Print Friendly, PDF & Email

Coronan och liberalismen i 1939 års ljus

Av Benny Carlsson | 28 August 2020



Den svenska coronastrategin är omstridd, också utanför landets gränser. Vem som har rätt lär framtiden utvisa, men Sverige särskiljer sig också genom sitt självklara avfärdande av en lockdown som ett otillbörligt ingrepp i den individuella friheten. Det är en svårbegriplig ståndpunkt, skriver Benny Carlson.

Den svenska coronastrategin har blivit ett internationellt slagträ. Den har lyfts fram som såväl misslyckande som framgång. De som framhåller misslyckandet jämför gärna med Sveriges nordiska grannar, där lockdown-åtgärderna inledningsvis var strikta och dödstalen mycket lägre utan att den ekonomiska kostnaden blev högre. De som vill se en framgång jämför med exempelvis Storbritannien, som trots strikt lockdown haft en dödlighet motsvarande den svenska men till betydligt högre ekonomisk kostnad.

Man kan tycka vad man vill – tyckandet baseras mest på vilka bananer och äpplen som jämförs – men ett paradoxalt mönster framträder: internationella marknadsliberaler marscherar i takt med de djupa svenska folkhemsleden. En snabb och strikt lockdown, för att få kontroll på pandemin innan man vet vad den innebär, betraktas i båda dessa normalt diametralt motsatta läger som ett otillbörligt ingrepp i människors frihet. Den som mot bakgrund av de höga dödstalen ifrågasätter den svenska strategin får veta att han eller hon representerar en illiberal förmyndarattityd.

För mig är detta svårbegripligt. Jag har levt i föreställningen att en klassiskt liberal inställning innebär att regering och stat ska sköta sina ”nattväktaruppgifter” med kraft men låta människor sköta sin vardagliga gärning i fred. Inför stora hot mot nationen – krig, naturkatastrofer, folkvandringar, brottsvågor, pandemier – ska en regering agera resolut men i övrigt hålla sig i skinnet. Senare tiders erfarenheter – tsunamin, skogsbränder, migrationskrisen, gängvåldet, coronan – tyder på att den svenska regeringen tvärtom vid dramatiska händelser tenderar att ligga lågt och överlåta ansvaret åt ”berörda myndigheter”. En möjlig förklaring har framförts av Lars Jonung och Joakim Nergelius (Dagens Nyheter 2 augusti 2020): ”Grundlagen sätter ramarna för Sveriges coronastrategi”.

Det må vara hur det vill med grundlagen. Den grundläggande fråga jag vill ställa är om en liberal verkligen bör vara rädd för tillfälliga kraftfulla statliga ingripanden i krissituationer. Jag vill närma mig frågan genom att undersöka vad Sveriges genom tiderna främsta klassiskt liberala nationalekonom, Eli Heckscher, hade att säga inför det största yttre hot Sverige ställts inför i modern tid, krigshotet våren 1939. Det material jag kommer att använda för att kasta ljus över saken är diskussionerna i Nationalekonomiska Föreningen år 1939.

När finansminister Ernst Wigforss 26 januari 1939 föredrog ”Budgetläget” var Heckscher först ut i debatten. Han sopade undan Wigforss resonemang om vad som borde göras i händelse av en konjunkturnedgång:

Det sistnämnda förefaller mig icke alls vara en realistisk ståndpunkt, ty den realistiska ståndpunkten är att se efter vad vi skola göra inför världslägets allvar. Det är en fråga som är mycket, mycket viktigare och mycket, mycket mer vittutseende och mycket allvarligare också ur budgetsynpunkt än en eventuell måttlig förändring av konjunkturen. Såvitt jag förstår […] är det en politikers plikt att utan några hänsyn till doktriner försöka se verkligheten i ansiktet, och verkligheten är mer än något annat den fruktansvärda kris som vårt europeiska statssystem för närvarande genomgår och de konsekvenser som detta kommer att föra med sig, efter all mänsklig beräkning, också för vårt eget land. […] Jag skulle […] ha tänkt mig, att en finansminister som år 1939 framlägger en budget hade tagit ståndpunkt till sådana problem och med en elegant gest skjutit åt sidan de såvitt jag kan förstå i mycket hög grad föråldrade problemställningar som härstamma från diskussionen om hur man skall förfara under låg- och högkonjunkturer.”

Wigforss ville vänta och se: ”En sådan situation kommer säkerligen att tvinga till finansieringsmetoder, som det finns skäl att överväga i tysthet men som jag icke tror, att vi nu äro färdiga att taga någon bestämd ståndpunkt till.” Bertil Ohlin skyndade till Wigforss försvar: ”Hur vi skola bära oss åt, om vi komma i krig, kan vara en mycket intressant fråga, men det förefaller åtminstone mig, som om statsrådet Wigforss hade alldeles rätt uti, att den frågeställningen för närvarande icke kan göras till föremål för annat än mycket allmänna spekulationer.”

Heckscher stod fast. Han hade inget till övers för Wigforss och Ohlins plottrande med budgetsiffror avsedda för normala tider:

“Såsom jag ser saken är vårt – jag menar icke speciellt Sveriges utan hela Europas – läge för närvarande så fruktansvärt allvarligt, att något motstycke icke funnits sedan Napoleonstiden och kanske icke ens då. Det förefaller mig då ganska ynkligt att låta något konkurrera med en prövning av vad ett sådant läge kräver. Chefen för finansdepartementet är liksom regeringens alla medlemmar och vi alla tjänare åt svenska staten och svenska samhället. […] Det gäller den situation i vilken vi efter all rimlig beräkning kommer att befinna oss inom den allra närmaste framtiden. I en sådan situation måste statens alla åtgärder och ansträngningar inriktas på att uppnå största möjliga styrka och effektivitet.”

När Erik Lundberg 25 april höll föredrag i föreningen om ”Den ekonomiska politikens möjligheter” kastade sig Heckscher återigen in i debatten och beklagade att nationalekonomerna bara ville prata konjunkturer när en ödesfråga stod på dagordningen. Han menade att utvecklingen sedan januari gett honom rätt. Ohlin ville ”anmäla en helt avvikande mening” men Heckscher envisades: ”Jag förstår uppriktigt sagt icke, varför man skall sitta så fast i en traditionell behandling av finans- och ekonomisk politik, att·man icke vill sätta det, som uppenbarligen för närvarande är det allt dominerande, i medelpunkten för sina överläggningar.”

Wigforss menade med lätt ironi att man måste kunna diskutera annat än ödesfrågan: ”Vi måste dock alla sköta vår gärning och bestämma om olika ting, som gälla både vad som skall hända i morgon, nästa år och tio år härefter, fastän det är ytterst obetydliga ting i jämförelse med vissa frågor, som professor Heckscher tagit upp.” Wigforss föreslog dock att Heckscher skulle få tillfälle att lägga fram sina synpunkter för föreningen vid ett senare tillfälle och avslutade med ett argument som han – felaktigt – trodde skulle bita på liberalen Heckscher: ”Att professor Heckscher i detta fall måste tänka sig ett ingripande från statens sida av helt annan art än dem, vi tidigare varit vana vid, förefaller mig åtminstone alldeles självklart.”

Heckschers inhopp i dessa diskussioner, och det faktum att han under första världskriget varit ledare för Statens krigsberedskapskommission, gjorde att han verkligen fick i uppdrag att hålla föredrag om ”Sveriges ekonomi inför världsläget” vid föreningens möte 16 maj. Han förklarade där att den klassiska teorin var särskilt användbar som förklaring av en krigsekonomi, eftersom den var en teori om knapphet. ”På sätt och vis är detta visserligen en paradox, så till vida som intet var mer olikt den klassiska teoriens ideal än ett krig; men detta ändrar ingenting i resonemanget.” Han redogjorde naturligtvis för en rad konkreta åtgärder men dem kan vi lämna därhän.

Heckscher konstaterade att sedan förra kriget en mängd organisationer brett ut sig över hela linjen. Det var inget han gillade men var till hjälp i rådande situation. Ökad användning av organisationer i en krigsekonomi ”skulle alldeles otvivelaktigt vara ägnad att ge ytterligare näring åt monopoltendensen i det svenska samhället, och detta vore i mina ögon ett högt pris för den förbättrade effektiviteten; men det kan ej hjälpas, ty [… här] gäller: dura lex sed lex” [lagen är sträng, men det är lagen]. Och han angav en handlingsnorm som låter som gjord för pandemier: ”Så långt som möjligt måste man vända sig mot sjukdomen och ej emot symptomen, mot orsaker och ej mot verkningar.” Han betonade också vikten av att agera i tid: ”Problemen måste vidare angripas på ett tidigt stadium, vilket utgör en av huvudanledningarna till behovet av ekonomisk försvarsberedskap redan i fred.”

Wigforss höll med Heckscher om vad som måste göras i ett akut läge, men ville inte riktigt medge att läget var akut. ”Det tycks kunna föreligga en meningsskiljaktighet så till vida, att professor Heckscher menar, att redan i nuvarande läge åtgärder av mycket vittgående slag böra vidtagas och att dessa åtgärder aktualisera hela raden av de problem, över vilka han i dag har gett oss en katalog.” Ohlin var än mer skeptisk: ”Sannolikheten för att dessa tillstånd skola inträda inom en nära framtid synes mig emellertid icke vara så överväldigande stor, att vi icke samtidigt böra arbeta med de problem, som föreligga för dagen och som förbli eller bli aktuella, om utvecklingen skulle gå i annan riktning än professor Heckscher tänker sig.”

Vid nästa möte 5 oktober var världskriget ett faktum och Ohlin höll inledningsföredrag om ”Den aktuella pris- och lönepolitikens möjligheter”. Heckscher fick nu anledning att göra ett inlägg av typen ”vad var det jag sa”: ”Jag hade i våras och senast i maj månad tillfälle att linjera upp en del av problemet, som jag kallade för ’Sveriges ekonomi inför världsläget’. Jag fick då från alla håll höra, att jag icke hade lov att måla så svart som jag gjorde. Min svartmålning har emellertid överträffats av verkligheten.”

Ohlin, som i flera sammanhang (Versaillesfreden, börskraschen 1929, den stora depressionen) gjort sig känd som notorisk optimist, hade under våren uppenbart missbedömt läget, och försökte dra foten ur klaveret:

Professor Heckscher antydde, att han hade fått kritik i våras och att man hade sagt, att man icke hade lov att måla så svart, som han då gjorde. Jag tror, att detta hans uttalande måste bero på ett missförstånd. Det var icke fråga om att måla mer eller mindre svart eller att utgå från mer eller mindre pessimistiska framtidsbedömningar. Tvärtom inbjödo vi med entusiasm professor Heckscher just att behandla en sådan pessimistisk frågeställning, och jag tror, att vi alla voro tacksamma för att han ville göra det. Men man måste säga, att hur berättigat det än är att låta pessimistiska förutsättningar rörande framtiden ligga till grund för bearbetningen av hithörande problem, så får detta icke avhålla oss från att till behandling taga upp dagens och morgondagens aktuella problem även från mera optimistiska förutsättningar.

Diskussionerna mellan Heckscher, Wigforss och Ohlin visar hur en klassisk liberal vid ett allvarligt hot mot nationen ställer krav på resolut ingripande från regeringen medan en socialdemokrat och en socialliberal är mer intresserade av att regeringen ägnar sig åt ”business as usual”. Det är visserligen 80 år mellan kriget-39 och covid-19 men somliga principer är närmast tidlösa, vilket vissa liberaler inte tycks beredda att acceptera.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019