överord
av konstitutionsutskottets reservanter att säga, att statsrådet Nilsson tagit hänsyn till vad personalsammanslutningar och enskilda
haft att anföra.
Så kommer frågan till B :s påstådda nazistiska sympatier. Det ~i r
riktigt att mannen en gång varit enrollerad hos en nationalsocialistisk riktning. Han tog sitt steg in i Furugårdska partiet 1933. Men
han uttriidde redan 1934, och hans sorti från denna nazistorganisation
föranleddes bl. a. av den diskussion, som uppstått med anledning
av riksdagshusbranden 1933 samt av junimorden 1934 och tidningarmts kommentarer diiröver. Enväldesprincipen och Hitler-hälsningen hade han aldrig haft någon förståelse för. Därutöver kan
niimnas, att en kommunal socialdemokratisk förtroendeman vitsordat
icke bara B:s individuella anslutning till socialdemokratien från 1940
utan också »att jag inte under dessa år funnit något som berättigar
till misstanken att han numera skulle hysa några som helst sympatier för nazism eller andra politiska ytterlighetsriktningar».
Det var alltså tämligen långt tillbaka i tiden och då under en
mycket kort tidrymd, som B. varit nazistansluten, men det åberopades förutom detta politiska engagemang »i princip» diverse andra
förhållanden, som kritikerna funnit tala mot mannen. Han hade
exempelvis varit uppförd på en nazistisk stadsfullmi:iktigelista 1934.
Detta bekräftades, men B. tillfogade, att det skett mot hans vilja
och utan att han tillfrågats därom. Han skulle vidare ha haft ett
hakkorsemblem, »cirka 1/2 meter i fyrkant» på sin pulpet. I själva
verket hade det rört sig om ett hakkors på en adresslapp, som någon
satt fast på pulpeten och som satt kvar några dagar eller några
veckor. Lappens storlek vitsordades av de två representanter för
personalen, som tjänstgjorde som »åklagare» mot B. inför bedömningsnämnden.
En annan försyndelse, som pådyvlades B., var att han tillsammans
med en ‘likasinnad skulle ha haft skjutövningar i förrådskällaren
för »att träna upp sig i avbidan på den väntade framgången för det
nationalsocialistiska partiet i Sverige>>. B. uppgav själv, att han var
med som åskådare vid ett sådant tillfälle men icke själv deltog i
skjutövningen. Ett av »vittnena» till dessa skjutövningar har uppgivit, att »det giillt luftbössor med pilar av den typ, som förekomma
å nöjesfälten». Askådarna av dessa evenemang hade enligt de båda
»åklagarna» inför bedömningsnämnden den uppfattningen, att deltagarna i övningarna siikerligen avsågo att skaffa sig skjutskicklighet. Till komplettering av dessa uppgifter kan nämnas, att B.
som betrodd medlem av en hemvärnsorganisation knappast behövde
ta till nöjesfiiltens vapenarsenal för att lära sig hantera ett geviir.
337
Dagens frågor
Ytterligare en anmärkning mot B. tog sikte på det förhållandet,
att han vid ett tillfälle först vägrat betala uttaxeringen till »nazismens offer» i samband med spanska inbördeskriget och först gjort
det sedan han hotats med uteslutning ur järnvägsmannaförbundet.
B:s egen version var, att hans vägran dikterats av att den först kringburna listan saknade »avdelningens stämpel» och att insamlingen
därför kunde tänkas vara ett av kommunisterna igångsatt företag.
Mot denna uppgift satte de båda »åklagarna» sin tro, »att den verkliga anledningen därtill var, att fackföreningen beslutat, att de medlemmar, som icke erlade uttaxeringen, skulle uteslutas». Till detta
kan knytas dels en allmän men här mycket självfallen reflexion
om järnvägsmannaförbundet som filial till »frihetens stamort på
jorden» – den som inte skriver på en lista blir utesluten ur fackföreningen! -dels den upplysningen, att en av de båda »åklagarna»
som skulle bedöma B:s motiv någon gång från slutet av 1930-talet
kommit till B:s arbetsplats och blivit bekant med honom i början
av 1946, d. v. s. tolv år efter det B. utträdde ur Furugårdspartiet
Onekligen en vittnesgill person!
När utnämningshistorien var aktuell i början av 1946 fick B. först
sitt förord av förrådsintendenten och sedan :>in utnämning av järnvägsstyrelsen. Ett överklagande, som av vissa skäl att döma ingick
i regin, fördröjde emellertid utnämningens ikraftträdande, och det
var detta dröjsmål tillika med beskyllningarna för nazistiska sympatier som förmådde B. att begära att få ärendet hänskjutet till bedömningsnämnden. Framställningen härom ställdes till statsrådet
Nilsson och villfors tydligen. Men bedömningsnämnden »fann icke nå-
gon anledning att ifrågasätta annat än att B. såsom innehavare av
ifrågavarande befattning skulle visa nationell pålitlighet». Detta uttalande kom, sedan nämnden benat upp anklagelserna mot B. så,
att de antingen icke voro på något sätt styrkta, eller att de inte
kunnat tydas som bevis på fortsatt nationalsocialistisk inställning,
eller att, där något verkligt påtagligt förekommit, det endast var
»fråga om rent bagatellartade förhållanden, vilka synas inom kamratkretsen ha överdrivits».
En av slutfaserna i målet, daterad till den 22 februari i år, representerades av en framställning från B:s personalorganisation, vari
en hänvisning till en tidigare uppvaktning hos K. M:t bedömdes så:
»Denna framställning resulterade i att B., på grund av sin tidigare
nazistiska inställning, kallades inför bedömningsnämnden samt att
Knngl. Maj :t återkallade B:s utnämning samt återremitterade ärendet för ny handläggning.» Av denna passus kan utläsas, att B. kallats inför bedömningsnämnden, medan i själva verket han själv
begärt att få sitt ärende prövat där, och vidare att K. M:ts utslag
var något av en konsekvens av bedömningsnämndens ställningstagande, d. v. s. raka motsatsen till verkliga förhållandet. Sådant måste
kallas falsk historieskrivning.
I sin »avskedsansökan» i början av detta år skrev bedömningsnämnden bl. a.: »Slutligen fäster nämnden uppmärksamheten vid att
runt i landet förekommer fall på arbetsplatser och inom korporatio- 338
Dagens frågor
ner, där personer på grundval av beskyllning för nationalsocialistiska sympatier utsättas för trakasserier och rättsförluster, utan att
angriparna över huvud tänkt på att verkställa en objektiv prövning
av frågan om deras pålitlighet eller ens av frågan om de i verkligheten visat dylika sympatier.» Det är hårda ord men de styrkas av
vad som hänt i det här behandlade fallet där den förbigångne knappast av någon bestritts ha varit den för tjänsten mest kompetente.
Och i detta fall synes straffet av den f. d. nazistiske socialdemokraten
inte stå i rimligt förhållande till sökandens tillfälliga omdömeslöshet för över tio år sedan.
Att järnvägsmannaförbundet, speciellt dess yngre medlemskader,
infekterats tämligen starkt från kommunistiskt håll har man tidigare
fått besked om. När denna riktning, anhängare till 1939 års rysktyska pakt, skall uppträda som utrensare av nazistiska element, då
blir situationen grotesk. Och den blir det icke mindre, när landets
kommunikationsminister tar dessa tvivelaktiga »utrensare» för gott.
N. L.
Frankrikes nya konstitu- När den fji:irde republikens konstitution protion och finanskrisen. mulgerades, hoppades fransmännen, att den
nya statsförfattningen skulle medföra den politiska och ekonomiska
renässans, som man under tredje republikens dekadansperioder ville,
men inte kunde åstadkomma. Att den franska nationen trots ödets
fruktansvärt hårda slag besjälas av den quand-meme-esprit, som ofta
räddat Frankrike i kritiska situationer, är en stor moralisk tillgång, men den kan bli värdelös, om den endast är ett uttryck för
ett diffust känslotänkande och saknar ett reellt underlag. I mångt
och mycket äro fransmännen utpräglade rationalister, tänka och
handla klart och logiskt, men i politiken ta de ofta sina önskningar
för realiteter. Det är inte minst på grund av denna benägenhet, som
det finns så många svarta blad i Frankrikes historia mellan sidor
av oförgänglig glans.
Förhoppningen om att 1946 års konstitution skulle möjliggöra ett
nydanande arbete, politiskt och ekonomiskt, gränsade hos många
till visshet. .Även affärs- och finansmän influerades av den allmänna
optimismen och agerade, som om förhoppningen vore en realitet.
Kurserna stego på Parisbörsen. Men förhoppningen, ja förvissningen
om att den fjärde republiken komme att ligga på en vida högre
nivå än den tredje republiken, visade sig vara en chimär. Klarsynta observatörer voro ej förvånade över, att den nya statskärran
snart gled in i den gamlas hjulspår. Skillnaden mellan 1875 och 1946
års statsförfattningar iir i väsentliga delar trots en del nya ornament
endast den, att 1875 års tvåkammarsystem avlösts av ett enkammarsystem, ty den rådgivande institution, republikrådet, som etablerats
i stället för senaten, är i själva verket en politisk nullitet (dess
yttranden läggas i regel ad acta). Senatens eliminering betecknas
av erfarna parlamentariker som »une grande faute». Tack vare senatens sammansättning av män med praktisk erfarenhet, hög bild- 339
..
Dagens frågor
ning, stark ansvarskänsla och – det värdefullaste av allt i politiken
– vanligt sunt förnuft räddade den mer än en gång den tredje republiken i en av det nervbylte och den intrigjunta, som deputeradekammaren ej så s~iJlan visade sig vara, tillskapad, utomordentligt
preldir situation (t. ex. franckrisen 1926 och Stoviskys1mndalen 1934).
Denna säkerhetsspärrs avlägsnande genomdrevs friimst av kommunisterna och socialisterna. Liksom under tredje republiken är
ministären praktiskt taget den härskande parlamenilm1ajoritetens
verkställande organ. Den nya konstitutionen är, statsrättsligt sett,
endast i så måtto »nydanande», att den låtit 1792 års Conventian
Nationale uppstå från de döda. Men det kan knappast kallas en
positiv nydaning. Liksom la Conventian Nationale under Revolutionen regerades av le Comite du Salut public och le Club des Jacobins,
dirigeras nu l’Assemblee Nationale av le Comite des Financ~es och en
del andra kommissioner, starkt influerade av C. G. ‘l’. (Frankrikes LO)
och mångfalden kommunistiska kamporganisationer.
Vad beträffar fjärde republikens president, så gäller om honom detsamma som om tredje republikens statschef, att författningen inte
hindrar honom att göra sig giillande, ifall han är en man med initiativ- och viljekraft. Den nuvarande presidenten Vincent Auriol suffleras
av sin vän och framsparkare Leon Blum, som gav honom finansministerportföljen i den bedrövliga folkfrontsministären 1936, där han
sannerligen inte skördade några lagrar, hur älskviirt han än uppträdde. Presidentens roll är, vad han gör den till. Han kan bli en
ledare eller en sådan där nolla, Robert de Flers karakteriserade i det
replikskifte, som förekommer i hans komedi »L’habit verb>. – »Min
käre minister», säger presidenten, »jag har undertecknat besluten, st!
nu kan ni verkställa dem.» – »Det är redan gjort, herr president.» –
1946 års konstitution synes föga iignad att främja en reniissansrö-
relse. Trots kommunisternas utträde ur regeringen och trots konseljpresidenten Ramaeliers fasta uppträdande rutschar Frankrike utför
mot finansiellt och socialt kaos. »Les Fran<;ais sont incarrigibles»,
säger den ansedda finanstidningen l’ltconomie, »de ha liksom bonrhonerna ingenting lärt och ingenting glömt». Det gamla, av den hänsynslös individualism och profithunger präglade systemet, som motståndsrörelsen under ockupationen försäkrade vara definitivt likviderat, har ej ersatts av någonting biittre.
Den finanskris, som nu paralyserar det franslut niiringslivct och
åsamkar det redan så hårt prövade franska folket nya lidanden, började i själva verket för femtio år sedan. Man har sagt, att den kroniska krisen förorsakats av de efter den av utrikesminister Delcasse
år 1904 etablerade ententen ständigt ökade försvarsutgifterna, av krigen, av nederlaget 1940 och ockupationen. statistiken visar dock att
under åren 1900-1939 drog byråkratien – ett från år till år växande
antal ~imbots- och tjänstemän, kommitteer och nämnder av olika slag
– t:amt on excessiv socialpolitik de största kostnaderna oeh det var
alltid under vänsterregeringar, som byråkratibudgetens utgiftsstat
avsevärt ökades, medan det kom på högerminist~irernas impoulära
lott att driva en striing sparsamhetspolitik med åtföljande minskning
340
Dagens frågor
av folkets skattebörda. Högerregeringarna voro under ovannämnda
tidsperiod emellertid icke långlivade, med undantag av ministären
Poincare 1926-1930. Poincareministären räddade folkets sparkapital,
sänkte skatterna och kom priserna att dala.
Av nedanstående budgettablå framgår, att medan ministären Poincare i slutet av 1920-talet skötte statsaffärerna så, att det blev ett
överskott på 3,o miljarder francs, utvisade vänsterregeringarnas budgeter 1936-1939 en successivt växande brist. Siffrorna för ockupationstiden och åren 1945-1947 (111-117) ge ett klart besked om att
francvalutan är dödsdömd, såvida ej med det allra snaraste en ministär av praktiskt erfarna män övertar kommandot. Inte ens en sådan
regering skulle få det lätt enligt den nya konstitutionen, ty denna
förbjuder – trots Reynauds varningar i författningsdebatterna –
fullmakts- eller dekretlagstiftning.
Poincarös reg. l!l:!S ……………..
Soc.-rog. l93ii ……………..
Vänstor-reg. 1937 ……………..
1938 • • • • • o • • • • • • o • • • •
l93f) • • • • • • • • • • • • o • • • •
rl!l40 o • • • • • • o • • • • • • • • •
Ockupationen
)1941 • • • • • • • • • • • • • • • • o
l!l4:!
‘”!6 4()_25!8 44
• o • • • • • • • • • • • o • • •
11943 ……………..
1944 • • • • • • • • • • • • • • o. o
Ministärer, [1945 • • o • • • • • • • • • • • • • •
dirigerade av . l!l46 • • • • • • • • • o • • • • • • •
röda falangen ll9+7 (‘/,-‘/,) o • • • • • • • •
(I miljarder francs) Överskott ( +)
Utgifter Inkomster Brist ( -)
44,2 48,1 + 3,9
48,3 38,3 lO
50,6 33,7 Hi,O
no 63 27
139 7:!. 67
315 82 -233
278 91 -187
303 lO() -19+
432 l3fl -296
377 138 -239
444 207 -237
;)84 373 -2ll
305 180 -125
Vad beträffar åren 1929-1935, som ej redovisats i tablån, bör på-
pekas, att järnviii Poincares budgeter 1929-1930 utvisade vinst, samt
att den högerorienterade minishiren Tardieu 1930-1932 framgångsrikt fortsatte Poincares sparsamhetspolitik. Det positiva resultatet
av Poincares och Tardicm; finanspolitik spolierades av vänsterministilren Chautemps 1933-jan. 1934 (Staviskyskandalcn). Den efterföljande högerfärgade ministären Doumergue lyckades under åren
1934-1935 genom en praktisk dekrctlagstiftning, baserad på en av
parlamentet voterad fullmakt, i görligaste mån sanera statsaffärerna.
Doumergues verk förstördes totalt av folkfrontsministären 1936.
Utgiftsökningen under åren 1945-1947 har till avsevärd del förorsakats av socialiseringen, som dragit stora kostnader och krävt betydande subventioner till de socialiserade företagen.
Andligt-politiska problem Den ofta brukade antitesen: »Österrike är ett
i det nya Österrike. befriat, men ett ofritt land», har vunnit nytt
berättigande genom det resultatlösa förloppet av Moskva-konferensen. Här skall dock inte talas om den kamp, som Österrike har att
341
Dagens frågor
kiimpa med »befriarmakterna» för sin statliga och ekonomiska existens, inte heller om den sista kommunistiska offensiven mot regeringen, utan om andra delikata inrikespolitiska problem, som det nya
Österrike ser sig ställt inför, fricimst dcnazifieringen.
Ä ven om man helt bortser från vad de pero;oner tycka som ha
ett påvisbart nazistiskt förflutet och som inte kunna offentligt framlägga sin ståndpunkt, så äro – schematiskt framställda – de motsatser som här resas mot varandra följande: Endast en fullshindig
avkoppling av alla f. d. nazister kan ge Österrike möjligheter att
stabilisera sitt inre liv på nytt. Endast på så siitt kan man betvinga
de vågor av misstroende som skölja emot Österrike på grund av landets åtminstone rent yttre förbindelse med HitlertyRkland! Mot denna
inställning reses den extremt motsatta: Bortsett från kortare avbrott
så var dock Österrikes hela yttre och inre politik efter 1918 inställd
på »Anschluss». Kan man alltså förebrå dem som villigt tjänade
den nya statsmakten då denna den politiska utvecklingenA efterlängtade mål förverkligadesT Och vidare: Kan man förebrå de österrikare, som läto locka sig av det nazistiskt utsmyckade slagordet
om »Folkgemenskap», och samtidigt av talet om utrotandet av arbetslösheten, vilken under 30-talet tog sig sådana förhärjande former,
för att de inte voro klokare än alla dc tongivande utländska statsmännen före och efter Miinchen? Det iir omöjligt att entydigt besvara dessa frågor och motfrågor.
Efter att den dåvarande provisoriska österrikiska regeringen redan några veckor efter krigshandlingarnas slut i och med den s. k.
förbudslagen förbjöd varje verksamhet i det nationalsocialistiska
partiets anda och kort diirpå införde den s. k. krigsförbrytarlagen, så
antogs efter grundliga beredningar »nationalsocialistlagen» av nationalrådet den 28 juli 1946. Enligt denna lag fastställdes de inskränkningar och pålagor, som gällde de f. d. nationalsocialisterna i politiskt hänseende, liksom också i yrkes-, bostads- och skatteriitt. Och
det skedde med alla de tre lagligt tillåtna partiernas röster. Alltså
inte enbart av de båda stora partiernas – det borgerliga österrikiska folkpartiet med dess 85 mandat och det socialistiska partiet
med dess 76 mandat – utan också av det kommunistiska partiets
4 mandatärer. Den väsentligaste ändring, som denna lag ville företa
i det dittills bestående rättstillståndet, bestod i att man inte längre
skulle gruppera efter synpunkten »partimcdlemskap», där det ofta
var slumpen som spelade in, utan efter principen: svårt, respektive
mindre belastad.
Medan de lagar, som inte ha författningskaraktiir, anses som gällande och antagna i och med att den Interallierade kontrollkommissionen låter en frist av 31 dagar förlöpa utan att resa invändningar, så krävde nationalsocialistlagen som författningslag att alla
fyra ockupationsmakterna gåvo sitt uttryckliga medgivande. Detta
förorsakade i föreliggande fall en sannskyldig lidandesviig med överflödigt förlängd osäkerhet för en stor procentsats österrikiska medborgare, även för de många små medlöparna och deras familjer, som
förblevo i ovisshet om sina rättigheter och plikter. Att detta inte
3-12
Dagens frågor
kunde bidra till att skapa gynnsamma förutsättningar för statens
itteruppbyggnad, säger sig sjiilvt.
situationen karakteriserades särskilt av att kommunistiska partiet, vars riksdagsledamöter skänkt lagen sitt bifall, efteråt på bakvägar gjorde sina speciella önskemål gällande hos den ryska ockupationsmakten. Kommunisternas taktik att beteckna alla de politiska
företeelser, som inte vinna deras gillande, som »fascism» är ju internationell! Och så tala även de österrikiska kommunisterna om nazism, när de vilja komma åt »borgardömet>> för att avhysa detta –
såvida inte det redan genom den allmiinna utvceklingen förlorat
sin struktur. Men om en »borgerlig», hans föregående må vara än så
svårt nazistiskt belastat, visar sitt »goda» sinnelag genom att an·
sluta sig till kommunistiska partiet, då är allt i bästa ordning. En
episod från senaste vintern saknar inte tragikomik: I Graz, en stad
där den radikal-alltyska inställningen sedan gammalt från universitetskretsarna utbrett sig långt in i det småborgerliga lägret, förotog polisen häktningar bland ungdomar som under avsjungandet av
den bekanta krigssången »\Vir fahren gegcn Engelland» attackerat
engelska besättningstrupper. Och därvid framkom att de häktade
voro medlemmar av den kommunistiska ungdomsorganisationen!
Från den ryRka ockupationsmaktenA ståndpunkt, som också är bestämmande för det kommunistiska partiets, kan naturligtvis ingen
avnazifiering vara radikal nog. (De som tagits upp i de egna leden
är förstås tabu!) På det hållet ryggade man inte tillbaka för att
tvinga justitieministern att avlägsna vissa personer ur domarkåren,
däribland utomordentligt kvalificerade jurister, emedan vederbörande
någon gång under årens lopp tvingats ge efter för det tvång att
bli partimedlemmar, som speciellt utövades mot intellektuella kretsar
mycket kategoriskt. Man gjorde denna »utrensning» obekymrad om
att det i många fall kunde bevisas att vederbörande domare under
sin ämbetsutövning inte en enda gång avvikit från lagens väg.
Till den yttre formen inte så hänsynslöst, men doek i samma schematiska anda som dc ryska besättningsmyndigheterna, söka också dc
andra makternas milihirmyndigheter att lösa det psykologiskt så
nyanserade naziproblemet I varje fall tog det allierade rådet först
i december 1946 ställning till lagtexten – alltså efter att många dyrbara månader gått – och därvid krävde de inte mindre iin 52 ändringar i texten. Dessa ändringar gällde fön;t och främst en skärpning av gränsen mellan de ovannämnda kategorierna »svårt, respektive mindre belastad». :Medan de svårt belastade för alltid äro uteslutna från rätten att utöva intellektuella yrken samt bedriva universitets- och högskolestudier, gäller detta till år 1950 även för de mindre
belastade. Detta betyder för de ungdomar, som efter flerårig krigstjänst nu vilja fortsätta sina studier, praktiskt tagit en stiindig avspiirrning från de intellektuella yrkena. Hur stora behinkligheter
regeringen och dc båda stora particrna i nationalrådet än hyste,
blev lagen under februari detta år antagen så som elen interallierade
kommissionen kriivt. Ty med hänsyn till det efterlängtade statsför- 343
,..
Dagens frågor
draget var det en tvingande nödvändighet att böja sig för de allierades önskemål.
Hur det övervägande flertalet av den österrikiska befolkningen
bedömer denna diktatpolitik, framgår bäst genom att återge vad
»Arbeiter-Zeitung», det österrikiska socialistiska partiets huvudorgan skrev i en mycket uppmiirksammad ledare, signerad av chefredaktören Oskar Pollak:
»Vi ha redan flerfaldiga gånger påpekat att fascismens inbrott i
det mänskliga samhället var en sådan fruktansvärd händelse, att
det är praktiskt omöjligt att fatta dess former och deras följder i
juridiska fakta… I inget av de f. d ockuperade länderna har det
lyckats att på ett tillfredsställande sätt få grepp om deliktet ‘kollaboration med tyskarna och nazisterna’. I Österrike, som först och på
mest fullständiga sätt blev en del av Tredje Riket, är det ännu svårare.
Därför är just här i landet det antal gränsfall särskilt högt, som det
är svårast att få grepp om och som åt båda sidor väcka det me-;ta
missnöjet: den icke inskrivne nazisten, som var en buse och förbrytare, och den inskrivne lille nazisten, som nu triiffas av lagens hela
stränghet, änskönt han i verkligheten ‘ingenting gjort’. Vi vilja
således här inte undersöka, om nazilagen är tillfyllest i alla punkter
och om de av de allierade anbefallda shirpningarna fylla alla luckor
eller kanske rent av skapa nya svårigheter, nya orättvisor… Vi
vilja emellertid ge våra yttranden kraft och form av en appell, som
måtte bli hörd och förstådd inte enbart av våra läsare och den
österrikiska offentliga meningen, utan också av Österrikes vänner,
de allierade.
Vad är nazilagens statspolitiska mening? Här skulle österrilms
folk genom sin fritt valda folkrepresentation besluta en botfärdighetens akt. Ett folk som lidit under en fruktansviir-d förbrytelse,
ett folk av vilket en viss del (skuldmässigt eller tvunget, medvetet
eller av svaghet) var indraget i denna förbrytelse, skulle rena sig.
Utöver bestraffandet av de egentliga förbrytarna, vilket sker genom
krigsförbrytarlagen, skulle också följa ett rensande av folkkroppen
från fascistiskt gift, en upprensning av hela skuldkomplexet. Så betraktat kom det inte så mycket an på om alla paragraferna äro utan
luckor, om de enskilda bestämmelserna iiro generösare eller små-
aktigare, om de oundvikliga hårdheterna och de likaledes oundvikliga
otillräckligheterna äro talrikare. Det kom an på två saker: att regleringen och rengöringen blev avslutande och slutgiltig samt att
den skedde genom det österrikiska folket självt …
Men det måste också finnas ett slut, en gräns (var den än skall
dragas) för vad österrikarna har att bära av ansvar. En sådan gränsdragning utgjorde nazilagen, som parlamentet efter långa förhandlingar och med mer eller mindre kompromisser enhälligt antog. Men
vad sker nu~ En ny lag skall beslutas, en lag som det österrikiska
parlamentet visserligen kommer att rent formellt ge sitt bifall, men
varje österrikiskt parti kommer att kunna säga: ‘Så ville vi inte att
det skulle bli!’ Detta är enligt vår mening det värsta med de av
344
Dagens frågor
de allierade anbefallda ändringarna: inte förseningen- även om den
är svår nog – utan förskjutningen av ansvaret. Det kommer att krä-
vas en ny stor kraftansträngning för att förhindra ett återfall i det
i sanning omoraliska tillståndet, då vissa österrikiska partier utåt
kräva, representera och besluta åtgärder mot nazisterna men samtidigt med hemliga blinkningar gå på värvar- och väljarsträt bland
de ‘små nazisterna’.»
Med avnazifieringsproblemet har också problemet »displaced persons» sammankopplats. Detta problems beydelse är redan siffermässigt utomordentligt stor. Bland de icke fullt 7 miljonerna österrikare
leva i dag ännu flera hundra tusen di.splaced persons, vilka i vissa
delar av Salzburg och Kärnten utgöra upp till 40 °/o av befolkningen.
Denna situation försvåras ytterligare därav att det till stor del rör
sig om män i sina bästa år, medan motsvarande åldersklasser bland
de manliga österrikarna (genom krigsförluster och på grund av att
en del av krigsfångarna ännu inte återvänt) äro starkt reducerade.
Därtill kommer emellertid också detta problems utrikespolitiska betydelse, vilken uppkommit av att displaced persons-problemet sammanflätats med avnazifieringsproblemet. En stor del av displaced
persons härstammar nämligen från de den ryska inflytandesfären tillhöriga balkanländerna, och de kunna eller vilja inte återvända –
av politiska skäl. Alla dessa bli nu från rysk eller rysspåverkad
sida framställda som nazis och fascister. Och vidare reser man från
samma håll förebråelser mot den österrikiska regeringen för att den
beviljar sådana emigranter asyl. De anglosaxiska makterna däremot
känna sig, såväl i Tyskland som i Österrike, på något sätt politiskt
ansvariga gentemot dessa kretsar, och vägra ge sitt bifall till deras
utlämnande.
Ett specialproblem inom displaced persons-problemet med en för
Österrike speciellt stor giltighet utgör de s. k. Volksdeutschen, folktyskarna. Dessa är till en viss del tyskar från grannländerna, som
tillsammans med de därifrån flyende tyska trupperna funnit vägen
till Österrike och nu inte kunna vända åter till sina hemtrakter –
eftersom dessa fullständigt avtyskats. Till stor del rör det sig om
sudettyskar, som flytt till Österrike undan tjeckernas brutala avtyskningsmetoder. Dessa flyktingar ha i stor utsträckning släkt i
Österrike, och även utan sådana släktförbindelser höra deras hjärtan
mera hemma till Österrike – ty genom den av sekellång statlig samhörighet skapade historiska samklangen ha de i långt större utsträckning dragits till Österrike än till de mot deras hemtrakt angränsande delarna av Tyskland. Beträffande dessa s. k. folktyskar,
vilka för de rysskommunistiskt påverkade kretsarna äro i högsta
grad suspekta, rör det sig för genomsnittsösterrikaren om en hjärteangelägenhet. Man vill inte jaga bort dessa från hus och hem flyktade tyskhöhmare och tyskmährare, av vilka en stor del talar samma
dialekt som österrikarna själva, utan man vill – naturligtvis efter
individuell prövning av vederbörandes föregående – möjliggöra deras inlemmande i miljön, vilket sedan skulle medföra österrikiskt
medborgarskap. Då det särskilt bland sudettyskarna till stor del
345
..
Dagens frågor
rör sig om flitiga och duktiga fackarbetare, skulle även Österrikes
rent. ekonomiska synpunkter vara betjänta därmed. Det skall i detta
sammanhang också anföras att även Sverige med stor beredvillighet
tagit emot ett antal sudettyska arbetare, vilka – fastän de flesta äro
socialdemokrater och inte belastade med ens ett formellt medlemskap
i Henleinpartiet – eljest skulle tillsammans med de stora massorna
fördrivna fraktats någonstans »ins Heich». Vid en avvägning av
den hållning, som de till de båda stora partierna anslutna befolkningslagren intagit, måste man (liksom vad det gäller avnazifieringen) medge att socialdemokratins hållning är helt igenom värdig
och att man aldrig inom det lägret försökt göra sudettyskarnas öde
till ett objekt för schakrande. Så mycket större erkiinnande, jämfört
med den eljest något vacklande hållningen hos österrikiska folkpartiet, förtjänar emellertid den av dr Friedrich Funder utgivna
kulturpolitiska tidskriften »Die Furche», som på många siitt övar
omedelbart inflytande på folkpartiets politik. För »Die Furehe» och
dr Funder, som i egenskap av chefredaktör för den katolska »Reichspost» alltsedan 1918 var en av de då fåtaliga bekämparna av »Anschluss», var frågan om de sudettyska flyktingarnas skydd från
första stund en hjärte- och hedersangelägenheL
En avgörande roll för det offentliga livet i Österrike har antisemitismen spelat sedan minst 50 år. Om antisemitismen i det wilhelminska Tyskland var inskränkt till vissa exklusiva samhällskretsar, och de hinder som man där inom officers- och studentkretsar
uppställde, bortföllo genom att juden antog den kristna trosbekiinnelsen, så hade antisemiti’!men i östm·rike sedan många årtionden
en omedelbar politisk betydelse. Man försöker ofta att skilja den
tidens österrikiska antisemitism å ena sidan enligt den av von
Schönerer (i alla avseenden Hitlers tidige föregångare) propagerade
rasantisemitismen, samt å andra sidan den religi.onsfärgade antisemitismen enligt dr Karl Lueger, grundaren av det kristligt-sociala
partiet. Men man måste säga att denna skillnad alltmer förlorade i
praktisk betydelse under utvecklingens gång, då även den ickeschönererianska antisemitismen i sig upptog mer och mer rasantisemitiska element. Praktiskt och faktiskt hade judefrågan för Wiens
del en större siffermässig betydelse än för någon rikstysk storstad
med starka judiska minoriteter. Därtill kom den aldrig sinande och
efter 1914 som en följd av krigshändelserna starkt ökade strömmen av .
östjudiska massor från de med nuvarande Österrike i gemensamt
statsförbund stående länderna Galizien och Bukovina. Denna tillströmning försvårade den bofasta judendomens assimilering. Under
det man således i det förhitlerska Tyskland – med undantag för
vissa skikt – inte gjorde någon skillnad mellan jude och kristen,
blev juden i Österrike redan långt före Hitler i de vidaste kretsar
ansedd som ett främmande inslag. Även där varest man inte formellt uppställt arierparagrafen (som tillämpades redan på 1880-talet
av de tyskfolkliga studentorganisationerna i Österrike) användes den
i praktiken. Mot detta faktum står också ett annat, nämligen att det
knappast fanns en rikstysk stad där de s. k. blandäktenskapen så
3-!6
Dagens frågor
r ikligt förekornmo som i ·wien och där det som en följd därav fanns
så många »Mischlinge».
De na~istiska brutaliseringsmetoderna gjorde judeförföljelserna
medvetet till experiment för att se hur långt man skulle kunna gå i
fråga om att göra människor rättslösa, ja, rent av hur långt man
kunde utnyttja denna rättslöshet för att knyta de icke omedelbart
träffade ännu niirmare till regimen, genom att man på detta sätt gav
dem en känsla av att tillhöra ett högre skikt. Förut hade ingen människa inbillat sig att det var något förmer att vara »arier». Men med
den »rättsliga» diskvalificeringen av judarna vann den »arier», som
var primitiv nog eller tillräckligt karaktiirslös för att följa sådana
stämningar, något av det herrefolksmedvetande, med vilket man från
nazistpartiets sida ville fylla honom. T’rots detta viinde sig vida –
och även tidigare för antisemitismen mer eller mindre böjda –
kretsar med avsky bort från en tankoinriktning, vilken de klart
sågo vart den var ämnad att loda. Denna vändning noterades framför allt efter judeförföljelserna 1938.
För nuet och väl även för framtiden är judefrågan inte längre
något problom för Österrike. Aven om man räknar med möjligheten att alltjämt ett större antal judiska advokater, läkare och
affärsmän skulle återvända, så är dock antalet judar – genom emigTation, deporteringar och likvideringar – så lågt, att enelast utomordentligt hårda konkurrensförhållanden kunna tänkas leda till antisemitiska motvärnsförsök. Något så när ordnade förhållanden utesluta varje återupplivande av antisemitismen som betydelsefullt
problem.
Gerhard Briick.
}’rån en teknolog har i’iwnsk Tidskrift mottagit följande inlägg om försYaret och dc unga Yärnpliktig-e.
Försvaret och effektivitets- En god organisation är nödvi-indig i on instihöjningens förutsättning. tution, som arbetar med levande människor,
mon detta är inte tillräckligt och knappast heller det primära. Det forelras av företag för att de skola kunna hålla sig uppe i konkurrensen om
arbetskraften, att de ha vad man med ett modernt uttryck kallar
goda »works relations», varmod menas sådant, som ger de anställda
den inre tillfredsställelsen med arbetet. Det är goda »works relations>>,
som skapa effektivitet hos de arbetande. De delvis förutsätta, delvis avse att stärka don am;tiilldes positiva inställning till företaget.
All effektivitetssträvans förutsättning är nämligen: att människan
är inriktad Jlå arbetet och förstår vad det kräver av honom.
Det iir ett kiint faktum, att utbytet av viirnpliktsutbildningen inte
motsvarar arbetsinsatsen, och att arbetsinsatsen från rekryternas
sida inte iir tillräcklig, för att förstklassigt resultat skall uppnås.
Den goda kontakten mollan civila och militär, varom så ofta ordas,
har här en viktig uppgift att förmedla synpunkter i olika riktningar.
Det är lyckligtvis en förgången tid, då man på militärt håll vägrade
inse, i hur hög grad försvaret måste bero på ei vilt tankesätt I fråga
347
,- .
Dagens frågor
om utbildningsarbetet framträder detta starkt, där värnpliktskontingenten består av relativt vaket folk som exempelvis vid stockholmsregementena. Att man i detta avseende verkligen har ett problem,
framgår av det besked, som för en tid sedan lämnades av centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden i dess yttrande över
militärutredningens betänkande. Det är ett symptom på tillståndet
just nu, att där deklareras, att reservofficersförbundet inte kan dela
utredningens uppfattning, att det framför allt är befälets uppgift
att skapa den goda viljan hos de värnpliktiga och ge dem den rätta
förståelsen för det militära. .Även bland aktiva officerare iir meningen tydligen, att man från militärt håll inte niimnvärt kan på-
verka det samhälle, man satts att skydda. Opinionen, sådan som den
framträder i pressen, betraktar också försöken i den vägen med kritiska ögon. Det är otvivelaktigt att sådana ansatser många gånger
iiro klumpiga och utmanande. – .Man anbefaller i yttrandet även
åtgärder, som understryka att värnpliktstjänstgöringen må uppfattas som en betydelsefull och hedrande uppgift och sammanställes
detta med en effektiv upplysningsverksamhet. Denna del i uttalandet
torde överensstämma med vad de flesta i ansvarig sUillning anse.
Under krigsåren löstes den frågan av sig självt, men när spänningen
nu släppt sitt tag, är problemet vem som skall göra den positiva
uppfattningen till den värnpliktiges åsikt. Ett civilt företag kan
påverka sina blivande arbetare genom reklam, som påvisar de på-
tagliga materiella fördelarna med anställning. Försvaret kan inte
gå fram på den linjen för att animera de värnpliktiga, för vilka
tvånget till inställelse jagar bort den eventuella entusiasmen. När
man nu från militärt befälshåll dessutom resignerar och avsäger sig
ansvaret att på längre sikt förbereda sitt eget utbildningsarbete, är
det tydligt, att någon annan måste rycka in. Så länge förutsättningarna för en effektiv utbildning av rekryterna i detta avseende saknas, är samhällets utgifter härför både vad pengar och arbetskraft
beträffar i hög grad bortkastade. Om den viirnpliktige inte är positivt förhandsinställd till saken och inser att den under ett år fordrar
hela hans insats, har den påverkan, som han utsättes för under sjiilva
utbildningen, ringa eller negativ verkan. Det ofrånkomliga tvånget
blir en chock, som driver honom till en hätsk syn på försvaret och på
dem som företräder det.
Det är tydligt, att den som här skall kunna utföra något måste
förena popularitet och förmåga att påverka andra med en stark
känsla för att han arbetar för att lära ett väsentligt problem i försvaret just nu. Frågan är vad som är mest lämpat: skolan, pres<>en,
yrkesrådgivare, författare eller något annat som den värnpliktiga
ungdomen är beroende av och respekterar. Kommer man i vidare
kretsar på det klara med att det verkligen fordrar en kraftansträngning ger sig måhända svaret av sig <;jälvt.
Gustaf Ostber.Q.
348

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism