Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 20 mars 1947.
Vem har het- Under de senaste dagarnas politiska urladdningar efsat mest? ter regeringens kaffeukas ha socialdemokraternas propagandamän knappast haft några argument mot de borgerliga än
två. För det första befunne sig de borgerliga nu på krigsstigen mot
de »mindre bemedlade» för att försämra deras levnadsvillkor. För
det andra skulle de borgerliga bedriva en skamlig förtalskampanj
mot socialdemokratien och dess ledare. Något sakligt bedömande om
regeringens politik åtminstone i något hänseende varit felaktig eller
mindre förutseende har i den offentliga debatten legat helt utanför
ramen för socialdemokraternas ambition. Den socialistiska regeringen har varit, är och kommer att bli ofelbar, därmed punkt.
Det första argumentet faller på sin egen orimlighet. Den borgerliga oppositionen har med en envishet, som nästan verkat monoman,
varnat för inflation. Inflationen skadar mest löntagare och sparare,
har det förut alltid sagts inte minst på socialisthålL De borgerliga
ha aldrig gjort någon invändning mot en sådan lönestegring, som
haft en produktionsökning till underlag. Tvärtom ha de ideligen
fastslagit, att en succesiv förbättring av arbetares och tjänstemäns
levnadsvillkor inte bara är skälig utan utgör det direkta målet för
all politisk och ekonomisk verksamhet. Men de ha vädjat till regeringen att vad på den ankommer söka förebygga en lönestegring,
som i nuvarande läge knappast kan få andra konsekvenser än en
ytterligare försämring av penningvärdet, kort sagt leda till en ny
dyrtid. I stället för att tillrättalägga sakläget eller föra samman
arbetsmarknadens parter ha regeringens främsta talesmän trots sitt
ansvar även för spararnas bästa uttryckligen funnit den starka uppskruvningen av lönerna naturlig. Det är först nu, »post festum», som
man kan få höra statsministern medge att löneökningen varit politiskt oundviklig och möjligen för stort tilltagen. Vilka ha i verkligheten gjort de »mindre bemedlade» den största björntjänsten, regeringens eftergivna ledare eller de varnande borgerliga~ Om något
är en osaklig kampanj i detta fall, så är det de socialdemokratiska
anklagelserna mot de borgerliga.
Och så det andra argumentet. De systematiska beskyllningarna mot
de borgerliga för att dessa notoriskt skulle bakdantat regeringen och
arbetarrörelsen syfta till att inge de socialistiska och kommunistiska
väljarna den föreställningen, att det utmärkande för borgerlig diskussion inte blott nu utan alltid varit förtalet och smutskastningen.
(Givetvis upprevas dessa beskyllningar för att svetsa ihop arbetarna
av vilka många nu gripits av misstro till det statsmannamässiga
och välsignelsebringande i den första regeringspolitiken.) Omvänt
mena givetvis de socialdemokratiska propagandamännen, att partiet
när det befunnit sig i oppositionsställning alltid uppträtt föredömligt
juste och sakligt. J ust det senaste bör ägnas ett par ord.
147
…~ ·.
Dagens frågor
För att blott hålla sig till tiden efter 1911, det demokratiska genombrottets år, tänker man först på den socialdemokratiska oppositionen mot den Hammarskjöldska regeringen. Då myntades uttrycket
»Hungerskjöld», då beskylldes regeringen för alla möjliga och omöjliga neutralitetsbrott till Tysklands favör och då böljade demonstrationstågen utan hejd, mitt under brinnande krig. Hur många av de
skymfliga beskyllningar, som utslungades då, ha stått sig inför historiens granskning~ Begränsades kampanjen t. ex. 1917 till on strängt
saklig kritik på endast de områden, där verkliga meningsskiljaktigheter rådde~ Och hur rimmade denna hets mot den Hammarskjöldska
regeringen, innan denna fällts, med den heder som efteråt bevisades
landshövding Hammarskjöld från alla håll under dennes tid i första
kammaren? Vilken oförsonlig agitation och vilka misstänkliggöranden utsattes inte de borgerliga och särskilt C. G. Ekman för vid de
politiska kriserna om konfliktdirektiven vid 1923 och 1926 års riksdagar? Hur evident osaklig var inte den hänsynslösa trumelden
mot kollektivavtalslagen vid 1928 års riksdag, delvis mot bättre vetande eftersom åtskilliga ledande fackföreningsmän och socialdemokrater inklusive P. A. Hansson enligt vad man nu vet i grund och
botten sympatiserade med lagen~ Hur skarprättaraktigt betedde sig
inte socialdemokraterna mot den sista högerregeringen, den Lindmanska 1928-1930~ Först jagades hr W ohlin bort från finansministerposten och sedan iscensattes don stora dechargeräfsten 1930, då ett memorial i hast stöptes ihop, där flera anmärkningar genast visade sig
orimliga eller orättmätiga, allt i syfte att till varje pris söka störta
regeringen innan jordbruksfrågan kom upp till behandling. Har nå-
gonsin en nyvald kammarledamot »hälsats» med en så brutal personlig attack som hr Bagge blev föremål för av hr Z. Höglund, när den
förre 1937 gick över till andra kammaren7 Vad var syftet med denna
attack om inte att diskreditera den nye högerledarens porson? Hur
ha socialdemokrater och kommunister inte kastat sig över statsrådet
Bagge för att från början misstänkliggöra hans skolpolitik? Hans inte
minst i jämförelse med hr Engberg talrika initiativ gjordes helt galant till »en kulturell nedisning». Hur anfölls inte Marcus Wallenberg
senior 1938 av hr Z. Höglund, och hur har man int<~ velat göra sig
löjlig över P. H. M., när efter kriget den stora striden om socialistiskt
eller borgerligt samhälle begynte oeh då halva nationen – de borgerliga – sannerligen hade all demokratisk rätt att propagera för sin
uppfattning?
Endast ännu en synpunkt. Inte kan det förnekas, att i stridens
hetta en och annan socialdemokrat (själv kanske mycket utmanande
och aggressiv) blivit illa åtgången, om med större eller mindre rätt
skall i detta sammanhang inte diskuteras. Mon ha de socialdemokratiska statsråden mer att beklaga sig över än de borgerliga~ Det
räcker med att svara att de allra flesta ledande socialdemokrater av
de borgerliga trots alla sakliga meningsskiljaktigheter personligen
respekterats och i många fall åtnjutit verklig popularitet: Hjalmar
Branting efter Sturm- und Drang-tiden, Per Albin Hansson sedan
han vuxit in i statsrådskläderna, F. \V. ‘l’horsson, Rickard Sandler,
148
Dagens frågor
T. Nothin, Artur Engberg trots hans oerhörda förlöpningar i Ådalsaffären, Per Edvin Sköld, Axel Gjöres m. fl. m. fl. Kunna socialdemokraterna prestera en liknande lista över deras förhållande till
ledande borgerliga politiker1
Bokproduk- Den fortgående stegring av bokproduktionen, som man
tionen 1946. kunnat iakttaga under föregående år, uteblev under 1946.
Enligt Svensk bokhandelstidnings preliminära beräkning utgåvos
1946 3010 böcker mot 3021 år 1945. Minskningen var visserligen ringa,
om man jämför endast dessa år men ganska betydande, om man tar
hänsyn ä,ven till 1944–45, då siffrorna voro resp. 2940 och 3021. Tendensen till nedgång är säkerligen inte att beklaga. Det har utgivits
så mycket, som utan saknad kunnat avvaras- om man nu bara kunde
veta, att nedgången gått ut över detta mindervärdiga. Möjligen kan
nedgången helt enkelt förklaras med tryckeriernas kända överbelastning och arbetskraftsbrist.
Alltjämt kan man notera en viss produktion av böcker på originalspråken, huvudsakligen på engelska och franska. Ljus förlag, som
för övrigt under året är representerat med ett stort antal romaner i
svenskt original och översättning, har sålunda på originalspråket utgivit böcker av P. Quentin, Laski, R. Wrigth, Cheyney, Wheatley, och
Jan förlag böcker av Stevenson, J. Conrad och på franska av Voltaire och Maupassant. Men i jämförelse med föregående år är nedgången härutinnan synnerligen påfallande, naturligtvis beroende på
att behovet börjar kunna tillfredsställas på den naturliga och normala vägen eller genom import. Av de hittills tillgängliga bokförteckningarna att döma har förlaget Bermann-Fischer däremot under
1946 icke lämnat något bidrag till den svenska bokproduktionen, medan tidigare dess förlagsartiklar utgjorde ett intressant internationellt inslag i den svenska bokproduktionen. Det var en verksamhet
man gärna velat se fortsatt. Bortfallet av ett av motiven för denna
förlagsverksamhet i vårt land, den tyska censuren, har givetvis minskat förutsättningarna för en fortsatt verksamhet, men den lamslagna tyska bokproduktionen kommer säkerligen att medföra, att
tyskspråkig litteratur alltjämt i fortsättningen kommer att tryckas
och förläggas utanför Tysklands gränser. Schweiz har sålunda även
under det förflutna året, liksom under föregående år, övertagit rollen
som förmedlare av tysk vetenskaplig och klassisk litteratur, och har
härvid börjat att sekunderas av bl. a. Holland. Betecknande är att
som ersättning för den till1944 av »Preussische Akademie der Wissenschaften» i Berlin utgivna >’Deutsche Literaturzeitung» 1946 ett nytt
organ med den fyndiga titeln »Erasmus» börjat utgivas i Amsterdam, med bidrag av internationellt ledande vetenskapsmän i alla länder. Det är ett ganska talande vittnesbörd om Tysklands andliga
misär efter detta krig, utan motsvarighet efter förra världskriget, då
landet ganska snart vetenskapligt och litterärt repade sig och även
snart återvann sin forna ledande ställning på den internationella
bokmarknaden.
Som ett allmänt omdöme om svensk bokproduktion under 1946 kvar- 149
….:_
Dagens frågor
står intrycket av en allmän kvalitativ höjning. Det kristidsbetonade
eller krasst merkantila synes icke spela samma roll som tidigare, i
varje fall icke i tillnärmelsevis samma utsträckning som under och
omedelbart efter förra världskriget. Åtskilliga av allmänt uttalade
önskemål hålla verkligen på att förverkligas inom svensk förlagsverksamhet. Sålunda börjar nu bristen på verkligt goda böcker
till rimliga priser att vika. Att så kunnat ske, beror naturligtvis på
den glädjande stegrade läslusten, som enligt vederhäftiga bedömare
icke upphört med kriget, ehuru den började då – »jag lärde mig att
läsa, när jag var inkallad», citerade Svenska Dagbladet i en intressant artikel :n jan. Försäljningen uppges ha ökats med omkring 13 Ofo
mot föregående år. Men samtidigt kan man nog anta, att förlagen
mer och mer kommit till insikt om att prissättning och omsättning
stå i ett intimare samband med varandra än man ville erkänna för
några år sedan, då man från bokhandels- och förlagshåll harmset
bestred några i denna tidskrift uttalade önskemål om billigare svenska böcker. Det blir också allt mer och mer klart, att läsecirklarna
betytt ofantligt mycket för den stegrade läslusten. Den största av
dessa, »Svalan», sprider till det verkligt billiga priset av 4,20 en roman i månaden i ett vackert gediget band. Genom den kollektiva
men ej besvärande anslutningen till en läsecirkel kan man få läsa 10
böcker för 13 kronor. Skulle man nu för dessa 13 kronor köpa en
eller två egna romaner, skulle det säkert stanna därvid, medan redan
medlemsskapet i klubben säkerligen· i tvenne hänseenden utgör en
stimulans. Det är psykologiskt förklarligt, att man resonerar som så
att »läser den så skall jag läsa» och »betalar jag så skall jag ha valuta för pengarna», d. v. s. läsa. Genom att förlagen i allmänhet bemödat sig om att endast verkligt bra böcker utgivits som läsecirkelböcker, har på detta sätt också den litterära smaken och nivån höjts
-bokhandlarna förtälja att bokcirkelsläsare själva komma med ganska kräsna önskningar ifråga om valet av litteratur. Det skulle kunna
anföras flera exempel på en omsvängning i smaken; ganska upplysande är uppgiften, att ett par berättelser av Gogol i en populär
billighetsupplaga gått ut i 20,000 exemplar på en månad, och att de
tämligen dyra »Frankrikes stämma, franska noveller från sex århundraden av H. Ahlenius» till 20 a 30 kronor gick ut i 5,000 exemplar och »Finska berättare i urval av Olof Enckell», för 14 a 18 kronor, gick i 2,000 exemplar. Sådan litteratur var icke förr svenska
folkets vardagskost. Ett påtagligt stegrat intresse för lyrik har också
framhållits – med kanske någon överdrift har det sagts, att »1946
var det första året i den svenska bokhandelns historia, då lyriken
gick slut på diskarna». Att emellertid det ligger en hel del sanning
i uttalandet framgår av den betydande omsättningen på flera av de
lyrikantologier, som sett dagen under de närmast föregående åren.
Över huvud kan det konstateras att antologierna under de senaste
åren återvunnit mycket av sin förlorade popularitet – man järnföre
försäljningssiffrorna ovan för »Franska stämmor» och »Finska berättare». Företeelsen är internationell. I England ha sålunda antologierna, »omnibus»-böckerna, en högkonjunktur.
150
Dagens frågor
Ett annat vittnesbörd om en bättre litterär smak hos den läsande
allmänheten utgöra flera samlade upplagor eller större urval av
svenska författare. Upplagan av Viktor Rydbergs och August Strindbergs skrifter — den senare påbörjad under året ~ har blivit mycket
uppskattad. En minnesupplaga av Jarl Hemmer på 4 band och Samlade skrifter av Agnes von Krusenstierna på hittills 19 band tillhöra
också de glädjande företeelserna på området.
Men det är självklart att bland bestsellers underhållningslitteraturen skulle dominera. Bland svenska original uppges följande författare och böcker ha kommit upp till högsta försäljningssiffror: Olle
Hedberg »Större än du nånsin tror», Dagmar Edqvist »Musik i mörker», Sven Edvin Salje »Du tysta källa», Eyvind Johnson »Strändernas svall», Nilsson-Piraten ))Bombi Bitt och Nick Oarten. Memoarerna och biografierna åtnjuta också stadgad popularitet. Elsa Nybloms nya bok »När hjärtat var ungt» liksom Kate Bangs »Övralid»
och Arnelie Posses »Kring kunskapens träd» mottogs sålunda med
stor förtjusning av publiken.
Bland översättningarna dominerade alltjämt den engelska litteraturen, medan den franska var sparsamt företrädd, dock av ett par
mycket omdiskuterade böcker av den franske modeförfattaren par
preference Jean Paul Sartre. Att intresset för rysk litteratur är i
stegring kan också tydligt utläsas i årets bokkataloger. Den danska
har väl hållit sin tidigare position, medan den norska synes ha gått
något tillbaka. Den italienska är sparsamt företrädd, bl. a. genom
den mycket uppmärksammade romanen »Fontamara» av I. Silone.
Det mest påfallande draget i årets bokproduktion är kanske dock
den jättelika ökningen av barnböckerna, Vad detta betyder för den
svenska bokens framtid tarvar ingen närmare kommentar.
Bland facklitteraturen antecknar man med tillfredsställelse en
svensk översättning av Gibbons »Romerska rikets nedgång och fall
år 180—476»; att det skulle vara det mest kristendomsfientliga partiet
i Gibbons verk som skulle presenteras för svenska läsare får väl
anses som ofrånkomligt. Ett stort kulturhistoriskt och folkloristiskt
verk »Svensk bygd och folkkultur i samling, forskning och vård»,
under red. av S. Erixon & Ake Campbell, en ny upplaga av Ulric
Thersners »Forna och nuvarande Sverige», »Halland, kustlandet,
gränslandet, framtidslandet», noterar man bland mycket annat värdefullt i årets bokproduktion. (Men förfelar inte en bok som »Halland»
sitt existensberättigande genom det höga priset 73 kr. för halvfranskt
band och 190 kr. för numrerat skinnband~ Borde inte just böcker av
detta slag om möjligt prissättas så, att de kunde nå ut till även ekonomiskt mindre välsituerade~) I något fall skulle man kanske vara
böjd att tala om onödiga översättningar – är det verkligen behövligt, att ett verk som G. Knuttel, »Nederländskt måleri» till ett pris
av 65-75 kronor översättes och utges på svenska. För bibliofiler utgjorde »Svenska bibliotek» utg. av Viktor Johansson en fullträff, och
faksimilupplagan av det berömda »Missale Lundense)) 1514 gladde inte
bara många bibliotek utan även talrika samlare. Tegnerjubileet föranledde en stor festskrift från Lunds universitet och en ny Tegner- 11- 4 717 4 Svensk Tid.~lcrift 1947 151
.-
Dagens frågor
bok av Fredrik Böök i två band, som blev mycket Yälvilligt mottagen av det läsande publikum, ett av vittnosbörden om att kretsen,
som nu läser böcker även om våra klassiker, ansenligt vidgats.
Bror Olsson.
Den stora östersjöfrågan är, om Polens utve(·kling går mot ökat
ryskt beroende eller mot en emancipation från Sovjetunionen. De mest
divergerande uppgifter förekomma. Xmnet behandlades delvis i förra
häftet av Svensk Tidskrift i form av rescintryck. Här nedan lämnas
två bidrag. Det första har till författare d: r L Birnbaum, vilken som
utlandskorrespondent även flera år före kriget vistades i Warszawa,
innan han – efter att under kriget ha bott i Sverige – i fjol åter
förlade sin verksamhet till den polska huvudstaden. Det andra bidraget
härrör från den polske författaren ‘l’. Xorwid i Stoekholm.
r.
Utvecklingen De polska parlamentsvalen, vilka genomfördes den 19
i Polen. januari, gav den väntade majoriteten för de under ledning av kommunister och socialister samgående vänsterpartiernas
gemensamma listor. Av 444 mandat har det kommunistiska »Arbetarpartiet» efter denna förhandsuppdelning inom blocket av mandaten
nu 119, det äldre socialistpartiet också 119, det vänstorradikala små-
bondepartiet »Folkpartiet» 108 oeh det vänsterborgerliga »Demokratiska partiet» 42. Den förre premiärministerns i polska Londonregeringen, Mikolajczyks, oppositionella anhängarskaror behöllo endast
28 platser i parlamentet, under det att återstoden tillföll smärre, huvudsakligen kyrkligt-katolska grupper. Det sätt på vilket valen genomfördes har av oppositionen och en stor del av allmänna opinionen i den anglosachsiska världen skarpt kritiserats. Mikolajczyks
begäran att polska högsta domstolen skall förklara valen ogiltiga är
grundad på materiel att oppositionella väljare och kandidater inte
släppts fram, att påtryckning utövats på de röstande, samt att röstsammanräkningen i frånvaro av oppositionella kontrollanter delvis
varit otillförlitlig. Dessa besvär är ännu inte avgjorda, men ingen
människa i Polen tror att Micolajczyk har några utsikter att få dem
godkända. Ännu ringare praktisk betydelse har oppositionsledarens
besvär hos J alta- och Fotsdamkonferensernas signatärmakter. Om
man på engelsk och amerikansk sida ger honom i stort sett rätt, så
är dock en gemensam aktion i denna fråga från de stora allierades
sida utesluten redan därför att Sovjeunionen helt ställer sig skyddande bakom den polska regeringen och förklarar varje inblandning
i den polska inre utvecklingen för otillåten.
Genom ett mycket måttfullt användande av sin valseger har den
polska vänstern förstått att inom landet självt göra striden om hur
detta valresultat kom till stånd till en mera historisk fråga. Regeringens ombildning följde i strängt parlamentariska former. Den
ledde självklart till att Mikolajczyk och hans vänner uteslötas ur kabinettet, vilket nu är helt i händerna på den av vänstern bestämda
sammansättningen, men som siffermässigt mera kommer de moderata
152
Dagens frågor
socialisterna och småbönderna till godo än kommunisterna. (7 socialister, G småbondcrcprcsentaner, 5 kommunister, 5 borgerliga demokrater och klerikala, l partilös.) Kommunisterna ha förstås några
särdeles vikiga ministerier i sina händer: polisen, industriministeriet (som praktiskt kontrollerar alla socialiserade fabriker) och därtill utrikesministeriet. Socialisterna leder emellertid fleralet övriga
näringslivsministerier: finans-, arbets-, utrikeshandels- och återuppbyggnadsministeriet samt ha också »levererat» regeringschefen. Av
den posten hade den tidigare innehavaren, den först under kriget
politiskt framsträdandc socialisten Osubka-Morawski, inte förstätt att
göra så mycket. Man väntar sig mera av hans efterträdare, den unge
men politiskt erfarne partisekreteraren Josef Cyrankiewicz. Denne
karaktärsfaste partiman härstammar från den gamla socialistiska
högborgen Krakow, där han såväl i egenskap av jurist som politisk
funktionär genomgått en god skola. Under kriget var han en av
ledarna för motståndsrörelsen och har därför tillbringat flera år i
tyska koncentrationsläger, ur vilka han befriades av amerikanarna
1945. I efterkrigspolitiken har han klarare än andra utarbetat socialisternas självständiga linje gentemot deras vänstra granne på partifronten, utan att därigenom spränga vänsterpartiernas samarbete. De
övriga starkaste personligheterna i det nya kabinettet är kommunisterna Gomulka (vice premiärminister och chef för förvaltningen av
de nya västprovinserna), Mine (industriminister) och Modzelewski
(utrikesminister). Vidare den socialistiske f. ministern i polska Londonregeringen, Grossfeld (utrikeshandelsminister) och den radikale
småbondeledaren Korzycki (andre vice premiärminister). Ä ven en
av evangeliska kyrkans ledande män, dr Michejda, har nu blivit minister. Några av de inflytelserikaste politikerna tillhöra inte kabinettet, utan äro medlemmar av det högsta statsorganet (ett slags
statsråd som sammansättes av republikens president och parlamentspresidiet), eller nöja sig med viktiga nyckelposter inom förvaltningen.
Till den första av dessa båda grupper hör framför allt regimens
mest representativa man, statspresident Bierut, en f. d. boktryckare
som gått igenom den kommunistiska rörelsen och därför under
långa år hade att utstå frihetsstraff, medan han under kriget växte
ut till att få en över partierna stående roll inom den radikala motståndsrörelsen. ‘l’ill de ständiga innehavarna av administrativa nyckelposter hör den kommunistiske statssekreteraren i ministerpresidiet, Jacob Berman, som är sitt partis egentlige teoretiker, samt den
vänsterborgerlige statssekreteraren i justitieministeriet, dr Leon
Chain.
Om vänstertrycket vid kabinettsombildningen var måttfullt, så bidrogo också en del andra moment i den politiska utvecklingen till att
skapa ett visst lugn och avspänning. Dit hör framför allt en normalisering av den parlamentariska praxis, som förskaffade den av
Mikolajczyk ledda oppositionen inte bara större yttrandefrihet än
vad den hade före valen, utan också gav den möjligheter till ständigt kritiskt medarbete vid lagstiftning och förvaltningens kontroll.
Ä ven författningsrättens formella anpassning till den omvälvande
ll*-47174 153
Dagens frågor
utvecklingen under de senaste åren verkade som ett visst avslutande
av denna revolutionära epok i Polens historia. Den redan i våras
genom omröstning fastställda övergången till enkammarsystem sanktionerades därigenom, men den förutvarande senaten fick ett slags
ersättning genom tillkomsten av det nämnda statsrådet. A v större
betydelse för vidaste polska folkkretsar är den samtidigt av regeringen framlagda omfattande amnestilagen, om vars antagande av
parlamentet inte råder något tvivel. Det stora flertalet av alla politiska fångar och en stor del av övriga fångar komma därigenom
på fri fot. Mer än 95% av de polacker som ännu alltjämt, på grund
av sina motsättningar till den rådande regimen, leva illegalt i landet eller förblivit i emigration, få möjlighet att återgå till en normal statsmedborgares existens. Mer än alla politiska repressalier
leder denna åtgärd till att de alltjämt i många delar av Syd- och
östpolen härjande banden komma att likvideras. De som på grund
av ideella motiv flytt in i Tatras och Karpaternas skogar finna nu
en återväg öppen. De andra, som i denna illegala existens blivit vanliga banditer, komma inte längre att få stöd av bondebefolkningen,
som längtar efter lugn och ro. Ä ven för den fortsatta ekonomiska
utvecklingen i Polen kan en sådan vändning endast verka gynnsamt.
Denna ekonomiska utveckling har redan under det sista året fortgått gynnsamt, men är naturligtvis ännu mycket långt ifrån att ha
jämnat ut de förhärjande följder kriget drog med sig. Längst har
man kommit med kommunikationsväsendet, som närmar sig normal
omfattning vad järnvägar och bussförbindelser beträffar. Förhoppningarna på ett utnyttjande av landets vattenvägar förbli dock alltjämt framtidsmusik Ä ven den för hela Europas försörjning så viktiga polska kolgruveindustrin har under senaste året gjort glädjande
framsteg, även om genomstnittsproduktionen per gruvarbetare – till
följd av rovdriften under kriget och svårigheterna med kapitalanskaffning – alltjämt ligger 28% under förkrigsnivån. Ateruppbyggnaden av industrin skall redan under 1949 ha nått en viss avslutning.
J ordbruket kommer att 1947 åter vara i normal gång inom det gamla
polska området, 1948 även inom de f. d. tyska provinserna. Inom
dessa fullbordas inte iniemmandet i det polska näringslivet i samma
takt överallt. I Oberschlesien är iniemmandet redan ett faktum, i
Niederschlesien är det tämligen långt hunnet, medan Ostpommern
först senare övertagits från rysk förvaltning, och i det krigshärjade
f. d. Ostpreussen bjuder nyodling och ekonomisk uppbyggnad alltjämt de relativt största svårigheterna. En väsentlig hjälp till att
förpolska dessa områden väntar man av det fortsatta återvändandet
av utlandspolacker. Från de områden som nu tillhöra Sovjet-Ukraina
är repatrieringen redan genomförd, men från Sovjet-Litauen och
Sovjet-Vitryssland hoppas man kunna återföra ytterligare tusentals polska bondefamiljer. Från Ruhrområdet, Nordfrankrike och
Belgien väntar man tusentals polska gruvarbetare, från Italien,
Västtyskland, England och transoceana områden tiotusentals demobiliserade polska soldater. Därtill ett ansenligt antal polacker som
i egenskap av medlemmar av tyska krigsmakten hamnat i allie- 154
Dagens frågor
rade krigsfångeläger. Tillsammans räknar man med att, till de drygt
4 miljoner polacker som bevisligen redan slagit sig ner i de f. d.
tyska provinserna, på detta sätt få en femte miljon.
. Förutsättningen för att denna den återuppståndna polska statens
ekonomiska konsolidering skall ha framgång är att Warszawaregeringen har framgång vid den förestående fredskonferensen. Det slutgiltiga fastställandet av den provisoriska västgränsen ligger. som
grundval för de polska ekonomiska uppbyggnadsplanerna. Fastställes
inte denna gräns i det skick den nu provisoriskt har, så sättes hela
landets existens ifråga, så starkt förminskat som det blivit i öster.
I detta avseende är emellertid Warszawas politik så optimistisk, att
den i sina diplomatiska ansträngningar koncentrerar sig på en mera
vittgående målsättning: att få direkt del av de tyska krigsskadestånden, samt ekonomisk hjälp från väster. Därvid räknar man inte bara
med Sovjetunionens skydd, utan också med Frankrikes politiska välvilja och ekonomisk rundhänthet från USA:s sida. Den brittiska arbetarregeringens politik däremot – på grund av dess positiva intresse av att ett livsdugligt Tyskland återuppstår – bedömes snarare
med misstro i Warszawa.
I. B.
II.
Polens folk har klart för sig att de västallierade i Potsdam erkänt
en polsk regering, som kommit till makten endast tack vare den
Röda armens bajonetter. Många regeringsmedlemmar äro välkända
komintern-figurer (vicepremiärminister Gomulka, handelminister
Minz, utrikesminister Modzelevski o. s. v.). President Bierut är
också en av f. d. kominterns förgrundsfigurer och dessutom sovjetrysk medborgare. Man är i Polen fullt medveten om att regeringens
såväl inrikes- som utrikespolitik är noggrant kontrollerad av den
sovjetryske ambassadören i Warszawa, Liebiediew. Det politiska
livet i hela Polen står under sträng övervakning av den oerhört
mångtaliga polska säkerhetstjänsten, som är dirigerad och organiserad av ryska NKWD-officerare från majors grad och uppåt.
Det polska folkets stora flertal är antiryskt och antikommunistiskt. Man har inte glömt det ryska förtrycket före förra kriget och
Sovjets uppträdande 1939 och 1944 vid Warszawas murar. Polackerna
äro väl informerade om de politiska och ekonomiska förhållandena
i Sovjetunionen tack vare det betydande antal landsmän, som år 1939
deporterades till Ryssland och sedermera repatrierats. Avgörande
för polackernas nuvarande negativa inställning till Sovjetunionen är
deras fruktan för att levnadsstandarden skall sänkas till ryska förhållanden och hela landet försättas i ett tillstånd av politiskt och
ekonomiskt slaveri som en följd av det polska samhällets sovjetisering. Och polackerna befara att den ryska politiken mot Polen
syftar tilllandets fullständiga sovjetisering och att de omvandlingar
i samhällsstrukturen, som redan genomförts, äro ett led i denna strä-
van. Mot bakgrund härav är den underjordiska motståndsrörelsen
lätt förklarlig. Denna rörelse tar sig huvudsakligen uttryck i kontra- 155
..
Dagens frågor
terror. Motståndsrörelsen har först och främst bekämpat NKWD
(den polska filialen heter Urzad Bezpieczenstwa, förkortat U. B.) så-
som organ för regeringens politik, och därför att denna ansetts direkt hota inte bara den politiska friheten utan också rättssäkerheten.
Enligt officiella källor dödades i Polen under 1946 20,000 U. B.-funktionärer.
Motståndsrörelsen var spontant sprungen ur folkdjupet och har
alltsedan våren 1946 varit berövad allt stöd från utlandet. Den engelska resp. amerikanska Secret Service lika väl som ledande element inom de polska organiserade emigrantkretsarna äro negativt
inställda mot denna rörelse. I stället har den polska motståndsrörelsen kontakter med den ukrainska underjordiska rörelsen och
med starka band av ryska desertörer, som hålla till i de västra och
centrala delarna av S. S. S. R. De vapen, som användas av dessa
rörelser, är för det mesta av tyskt och ryskt ursprung. Amerikanska
och engelska fabrikat förekomma sällan på grund av svårigheten
att erhålla ammunition till dessa vapentyper.
Motståndsrörelsen har bekämpats med alla till buds stående medel,
inte minst från Moskva. Först och främst har man sökt slå ned
den i Polen allmänt utbredda uppfattningen att de västallierade
kunna tvinga Ryssland att lägga om sin europeiska politik. Vidare
försöker man framställa motståndsrörelsen som icke-polsk, som i
själva verket organiserad och understödd av England och Amerika,
för att tjäna dessa länders egna politiska syften, vilka icke sammanfalla med Polens intressen. Denna tes har framförts vid alla
de politiska processer, som förekommit mot motståndsrörelsens medlemmar. Under dessa processer söker man bevisa att kontakter funnits mellan motståndsrörelsen och t. ex. general Anders, vilken i sin
tur säges vara blott ett verktyg för den engelska politiken. Processen mot greve Grocholski, i vilken den engelske ambassadören i
Warszawa, Cavendish-Bentinck, var inblandad, illustrerar bäst dessa
tendenser, även om den också hade andra motiv. All politisk verksamhet i Polen, vilken syftar till Polens oberoende och är deciderat
antikommunistisk, betraktas också som ett uttryck för motståndsrörelsens strävanden. Därför behandlas Mikolajczyks bondeparti och
dess ledare av U. B. nästan på samma sätt som motståndsrörelsens
beväpnade medlemmar.
Den politiska propaganda, som används för att underlätta nationens
strukturella omvandling, kännetecknas av generaliseringar eller förvrängningar av fakta. Schematiskt kan man framställa detta förhållande under följande två aspekter:
1. Anhängare av ett oberoende Polen= anhängare av Mikolajczyk
= fiende till polska regeringen = fiende till Sovjetunionen = fiende
till kommunismen= fascist (kollaborationist eller nazist) =partisan
=bandit.
2. Anhängare av ett oberoende Polen= vän till England (engelska
garantier för Polen 1939 och polsk-engelsk allians) och USA =Sovjetfiende= fiende till nuvarande polska regeringen= landsförrädare=
spion.
156
Dagens frågor
Denna inställning bildar grundvalen för verksamhoten inom U. B.,
som formellt endast bekämpar landsförräderi, spionage och stråtröveri, men däremot icke några politiska åsikter eller någon politisk
verksamhet.
Den enda allvarliga motståndaren till regeringens partier var Mikolajczyks bondeparti P. S. L. (Polskie Stronictwo Ludowe). Av 12
miljoner vuxna arbetande personer i Polen äro 8 miljoner sysselsatta inom jordbruket. Tekniskt skulle P. S. L. ha haft chanser att
vid ett fritt val få ungefär 2/3 av alla röster. Dessutom har Mikolajczyks namn blivit en samlande symbol för det stora folkflertal, som
strävar till ett fullt oberoende Polen och intimast möjliga förbindelser med de västliga demokratierna. Kommunisternas taktik i Polen gick ut på att tvinga Mikolajczyk att först ansluta sig till det
kommuniststyrda regeringsblocket. Om bondepartiet – P. S. L. –
vägrade att ingå i blocket skulle det splittras och med tvång förhindras att taga del i valen. För att motivera detta, måste man bevisa att P. S. L. icke hade något inflytande genom att beröva partiet allt inflytande över valmyndigheterna och alla möjligheter att
förbereda valet. För att nå detta mål använde regeringen följande
metoder:
l. Repressalier mot P. S. L.:s press och valpropaganda, censuren
saboterade den enda P. S. L.-tidningen, Gazeta Ludowa, som tilläts
utkomma, papporstillverkningen för P. S. L. var begränsad; tryckerier, som arbetade för P. S. L., anföllos av polisen och politiska motståndare, maskinerna fördes bort, o. s. v. 2. Regeringspressen likställde bondepartiets medlemmar med medlemmar av den illegala
rörelsen, fascister, landsförrädare, banditer o. s. v. 3. Av P. S. L:s
kandidater arresterades 135, alltså 18 Ofo, 32 Ofo berövades rättigheten
att kandidera på grund av en obevisad anklagelse för fascism. 4. Enligt ett uttalande av Mikolajczyk själv skola 80,000-100,000 P. S. L.-
medlemmar ha arresterats eller underkastats repressalier före valen.
2,100 framstående P. S. L.-ledare befunno sig under valkampanjen i
fängelse, anklagade för kontakt med motståndsrörelsen. 5. Administrativt tvång användes mot alla väljare, som voro ekonomiskt beroende av staten; till denna kategori kan man räkna ungefär 40 Ofo
av hela befolkningen, särskilt i de stora städerna. På landet använde
man direkta terrormetoder. U. B. nekade P. S. L. tillstånd att hålla
valmöten, partiets lokaler förstördes, post och telegraf saboterade
P. S. L:s valförsändelser, o. s. v. Samtidigt garanterade polisen blockets anhängare de bästa tänkbara arbetsvillkor. Dessutom hade man
överallt sökt sprida den uppfattningen att valet under inga förhållanden kunde resultera i något annat än en stor seger för regeringsblocket, varför det vore alldeles meningslöst att rösta på oppositionen. 6. Man propagerade för öppen omröstning, och i flera vallokaler
respekterades inte valhemligheten.
I utlandet var man fullt på det klara med U. B:s terror och Warszawaregeringens avsikt att förfalska valresultaten. Från Storbrit- 157
Dagens frågor
taniens och USA:s sida överlämnades också flera protestnoter till
den polska regeringen och till Sovjet. Alla dessa noter besvarades
av Polen och Sovjet på samma sätt: Polen är en suverän stat och
ingen har rätt att blanda sig i dess inre förhållanden.
Regeringsblockets verksamhet underlättades i hög grad genom
ovannämnda förhållanden. Kontrollen över valorganisationen, rösträkningen o. s. v. låg helt i regeringsblockets händer. Av Warszawas
166 vallokaler var det t. ex. bara 22, där en P. S. L.-medlem tilläts
ingå i valkommitten, och senare minskades detta antal till 13. På
landet, där utländska korrespondenter sällan förekommo, voro förhållandena ännu mera oefterrättliga. överfall, polisterror och arresteringar hörde till ordningen för dagen. I Lublin attackerade underjordiska styrkor en vallokal och en verklig sammandrabbning uppstod. När Mikolajczyk själv avgav sin röst, organiserades en demonstration utanför vallokalen och man skrek: »Förrädare! Res till
London! Bort med brittiska och amerikanska ambassadörerna från
Warszawa!» I landsorten spriddes ett rykte att Mikolajczyk hade
förolyckats vid en flygkatastrof.
Oppositionens anhängare insågo klart i förväg, att deras situation
var hopplös. Likväl röstade de enligt övertygelse och torde i många
valkretsar ha haft en säker majoritet. Då i en stor del av valkretsarna P. S. L:s kandidater voro strukna från vallistorna, hade denna
majoritet ingen betydelse. Mikolajczyk själv har påstått, att oppositionen faktiskt fick 65% av de avgivna rösterna. En stor del av hela
befolkningen var överhuvud berövad sin rösträtt (på grund av obevisade beskyllningar för nazism eller kontakt med motståndsrörelsen)
framför allt i 10 valkretsar, där P. S. L. hade haft klar majoritet.
Genom valen i Polen har den sista länken smitts i Rysslands kedja
av östeuropeiska vasallstater och därmed har det sista hindret på
vägen till sovjetisering av denna del av Europa övervunnits. Den
misslyckade anglosachsiska interventionen i Polen i samband med
valen har förstärkt Sovjets inflytande i hela östra Europa. USA
och Storbritannien intervenerade också vid valen i Rumänien och
Bulgarien, men där hade sammanstötningen mellan de anglosachsiska
och sovjetiska intressena inte så klara former och fiaskot blev följaktligen inte heller så uppseendeväckande som i Polen.
I samband med valen har det sitt intresse att observera två politiska processer, som arrangerats under den sista månaden i J ugoslavien och Polen. I Jugoslavien dömdes två kända politiker till döden
resp. fängelse för att de lämnat informationer åt amerikanska ambassaden i Belgrad (Stefanowic och förutvarande premiärministern
i jugoslaviska Londonregeringen Trifunowic). I den andra processen
i Warszawa dömdes greve Grocholski till döden för att han lämnat
informationer till brittiska ambassadören Cavendish-Bentinck. Dessa
processer betyda utan tvivel att vi kommit till ett nytt skede, i vilket kontakt med utlänningar inom hela östblocket skall behandlas som
spionage, i analogi med det förhållande som sedan länge råder i
själva Sovjetryssland. Det är en konsekvent förstärkning av järnridåprincipen. Utländska korrespondenter skola kunna resa till den
158
Dagens frågor
sovjetkontrollerade Europa-zonen på precis samma sätt, som de sedan
många år resa till Ryssland, utländska legationer skola fungera i de
östeuropeiska huvudstäderna – men så småningom skola alla utlänningar bli totalt avskurna från alla inofficiella informationskällor.
Privatmänniskor komma inte att våga riskera ett åtal för landsförräderi eller spionage. Mot denna bakgrund måste man se de senaste
propagandaprocesserna, och det var ingen tillfällighet att det förekom en sådan omedelbart före valen i Polen.
I väster kommer man aldrig att få några klara informationer om
den inre händelseutvecklingen i Polen. Det kommer bara att röra
sig om obekräftade rykten, som på det bestämdaste komma att dementeras av vederbörande regeringar och betecknas som fascistisk
propaganda.
T. Norwid.
Händelserna midsom- Andrakammardebatten om transiteringen av
marda~arna 1941. den Engelbrechtska divisionen, föranledd av
statsrådet Möllers avslöjanden i minnesboken över Per Albin Hansson, blev i åtskilliga avseenden klarläggande.
Talet om att konungen skulle ha hotat med att abdikera, om det
tyska transiteringskravet inte villfors, reducerades sålunda till helt
andra och mindre proportioner än det haft i ryktesfloran. Att konungen – och som det sagts även kronprinsen – i dåvarande läge
bedömde Tysklands framställning såsom högst allvarlig är emellertid alldeles klart. Denna sin mening gav han tillkänna ovanligt tydligt och påverkade därigenom ej osannolikt utgången. Däremot är
det trots den citerade dagboksanteckningen av P. A. Hansson föga
troligt att han – därest regering och riksdag haft en deciderad annan mening – i det dåvarande allvarliga tidsläget och med sin ansvarskänsla inför land och folk skulle ha låtit det gå ända till något
så enastående och söndrande som en abdikation. Det är inte heller
på något sätt bevisat, att konungen skulle ha drivit sin personliga
uppfattning, om socialdemokraterna, eventuellt under utträdeshot,
absolut motsatt sig transiteringen; formellt kunde han visserligen lita
till exc. Giinthers kontrasignation, men de oöverskådliga inrikespolitiska konsekvenserna av ett sådant steg kunde han icke gärna lämna
ur räkningen.
Vidare blev det fastslaget, att de borgerliga partierna stodo fullständigt utanför de eventuella planerna att ersätta samlingsregeringen med – för att citera hr Möllers uppsats – »en klart till sin
anda tyskvänlig regering». De borgerliga huvudtalarna- hrr Bramstorp, Andersson i Falun, Skoglund i Doverstorp och Bagge – förklarade sig vara totalt ovetande om en sådan regeringsbildning. Hr
Möller tog i debatten f. ö. tillbaka det kategoriska uttalande, som
han på denna punkt gjort i hyllningsartikeln. Att några erfarna
borgerliga politiker vid denna tidpunkt skulle ha varit sinnade att
bilda en regering, som det socialdemokratiska partiet med sin majoritet i bägge kamrarna när som helst skulle ha kunnat störta, måste
betecknas såsom alltför orealistiskt för att ha ens en skymt av
159
‘ …~ .-
Dagens frågor
sannolikhet för sig. Att en »tysksinnad» regering utan något som
helst stöd hos något riksdagsparti skulle ha kunnat bildas förefaller
än mer otänkbart.
Det framgick vidare av debatten, att intet parti i och för sig annat
än till nöds kunde vara villigt att böja sig för tyskarnas fordran
och att i samtliga partier visst motstånd in i det sista restes. I folkpartiet angåvas dessa bestämda motståndare till en tredjedel. I den
socialdemokratiska gruppen beslöt man först med 159 röster mot 2
att motsätta sig den tyska fordran. Detta skedde dock – enligt hr
Olovsson i Västersås – under den förutsättningen »att det bleve
enighet mellan riksdagens olika partier om ett avslag». »Därefter
röstade man om hur man skulle ställa sig för den händelse enighet
icke kunde uppnås. Då blev det en icke oväsentlig majoritet för att
man under här angivna förhållanden skulle tillstyrka bifall. Mellan
de två omröstningarna hade icke förflutit mer än på sin höjd en
halv minut.» Det vägledande var, tillfogade hr Olofsson, att man i
det utomordentligt allvarliga läget sökte »vinna en enig front utåt».
Ytterligare förtjänar det nämnas, att av de åtta socialdemokratiska
ledamöterna i utrikesnämnden hälften före det nämnda partisammanträdet talade för eftergift – detta framlyste av hr Skoglunds i
Doverstorp inlägg, och hr Vougt kompletterade med att nämna, att
han bland de åtta inte tillhörde dem som tillrådde eftergift. Och i
konseljen, där hrr Möller, Wigforss, Sköld och Gjöres inte anmälde
någon ansvarsbefriande reservation utan endast muntligt tillkännagåva särmeningar, förenade sig bland socialdemokraterna icke P. A.
Hansson och Herman Eriksson med partivännerna. Hr Skoglund
citerade också ett uttalande efteråt under dessa förhandlingar av då-
varande statsministern, i vilket denne gav uttryck åt den meningen
att »ansvaret vilar på hela regeringen».
En övervägande del av riksdagens ledamöter enade sig alltså för
den nationella sammanhållningens skull om att ej motsätta sig denna
eftergift. Samtidigt avvisades andra tyska krav. Ingen grupp utom
kommunisterna och allra minst det parti, som förfogade över majoriteten, kan undandra sig sitt ansvar. Detta klarlades med eftertrycklig tydlighet genom debatten, där hr Möllers ursprungliga skildring
i hög grad omjusterades. Denna kvalificerade majoritet enades om
att divisionens transitering skulle bli en engångseftergift.
Ä ven om det inte ansågs opportunt att säga det i debatten, kunde
nog många borgerliga ge efter för transiteringskravet inte därför
att de för sin del fruktade eller älskade tyskarna mer än socialdemokraterna utan främst därför att de i transiteringen sågo ett
stöd åt Finland. De intogo alltså ungefär samma ståndpunkt till
Finlands andra krig, intill dess de finska trupperna överskredo fjärrkarelska gränsen, som England och U. S. A. samtidigt gjorde. I juni
1941 kände man i Sverige ännu mindre än i Finland till arten av
de finsk-tyska relationerna. Utan att beakta dessa allt annat än tyskvänliga stämningar för Finland med rötterna i vinterkriget blir
minnesbilden från midsommaren 1941 varken fullständig eller lätt att
efteråt helt begripa.
160

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism