Print Friendly

Dagen frågor

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FR.ÅGOR
Den 24 nov. 1939.
Finlands utsikter Nyligen har på finska utkommit en liten bok av
att försvara sig. sällspord aktualitet, »Suomen puolustaminen», av
kapten W. H. Halsti. Den utgives snart i svensk översättning med
titeln »Finlands försvar. Finlands försvarsproblem och försvarsmöjligheter i huvuddrag. Vad varje medborgare borde veta om dessa
frågor» (Otavas förlag). I efterföljande koncentrerade referat låta vi
den finländske fackmannen tala.
Författaren konstaterar först, att Finland kan invecklas i krig,
antingen därför att- en främmande makt åsyftar att erövra landet
eller genom att kränkningar begås mot dess territorium. Den första
eventualiteten är den farligaste, i synnerhet om den sker i form av
ett isolerat angrepp, enär landet då utsättes för ett samlat tryck,
som i längden kan bli för starkt. Utgöra krigsoperationerna mot
Finland blott ett led i ett större fälttåg, kan man diiremot räkna med
att fienden inte kan koncentrera alltför stora trum)lnassor mot rikets
gränser under en längre tid, varför trycket fördelas och blir mindre.
I ett sådant fall kan man också hoppas på att hiindelser kunna inträffa på andra frontavsnitt, som i grunden iindra krigets gång. Om
det inte är fråga om en isolerad aktion, avgöres varje mot Finland
riktat anfall på andra fronter och Finlands öde beror då av det stora
krigets utgång. Därför gäller det att inte ge tappt, huru övermäktigt
motståndet än kan förefalla. I bästa fall blir motståndaren besegrad
i den stora kampen och då kan man räkna med att landet återfår
sina gränser och sin oavhängighet i full utsträckning, på samma sätt
som Belgien efter det förra kriget. Och går det inte så lyckligt, kan
ett tappert genomfört försvar, även om inkriiktaren ej kan hållas
borta, tillvinna Finlands folk respekt och verka till landets förmån.
Ett folie, som ger sig utan strid, förlorar aktningen hos andra folk
och tilliten till sin egen förmåga i framtiden att samla sig till förnyad kamp för frihet och självständighet. Finlands historia erbjuder
goda exempel på huru ett folk, som besegrats i ärofull strid, förmår
resa sig till försvar mot förtryck och främmande inkräktare. Det
var – yttrar författaren – Fänrik Ståls hjältar, som sporrade aktivisterna och jägarna att offra allt för fiiderneslandet, och det är alltjämt Runebergs anda, som behärskar )j’inlands folk.
Av flera skäl måste Finlands försvar främst vara inriktat på att
motstå ett angrepp från Ryssland, då detta land är den enda stormakt, med vilken Finland har gemensam landgräns, och den enda
stat, som skulle kunna ha intresse av att falla in i landet. Gränsen
är lång och måste i händelse av krig försvaras på flera sttillen. Det
viktigaste avsnittet är otvivelaktigt Karelska näset, ty det ligger
bä.st till för angriparen, som har sina förniimsta baser och militiirförläggningar koncentrerade kring Leningrad. Ehuru näset iir rela- 610
Dagens frågor
tivt lätt framkomligt, erbjuder det dock försvararen flera fördelar.
Först och främst kunna endast begränsade truppmassor föras fram
på detta frontavsnitt, varigenom angriparens numeriska övervikt
bortfaller. Finland kan därför ställa upp lika stora försvarsstyrkor
som Ryssland bakom gränsen vid Systerbäck. Vidare erbjuda de talrikt förekommande sjöarna och vattendragen en naturlig försvarslinje, som även kan försvaras av mindre truppstyrkor, om huvudmassan av armen inte ännu hunnit fram. Försvaret av näset skulle
givetvis ytterligare effektiviseras och göras så gott som obrytbart,
om Finland där uppförde en verklig fästningsgördel, som kunde motstå även den grövsta artillerield. Men också under nuvarande förhållanden erbjuder näset goda försvarsmöjligheter, och det finnes
ingen anledning tro, att inte finländska trupper där skulle kunna·
hålla stånd mot fienden t. o. m. mycket länge. Vad beträffar faran
för anfall från sjösidan, äro riskerna för en fiende på grund av minfaran så stora, att möjligheten av en framgångsrikt genomförd landstigning under kustbatteriernas spärreld är så gott som obefintlig.
Detta resonemang gäller även Finlands kustförsvar i övrigt.
Nästa frontavsnitt, där fienden kan tänkas rikta ett anfall mot de
finländska linjerna, är norr om Ladoga. Här erbjuder sig visserligen
ett större utrymme för fienden att utveckla sina truppmassor, men
terrängen är ytterst svårframkomlig och kommunikationerna äro i
motsats till förhållandena på Karelska näset mycket dåliga. Den
ryska järnväg, som kan komma i fråga för trupptransporter, ligger
på ett avstånd av hundra kilometer från gränsen. Trots detta måste
även detta avsnitt av försvarsfronten verksamt hävdas mot alla
angrepp, då fienden härifrån med relativt små truppstyrkor kan hota
östra flanken av den för Karelska näsets försvar erforderliga armen
och avskära en del av dess etapplinjer norrut.
De svårigheter, som uppställa sig för angriparen i området strax
norr om Ladoga, göra sig i än högre grad gällande ännu längre upp
mot norr. En fientlig invasion över den nordligaste delen av Finlands östgräns skulle inte heller i början av kriget kunna inverka på
krigets gång i huvudavsnittet i söder. Men man måste dock komma
ihåg, att de naturliga hindren inte äro några absoluta hinder. De
kunna bereda fienden svårigheter, som fördröja hans frammarsch,
men ingen terräng är så oframkomlig att den inte småningom kan
forceras. Försvarsproblemet i norr kan icke anses löst med en hänvisning till de oländiga terrängförhållandena. Det är tvärtom troligt, att angriparen, om kriget i söder drar ut och inte synes leda till
avgörande, försöker genom ödemarkerna i norr rikta en stöt mot
försvarsarmen i söder. Tillsvidare äro dock fördelarna på finländarnas sida och försvaret kan skötas av relativt fåtaliga truppstyrkor.
Försvarsmöjligheterna äro emellertid inte uttömda med att fienden
genombrutit försvarslinjerna på Karelska näset. En invasion i syfte
att underlägga sig landet och definitivt bryta dess motståndskraft
måste rikta sig dels mot söder, där Finlands huvudstad och viktigaste
611
Dagens frågor
industriområden äro belägna, dels mot norr och nordväst, där övriga
för landets försvar betydelsefulla produktionsområd~n äro tillfinnandes. Omfattningen av de uppgifter, fienden härvid ställs inför,
äro ingalunda obetydliga. Författaren visar, huru varje framträngande i söder måste ske parallellt med frammarschen i norr, om inte
högra flanken ständigt skall vara allvarligt hotad. Försvarsmöjligheterna äro också nu många. Av de längsgående vattendrag, som i
söder måste forceras, är Kymmene älv det viktigaste. Här kan utan
större svårigheter en försvarslinje upprättas, som blott med stora
förluster kan genomträngas. Och uppe i norr utgör näset mellan
Päijänne och Saimavattnen, över vilken den enda naturliga vägen
till mellersta Finlands industriområden leder, en naturlig försvarsfront, som erbjuder försvararen många fördelar. Det är också denna
väg en invasionsarme, som norr om Ladoga brutit sig igenom, måste
söka sig, om den inte vill gå norr om Saimavattnen, där liknande
försvarsmöjligheter finnas. Alla dessa operationer kunna dessutom
på grund av terrängförhållandena endast jämförelsevis långsamt
sättas i verket, vilket ger försvararen tid att samla trupper och
materiel på de ansatta ställena. Den numerära övervikten betyder
likaså föga, då fienden inte heller här blir i tillfälle att utveckla sina
armeer.
Ett grundvillkor för att försvaret av landets huvuddel skall ha utsikt att lyckas är dock, att möjligheterna för fienden att sätta sig
fast på Aland förhindras genom ögruppens befästande. Eljest uppstår risk, att fienden efter att ha avskurit förbindelserna västerut
faller den finländska armen i ryggen. Betydelsen av ett befäst Aland
understrykes ytterligare av det faktum, att ögruppen i händelse av
ett europeiskt stormaktskrig kan bli föremål för även andra stormakters intresse. Besittningen av Aland utgör en nyckelposition i
hela östersjöbäckenet och innebär i en stormakts hand ett hot mot
både Finland och Sverige. Vid sidan av det åländska problemet är
det öppna hotet mot Finlands enda Ishavshamn blott av sekundärt
intresse. Det är föga troligt att några större truppmassor skulle
kunna föras fram långsmed den långa Ishavsvägen och därifrån hota
försvaret av landets centralare delar.
I luften finnas emellertid inga naturliga hinder för fiendens luftflottor att utveckla sin övermakt. Finland är ju relativt glest befolkat, och några chanser för fienden att enbart från luften genomföra en erövring av landet finnas inte. Möjligheter till försvar även
mot relativt stora lufteskadrar äro inte heller uteslutna. I varje fall
utgör den skogiga terrängen ett gott skydd för marktrupperna och
försvårar märkbart all fientlig spaningsflygning. Krigsindustrierna
äro även med få undantag belägna så långt borta som möjligt från
fiendens baser. Järnvägarna och städerna erbjuda dock goda angreppspunkter.
Vid sidan av de fördelar terrängen skänker försvararen böra även
de klimatologiska förhållandena uppmärksammas, betonar författaren och påpekar, att Finlands folk är väl rustat att försvara sig
612
Dagens frågor
under alla årstider. Den finländska armen är vinterutrustad och utvecklar en utomordentlig rörlighet på skidor, vilket är av stor betydelse, då motståndaren endast i ringa grad är inställd på vinterkrigföring. I ett skogsland sådant som Finland, där myrar och kärr icke
äro ovanliga, har även fienden frånsett terrängförhållandena i övrigt
svårt att utveckla sin eventuella tekniska överlägsenhet, och blixtkriget saknar därför praktisk tillämpning för Finlands vidkommande.
I motsats till angriparen är även den finländska armen övad och utrustad med dessa speciella förhållanden i sikte.
För att kunna föra ett framgångsrikt försvarskrig kan Finland
dock icke reda sig utan hjälp utifrån i form av goda import- och
kreditmöjligheter. Detta så mycket mera som landet saknar metalltillgångar i större utsträckning och skapandet av en bärkraftig
metallindustri ur självförsörjningssynpunkt under krigstid är ett
livsvillkor. Finlands försvar är emellertid av största betydelse även
för andra länder, främst Sverige, som kan och – har man skäl att
anta – även kommer att lämna effektiv hjälp.
Det är som synes rätt optimistiska slutsatser författaren kommer
till. Sammanfattande sina åsikter konstaterar Halsti i slutkapitlet,
att Finland har goda möjligheter att försvara sig. En angripare
måste räkna med att kriget skall dra ut i månader, ja, i år. Han
måste vara beredd att offra flera tiotal miljarder mark och många
hundra tusen människoliv, och han kan ändå aldrig vara säker om
krigets utgång.
Kring Urtima riksdagen har nu varit samlad över två och en
urtiman. halv månad, och mycket tyder på att den ej upplöses
förrän framemot jultiden, försåvitt den icke såsom reserv hålles förpuppad ända till den lagtima riksdagens öppnande i januari. Denna
urtima har konstituerat en från lagtirnorna starkt avvikande typ.
Arbetet har koncentrerats till utskottena, främst de två särskilda
utskotten under hrr Råstocks resp. Linners ordförandeskap, medan
de offentliga debatterna spelat mycket ringa roll. Trots att kamrarna
numera blott en dag i veckan hålla arbetsplena, har efter remissdebatten kvällsdebatt aldrig behövt tillgripas, icke ens när den eljest
eldiga spritens beskattningsfråga var före. Oftast ha arbetsplena
räckt blott ett par timmar eller mindre och rört frågor, varom enighet nåtts i de särskilda utskotten. De ledamöter, som icke haft säte i
dessa utskott och som bo utanför Stockholm, ha rimligen förlagt sin
huvudverksamhet till hemorten, för att till onsdagarna ta tåget upp
eller ned till Stockholm och där närvara vid kanske en timmes sammanträde och samtidigt kanske bevista något partimöte o. dyl.; eftersom motionsrätten å urtima riksdag är begränsad till vad som står
»i oskiljaktigt sammanhang>> med de frågor, sol)1 regeringen förelägger riksdagen, och eftersom de oklara stadgandena om interpellationsoch frågerätten av talmännen tillämpas i samma restriktiva anda,
har möjligheten till självverksamhet för icke-ntskottsmedlemmarna i
hög grad kringskurits. Arets urtima har därför i viss mån inneburit
613
Dagens frågor
ett återupplivande av de s. k. utskottsmöten, som alternerande med
riksdagen böllos ända in .På 1600-talet och vid vilka »de förnämsta
ständerna» fingo tjänstgöra i de fyra riksståndens stad och ställe.
Det har under senare år skrivits och talats mycket om »transportkompaniet», d. v. s. om det trogna stöd, som regeringen kunde på-
räkna av sina partier och därmed av riksdagen. Redan i våras hade
man ett intryck av att det lossnat något i fogarna, och särskilt utgången i vaccinationsfrågan visade, att regeringstrupperna ej kände
sig i alla väder manade att med eller utan övertygelse bogsera regeringsförslagen i hamn. Under den hittills passerade delen av urtiman
har detta intryck i hög grad förtätats. Ehuru ingen samlingsregering
kommit till stånd har kontakten mellan regeringen och oppositionspartierna till följd av tidslägets tryck uppenbarligen blivit livligare,
ej blott i utrikespolitiken via den titt och tätt sammanträdande utrikesnämnden utan även i andra frågor och i andra former. Uppenbarligen har denna kontakt dock icke sträckt sig över hela fältet eller
alltid kunnat leda till samförstånd. Men samförstånds- eller kompromissvilja har funnits i de särskilda utskotten i en för ett par år
.sedan otänkbar grad. Åtskilliga mer eller mindre fullständiga kompromisser ha sålunda kommit till stånd, t. ex. i fråga om kolsubventionerna, spritskatterna, flottans ersättningsbyggnad, familjeunderstöden åt de inkallade samt priskontrollagen, och möjligheten till en
uppgörelse på bred front skymtar också i jordbruksfrågan – för att
nämna några exempel. I samtliga dessa ämnen ha regeringsförslagen
blott genom större eller mindre förändringar kunnat lotsas igenom
riksdagen, vars alla större partier därvid medverkat. Känt är dessutom, att första särskilda utskottet, som haft försvarets anslagsfrågor
om hand, oberoende av förekomsten av propositioner gjort en grundlig självständig inventering av våra försvarsresurser. Såvitt man
kan förstå har detta på sakliga resultat inriktade utskottsarbete försiggått utan större friktioner mellan partierna inbördes eller mellan
regering och riksdag. Det synes, som om denna sakliga strävan,
liggande i linje med riksdagens bästa äldre traditioner, vore tillräckligt värdefull för att ej behöva bli blott ett kristidsfenomen.
Koncentrationen av arbetet till utskotten har lett till, att ej blott
de offentliga debatterna som nyss nämnts förlorat i betydelse utan.
även att folk därav dragit slutsatsen, att riksdagen blivit överflödig
och kanske rentav en rudimentär företeelse. Slutsatsen förefaller
ganska skev, helst som den ofta kommer från samma stortaliga personer, vilka under normala tider bruka önska riksdagen på porten,
därför att där skulle pratas för mycket. Delvis har ringaktaodet av
riksdagens höstinsatser sin grund i att de stora utrikespolitiska och
handelspolitiska frågorna icke offentligt debatterats. Denna abstinens
kan ju synas egendomlig för dem, som under den Hammarskjöldska
tiden andäktigt lyssnade till allt vänsterns dåvarande skri över regeringens hemlighetsmakeri och som blint trodde på att ententens seger
i världskriget också innebar slutsegern för »den öppna diplomatien».
Sverige är emellertid icke det enda land, där det ansetts nödvändigt
614
-…………._
Dagens frågor
att inskränka på de officiella utrikespolitiska debatterna. Vem har
under de senaste månaderna hört talas om någon utrikespolitisk
debatt i den fria, otvungna stilen uti England eller Frankrike, Holland eller Belgien, Danmark eller Norge – om diktaturstaterna kan
givetvis ej vara tan Inte ens i Finland har man ansett det möjligt
att offentligt i folkrepresentationen dryfta den rysk-finländska frå-
gan. Informationerna till parlamenten måste i dessa tider, då varje
yttrande kan bokföras och tydas utomlands, göras till partiledare
eller utskott eller i andra slutna former. I en tid, då diktaturstaterna
kunna hemlighålla sina planer så länge tystnaden tjänar deras syftemål, kunna de demokratiska staterna i farozonen ej bekymmerslöst
agera inför öppen ridå. De skäl, som exempelvis under Krimkriget
ansågs tvinga regeringsmakten och riksdagen till förtegenhet, äro i
dag strängt taget desamma. Enda skillnaden ur representationens
synpunkt är, att utrikesnämnden nu tillkommit som en fast institution
under och mellan riksdagarna, medan det gamla hemliga utskottet
blott tillsattes på konungens önskan och i så fall endast fungerade
under vederbörande riksdag; dessutom ha sex av utrikesnämndens
ledamöter rätt att – även mot regeringens vilja – i visst uppgivet
ärende få rådplägning med utrikesnämnden till stånd (siffran sex
motsvarar f. n. precis högerns och folkpartiets sammanlagda ledamotstal). Därför att inga öppna debatter hållits har riksdagen alltså
ej satts ur spel. I eminent grad måste utrikespolitiken vara en förtroendefråga och det måste särskilt i krigstider bli föremål för ett
ansvarskännande övervägande i varje särskilt fall, om en debatt kan
gagna eller skada de intressen, man vill främja eller värna. Endast
sturska och starka stormakter, helst avskilda från krigsskådeplatsen
genom en ocean, ha råd att vara ogenerat och demagogiskt frispråkiga.
I ett hänseende vill det dock synas, som om kraven på återhållsamhet eller tystnad i debatten drivits till det orimliga. Fallet gäller regeringens fordran, att minoriteten skulle svälja kompromissen i flottfrågan och tiga. Högern hade som bekant motionerat om att fyra
jagare omedelbart skulle börja byggas, medan regeringen velat uppskjuta frågan om jagarbyggena till lagtiman. Den efter segt reger:ingsmotstånd träffade kompromissen innebar bl. a., att byggandet
av en jagare skulle omedelbart igångsättas. I det förhandenvarande
läget hade högern uppenbarligen att välja mellan ett riksdagsbeslut
i enlighet med regeringsförslaget och kompromissen, d. v. s. mellan
en ny jagare och ingen ny jagare alls. Högern valde i detta tvångsläge och med hänsyn till riksförsvarets intresse givetvis det förra
alternativet. Det ingick också i kompromissen att högern ej skulle
få reservera sig; partiets utskottsrepresentanter reserverade sig icke
heller men förbehöllo sig rätt att i kammaren få motivera sin anslutning till kompromissen. statsministerns och försvarsministerns
harmsna uttalanden under och efter debatten kunde knappast tolkas
annorlunda än som att högerpartiet skulle ha begått ett brott mot
parlamentarisk etik, ni:ir dess ledare i debatten deklarerade att anslut- 615
Dagens frågor
ningen till kompromissen icke innebar att allan rättfärdighet därmed vore uppfylld med avseende å vårt marina skydd. Alldeles oavsett omständigheterna vid kompromissens tillkomst måste man uttala.
sin stora förvåning över den maktlära, som måste sökas bakom
denna nya upplaga av munkorgssystemet. Det ligger i sakens natur,
att ett parti, som deltagit i en kompromiss och därvid delvis fått
sina förslag tillgodosedda, i mån därav måste dämpa sin eventuella.
missbelåtenhet. Men därifrån och till kravet på att ett dylikt kompromissande parti fullständigt skulle uppgiva sin sakligt motiverade·
ståndpunkt, hur starkt grundad denna än är, måste steget vara långt..
Kompromissen måste ha träffats icke för att undanröja högerns kritik av regeringens flottpolitik utan för försvarets och landets skulL
I den mån ett partLhar en stark övertygelse om betydelsen av ett
visst avgörande, skulle intet mera skada förtroendet för riksdagen
än om vederbörande parti efter en mager kompromiss ej ens skulle
i modesta former få tillkännage sin orubbliga uppfattning. Man blir
särskilt förvånad över att dessa tystnadskrav resas från socialdemokratiskt håll, enär ju de reformistiska socialdemokraternas hela tidigare parlamentariska historia berättar om, huru de i fråga efter
fråga för dagen godkänt en kompromiss. som ett stycke tillmötesgått.
deras önskningar, samtidigt som de förklarat sig fast beslutna att i
fortsättningen arbeta för en lösning, som helt tillmötesginge deras
krav. Icke minst hr Wigforss har tidigare i riksdagen med uppbjudande av all sin dialektik förfäktat rättmätigheten av denna det
etappliknande framstegets taktik. Om detta system var mönstret för·
socialdemokratien, bör det även vara tillåtligt för andra partier, i
synnerhet när det gäller försvarets livsfrågor, där intet ansvarskännande parti bör kunna mutas till att springa ifrån sin fasta övertygelse. Vi ha dragit fram denna fråga såsom ett typiskt men icke
ensamstående fall. Ett sådant faktiskt maktspråk som regeringens
är vådligt, både ur allmän demokratisk synpunkt och med tanke på.
riksdagens anseende.
Amerikanismen och den Det finns en del folk- även intellektuella
amerikanska drömmen. – som förakta och misstro historia. För
dem är nutiden nog; i sin otroligt barnsliga egocentricitet föreställa.
de sig, att de äro enastående i världens utveckling, att deras problem
sakna motstycke i svårighet, och att de och deras generation därför
kunna vara »sig selv nok».
I dagligt tal kallar man gärna en dylik inställning amerikansk.
Och med en viss rätt, ty den har kolporterats av vissa amerikanska
författare, ehuru kanske främst av europeer som återkommit från
landet i väster. Men det måste dock framhållas, att beteckningen på
det stora hela taget är orättvis. Amerika har sin historia, även om
den är betydligt kortare än vår; Amerika börjar bli allt mera medvetet om betydelsen av denna historia; och Amerika har frambragt
betydande historiker. Frederick Jackson Turner var det första stora.
namnet. Hans insats bestod däri, att han påvisade den ständiga koio- 616
Dagens frågor
nisationens dominerande inflytande på Förenta Staternas hela utveckling, betydelsen av »gränsen» mellan bebyggt och obebyggt land.
‘Turner insåg även klart, att »gränsens» försvinnande på 1890-talet,
·då kolonisationen av helt nya områden i stort sett nått sitt slut,
måste i grund förändra det amerikanska samhällets karaktär.
Av Turners efterföljare har ingen varit mera betydande än Charles
Beard. Ehuru denne i någon mån överdrivit det ekonomiska betraktelsesättet inom historien, har han likväl gjort en högst betydande
insats för att med fullföljande av Turners intentioner skapa förståelse för amerikansk historia i dess helhet. Men Beard är långt
ifrån ensam. I den nu levande generationen· finnas flera verkligt
förnämliga historiska forskare och författare. Vad mera är, deras
verk bli lästa, och Förenta Staternas ledande klass blir så småningom.
»history-conscious», för att använda ett modernt uttryck. Man frågar
sig t. o. m., om den icke därvidlag ofta är överlägsen de europeiska
intellektuella, vilkas sinne för historia för närvarande synes ha blivit
något avtrubbat.
I varje fall äro kunskaperna i amerikansk historia här hemma till
ytterlighet otillräckliga; och man frågar sig onekligen efter orsakerna härtill. Ett närmare sådant studium skulle säkerligen icke,
såsom det ibland påstås, leda till en mera vidsträckt »amerikanisering», utan på sin höjd till insikt om att vad som brukar kallas
»amerikanism» egentligen inte alls är amerikanskt, utan blott osympatiskt i största allmänhet. Men det är en smula genant att exempelvis behöva konstatera, att den bildade svenska allmänhetens uppfattning av det amerikanska inbördeskriget och slavfrågan var
bestämd av »Onkel Toms stuga», ända tills den för några år sedan
reviderades genom läsningen av »Borta med vinden»; med den påföljd
att Margaret Mitchells överdrifter accepterades lika kritiklöst som
förut Harriet Beecher-Stowes.
Med stor tillfredsställelse måste man därför konstatera, att ett
svenskt bokförlag nu verkligen vågat sig på att på svenska presentera en betydande och fullt tidsenlig översikt av amerikansk historia
(James Truslow Adams: Amerikanskt epos, K. F:s bokförlag, 471 s.,
häft. kr. 5:-, inb. kr. 6: 50). Här gives en framställning, vilken har
stora litterära förtjänster, men samtidigt åtminstone i allt väsentligt
tillgodogjort sig den amerikanska historieforskningens resultat. Som
alltid har boken i någon mån blivit lidande på att översättas (i synnerhet som översättningen bitvis är en smula slarvigt gjord), men
den bör likväl vara utomordentligt njutbar även för vår kräsna och
till sin läggning en smula bekväma läsande allmänhet. Det är en
bok som ger samma spänning och tillfredsställelse som en god roman,
samtidigt som den meddelar en solid kunskap om den amerikanska
historiens grunddrag. ·Den förtjänar att bli uppskattad; låt oss
hoppas att den också blir det.
Adams’ framställning verkar kanske i första taget något chockerande på en svensk läsare. De ekonomiska elementen i utvecklingen
betonas starkt, och den poesi som då och då citeras gäller oftast rent
617
Dagens frågor
materiella ting. Men detta slag av historieskrivning är i själva
verket ofrånkomlig för Förenta Staternas del. Det kan icke ligga
något oriktigt i att betona historiens ekonomiska sida i de fall, då
den faktiskt varit den viktigaste; och det kan svårligen bestridas
att så varit fallet här. I själva verket är Adams i varje mening
konservativ. överskattandet av de materiella elementen är, menar
han, en företeelse som tillhört det amerikanska folkets barndom;
framtiden ligger på andra områden. Han har också under senare år
framträtt med en rätt skarp kritik mot New Deal, ehuru framställningen i denna bok ej förts längre fram än till den ekonomiska
krisens början. Adams menar, att »den amerikanska drömmen»
– drömmen om ett fritt folk, som lever i välstånd och förmår utbilda en högtstående andlig kultur – icke kan förverkligas genom
häftiga omdaningar av vare sig politisk eller ekonomisk natur.
Jämlikheten kan icke förverkligas genom att draga ned högre stående
till en lägre kulturell standard, ej heller blott genom att höja de lägre
klassernas ekonomiska standard. »Om den amerikanska drömmen
skall kunna besannas och förverkligas, kommer till sist att bero på
folket självt. Om människorna skall nå ett rikare och fullare liv,
måste de veta vad detta innebär. I en modern, industrialiserad stat
är en ekonomisk grundval en nödvändighet för alla människor. Vi
pekar med stolthet på vår ‘nationalinkomst’, men nationen är bara
en summa av individer, och när vi vtinder oss från totalbeloppet till
de individuella inkomsterna, finner vi en uppenbar orättvisa i fördelningen. Det finns ingen anledning att icke förmögenhet som är
en produkt av samhällsliv skall kontrolleras och fördelas i enlighet
med samhällets intresse. Men om vi inte börjar med att fastställa
en värdeskala för vårt liv, blir varje attack ett slag i luften. Om vi
har att motse en period, då massan kommer att få allt större och
individen allt mindre betydelse, och detta inte bara i det industriella
livet utan i samhället i dess helhet, är det av vikt att massans nivå
höjs avsevärt över den punkt där den nu befinner sig. Sker inte
detta, kommer massan att dra ner till sin nivå den politiska ledningen, den konstnärliga och vetenskapliga produktionen.»
Ganska säkert är det en viss överdrift, när Adams i detta sammanhang talar om »den amerikanska drömmen». Den är inte speeifikt
amerikansk; det är en dröm, som drömts av de främsta inom alla
folk. Adams’ tankegång kunde lika väl återfinnas hos Erik Gustaf
Geijer, hos Benjamin Disraeli eller hos Hermann Rauschning. Men
icke är detta vad som i dagligt tal kallas »amerikanism».
De inkallade Understöden åt de till försvarsberedskapen inkallades
och hyran. familjer ha som bekant framkallat klagomål både i
pressen och bland de värnpliktige. I avbidan på infordrade yttranden
och vidare beredning av det betänkande angående lag om familjebidrag, som sociala försvarskommitten framlade i börjzm av september, utfärdade regeringen kort efteråt en kungörelse med provisoriska bestämmelser. Bland annat på grund av bristen på tillräcklig
618
Dagens frågor
kvantitet blanketter och den långa väntetiden till utbetalningen skapades till en början oreda och besvärligheter; till följd av fattigvårdsmyndigheternas medverkan och människors skygghet för ordet.
fattigvård åstadkoms dessutom irritation. Kungörelsen har dock sedermera omformats i syfte att smidigare, snabbare och mindre anstötligt bringa hjälp. Eljest innefattar den en ganska väsentlig förbättring utöver de hittills i fredstid utgående understöden, och riksdagen har sedermera ytterligare påbättrat dem, nämligen med avseende å barnrika familjeförsörjare. De nu utgående provisoriska.
understöden äro sålunda, i motsats till vad tidigare gällde, kombinerade med bostadsbidrag. Åtminstone vad landsbygdens inkallade·
beträffar, torde understöden i de flesta fall täcka vad man skulle.
kunna kalla ett nödtorftigt levnadskostnadsminimum även för dem,.
som under inkallelsen förlora alla löne- eller andra inkomster.
Det torde kunna antagas, att regeringen ej ämnat låta vid den
ovannämnda kungörelsen bero. Första särskilda utskottet synes
också vid behandlingen av kungörelsen ha förutsatt, att kommitteförslaget i en eller annan form skall föreläggas 1940 års lagtima
riksdag, ty utskottet ingick icke på de i kungörelsen olösta detaljproblem, som oundvikligen sammanhänga med en rättvist anpassad
reglering av dessa understöd. I ett hänseende synes det dock mycket
tvivelaktigt, om kungörelsens understödssatser redan nu kunna vara
tillräckliga. Det gäller hyrorna, särskilt i städerna. Bostadsbidragen,
som äro fasta, ha fixerats till 22: 50, 34: 50 och 45 kronor på olika
dyrorter per 30-dagarsmånad. Det är alldeles uppenbart, att det sammanlagda belopp, som de hemmavarande få, i åtskilliga fall ej ens
kan förslå till hyran, utan att denna därför behöver representera nå-
gon högre bostads- och utrymmesstandard. Om t. ex. en inkallad i
Stockholm har en årshyra å låt oss säga 1,500 kronor., motsvarande
125 kr. i månaden, och om den hemmavarande familjen utgöres av
hustru och ett barn, erhåller familjen allt som allt, d. v. s. för såväl
livsmedel som hyra m. m., sammanlagt blott 120 kronor. Är barnskaran stor, stiger visserligen understödssumman, men detsamma
gäller även om levnadskostnaderna; om familjen består exempelvis.
av hustru och fem barn, blir understödet 170 kronor, d. v. s. blott
45 kronor utöver den nämnda hyran. I de talrika fall, då offentliga.
och enskilda arbetsgivare låtit de anställda helt eller delvis behålla.
lönen eller då hustrun har ett relativt välavlönat arbete, kunna de
inkallade med eller utan besvärligheter reda sig. Är det fråga om
kortare inkallelser och rättvisa avlösningar, kunna de tillfälliga svå-
righeterna anses lättare överkomliga och individuell orättvisa ej
kännas så irriterande. Men kvar står dock, att hyreskostnaderna.
kunna orsaka allvarliga trångmål för många familjer, som under
inkallelsen sakna annan inkomst och efteråt ej ha utsikter att kompensera sig för förlusterna. Så måste särskilt bli fallet för dem, som
utkallas exempelvis på tre månader utan särskilda löneförmåner, och
överhuvud för de barnrika familjerna, för vilka en skuldsättning
under inkallelsen för hyrans skull mer än för andra inkallade
·-·
Dagens frågor
måste bli en tung börda för framtiden. Det kan nämnas, att sociala
försvarsberedskapskommitten under vissa betingelser föreslagit, att
hela hyran skulle kunna ersättas alltefter behovsprövning, samt
eljest ifrågasatt ett exekutivmoratorium för den inkallade, som ej
går i land med hyresutgiften. De svårt ansatta familjerna måste i
regel antagas bli föga betjänta med blott ett hyresmoratorium, eftersom detta endast innebär, att utgifterna plus räntor skjutas på
framtiden.
Aven om det skulle vara blott en relativt liten procent, begränsad
huvudsakligast till de större städerna med deras höga bostadskostnader, som ej utan lån eller annorledes kunna komma ut med hyran,
måste det vara både rättmätigt och ur försvarets egen synpunkt välbetänkt, att icke en oskäligt tung börda till följd av inkallelsen lägges på dem. Ifrågavarande utgifter för de inkallades »hemskydd>>
torde icke för samhället representera något större eller oöverkomligt belopp, men säkerligen skulle alla, som icke inkallats, gärna på-
taga sig dem såsom en hedersplikt mot de män, som vakta våra
gränser.
Neutralitet Frågan om suveräniteten i luften har under de senaste
i luftkriget. månaderna genom kränkningar av flera neutrala staters
territorium blivit i högsta grad aktuell. Medan de neutralas rättigheter och plikter i land- och sjökriget ingående reglerats genom Haagkonventionen 1907 och sedermera vid upprepade tillfällen praktiskt
tillämpats finnas för anv~indningen av luftkrigets stridsmedel inga
dylika fasta regler.
En redogörelse för vad i berörda avseende under och efter världskriget åtgjorts, synes därför kunna erbjuda intresse.
Vid världskrigets början upptoga Holland och Schweiz i sina neutralitetsförklaringar även suveräniteten i luften. Med hänsynslös
energi försvarade de den en gång intagna ståndpunkten. Sålunda
tvangs ett tyskt flygskepp att på grund av eld från holländska luftvärnspjäser gå ned i Nordsjön, varvid detsamma sjönk. Schweiziska
luftförsvaret ingrep upprepade gånger med eld mot neutraliteten.
kränkande flygmaskiner. I en not av den 18 mars 1916 förklarade den
holländska regeringen, att den icke ansåg en föregående varning före
beskjutning av utländska flygrnaskiner såsom obligatorisk. Denna
praxis följdes under kriget av samtliga stater utan att någon allvarlig invändning gjordes av de krigförande.
Med anledning av de stora olägenheter, som äro förenade med
bristen på neutralitetsbestämmelser för luftkriget, sökte juristkonferensen i Haag 1922-23 att åstadkomma ett förslag till reglerande
bestämmelser. Enligt konferensens förslag skulle det vara förbjudet
för krigförande makters flygplan att intränga över neutrala staters
områden. Den neutrala staten ålades emellertid plikten att med alla
till buds stående medel förhindra ett inträngande över det egna landet. Detta förslag fick dock aldrig rättslig grund.
Aven Pariskonventionen 1919 liksom latinamerikanska konferensen
620
Dagens frågor
i Madrid 1926 och panamerikanska konferensen i Havanna 1928 fastslogo att varje stat har fullständig suveränitet i luften icke blott över
sitt landområde utan även över sjöområde inom territorialgränsen.
Härvid var dock endast flygning under fredsförhållanden föremål
för behandling.
I Belgien och Holland har regering och parlament under de senaste
åren sökt att komma till rätta med problemet. Presidenten i belgiska
parlamentskommissionen van Cauwelaert betonar med skärpa, att
man omöjligen kan likställa kravet på neutralitetsförsvar i luften
med vad som kan krävas på jordytan. Uppträdandet av krigförande
staters flygmaskiner över neutralt område har nämligen enligt hans
uppfattning icke de vittgående följder, som ett militäriskt överskridande av landgränserna. I Holland intaga regerings- och parlaments–
kretsar en strängare ståndpunkt till frågan. Hösten 1938 framhöll
dåvarande utrikesministern Patijn, att Holland obetingat håller på
fullständig neutralitet i luften.
Trots det intresse, som från olika håll manifesterats för åstadkommande av en lösning av frågan, står man emellertid alltjämt utan
reglerande bestämmelser, när det gäller luftkriget. Detta är så mycket mera att beklaga, som en neutral stats uppgift på grund av flygvapnets oerhörda utveckling ställer helt andra krav nu än under
världskriget. Siirskilt svår är denna uppgift för en mindre stat som
Sverige med dess relativt stora territorium i förhållande till dess
folkmängd och försvarsresurser. De moderna flygplanens mångdubbla hastighet gör det möjligt att på mycket kort tid överflyga
stora delar av vårt land. Neutralitetskränkningen kan därför vara
ett faktum redan innan den blir bekant.
För att avvisa en överflygande styrka förslår ej alltid luftvärnsartilleriets eld, även om man förfogar över aldrig så talrika pjäser.
En främmande flygare kan nämligen passera vårt territorium på
högre höjd än artilleriet når. Vid dylika tillfällen kan en överflygning verksamt störas endast genom motanfall av flygstridskrafter
(jaktflyg). Vid ringa tillgång på jaktflyg är emellertid denna utväg
mycket siillan möjlig, vartill kommer att insättandet av flygkrafter
ofta torde komma att äga rum för sent.
Efterföljansvärda exempel på ingripande mot neutralitetskränkande flygstridskrafter hava det belgiska och holländska luftförsvaret givit under nu pågående krig. Vid underrättelsen att det belgiska territoriet natten till den 9 sept. passerats av utländska flygplan
gingo omedelbart belgiska flygstridskrafter upp till förföljning, varvid ett engelskt bombplan tvangs att landa och ett belgiskt jaktplan
på grund av eld från ett av de förföljda planen förstördes, medan
dess besättning räddade sig med fallskärm. Den 20 nov. på morgonen
observerades i närheten av Roermond i provinsen Limburg ett tyskt
militärplan över holländskt territorium. Luftvärnsartilleriet ingrep
omedelbart och en holländsk flygpatrull gick till angrepp. Den tyska
maskinen störtade, och piloten, som var ensam ombord, dödades.
Dessa episoder visa med all tydlighet, vilka allvarliga konsekvenser
621
46- 39761. Svensk Tidskrift 1939.
Dagens frågor
ett korrekt genomförande av det neutrala landets uppgift att förhindra varje överflygning kan föra med sig.
Med hänsyn dels till den stora risk för förvecklingar, som luftstrider mellan en utländsk krigförande och en neutral stats flygstyrkor kan medföra, samt dels till luftvärnsartilleriets till några
kilometer begränsade verkan har i Holland och England förslag
väckts, att suveräniteten i luften i höjdled skulle begränsas till vissa
kilometer. Man vill på detta sätt även i luften i likhet med territorialgränsen till sjöss skapa en gräns för suveränitetsrätten. Så enkelt är
emellertid icke problemet. Medan ett lands markgränser äro lätta
att utmärka samt dess sjögränser ej heller erbjuda större svårigheter
att fastställa, så ställer sig däremot övervakandet av en teoretisk
luftgräns hart när omöjligt. Främmande flygare kunna dessutom
färdas över neutralt område dolda av lägre befintliga moln.
stora svårigheter hava uppenbarligen visat sig· vara förenade med
de gång efter annan gjorda försöken att åstadkomma några fastare
bestämmelser för luftkriget. Betydelsen av ett gemensamt ståndpunktstagande från de neutrala staternas sida till den mängd frågor,
som uppställa sig i samband med luftkriget, synes dock vara så utomordentligt stor, att den bör motivera förnyad undersökning av frågan
i hela dess vidd. P. R-d.
Tyskarna i Överflyttningen av de tyska minoriteterna i Baltikum
Lettland. till rikstyskt område torde utan överdrift kunna betecknas som en av de märkligaste historiska hiindelserna under de senaste årtiondena. Icke underligt därför, att detta företag givit upphov till en oräknelig mängd rykten och gissningar, i all synnerhet
som meddelandet angående omflyttningen eller repatriceringen –
som det heter i den baltiska pressen – kom fullständigt oväntat,
endast något dygn efter det Hitler i sitt senaste riksdagstal tillkännagivit sitt principiella beslut att på ett eller annat sätt lösa de
återstående tyska minoriteternas problem. Hur överraskande ordern
om återflyttning kom även för dem det närmast gällde, visas t. ex.
av att endast någon vecka tidigare rektorn vid den tyska högskolan
i Riga, det s. k. Herderinstitutet, vid en högtidlighet, där represen- ·
tanter för den lettiska regeringen voro närvarande, uttalade sin förhoppning om att det hittills goda samarbetet skulle få ostört fortsätta, samt att institutets mål vore att uppfostra sina alumner till
goda och laglydiga lettiska medborgare. Mytbildningen kring denna
moderna folkvandring, om vars verkliga förutsättningar och säkerligen långtgående konsekvenser det ännu är fullständigt omöjligt att
döma, är sålunda i viss mån förklarlig. I icke så ringa utsträckning
torde den emellertid också bero på bristande kännedom angående de
ifrågavarande minoriteternas sammansättning samt deras sociala
och politiska ställning i det land, där de haft sin utkomst.
Vid den senaste folkräkningen i Lettland, verkställd år 1935, uppgick den tyska minoriteten till 62,144 personer. Av landets hela befolkning utgjorde de endast 3,2 %. Dessa siffror ådagalade, att den
622
Dagens frågor
tyska folkgruppen var stadd i sjunkande numerärt sett. Vid den
första folkriikningen på det nuvarande Lettlands territorium – med
undantag av Lettgallen i den östligaste delen vid gränsen till Ryssland – uppgick nämligen tyskarnas antal till 135,120 eller 1h %.
Några siffror från tiden dessförinnan äro icke med säkerhet kända,
men det finns skäl att anta, att antalet varierat rätt betydligt under
skilda perioder. Hur stort det varit under 1200-talet, då den tyska
invandringen började, sedan Tyska orden gjort sig till herre över
letterna, är ju omöjligt att säga, men av allt att döma har det varit
betydande. En katastrof för de tyska kolonisterna betydde emellertid
Livlands införlivande med Sverige och Lettgallens med Polen på
1600-talet. Särskilt polackerna strävade målmedvetet att beröva
tyskarna deras undantagssWllning, och den tyska folkspillran assimilerades i stor omfattning.
Vad beträffar vårt eget århundrade, iir det konstaterat, att tyskarnas decimering i Lettland satte in redan före världskriget 1914. Särskilt påfallande var då, att tyskarna i mycket stort utsträckning
sökte sig in från landsorten eller mindre städer till Riga utan att
deras relativa antal därsttides därigenom växte. De hade nämligen
ett betydande födelseunderskott Detta födelseunderskott har med
åren blivit allt större och då det varit som högst uppgått till 500 per
år. Man har beräknat, att tyskarna, om denna tendens fortsatt, på
cirka femtio år skulle decimerats till något tusental personer.
Vid ett par tillfällen i historien kan man konstatera en märklig
fluktuation i befolkningsdiagrammet Den ena gången i samband
med livegenskapens upphävande under Alexander I i början på 1800-
talet, den andra gången efter grundandet av en självständig lettisk
stat ett århundrade senare. Vid det första tillfället steg antalet tyskar
i Lettland rekordartat hastigt, utan att därför någon ökning i immigrationen kan konstateras. Förklaringen var den, att ett betydande
antal frigivna livegna liito sig germaniseras, d. v. s. antogo tyska
namn och anslöto sig till de tyska församlingarna, allt för att komma
.i tillfälle att söka sin utkomst inom något fritt hantverk eller handeln och industrien, där tyskarna fullständigt dominerade och inte
släppte fram andra än sina egna. Vid Lettlands frigörelse efter
världskriget intriiffade det rakt motsatta. Nu kunde det väntas bli
mer opportunt att kunna uppvisa en lettisk stamtavla. Man skyndade sig alltså att återtaga sitt lettiska namn och skilja sig från den
tyska folkgruppen, som med ett slag fick vidkännas en kraftig åderlåtning.
Det redan påpekade födelseunderskottet bland lettisk-tyskarna återspeglas bl. a. i statistiken över barnantalet i folkskolorna. 1937 funnos
i Lettland 72 stycken tyska folkskolor, i vilka sammanlagt 3,7% av
landets skolpliktiga barn undervisades. Jämför man med siffrorna
från den närmast föregående tioårsperioden, kan man konstatera en
stadigt sjunkande tendens alltsedan år 1928. Minskningen under
denna tid uppgår till cirka 2,800. Intressant är att ställa dessa siffror
vid sidan av motsvarande uppgifter för den ryska minoriteten. An- 623
46*- 307Hl.
Dagens frågor
talet skolpliktiga ryska barn i Lettland har under samma tidsavsnitt
ökat med ett par tusen. ‘Allra mest imponerande ter sig den ryska
förökelsekapaciteten i ljuset av 1933 års statistik, som visar en ökning
på i runt tal 6,000 under de närmast föregående fem åren.
Av läroverkens och med dem jämställda undervisningsanstalters
lärjungar utgjorde tyskarna 5,4 %. Dessa erhöllo sin undervisning i
rent tyska skolor med tyska som undervisningsspråk, något som
vittnar om de lettiska myndigheternas hänsynstagande till minoriteternas krav.
För den högsta undervisningen har det också varit väl sörjt.
Tyskarna ha haft sin egen humanistiska högskola, det i inledningen
omnämnda Herderinstitutet. Ett fyrtiotal tyska universitetslärare ha
här varit verksamma, och de studerandes antal uppgick enligt 1937
års statistik till 220, därav l lett, 215 tyskar samt 4 judar(!). Samtidigt studerade 280 tyskar vid det lettiska universitetet. Man kan
beräkna, att ungefär 8 % av den akademiska ungdomen var:: .ysk.
Emellertid kan man ur uppgifterna över det lettiska univers’ ”etets
lärjungeantal från de senaste åren utläsa, att tyskarnas antai: efterhand sjunkit, medan ryssarnas, vilka dock utgöra endast omkring
2,3 % av hela antalet, visar en uppåtstigande kurva. Sedan utliversitetets grundläggning 1919 har deras tillväxt varit hundraprocentig.
Då det lettiska universitetet för tjugo år sedan mitt under pågående
krig påbörjade sin verksamhet, skedde detta givetvis under stora
svårigheter. Man måste i stor utsträckning anlita friimmande lärarkrafter. Cirka 8% av hela lärarkåren var av tysk härkomst. Efterhand som en generation av inhemska vetenskapsmän utbildats, ha
emellertid förhållandena förändrats, och vid innevarande läsårs
början räknades endast hälften så många tyskar bland professorerna
och docenterna som tio år tidigare. Av 597 universitetslärare voro
sålunda endast 32 tyskar, därav två rikstyskar.
Det har redan nämnts, att tyskarna i början på 1800-talet nästan
fullständigt dominerade på det kommersiella området. Så var det
också tidigare, och så har det varit sedan dess. Icke mindre än
51,000 av de vid senaste folkräkningen registrerade tyskarna voro
bosatta i städerna, medan endast 11,000 bodde på landsbygden. Ar
1938 voro tyskar i besittning av 1,578 industriföretag, av vilka 946 voro
tillfinnandes i Riga, 320 i Kurland, 145 i Livland, 143 i Semgallen och
endast 24 i Lettgallen, d. v. s. området intill Sovjetryssland. Detta
betyder, att mer än en fjärdedel av de mer betydande företagen
befunno sig i deras händer, representerande en årlig omsättning på
närmare 115 millioner lat. Dessutom kontrollerade de 64 olika aktiebolag, varav en del mycket betydande.
Synnerligen stora kapital ha tyskarna placerat i stadsfastigheter.
1935 uppgick dessas antal till 3,639. Under de senaste åren ha en stor
del av dessa övergått i lettisk ägo, men de återstående torde allt fortfarande representera betydande varden.
Det är sålunda uppenbart, att tyskarna i pekuniiirt hänseende varit
bättre lottade än den stora massan av övriga lettiska medborgare,
624
Dagens frågor
vilket också framgår indirekt t. ex. av det förhållandet att av alla
våningar på mer iin tio rum 24% innehafts av tyskar och att dessa
relativt sett utgjort de största skattebetalarna.
Siffrorna tala sitt tydliga språk, och man förstår lätt, vilka väldiga
problem som rullats upp i och med påbörjandet av den tyska utflyttningen frän Lettland. Främst äro dessa av ekonomisk natur. Fruktan
för eventuella ekonomiska förluster är nog vad som starkast märks
bland dc utflyttande. Givetvis kan det också för många kunnas svårt
att skiljas från en bygd, med vilken de intimt vuxit samman. Men
dessa svårigheter på det rent ideellas och kiinslomässigas plan ha
nog i någon mån överdrivits. Visserligen började den tyska kolonisationen här redan på 1200-talet, men ytterst få släkter ha månghundraåriga baltiska anor. Det har varit så, att de flesta släkter försvunnit
efter tre, fyra generationer, antingen de nu dött ut, återflyttat till
‘l’yskland eller dragit vidare mot öster. Denna ständiga cirkulation
har ·tmte en del andra faktorer möjliggjort en kontinuerlig kontakt
med ‘en ursprungliga hemorten och lagt hinder i viigen för invandrarna,. fullstiindiga rotfästelse i Baltikum. William Freij.
Det re:renererade Rumä- I februari 1940 har den auktoritativa reginien o..,h Sovjets hot. men i Humiinien varit vid makten i två
år; det var niimligen den 10 februari 1938 som kung Carol tillkallade
den ortodoxa kyrkans överhuvud, patriarken doktor Miron Christea,
och anmodade denne bilda en regering över partierna. Så skedde och
i denna samlingsregering ingick samtliga tidigare ministerpresidenter och i övrigt medlemmar av alla politiska riktningar med undantag av de två högerextremistiska grupperna, kristligt nationella och
järngardet.
Efter jugoslavisk förebild upplöstes alla äldre parlamentariska
partibildningar genom ett kungligt dekret och deras partikassor konfiskerades. De ersattes inom kort – likaledes efter jugoslaviskt mönster- av ett enda »statsparti», Frontul Renastera, ordagrant »Pånyttfödelsens front» eller kanske bäst den nationella förnyelsens parti.
För detta parti tryggades – fortfarande efter jugoslavisk förebild –
Dtt parlamentariskt monopol genom en för ändamålet utarbetad lagstiftning. Samtidigt ändrades även författningen i syfte att också
formellt öka kronans maktbefogenhet. Konungen fick rätt att utan
parlamentets hörande förklara krig och sluta fred, ingå fördrag med
främmande makter, utfärda lagar när parlamentet är på ferie eller
upplöst, inlägga veto mot av parlamentet utfärdade lagar samt utnämna och avsätta ministrarna, vilka äro ansvariga endast inför honom. Regeringen och parlamentet utgöra sålunda blott en slöja, vilken endast ofullständigt döljer den kungliga diktaturen. Dess verkställande organ blev efter patriarkens bortgång i mars 1939 den lilla
eleganta men starka undervisningsministern Calinescu, som med
stor framgång avpolitiserat skolorna. Han hade icke varit konseljpresident i mer än ett halvår, då han den 22 september föll offer för
järngardets brutala attentat.
625
Dagens frågor
Detta visade att järnga-rdet icke, som man trott, fullsWndigt krossats. Efter Calinescus död har emellertid kampanjen mot den rumänska fascist- eller nazistorganisationen, hur man nu vill ta det,
fullföljts med så obönhörlig stränghet och kraft att dess roll nu torde
vara praktiskt taget utspelad. Det uppges i alla händelser att ett
ytterligare planerat politiskt attentat, nämligen mot den energiska
ministern för den allmänna säkerheten, general Marinescu, som likaledes stått på järngardets svarta lista, kunnat avviirjas genom den
omfattande rensningsaktion, vilken sista veckan i Reptember företogs
i oljestaden Ploesti. Den kungliga diktaturens shillning har befästs
till följd av ljusningen i det ekonomiska Higet. Det dessförinnan här- ,o;kande bondepartiet hade haft den oturen att övertaga regeringsmalden vid den tidpunkt, då konjunkturomslaget drabbade landet,
och måste sedan fåfängt kiimpa mot den agrarkris på världsmarknaden, som nästan ruinerade hela den rumänska allmogen. ]’öljden
var, att bondepartiet, som naturligtvis fick skulden för eländet, blev
hopplöst impopulärt. Kort efter det den kungliga diktaturen införts
började spannmålsprisen stiga, och resultatet blev att regimen kommit i åtnjutande av en kanske helt oförtjänt popularitet för sin förment framgångsrika ekonomiska politik.
Men det kan icke förnekas, att den givit prov på både fasthet och
besinning och verkligen tycks vara besjälad av en uppriktig och allvarlig strävan att konsolidera statens förvaltning, samhällsliv och
inre förhållanden över huvud, trots att den samtidigt haft otroligt
svåra utrikespolitiska problem att brottas med. Man erinrar sig den
oerhört hårda tyska pressen tidigt i våras, som efter ockupationen
av Tjeckoslovakien antog ultimativ karaktär, och att kung Carol efter
ett S. O. S.-rop till London vågade bjuda motstånd och fick till stånd
en för Rumänien relativt gynnsam överenskommelse med Tyskland
i stället för det beramade vasallförhållandet Sedan följde den engelsk-franska garantin och inom kort Tyskland;; krig mot Polen, Polens krossande samt den ryska skuggans uppdykande över horisonten
i öster.
Det iir lätt att förstå att stämningen i Dukarest under dessa omständigheter varit ganska nervös under de senaste månaderna, och
att förhållandena icke varit särskilt väl ägnade att friimja den »nationella pånyttfödelsen». Kung Carol framhöll också i ett tal på sin
födelsedag den 16 oktober, att tiden icke vore den riitta för »lösandet
av dc stora nationella uppgifterna, vilket icke heller kan ske från
ena dagen till den andra; blott genom förtröstan och uthållighet kan
man i tidernas lopp nå fram till detta mål».
På konungeilR födelsedag utfärdade Frontul Renastera ett manifest
vari huvudpunkterna av ett partiprogram framlades. De äro följande: l. Konungen förkroppsligar i sin person det rumiinska rikets
kontinuitet. 2. Den rumänska staten är uvpbyggd på samhiillelig
disciplin och hierarkisk ordning, vilka garantera det rumiinska folkets frihet och framåtskridande. 3. Känslan av nationell stolthet och
viirdighet skall förstiirkas. 4. Rumänien måste intressera sig för de
626
Dagens frågor
utanför rikets gränser levande landsmännens välfärd, å andra sidan
måste rikets nationella minoriteter taga hänsyn till den rumänska
statens intressen och anpassa sig för samlivet med rumänerna men
åtnjuta också rätt och frihet att bevara sin nationella egenart.
5. :B’amiljelivet skall respekteras och skyddas, ty familjen, icke den
enskilda individen, bildar grundvalen för staten. Barnrika familjer
skola åtnjuta skattelättnader och befrias från arvskatt, under det att
skatterna ökas för barnlösa familjer och ogifta. 6. Det andliga livets
framsteg skola betryggas genom införandet av arbetsplikt(!). 7. En
andlig elit måste skapas och dess ställning tryggas. 8. K~inslan av
den nationella gemenskapen måste först~irkas. 9. Denna binsia av
nationell gemenska1) måste genomsyra samhällslivet. Av detta skäl
är medlemskap i Frontul Renastera nödvändig för envar som söker
en statli.g eller kommunal tjänstemannaplats. Medlemskapet i partiet
indelas i olika successiva grader.
Att man nu avser att ytterligare befästa det statliga enhetspartiets
monopolstiillning framgår tydligt av punkt 9 i partiprogrammet; i
Jugoslavien misslyckades motsvarande försök, och det är väl därför
man nu vill skapa bättre garantier för varaktig framgång.
Framför allt gäller det att utrota den ganska utpräglade provinsialism, som ännu lever stark i många delar av landet – ehuru icke
så fast rotad som i Jugoslavien – men även att vinna minoriteterna,
så långt det IJU kan gå, för »den rumänska statstanken». I och med
att minoriteternas politiska organisationer nu inträtt i Frontul
Renastere och lovat det nationella programmet sitt oinskränkta understöd, har regeringen nu i gengiild lämnat den ytterligare rättigheter; sålunda ha talrika ungerska, bulgariska och tyska skolor
öppnats på nytt och återfått tidigare beslagtagna tillgångar.
Om den nuvarande rumänska regimen utan att störas genom att
landet indrages i politiska förvecklingar – och därtill fordras för
visso en mycket smidig statskonst – i lugn och ro får utföra sitt
nationella förnyelseprogram skall Rumänien helt säkert gå en stor
och lysande framtid till mötes. Landet är Sydosteuropas ojämförligt
största och rikaste. Men just i dess rikedom ligger den största faran
för yttre förvecklingar.
Storrumiinien, Romania Marc, har sin svaghet i de många minoriteter, som upptogs i staten efter världskriget. Av landets nära 20 milj.
invånare utgör niira en fjiirdedel av icke rumänska folk, till antalet
icke mindre än elva. Trycket från grannarna har dock varit större
än trycket från minoriteterna själva. Under senare år har den bulgariska irridentismen i Dobrudschaområdet, som i fredsslutet efter
andra Balkankriget fråntogs Bulgarien, varit den mest hotande och
starkast försvårat Balkanententens utvidgning till ett stort sydosteuropeiskt block. Men det farligaste hotet för tillfället kommer självsagt från Ryssland och riktas mot Bessarabien, d. v. s. Storrumä-
niens bördiga land mellan Prut och Dnjestr. Sovjetunionen erkände
först 1934 det förut till Ryssland hörande områdets införlivning i
627
Dagens frågor
Rumänien men avslöt s~~;mtidigt då en tioårig nonaggressionspakt.
Gränsen mellan Rumänien och Ryssland öppnades först 1936 för
trafik, men den har i september åter spärrats. Rumänien fruktar att
efter de baltiska randstaterna och Finland stå närmast i tur att bli
föremål för Sovjets uppmärksamhet. Humtinorna äro redo. J ordägarna i Bessarabien ha länmat sina gårdar och givit sig inåt landet, och väldiga truppmassor ha koncentrerats i Bukovina, d. v. s.
mot Sovjets nya, f. d. polska land i Galizien, och Hings den ryska
gränsen mot Bessarabien.
Den ryska minoriteten i Bukovina och Bessarabicn, som i huvudsak
består av ukrajnare, är större än den bulgariska i Dobrudscha. Inalles
torde Rumänien ha något över 800,000 rysktalande undersåtar; de ha
emellertid hittills varit ganska tillfreds med sin lott och på sistone
ha deras nationella rättigheter ytterligare ökats. Socialt torde ukrajnarna i Bessarabien ha haft en bättre ställning än både stamfränderna i Polen och de rumänska bönderna i andra delar av Humänien.
Bessarabien är nämligen den enda del av Rumänien, där agrarreformen genomförts konsekvent och obönhörligt.
Bessarabiens anslutning till Rumänien skedde frivilligt och utan
något som helst motstånd från rysk sida. Dess befolkning hade under
den ryska revolutionen 1917-18 proklamerat sin oavhängighet och
bildat en kommunistisk »Moldaurepublik», vilken 9 april 1918 beslöt
ansluta sig till det rumänska konungariket på villkor att en radikal
agrarreform skulle genomföras. Så skedde också. Den rumiinska
regeringen hade ingenting att inviinda, därför att i Bessarabien
överhuvud icke existerade någon rumiinsk storgodsägarklass, som
fallet var i det gamla kungariket. storgodsägarna hade i Bessarabien
varit ryssar och vor’o redan fördrivna, niir anslutningen skedde,
under det att den rumänska befolkningen helt och hållet utgjordes
av småbönder och i någon mån lantarbetare. Hur agrarreformen
verkat framgår av följande siffror: 1920 ägde de 1,o% av jordägarna,
vilkas egendomar överstego 100 har, inalles 2,75 milj. har, under det
att de 98,4 % som voro småbrukare med egendomar på mindre än
100 har, icke ägde mer än 2,15 milj. har sammanlagt. Nu exproprierades emellertid 1,5 milj. har och fördelades på 360,000 nya jordägare,
som till större delen utgjordes av tidigare jordlösa lantarbetare.
Därjämte ökade småbönderna väsentligen sina arealer genom inköp
på billiga villkor. Resultatet blev att år 1927 antalet jordägare med
egendomar på över 100 har stigit till 8,5% av hela antalet, men deras
sammanlagda markinnehav uppgick dock inte till mer än 360,000 har,
under det att 91,5 % småbönder med egendomar på mindre än 100 har
nu inalles ägde 3,s milj. har.
Denna utveckling kom såväl de rumänska som de ryska elementen
till godo, och det är tvivelaktigt, om de ryska och ukrajnska små-
bönderna skulle vara synnerligen uppbyggda av att få utbyta den
relativa friheten i det »kapitalistiska» Rumänien mot Sovjetparadiset.
E. L.
628

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism