Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 5 maj 1947.
Misslyckande Efter mer än sex veckors förhandlingar har utrikesmii Moskva. nistermötet i Moskva åtskilts utan nämnvärt resultat
av alla vedermödor. Överraskningen och bestörtningen ute i världen
äro denna gång kanske ej så stora; man har undan för undan fått
vänja sig vid att ha särdeles blygsamma förväntningar om resultaten av dessa statsmannakonferenser. Om besvikelsen ändå är på-
taglig, beror det kanske ej på den negativa utgången i konferensens
huvudfråga, den tyska. Man visste alltför väl, hur svår den var och
hur konsekvent omedgörlighet man där hade skäl att vänta på rysk
sida. Besvikelsen gäller snarare den österrikiska fredsfrågan, där man
nog i alla fall hoppats på resultat. De uppnåddes inte i Moskva, och
ingen vet i dag, om och när de kunna väntas visa sig.
De spörsmål, som omöjliggjorde freden med Österrike, voro egentligen tre: ryssarnas anspråk att få överta föregivna »tyska» tillgångar i Österrike, bland dem ]Jetroleumkällorna, samt den ryska
marionettregeringens i Belgrad anspråk på skadestånd och på betydande områden i Kärnten och Steiermark. Det är krav, som i och för
sig sakna varje samband med rättvisa och rimlighet och vilkas förverkligande skulle göra det nya försöket att skapa ett självständigt
Österrike dödsdömt från begynnelsen. Deras framställande kan förklaras på det ena eller båda av två sätt: Stalin kan ha velat omöjliggöra en fred med Österrike för att på så sätt kunna fortsätta ockupationen såväl därstädes som i Ungern och Rumänien, vilken annars
bleve svår att tillfredsställande motivera när det gäller de bägge
senare länderna. Och han kan ha låtit framfiira dessa anspråk för att
senare använda deras återtagande som byteRobjekt i ett blivande
köpslående om viktigare ting. Att det förlängda osäkerhetstillståndet
är en fruktansvärd belastning för det labila österrikiska samhället,
är självklart. Detta är i och för sig en poäng för Kreml; det kan ej
nog ofta påpekas, att det i e k e ligger i Rysslands och världskommunismens intresse att låta lugna och normala förhållanden inträda
i mellersta och västra Europa. Detta enkla faktum torde förklara
ganska mycket av de besvikelser världen fått uppleva under de tre
sista åren.
Vad den vida svårare tyska frågan beträffar, äro motsättningarna
skarpa på en rad avgörande punkter. De torde åtminstone till en del
vara betingade av verkliga sakliga förhållanden, även om förvisso
även här det allmänna ryska intresset av att hindra en europeisk
stabilisering torde spela en betydelsefull roll. Bevin formulerade ganska koncist huvudsvårigheten: En makt sköter sin zon som ett monopol men fordrar samtidigt att få vara med om förvaltningen av
de andras. Den ryska zonen är fullständigt utbruten ur den tyska
Hi- 472RO Svensk Tidsk1·if11947 207
Dagens frågor
ekonomiska enheten. Samtidigt kräver Ryssland att få vara med i
kontrollen av Ruhrområdet och ställer sig t. o. m. i vägen för Frankrikes ur allmän synpunkt skäligen tvivelaktiga fordran på ekonomisk
inkorporering av det tyska Saar. Det ryska huvudanspråket – i och
för sig begripligt med hänsyn till förödelsen i Ukraina men inte desto
mindre katastrofalt för Europa – är kravet på skadestånd ur Tysklands löpande produktion, och därtill ett skadestånd av gigantiska
proportioner. Ett förverkligande härav vore lika med att England
och Amerika för oöverskådlig framtid skulle få offra mycket stora
summor åt att hålla tyskarna i sina zoner vid liv. Vieistmakterna
skulle med andra ord ytterst nödgas betala det ryska skadeståndet,
något som särskilt för England i dess nuvarande katastrofala läge
är rena orimligheten. Men här kommer den vanliga synpunkten in
– det ligger ej alls i Rysslands (eller kanske bättre uttryckt den nuvarande ryska regimens) intresse, att England får sina ekonomiska
och sociala förhållanden ordnade. I detta sammanhang bör man även
se det ryska förslaget att bryta ut Ruhrområdet ur den eng-(~lska
zonen, vars enda stora ekonomiska tillgång det utgör.
Framtiden ter sig mörk och oviss. Det är möjligt, att man i Kreml
hoppas kunna trötta ut västmakterna, i främsta rummet U. S. A., genom att draga hela saken på långbänken. Man tiinkc sig i så fall
kunna åstadkomma en ny svängning i den lättrörliga amerikanska
opinionen, en svängning som skulle innebära, att U. S. A. tröttnade
på de odrägliga förhållandena i Europa och droge sina färde, lämnande ryssarna ensamma med det utarmade och utmattade England.
det halvt krossade Frankrike och de tyska och italienska sterbhusen.
En sådan utveckling, med de oerhörda perspektiv den skulle öppna,
är inte helt utesluten men förefaller dock för närvarande ganska
osannolik.
Okänt är än så länge, om och i så fall på vad sätt Rysslands hållning under och efter konferensen påverkats den nya amerikanska politiken, hjälpen åt Grekland och Turkiet med den sannolika fortsättningen i Korea, Persien och andra hotade länder. All historisk erfarenhet skulle tyda på att »Trumandoktrinen», om den alls påverkat
Stalin och hans närmaste krets, har gjort det i gynnsam riktning.
Ingen politik torde i längden innebära så stor fara för ett tredje
världskrig som eventuella ytterligare eftergifter från västmakternas
sida. Varje försök till »appeasement» är dömt att missförstås i Kreml
och kan endast leda till vad det skullP vara avsett att förebygga.
Påvens budskap: I flertalet av de krigshärjade länderna på kontiOpus justitiae rex. nenten har den romersk-katolska kyrkan kunnat
tillvinna sig en påtaglig positionsförbättring oeh uppn[ttt en starkare ställning än före kriget. Häftiga angrepp ha visserligen från
nar.istiskt och även från kommunistiskt håll riktats mot kyrkans
överhuvud. Den ryska ortodoxa kyrkan, av Sovjet numera tagen till
nåder, uppträder som motståndare oeh konkurrent till den romerske
påven. En gammal konfessionell antagonism framträder här på nytt.
Enligt hiivdvunncn tradition från tsartiden är Moskva, »det tredje
208
Dagens frågor
Rom», utsett att i stället för Byzans bli säte för österns kyrka. I
denna återuppblossade dragkamp har den politiska panslavismen med
den kommunistiska rörelsen som vapendragare tagit ställning på ett
sätt som inte kan missförstås. Något avsevärt avbräck har katolocismen däremot icke lidit av dessa angrepp. Förklaringen till den
ökade auktoritet som den katolska kyrkan tillvunnit sig ligger till
största delen i kyrkans och påvens hållning under de avgörande
krigsåren och även under den närmaste tiden därefter. Påvens årligen återkommande julbudskap ger i stora drag besked om kyrkans
hållning till världens stora frågor. Påven Pius XII offentliggjorde
sin första enzyklika den 20 oktober 1939. Redan i detta den nuvarande påvens första budskap – strax efter krigets början – framträder tydligt bekännelsen till r ä t t s s t a t e n. Den totalitära statens allmakt blir underkänd i klara ordalag:
»Men med nödvändighet kommer den stund, då den oomstörtliga och alltid segerrika lag framtränger enligt vilken alla de
företag måste störta samman som byggts på öppet eller fördolt
missförhållande mellan den yttre materiella framgången och dess
moraliska grundvals bristande hederlighet och styrka. Detta missförhållande finner man överallt, där den offentliga myndigheten
misskänner och förkastar den gudomlige lagstiftarens rättigheter, som visserligen givit staterna makt men också satt gränser
för densamma.» (Pius XII: Det nutida världsläget i kristen belysning, Sthlm, Credo, 1940.)
Vilken adress denna förmaning dåförtiden huvudsakligen hade, ligger i öppen dag. Läran om den kristna lagens primat framfördes
här med samma styrka som för mer än tusen år sedan i de stora
medeltida påvarnas dekretaler och edikter. Man kommer att tänka
på påven Gelasius I:s berömda ord, när han gjorde en skarp distinktion mellan det romerska pontifikatets heliga auktoritet och kejsarens enbart världsliga ämbetsmakt: »Duo quippe sunt, imperator
Auguste, quibus principaliter mundus regitur, auctoritas sacrata pontificum et regalis potestas.» (Gel. ep 12.)
I sitt julaftonstal år 1939 kräver Pius XII ett slut på kriget genom
en varaktig fred, »som motsvarar rättvisans, likaberättigandets och
hederns principer». Samma krav återkommer i 1940 års julbudskap,
alltså vid en tidpunkt då det nazistiska riket ännu stod på höjden
av sin makt. I påskpredikan av år 1941 ingår en varning mot det
totala kriget. Krav framställas på en human och anständig behandling av värnlösa motståndare: »Fångarnas och civilbefolkningens
behandling är den säkraste mätaren för nationernas och individernas grad av civilisation.»
I julbudskapet av samma år fastslås att ett fredsfördrag som står
i strid med samvetets röst alltid visat sig äga endast kortvarigt bestånd: »Detta krigs olycka är alltför stor för att mänskligheten
skulle ha råd att låta det åtföljas av en förfelad fred.»
Här framträder således ett kritiskt ställningstagande som alltefter
föreliggande omständigheter vädjar till a 11 a krigförande stater.
15*-47280 209
.. …~ .
Dagens frågor
Under den följande tiden minskades det nazistiska hotet till följd
av de militära händelserna och de allierade krigsmålen började framstå i klarare belysning. 1942 års julbudskap önskar en fred som medför återupprättandet av rättssamhället. De naturliga mänskliga rättigheterna böra ånyo garanteras genom stadfästande av ett oförytterligt anspråk på rättssäkerhet. I 1943 års julaftonstal börjar påven
att appellera till de presumtiva segrarna: »Höjen eder själva, flyn
trångsynthet och beräkning, skryt med militär överlägsenhet, liksom
varje ensidigt hävdande rättsliga krav och rättvisa.»
Freden måste giva varje nation möjligheten att- utan att förneka
sig själv – vara med om den stora världsomfattande aktionen för
återuppbyggnaden. Påven accepterar säkerhetskravet, men med en
väsentlig reservation: »Begären icke av någon medlem av folkens
gemenskap avstående från fundamentala rättigheter och livsbehov,
ställen icke krav vilka ni själva skulle anse oantagliga om man
tillämpade dem på ert eget folk.» ·
Av principiell betydelse är 1944 års julbudskap. Påven bekänner
sig till en »sund demokrati», uppbyggd »på naturrättens oföränderliga
principer». statens oinskränkta allmakt avvisas även i sådana fall,
då tyranniet behagar framträda i förklädnaden av en pro formademokrati. Jus Divinum – Guds lag – har alltid företräde framför
av människor skapade förordningar. Bindande kraft äger endast den
av Skaparen grundlagda »absolut giltiga ordningen». Katolicismen
ställer här på nytt i en visserligen mycket moderat form den medeltida läran om den kristna människans rätt till motstånd – jus resistendi – gentemot en orättvis och gudlös överhet mitt i nutidens
strider. Kriget underkännes numera helt och hållet såsom ett lämpligt medel att reglera mellanfolkliga tvistefrågor. Påven upprepar
även här sina varningar för en alltför hård och orättvis fred. I det
första julaftonstalet efter krigsoperationernas slut (1945) beklagas
att ett verkligt fredstillstånd ännu icke inträtt, utan något som kallas
för »efterkrigstid», … »ett smärtsamt och endast alltför signifikativt
uttryck». Kyrkan kräver utrensning av hatkänslor och hämndbegär:
»Den som kräver skuldens sonande genom rättvis bestraffning av
förbrytarna i enlighet med deras brott, måste noga akta på att han
inte gör sig skyldig till samma brott som man förebrår andra. Den
som vill uppnå gottgörelse måste fordra den på grund av lagen, av
aktning för de oförytterliga naturliga rättigheter som tillkomma även
dem som utan villkor givit sig i segrarens händer.»
Däri ligger utan tvivel en vidräkning med propagandan om »debellatio» som nu levat upp igen och som hävdar att den ovillkorliga
kapitulationen annullerar alla folkrättsliga konventioner och principer beträffande civilbefolkningens, de sårades och krigsfångarnas.
behandling. Särskilt tydligt kommer kritiken mot deportationer och
imperialistiska gränsdragningar till uttryck. Ur sådana påtagliga
missförhållanden framväxer »en ständig krigsfara». Likaledes ogillas
krigsfångarnas fortsatta kvarhållande. »Allt detta ger uttryck för
ett system oförenligt med mänsklighetens välfärd.»
Samma kritiska hållning kommer fram även i julaftonstalet av det
210
Dagens frågor
gångna äret 1946. (Jfr Schweizerische Kirchenzeitung, Luzern, 1947,
n:r 1.) Påven påpekar att både segrare och besegrade äro samma
kyrkans trosbekännare: »Kyrkan är moder.» Aldrig förut i Kyrkans
och mänsklighetens historia har det hänt att den tragiska motsatsen
mellan evangeliets fredsbudskap och världens inre och yttre oro varit
mera kännbar än just nu: »Mellan gårdagens förhoppningar och den
rådande verkligheten gapar en avgrund som tycks vara opasserlig
för alla mänskliga ansträngningar.»
Segerns frukter betecknas som »bittra» och det fastslås att ingenting har blivit kvar av den en gång så populära atlantdeklarationen.
I stället för att närma sig fredliga förhållanden befinna sig folken i
världen och i synnerhet i Europa i ständig upphetsning. Måttet
tycks vara rågat för miljoner av människor. Faran för en ny ödesdiger konflikt är städse överhängande. »Men i dag vill världen hoppas igen.» Påven appellerar till alla rättänkande människor även
utanför den katolska konfessionsgemenskapen. Han kräver: Definitiv
fred, rättvis fred- »en moralisk högtstående och oklanderlig fred»’–
och framför allt påyrkar han reservationsklausuler inom själva fredsfördragen så att vägen till en lämplig revision icke måtte stängas
för alltid. Kyrkan känner sig åter som ecclesia militans. Ingen vetorätt kan någonsin göras gällande mot Frälsarens befallning. I
augustinismens anda kräver påven att de kristna uppfylla sina plikter som soldater i Kristi härskara. »Militia Christi» påminner om kristenhetens första dagar, om martyrskap och slutlig seger. Men kampens mål är freden, visserligen fred i kristen anda – pax christiana,
Katolicismens hela världen omspännande enhetlighet ger fredsbudskapet från den eviga staden dess sakliga vikt och aktuella politiska betydelse. En närmast obruten traditionskedja förbinder nutidens katolicism med kyrkofädernas tid och lära. Det är kanske
först och främst denna omständighet som skapat ett gynnsammare
utgångsläge för den centraliserade romerska kyrkan under och efter
kriget än fallet varit angående de icke-katolska trossamfunden och
kyrkorna. Även i den ekumeniska rörelsens (Världskyrkorådets) budskap om freden av år 1946 finner man samma ledmotiv som i påvens
årliga julaftonstal, kravet på en rättvis fred – opus justitiae pax.
Ernst Pfleging.
Den siste österrikiske J ag hade tillfälle att intimt sammanträffa med
kanslerns minnen. Kurt von Schuschnigg. Han var raka motsatsen till den så grymt mördade Dollfuss. Denne var en äkta bondeson
utan intellektuella ambitioner, medan Schuschnigg var en man som
ofta hade svårt att nå de breda folkskikten. Dollfuss hade ett mycket tillgängligt sätt som då och då kanske kunde verka litet vulgärt,
men det var i alla fall typiskt österrikiskt. Schuschnigg däremot
hade en vana att tiga, att låta ett samtal rinna ut i sanden och blev
därför av många beskylld för högmod, medan andra ansågo att han
led av blyghet. J ag minns mycket väl att det turkiska sändebudet
en gång frågade mig hur han egentligen skulle förstå att kanslern
helt enkelt hade tigit när sändebudet för honom presenterat en fram- 211
Dagens frågor
stående landsman, en minister, som livligt intresserade sig för Österrike. Det fanns dock ögonblick då förbundskanslern lyckades övervinna denna avvisande attityd, då han verkligen talade som ett slags
talesman för hela nationen och uppeldade massorna med sin egen
övertygelse. J ag skall aldrig glömma hans tal på den paneuropeiska
kongressen. Det mynnade ut i de mäktiga orden: »Vad vi behöva
är ingen övermänniska. Vad som fattas oss är -människan!»
Likaså försäkrade ögonvittnen att hans sista kungörelse om den
kommande folkomröstningen framkallade en sådan storm av entusiasm att han antagligen skulle ha vunnit en stor seger, ifall han
utan ängslan hade hållit omröstningen omedelbart efteråt. Och så
kommer varje lyssnare att alltid minnas hans korta radiotal strax
före det slutliga sammanbrottet. Orden »Rot-weiss-rot bis in dem Tod»
(rött-vitt-rött – de österrikiska färgerna – intill döden) var tvivelsutan uppriktigt menade, och tonerna av den gamla nationalsången i
den berömda omarbetningen av Haydn framkallade säkert tårar i
många trogna österrikares ögon.
Nu publicerar denne olycklige politiker sina memoarer. Också här
är en oupplöst kärna. Läsaren fattas å ena sidan av sympati, medlidande, till och med beundran, men å andra sidan av en viss skepsis.
Hade Schuschnigg nöjt sig med att berätta sina personliga upplevelser under tiden mellan Dollfussregeringen och sin befrielse ur koncentrationslägret, så skulle det ha blivit en kanske något kort men
synnerligen fängslande bok. ‘l’y med ett häpnadsväckande minne förmår han ordagrant återge hela sitt samtal med Hitler samt dc viktigaste underhandlingarna med Mussolini. Vi iaktta, hur Hitler först
genom ett bedrägeri lockar Schuschnigg till sig och likt ett rovdjur
störtar sig över sitt offer, hur han slungar Schuschnigg i ansiktet:
»Österrikes historia är en obruten kedja av nationella bedrägerier!»
»Den österrikiska nationella prestationen är lika med noll!» Och hur
han ryter: »Herr Schuschnigg, jag försäkrar Er att jag skall lösa
hela den s. k. österrikiska frågan på det ena eller andra sättet» och
»Jag har en historisk mission som jag skall utföra därför att jag
av försynen är utvald till det. Jag är helt och hållet uppfylld därav
… Tänk på vilken väg jag valt. I dag existerar inga partier, inga
klasser, ingen splittring i Tyskland längre…..Jag har en väg utstakad, den svåraste vägen en tysk någonsin behövt gå, och i den tyska
historien har jag åstadkommit det största en tysk någonsin förutbestämts att åstadkomma. Men allt detta utan våld, jag bäres upp av
mitt folks kärlek. …» Så räknar han ut: >>.Med Mussolini är jag överens. :BJngland kommer inte att röra ett enda. finger för Österrike.
Och Frankrike~ .Ja, ännu för två år sedan löpte jag en stor risk när
vi med en handfull bataljoner marscherade in i Rhenlandet. Men i
dag är det för sent för Frankrike….»
Mot denna störtflod kan Schuschnigg bara prestera ett svagt motstånd. Han inskränker sig till att med undfallande ord försöka tämja
denna rasande best. Inför Hitlers ultimatum – att överlämna den
inre förvaltningen och polisen till Seyss-Inquart, att likställa det
nationalsocialistiska partiet med Vaterländische Front (det nationella
212
Dagens frågor
enhetspartiet) och att släppa alla statsförbrytare – står han helt
hjälplös. Det uppstår visserligen en kris om terminsfrågan, men
Schuschnigg tvingas ånyo till ett medgivande och det hela slutar
med en diskussion om sannolikheten av ett nytt världskrig. Sålunda
drevs kanslern att själv hjälpa till vid Österrikes undergång och sin
egen politiska avrättning.
Mussolini träder också livslevande fram i dessa memoarer. Han
talar tyska med Schuschnigg, med en hård och underlig brytning.
Han överraskar ständigt med en förbluffande detaljkännedom och
minutiösa informationer om personer och i synnerhet tidningar. I
motsats till Hitler kan han också höra på och han förstår att genom
skickliga frågor skaffa sig ytterligare upplysningar. Vid den tiden,
i augusti 1934, säger Mussolini ordagrant: »Det som kallas Tyskland
i dag är egentligen Preussen och Österrike skulle aldrig kunna komma
överens med Preussen…. Ni kan inte räkna med att Tredje Riket
kommer att lämna Östet-rike i fred: men ju tydligare världen ser
att Ni utan några kompromisser går Er egen väg, desto starkare blir
det moraliska och effektiva stödet.» Han tillfogar uttryckligen: »Under alla omständigheter kan Ni räkna med Italien.» När Schuschnigg
med berömvärt mod för Sydtyrolen på tal, förklarar Mussolini: »Där
demonstrera just de nazister som inte bara är våra fiender utan
också Era….»
Ar 1936 låter det så här: »Jag hoppas på en överenskommelse mellan Tyskland och de andra stormakterna. Ett krig mellan Tyskland
och Frankrike är otänkbart. Den franska armen är i dag världens
förnämsta och Maginotlinjen är fullständigt ointagbar. Ni kan helt
lita på att ingenting kan rubba Italiens intresse av ett fritt Österrike. Ingenting kommer någonsin att förändra detta….» Emellertid
hände något högst märkligt efter ett nytt sammanträffande i Venedig året därpå. Efter de sedvanliga försäkringarna från Mussolinis
och Cianos sida skrev den ledande journalisten Virginio Gayda, Cianos språkrör, att nationalsocialisterna nu snart skulle ingå i den österrikiska regeringen. Ändå upprätthöll Mussolini också i fortsättningen
sitt dubbelspel och uppmuntrade Österrike i sitt motstånd mot Hitlers krav. Men folkomröstningen betecknade han som »errore».
Låt oss nu lyssna till dem som förrådde Österrike till Tyskland.
Det är vedervärdigt, hur tjänsteaktigt alla krypa för Göring och ta
emot hans detaljerade föreskrifter. Vi kunna höra på när Göring
dikterar för statssekreteraren Keppler det telegram, som Seyss-Inquart skulle ha sänt (vilket han inte gjorde) och som skulle ha motiverat en intervention inför västmakterna: oroligheter ha brutit ut
i Österrike och ett ögonblickligt ingripande fordras. Vi få till och
med bevittna, hur Hitler i extatisk glädje över statskuppens lyckliga
utgång skickar en försäkran till Mussolini: »Jag skall aldrig glömma
detta, jag skall alltid hålla honom räkning för det, komma vad det
komma ville. Nu är jag också beredd att sluta ett mycket intimare
förbund med honom, jag står vid hans sida om också hela världen
förenar sig mot honom. Jag skall alltid hålla honom räkning för
detta!»
213
,..
Dagens frågor
Alltså var Schuschnigg nu – då förbundspresidenten Miklas hade
gett upp sitt heroiska motstånd – politiskt utan all betydelse. Man
skulle kunnat tro att den mest primitiva storsinthet mot en besegrad
motståndare skulle ha bjudit att behandla honom som den man han
var, nämligen en ofarlig rest av det förgångna. Men sådant ingick
inte i Tredje Rikets vanor. Just mot en värnlös människa använde
dess hjältar hela sitt register av grymhet. I Gestapofängelset i det
ryktbara Hotell Metropol stiftar Schuschnigg bekantskap med alla
de häxkonster som Himmlers bödlar voro i stånd till. Systematiskt
störs hans korta nattvila, man förvägrar honom frisk luft och på
helgdagar till och med maten. Dag och natt har han en vakt i sin
närhet och somliga göra sitt bästa att driva honom till en desperat
handling. Han tycker nästan att det är bättre – relativt sett naturligtvis – att komma till en enskild cell i Miinchen och därifrån senare till olika koncentrationsläger. Där träffar han de franska statsmännen Reynaud, Daladier och Leon Blum som också till slut befrias.
Hjalmar Schacht talar i dystra ordalag med honom om Tysklands
framtid just innan amerikanerna komma. Hans åsikt är: freden
skulle ha kunnat räddas om man hade följt hans råd att först på
fredligt sätt lösa kolonialfrågan, vilket enligt hans – Schachts –
mening hade varit möjligt. Men de tyska generaler, som måste sluta
sig till sällskapet, veta att berätta om sin herres och mästares otroliga godtycke och storhetsvansinne. Generalöverste Halder vet att
belopp upp till en halv miljon hade i slutna kuvert överräckts till
vissa ledande personligheter. Öppen korruption hade förekommit i de
högsta militära kretsarna. Halder anser Ribbentrop vara den skyldige till det vansinniga angreppet på Ryssland. Generalöverste von
Bonin, chefen för operationsavdelningen i överkommandot, undertecknade på uppdrag av sin överordnade, generalstabschef Guderian, en
operativ order. Men Hitler är av en annan åsikt och så häktas den
framstående generalen helt enkelt och nu måste han stå till svars
inför en Gestapo »Sturmbannfiihrer», chefen för den tyska härens
operationsavdelning. . …
Bokens senare del är en besvikelse. Den upptas till stor del av ett
utförligt försvar av en ståndpunkt, som då och nu är lika ohållbar.
Den förutsatte ett Italien, som hade varit villigt och i stånd att försvara Österrike; den förutsatte ett Tyskland, som storsint hade nöjt
sig med ett allierat Österrike och den förutsatte ett Europa som hade
varit medvetet om vad Hitlers erövring av Österrike betydde. Alla
dessa förutsättningar fattades, och eftersom Schuschnigg inte hade
arbetarna, det fascistiska hemvärnet eller ens betydelsefulla delar av
borgarskapet bakom sig och eftersom han själv saknade förmågan
att antingen militärt eller diplomatiskt kämpa för Österrikes självständighet kan all vidare utredning anses överflödig. F. ö. försvagas
bokens verkan genom stilistiska felgrepp, som antagligen kunna förklaras med författarens nervtillstånd men ändå knappast kunna ursäktas. I sin helhet är boken ändå ett viktigt dokument till historien om Österrikes tragedi.
Ernst Benedikt.
214
Dagens frågor
Fred och Vad goda norrmän tänkt och skrivit under ockupationens
framtid år om sociala och politiska frågor, om allt vad freden
skulle bära med sig och framtiden komma att fordra, har tänkts eller
skrivits i tysthet och det har varit svårt för utomstående att bilda
sig en klar bild av den norska inställningen till tidens vitala frågor.
Desto intressantare är det, att en av de första författarna på den fria
marknaden, Trygve Hoff, i sin bok Fred og Fremtid kunnat lämna en
av de mest vidsynta och djupgående tidsanalyser som överhuvud
gjorts under kriget_! Dr Hoff, som hittills varit mest känd som ekonom och redaktör av Norges ekonomiska tidskrift Farmand, har här
dokumenterat sig som en av de omspännande och sammanfattande
mångvetare vår överspecialiserade tid så väl behöver och en av dem
som i sina vetenskapliga forskningar aldrig förlorar kontakten med
det mänskliga. Som han själv säger: A behandie krig og fred krever
innsikt på närsagt alla menneskelige og sociale gebeter.
Krig och fred. När man begrundar de två begreppen – ur historisk eller sociologisk synpunkt – har man svårt att frigöra sig från
intrycket att de på något sätt hör ihop, att de, liksom hat och kärlek,
dag och natt, utgör två skilda och nödvändiga sidor av naturen, två
motsatta element som trotsar människans vilja. För vår tids människor ligger det kanske särskilt nära till hands att resignera inför
en sådan slutsats. Dels har vi upplevat den största katastrofen i
mänsklighetens historia, dels har vi generationer ibland oss vilka
haft krig i sin närhet från vaggan till graven, och för vilka det vore
naturligt att säga som Stefan Zweig: In dem einen kleinen Intervall, seit mir der Bart zu sprossen begann und seit er zu ergrauen
beginnt, in diesem einen halben Jahrhundert hat sich mehr ereignet
an radikalen Verwandlungen und Veränderungen als sonst in zehn
Menschengeschlechtern. Intet under om många i stillhet frågar sig:
Är kriget vårt öde – är ofreden vår arvedelf Men, inte nog med att
varje sådan undran är ett farligt frö till nya krig och nya konflikter,
den är därtill, om man skall tro vetenskapen, helt och hållet ogrundad. Kriget är inte naturbestämt. Krig är ingen vanlig företeelse
bland levande varelser. Och krig uppstår inte mot människans vilja
utan med den och genom den.
Oräkneliga forskare har ägnat tid och möda åt studiet av krigets
orsaker, och många anser sig ha funnit dess eviga och universella
källa. Än har kapitalismen, än ·socialismen, figurerat som krigsorsak. Än har man skyllt på religion, än på hedendom, rashat, nationalism eller internationalism. Men även om varje sådant påstå-
ende innehåller ofrånkomliga element av sanning, kan intet av dem
någonsin gälla som generell krigsorsak Kapitalismen – och dess
påstådda konsekvenser imperalismen, kolonibegäret, rustningsindustrin etc. – har varit bidragande orsaker icke minst till de moderna
krigen. Men anklagelserna mot kapitalismen har i första hand socia- 1 Trygve J. B. Hoff: Fred og Fremtid, Liberokratiets vei. H. Aschehoug & Co.,
Oslo 1945. Sedermera även utgiven på svenska hos Natur och Kultur under titeln
»Fred och framtid».
215
..
Dagens frågor
listiskt ursprung och är mer baserade på missnöje och propaganda
än på reella argument och fakta. Så långt från att vara generell
krigsorsak har det privatekonomiska samhället, när det följer liberalistiska principer, tvärtemot större förutsättningar för fredens bevarande än socialismen med dess tendens till maktkoncentration, kollektivberusning och materiell såväl som intellektuell isolation. Heller
inte nationalismen gör skäl för benämningen generell krigsorsak Men
det faktum att nationalismen, liksom religionen, tillfredsställer massans behov av emotionell berusning och att den når sin fulla styrka
först när gruppen intalas fruktan eller fiendskap mot andra grupper,
gör den till en av krigets viktigaste förutsättningar. studiet av nationalismen leder oss även närmare det centrala i problemet krigets
orsaker, nämligen de mänskliga reaktionerna. Politiska och ekonomiska institutioner kan bidraga till krig eller vara dess utlösande
orsaker. Men institutionerna är endast yttre fenomen, verkningar
snarare än orsaker. Bakom dem står alltid människan själv, hennes
behov och drifter, hennes instinkter och impulser, allt detta som
under vissa förutsättningar kan sätta hennes sunda förstånd och
goda vilja ur spel. I och för sig ligger det intet märkvärdigt i detta.
Men för oss nutidsmänniskor är det inte alltid lätt att skilja mellan
orsak och verkan. Vi befinner oss i en häxkittel av personliga och
överpersonliga problem och konfliktämnen som gör det svårt för
oss att komma fram till en frigjord och oberoende syn på tillvaron.
Det är enklare för oss att tänka i propagandaklicheer och överlåta
de stora ansvaren på dem som makten haver. Vi kanske föreställer
oss att Yi själYa inte har någon makt över dem. Men Yi glömmer att
Yåra försummade plikter och ansYar i stort och smått, Yårt handlande såYäl som Yårt icke-handlande och Yåra dispositioner på gott
och ont inverkar på vår omgivning och på dem som har ledningen.
Likaledes kan dessa bortse från att undertryckandet av individens frihet- statlig kontroll och intervention som hämmar naturliga drifters
förlopp – leder till en koncentration aY nervös energi som förr eller
senare måste ta sig utlopp i aggressivitet. Det är inte de trasiga
kranarna på gasspisen som åstadkornmer explosionen. Det är kanhända en gnista som utlöser den, men den inneboende kraften, explosionsförrnågan, finns hos gasen själv. Lika litet är det de institutionella kranarna på statsapparaten som orsakar revolutioner och
krig. Men sluter de för hårt om folkets frihetsbehoY kommer dess
vitala energi att komprimeras tills dess den ringaste orsak kan utlösa
krig. Därför är den samhällsform bäst – när man vill fred – som
tillåter största möjliga frihet för individen och minsta möjliga isolation mellan staterna.
Andra världskrigets förutsättningar och orsaker har blivit föremål
för undersökningar av när sagt alla grenar av vetenskaplig forskning. Dr Hoff ansluter sig till den tämligen allmänna uppfattningen
att ingen vetenskapsgren allena kan redogöra för det komplex av
orsaker det här gäller. Detta krig kan icke betraktas som ett separat
och isolerbart fenomen, orsakat av en persons eller ett folks suveräna galenskap; det kan endast förstås som det oundvikliga utbrottet
216
Dagens frågor
i en lång och ödesdiger jäsningsprocess – kulturkrisen, kulturförfallet, världsrevolutionen. Det karakteristiska i denna kulturkris
är den upplösning av människans etiska och moraliska grundvalar
som pågått allt sedan Nya tidens genombrott, och som kunnat spåras
i omriktningen av människans intresse från det andliga till det materiella, från det inre livet till verksamheten i atomer och maskiner,
från underverken i själen till underverken i laboratorier och verkstäder. Samtidigt som den revolutionerande industriella utvecklingen
ställt människan inför genomgripande anpassningsprov på alla områden, och samtidigt som nya arbetsformer och miljöförhållanden i
oerhörd grad ökat belastningen av hennes – troligen otillräckliga –
fysiska och psykiska resurser, har hon förlorat sin säkra förankringsgrund i kyrka och tradition och funnit sig stå inför ett ovisshetens
kaos i alla vitala livsfrågor. Men människan kan inte existera utan
tro. Hon vågar inte stå ensam inför universum och förmår inte acceptera livets skenbara meningslöshet. När hennes materiella läggning
hindrar henne att sätta sin lit till en transcendental allmakt skapar
hon en gud av sin egen substans, en »Övermänniska», en Stalin, Hitler
eller M11ssolini. De socialistiska surrogatreligionerna har burits fram
på den stormvåg av ovisshet och missnöje som en brådmogen utveckling släppt in över Västerlandet, och de har hotat att spola med sig
kulturens redan vittrade grundvalar, de sista resterna av individens
självaktning, människovärde och – frihet. Kvar ligger endast det
gungande träsk där massan och medelmåttan slitas om makten, där
fysisk prestationsförmåga aktas högre än intellektets skapande, där
friheten förvridits till sin egen vrångbild och där egoismen och maktlystnaden driver sitt spel under den kamratliga altruismens – likhetens – röda mantel. Men människorna är inte lika. När kraven
på likhet drivs för långt, när människor inpräntas att alla skall ha
lika arbetsförmåga, alla vara lika dugliga och uthålliga, alla vara
lika ägnade att brottas med livets svårigheter, måste följden bli en
känsla av otillräcklighet hos de flesta, en känsla av underlägsenhet
som tar sig utlopp i missnöje och avundsjuka och som småningom
blir outhärdlig och leder till aggressivitet.
Friheten var liberalismens stora symbol och ideal. När liberalismen misslyckades, och därigenom inte endast blev medansvarig för
vår tids tragedi utan även kom att tjäna som alla anti-frihetsrörelsers ovärderlige syndabock, berodde det inte på dess ekonomiska och
materiella sidor – den snabba utveckling som fann rum i liberalismens århundrade är enastående i mänsklighetens historia – utan
det berodde på liberalismens ringa förståelse för människorna. Liberalismen saknade social medkänsla och solidaritet, dess kalkyler tog
inga hänsyn till mänskliga känslor och behov, och dess ideal hängde
för högt för en omogen mänsklighet. Liberalismen vill frihet, men
vad betyder frihet för den stora massan~ I grunden betyder naturligtvis friheten allt, men är massmänniskan mogen för friheten- och
för dess ansvar~ Kriget har, som dr Hoff säger, säkerligen skapat
en aktiv önskan om fred, fredliga förhållanden och internationellt
varuutbyte, en önskan som liberalismen realiserar, inte endast på
217
Dagens frågor
papperet utan i praktiken. Frågan är om människorna har mognat,
om krigets femåriga åskådningsundervisning varit nog för att öppna
deras ögon och lära dem vad friheten, liberalismens mål och grundide verkligen innebär. Den strid som utkämpats var mindre en strid
mellan två politiska system, diktatur och demokrati, än en strid mellan två filosofiska livsåskådningar: den individualistiska, som betraktar varje individ som människa och likaberättigad enhet, och den
kollektivistiska, som betraktar individerna som celler av en organism och därför som redskap och medel. :Medan den sista riktningen,
efter dr Hoffs mening, i stort sett är typisk för asiatismen, är den
förra typiskt europeisk. Men, säger han, asiatismen har också djupa
rötter i Europa, i första hand i Sovjet-Ryssland och Nazi-Tyskland.
Sådana drag som kollektivandan – i vilken individen söker utplåna
sig själv, benägenheten att isolera sig – under vilken döljer sig en
av hat och beundran uppkommen mindervärdeskänsla inför europeen,
anti-intellektualismen och angreppshållningen mot frihet och humanitet är visserligen typiska för det sämsta i asiatismen, men man
finner dem även, och i utpräglad grad, hos både tyska och ryska
folken. Rent ideellt är därför den västerländska individualismen, som
bygger på frihet och människovärde, väsensskild från asiatismens
kollektivism, som bygger på makt och massa. I och för sig utgör en
sådan skillnad ingen grund för krig, men det faktum att asiatismen,
och dess europeiska avläggare, stimulerar massans behov av hjordbildning, animalism och blind revolt, gör dem till en världsfara och
ett ständigt hot mot västerländsk kultur. När därtill kommer, att
dessa drag hos tyska och ryska folken av allt att döma är outrotliga karaktärsdrag som samverkar med ett lika outrotligt världsfrälsarbehov, finns, säger dr Hoff, ingen grundval för kompromiss
mellan försvararna av den europeiska kulturen och asiatismens representanter – bolsjevismen och nazismen. Den demokratiska världen har bara ett val: att försvara sig- inte endast med vapen utan
med ideer.
Den bärande iden i det europeiska kulturförsvaret måste vara liberalismens grundide ·- friheten. De mål demokratierna ställer upp –
frihet för individen, yttrandefrihet, frihet för konst och vetenskap
och frihet att välja och byta varor och tjänster inom och utom landets gränser – dessa självklara mål, som Västerlandets framtid står
och faller med, måste fastställas på politisk, religiös eller etisk grund
och preciseras så, att de blir fattbara och möjliga att realisera för
var och en. Skall dessa mål verkligen kunna uppnås, och uppnås
genom fred, måste man återgå till friare samhällsformer – politiskt
och ekonomiskt, till vad dr Hoff kallar liberokratiska former. Liberokratien skall vara ett politiskt och ekonomiskt system som representerar det bästa i liberalismen, demokratien och den aristokratiska
styrelseformen, ett system alltså vars centrala ide är friheten, men
en frihet under ansvar. Liberokratien får m. a. o. inte uppfattas som
gammal-liberalism, inte som laisser-faire i ordets dåliga bemärkelse,
utan som laisser-faire i den mening att varor skall kunna passera
gränserna och att prismekanismen skall tillåtas funktionera fritt.
218
Dagens frågor
Den politiska friheten har som absolut förutsättning det fria näringslivet – börjar man först reglera näringslivet är reglering av det
andliga livet en ofrånkomlig konsekvens; tendensen är lika tydlig
hos vår tids planekonomer som hos forntidens tyranner. Vill man,
säger dr Hoff, ha rättssäkerheten undergrävd, den andliga friheten
bekämpad, människorna behandlade som slavar, vill man ha låg levnadsstandard, den ekonomiska olikheten fördjupad, fritt val av varor
och tjänster upphävt, vill man ha ungdomen likriktad och uppfostrad
till soldater till fördel för tyranniska ledare, då är det logiskt att
välja den väg planekonomerna och socialisterna anvisat, den väg de
hel- och halvsocialistiska staterna har följt och som de demokratiska
staterna nu för tiden orienterar sig mot. Teoretiska resonemang såväl
som empiriska material visar att detta är den rätta vägen till så-
dana mål.
En fredlig mänsklighet är det största av alla mål. Men har vi
någon möjlighet att nå diU Kan vi tänka oss att förvandla människan så, att den aggressionslust, som är krigets innersta källa,
totalt försvinner och med den riskerna för krig och konflikter~ Dr
Hoff tror det inte. Som ett mindre avlägset och mera realistiskt mål
att arbeta för uppställer han den speciella och preventiva formen
för fred som kallats icke-krig. Så länge människan måste arbeta för
födan, alldenstund det finns två kön och människor lever tillsammans
i sociala samhällen finns alltid en mängd friktionselement närvarande som det är omöjligt att eliminera. Man måste ta sikte på att
reducera motsättningsförhållandena genom att från början lära människor nödvändigheten och betydelsen av att vara olika i fråga om
fysisk och psykisk utrustning; vidare måste man söka att sublimera
och kanalisera aggressionslusten, något som endast kan ske i samhällen med yttrandefrihet och möjligheter till personliga initiativ
samt, icke minst, vid hjälp av mentalhygieniska biktstolar där folk
kan befria sig från sorger och konflikter. Men dessa åtgärder är inte
tillräckliga i och för sig. Fred genom icke-krig kräver mera omfattande och genomgripande aktioner. Under åren har en rad olika förslag cirkulerat om hur den eviga freden skall kunna säkras. Man
har talat om fred genom en stats eller ett statsblocks överhöghet, genom federation, ett nytt NF eller en internationell rättsordning.
Trygve Hoff anser den sista lösningen – den internationella rättsordningen, där huvudvikten lägges vid en internationell domstol och
en polisstyrka – vara den som har bäst förutsättningar för fredens
bevarande. Men inte ens en sådan internationell rättsordning får ge
upphov till illusioner. Man får inte utgå från att sista kriget var det
allra sista och på så vis hänge sig åt en falsk känsla av säkerhet.
I och med det är möjligheterna för ett nytt krig tillstädes. Det får
aldrig glömmas, slutar författaren, att kraftkällan, aggressionslusten
alltid kommer att existera.
Örnulf Tönsberg.
219
Dagens frågor
Den holländske läkaren och geografen B. S. Dystra, som är kännare av
Insulinde och nyligen vistats i Stoekholm, skriver för Svensk Tidskrift om
Hollands kolonialproblem. Sedan uppsatsen skrivits har Holland beviljat Insulinde en vittgående självstyrelse.
Holland och Om Hollands största hemmabekymmer f. n. är utindonesierna. rensningen, oroas Holland också av ett annat stort
problem: Kolonierna. Den vidsträckta ostindiska övärlden – Insulinde -· har tillhört Holland omkring 400 år, och moderlandet är alltjämt till stor del beroende av dess rikedomar. Utan de!! ringaste
överdrift kan man säga att Holland styrt sina kolonier bättre än
någon annan kolonialmakt. J ava har av alla kolonialexperter, oberoende av nationalitet, betraktats som ett mönster för modern och
effektiv kolonisation. Öarnas väldiga rikedomar ha skickligt och ansvarskännande utnyttjats under intimt samarbete mellan holländare
och javaneser. Före kriget var det javanesiska folket som helhet till
ungefär 99 Ofo fullt till freds med den holländska administrationen och
ägnade inte den minsta tanke åt uppror. Med frikostig hand upprättade holländarna skolor, sjukhus, universitet samt olika andra välfärdsinrättningar. J avas vägar, broar, kommunikationer, hamnar och
allmänna hygieniska anordningar voro utmärkta. Den holländska
regeringen gav folket rättvisa och säkerhet; sedan århundraden tillbaka förekommo e;i några som helst stridigheter. Javaneserna äro
kända som en ädel och saktmodig ras, men också stolt oeh patriotisk samt mycket intelligent. Det råder inget tvivel om hur javaneserna skulle ha ställt sig, ifall de verkligen känt sig undertryckta,
orättvist behandlade och utsugna; de skulle i så fall säkert ej väntat tills de »befriats» av Hirohitos barbari utan satt sig till motvärn
med all sin kraft. Under den holländska administrationen hade javaneserna ett ord med i alla rogeringsangelägenheter, man tog hänsyn
till deras åsikter och tusentals javaneser innehade viktiga offontliga
ämbeten. Naturligtvis fanns det här och där förhållanden, som borde
ha ändrats och förbättrats, mon ingenting är ju felfritt och vad tiden lider går utvecklingen mot det bättre.
Den 7 december 1941 anföll .Tapan förrädiskt Pearl Harbor, Singapore, Manilla och Hongkong. Den holländska regeringen såg omedelbart sin plikt och försökte inte dra sig inför svårigheterna. Den förklarade utan tvekan och dröjsmål krig mot det japanska kejsarriket. Ett strålande mod visade den holländska flottan under de
hårda striderna i Fjärran östern. Angriparen var dock för stark.
J ava, Sumatra, Borneo, Celebes, Bali och alla de andra öarna i
Nederländska Ostindien ockuperades av japanerna. Varje vit man
och kvinna togos till fånga samt kastades i koncentrationsläger.
Kvinnor och barn skildes från sina män och fäder, enär japanerna
önskade att placera männen i speciella läger för manliga fångar.
Vad exempelvis de 12,000 kvinnorna och barnen fingo genomgå i det
illa beryktade Tjidang-lägret nära Batavia är nästan otroligt. De
tyska SS-männen voro inga snälla gossar, men japanernas fanatism, grymhet och absoluta brist på mänsklighet trotsar alla före- 220
Dagens frågor
ställningar. Hundratals hjälplösa kvinnor och barn mötte en fruktansvärd död, antingen genom någon degenererad japans järnnävar
eller genom hemska tropiska sjukdomar, vilka på grund av de skriande hygieniska förhållandena spredos med ödesdiger snabbhet. Det
är faktiskt ett under att så många kunde kornrna levande igen.
Nästan ornedelbart sedan J ava ockuperats började japanerna en
grundligt planerad antiholländsk kampanj, ej endast bland stadsborna utan oekså i varje »dessa», den javanesiska byn. Dessa-invå-
narna kräva inte myeket av livet. Om den enkle dessa-mannen blott
har sitt »dagliga bröd», sitt sirih-som han tuggar- några få »cents»
för att köpa en och annan småsak, så är han alldeles nöjd. Han bryr
sig inte så mycket om »orang-blanda», den vite mannen. Han anser
honom vara litet tokig med all sin brådska och den noggrannhet han
kräyer i arbete och annat. Varför all denna hast? Dagen är lång
och i morgon är också en dag, efter denna återigen en ny dag.
»Kromo» grubblar inte alltför djupt över »tuan». Ibland undrar han
Yarfiir »tuan» önskar så och så, men han försöker aldrig att riktigt
förstiL ‘l’uan är en vit man. Men så helt plötsligt försvann »tuan
blanda», togs tillfånga och sattes bakom taggtråd. Småväxta, smidiga gula soldater och civila strömmade till i tusental och övertogo
tuaus arbete. Kromo tyckte aldrig något vidare om japanerna. När
tuan fortfarande var »tuan» fanns det också rätt så många japaner
i landet, oeh de sysslade huYudsakligcn med tre saker. Dc Yoro fotografer, damfrisörer eller folk som kommo in i dessan för att sälja
olika slags glänsande och gnistrande krimskrams till Kromo och hans
vänner: fällknivar, speglar, leksaker, Yackra kammar för kvinnorna
och flickorna samt ringar, armband och sådana saker. Och allt till
mycket billiga priser. Att dessa kringresande försäljare ej voro affärsmän över hunul taget utan i flesta fall spionerande japanska officerare, det tänkte Kromo sig aldrig. Att förhållandet var detsamma
med alla fotografer och damfrisörer, kände han inte till. Allt vad
han i sin instinktiva misstänksamhet mot japanerna visste var att
de hade mycket att bjuda på och alltid voro villiga att ge honom goda
råd i den händelse han hade något otalt med någon holländsk ämbetsmml.
Men nu hade »tuan» gett sig av och se! … Japanerna visade sig
vara hans, Kromos, bästa Yänner. Han talade om för Kromo att
»tuan» och hela hans anhang Yar ett dåligt byke, som endast hade
kommit ut hit för att samla rikedomar på Kromos bekostnad. Kromo
och hans land hade gjort holländaren rik och välmående. Nu skulle
Kromo och hans land göra sig själva rika och välmående. Java åt
javaneserna! Ned med holländarna!
.Japanerna ändrade allting. Kromostyrdes nu av män av hans eget
blod. Att dessa ledande och styrande javaneser istället leddes och
styrdes av japanerna, så långt tänkte sig aldrig Kromo. Nu kunde
han bli rik och fet; om han var mohammedan, kunde han kanske nå-
gon gång i framtiden kosta på sig ytterligare en eller tYå fruar, möjligen köpa mera jord!
Kromo hörde talas om en grupp människor, som kallade sig »natio- 221
,- .
Dagens frågor
nalister». Hans vuxne son berättade att det var det parti, som varje
hederlig javanes med självaktning skulle tillhöra. Dess ledare styrde
Java nu, folket skulle bli absolut fritt. Mr. Soekarno skulle leda sitt
folk mot en lycklig framtid utan moln …
Men så en vacker morgon vaknade Kromo av skrällarna i Hiroshima och Nagasaki. Kromos drömmar om framtida rikedomar och
välstånd syntes hotade. Vad skulle det nu bli av det hela~ All right,
resonerade hans Ledare, om det inte gick med J apans hjälp, så skall
det gå utan, ty fria och rika och välmående ska vi bli! Bort med
holländarna! Java åt javaneserna! Kromo längtade dock tillbaka
till förkrigstidens förhållanden, till dessa lyckliga, fria dagar, då det
var fred och lugn och ingen störde honom med löften om rikedomar
och välstånd, om »rättvisa» och »rättigheter». Låt dom själva slåss
om den saken i Batavia. Han ville inte ha något att göra med det …
Indonesien har mycket att tacka Holland för. Holland har mycket
att tacka Indonesien för. Den ena kan inte leva utan den andra.
Sedan århundraden tillbaka har Holland och Indonesien varit »ett»
och i århundraden framåt skola de förbli »ett». Det är ej endast
av egen fördel, som Holland önskar behålla de intima relationerna,
utan det är även dess plikt att hjälpa och leda Indonesiens öar, vars
rikedomar och välstånd det upptäckt, utvecklat och gjort berömda,
till en säker och lycklig framtid.
B. S. Dystra.
De franska arbetsgivarna och Konstituerandet av den nya franska,
deras nya riksorganisation. centrala arbetsgivareföreningen, Conseil National du Patronat Fran<;ais, ger arbetsgivarna möjlighet att
åter hävda sina intressen på arbetsmarknaden och i det socialekonomiska lagstiftningsarbetet. Alltsedan 1940, då de tyska ockupationsmyndigheterna upplöste arbetsgivarnas riksorganisation, Confederation Generale du Patronat Fran<;ais, CGPF, såväl som arbetarnas fackföreningar och aktionscentraler, ha de franska arbetsgivarna
praktiskt taget icke kunnat utöva något som helst inflytande på den
socialekonomiska utvecklingen. Hädanefter kommer ånyo en för
industri- och handelsföretagen representativ organisation att fungera
parallellt med CGF (Frankrikes LO) samt de katolska och kommunistiska arbetarnas kamporgan, vilka i likhet med CGT reetablerades omedelbart efter befrielsen i augusti 1944. Men medan arbetarnas
organisationer vid återupprättandet fingo samma struktur som de
hade före upplösningen 1940, ha de franska företagarna inte ansett
det opportunt att göra den först för några månader sedan konstituerade nya centrala arbetsgivareföreningen till en kopia av den
gamla organisationen CGPF.
Varför slopade arbetsgivarna CGPF’ Den ansedda Paristidskriften
Droit Social ger ett utförligt svar. Kontentan är följande.
När år 1919 den första franska centrala arbetsgivareföreningen konstituerades, hade den till en början ingen annan uppgift än att försöka koordinera de sedan någon tid i städerna existerande arbetsgivareorganisationernas aktivitet. Samarbetet mellan dessa orga–
222
Dagens frågor
nisationer lämnade emellertid mycket övrigt att önska. I de flesta
departementen inskränkte det sig till anorduandet av festmiddagar
och soireer, där man endast helt flyktigt diskuterade arbetsavtal och
andra socialekonomiska spörsmål. I regel var det så, att varje förening styrde och ställde som den ville utan att konferera med andra
arbetsgivareorganisationer, och föreningens medlemmar sågo helst,
att de fingo sköta sig själva, ja de fordrade det i namn av den heliga franska individualismen.
Det var först under folkfrontskravallerna på sommaren 1936, som
de franska arbetsgivarna insågo nödvändigheten av en målmedveten
sammanhållning. Regionala organisationer bildades och på deras
initiativ, föranlett av den vida bättre disciplinerade arbetarfalangens
frammarseh, fick den dittills föga respekterade, för att inte säga
nästan ignorerade CGP:B, ökat inflytande.
Med både kraft och elegans parerade CGPF folkfrontsattacken mot
arbetsgivarna. Så länge kampen pågiel~. verkställde arbetsgivarcorganisationerna ute i landet CGPF:s order, men när bataljen var
slut, protesterade många »associations patronalcs» mot CGP:B,:s »tilltag» att skärpa kontrollen över arbetsgivareföreningarna i departementen och att fortfarande utsända direktiv på ett språk, som arbetsgivarna i Marseille och en del andra sydfranska städer ansägo
vara besläktade med fascist- och bolsjevikdiktaturens idiom. Kort
sagt: CGPF:s energiska styrelse hejdades i sin kanske alltför mycket dirigerande oeh organiserande aktivitet av den franska individualismen, som i ofärdstider självmant tar på sig disciplinens
tvångströja, men kastar den, så snart stormen bedarrat, och blir då
Etter den dominerande makten i det franska samhällslivet.
Liksom den svenska landsorten tycker, att Stoekholm alltför mycket dominerar i svenskt samhällsliv, hyser den franska provinsen en
viss animositet vis-a-vis Paris och dess myndigheter, och då nu
CGPF hade sitt säte i Scinemetropolcn, fick också den några svidande rapp varje gång den »förhatliga Parisbyråkratien» gisslades
i landsortspressen, till större delen finansierad av de regionala arbetsgivareorganisationerna. Rivaliteten mellan Pariscentralen CGPF
och landsortens arbetsgivareföreningar försvårade och till sist omöjliggjorde realiserandet av den praktiska organisationsplan, CGPF :s
direktion skisserat 1938 i samverkan med regeringen, som på grund
av CGPF-direktionens fackliga och juridiska duglighet ofta konsulterade styrelsen i socialekonomiska frågor.
Enär de direktiv CGPF-direktionen, sedan den vunnit folkfrontsbataljen, utfärdade för att ytterligare konsolidera arbetsgivarnas
position, ofta alldeles ignorerades av de regionala arbetsgivareföreningarna som nu, då faran var över, »tröttnade på att ta order från
Paris», gjorde CGPF:s presidenter en dernareho hos sina vänner i
regeringen i syfte att få de icke respekterade direktiven inflikade i de
dekret som regeringen hade befogenhet att utfärda utan parlamentets
samtycke. Denna manöver uppväckte en storm (marseljäsarna, som
alltid överdriva, sade »orkan» och »cyklon») av förbittring inom departementets arbetsgivarefiireningar. Leon Blums och CGT:s organ
223
,· .
Dagens frågor
»Le Populaire» avslöjade manövern. Demaskeringen försvagade avsevärt arbetsgivarefronten, under folkfrontsåren utomordentligt stark
tack vare CGPF-direktionens framsynta politik.
Till följd av en bornerad provinsialism och en excessiv individualism gick det ända därhän, att de regionala arbetsgivareorganisationernas pressorgan understödde CGT-tidningarnas attacker mot
CGPF-direktionen, den bästa ledning de franska arbetsgivarna hittills haft; den startade bland annat en förträffligt redigerad tidskrift
med uteslutande fackliga artiklar ala Economist och med många fönster öppna mot utlandet, till stort gagn för företagsledarna inom industrien, handeln och jordbruket. Men CGPF-direktionen kämpade en
hopplös strid ty dess motståndare var oövervinnelig – det mänskliga oförståndet.
Sådan var situationen, då de tyska ockupationsmyndigheterna på
sommaren 1940 upplöste CGPF. Inga protester. CGPF hade blivit
impopulär, därför att den haft en rivande och energisk styrelse. Dess
dagar voro i alla fall räknade, skrev en Lyontidning.
Att upplösningsdekretet endast gällde CGPF (jämte de centrala arbetarorganisationerna) och ej de lokala arbetgivareföreningarna berodde därpå, att dessa frivilligt inställde sin verksamhet; den franska arbetsmarknaden dirigerades under ockupationen från Berlin.
Aterupprättandet av fackföreningarna, CGT och andra arbetarecentraler omedelbart efter befrielsen borde ju ha föranlett en skyndsam reetablering även av arbetsgivarefronten. Så skedde ej. Visserligen samlades landsortens arbetsgivare åter i sina föreningar och
klubbar, men av flera skäl dröjde man med att skapa en ny dirigerande, central organisation. Det egentliga skälet var den fientlighet,
som de av det röda blocket dominerade ministärerna lade i dagen
gentemot arbetsgivarna. Socialisternas och bolsjevikernas arrogans
utlöste en psykisk depression hos industri- och handelsföretagens
chefer, accentuerad av den första efterkrigstidens enorma ekonomiska svårigheter, som ytterligare förvärrades av socialiseringen. Den
marxistiska tvångströjan och alla de bojor, som näringslivet belades
med i form av omotiverade restriktioner och en tidsödande byråkratism, – restriktioner och byråkratism ligga i linje med socialistsystemet – gjorde många arbetsgivare apatiska.
Då arbetsgivarna inte själva togo något initiativ för reetableringen
av sin position på arbetsmarknaden, försökte regeringen gottgöra
sin nonchalans mot företagsledarna genom att konsultera några representanter för näringslivet i det socialekonomiska reformarbetet.
Ministeriet för den industriella produktionen tillsatte en industrikommission med uppgift att hjälpa regeringen vid produktionens
reorganisering, men inom ramen för de maktägande partiernas ekonomiska politik, d. v. s. alla praktiska och på sunt förnuft baserade
råd blevo avvisade. För att i någon mån mildra de ekonomiska konsekvenserna av den anbefallda socialiseringen rent av tiggde regeringen arbetsgivarna om deras medverkan. Dessutom etablerade den
dåvarande konseljpresidenten Gouin (socialist) ännu en kommission,
bestående av 14 arbetsgivare, som skulle vara hans rådgivare i so- 224
Dagens frågor
cialekonomiska spörsmål. Men eftersom kommissionens medlemmar
utsågos av den bland landsortens arbetsgivare allt annat än populäre M. Gouin, var kommissionens auktoritet redan från början avsevärt försvagad. Fastän kommissionen tillämpade mycket diplomatiska metoder i samarbetet med de regionala arbetsgivareföreningarna,
blevo de anbefallda direktiven i regel alldeles ignorerade av såväl de
industriella som kommersiella företagsledarna. Arbetsgivarnas oppositionella attityd var förståelig. De hade inte glömt de röda ministärernas minst sagt opassande uppträdande mot arbetsgivarna hösten 1944 och våren 1945, och de begrepo, att tillsättandet av ovannämnda kommissioner endast var »un beau geste» i syfte att vinna
arbetsgivarna för en politik, som ville rasera det ekonomiska samhällslivets grundvalar, i Frankrike lagda av 1789 års revolution: den
enskilda äganderättens okränkbarhet och det fria, privata initiativet.
Denna det röda blockets attityd mot arbetsgivarna uppväckte omsider en alltmer växande förbittring, och förbittringen alstrade positiv energi. Parollen blev: samling och aktion! Arbetsgivareföreningarna i landsorten voro eniga om att en ny central arbetsgivareorganisation måste skapas, och det rådde också enighet om organisationens namn, le Conseil National du Patronat Franr;:ais, ONPF.
Hur borde denna organisation monteras? Därom fördes många
och långa diskussioner. Storindustriens arbetsgivareföreningar lancerade flera projekt, likaså de mindre och medelstora industrierna
samt hantverkets, handelns och jordbrukets »associations patronales»,
ävensom den nybildade, mycket vitala organisationen le Centre des
Jeunes Patrons. Det var inte lätt för organisationskommitten att sammanjämka projekten och utforma ett förslag, som kunde accepteras
av alla arbetsgivareföreningarna i landsorten, vilka fortfarande fungera, men ha förpliktat sig att i för arbetsgivarna vitala frågor
följa CNPF:s direktiv.
Kompromissförslaget framlades för en Assemblee Generale, bestående av 150 medlemmar, representerande de olika regionala arbetsgivare- och yrkesföreningarna. Efter mycket animerade debatter antog-os följande statuter:
CNPF skall bestå av
l. En direktionskommitte, 52 ledamöter, representerande näringslivets olika branscher.
2. Ett verkställande utskott på 10 medlemmar: l president, l vice
president, 3 representanter för handeln, 3 för storindustrien, l för
mindre och medelstora industrier och l för vissa yrkesfederationer.
Utskottet skall med sig adjungera ett antal tekniker med uppgift att
presidera i de av utskottet konstituerade arbetskommissionerna.
3. En Assemblee Generale (Generalförsamling) på 150 medlemmar
skall sammanträda minst två gånger om året, eller när så påfordras
av Generalförsamlingens presidium. I viktiga ekonomiska, juridiska,
administrativa oeh politiska frågor har Generalförsamlingen det avgörande ordet. Generalförsamlingen är de regionala arbetsgivare- och
yrkesföreningarnas representation. En blick på förteckningen över
1lessa »viktiga frågor» ger vid handen, att Generalförsamlingen prak- 225
.’
Dagens frågor
tiskt taget dirigerar CNPF. Landsortens organisationer kontrollera
alltså Pariscentralen. Under CGPF-regimen 1936-1940 var det tvärtom.
vilket, som vi sett, blev CGPF:s fall. Som emellertid de regionala
organisationerna äro ett mycket heterogent komplex, inte minst i
politiskt hänseende, torde den nya riksföreningens ledning ha stora
chanser att kunna med framgång tillämpa principen: divide et impera.
Jean Gay.
226

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism