Christian Braw; Om Darwin och Tyskland
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CHRISTIAN BRAW:
Om Darwin och Tyskland
D
et är ingalunda ett bisarrt påstå-
ende, att Charles Darwins teorier gett viktiga delar av den
ideologiska grunden till Tredje Rikets
ideologi. Det är tvärtom välbekant bland
alla idehistoriker, som sysslat med saken.
Darwins teorier – så som de utvecklades
av socialdarwinisterna ..:…. är ett av grundmönstren i den sammansatta nationalsocialismen. Jag blev själv uppmärksam på
saken, när jag skrev om Quisling (Quislings tro; i förkortad form publicerad i
Tidskrift for Teologi og Kirke 1/89).
Det är riktigt som Ake Loven skriver,
att koncentrationslägret var en brittisk
uppfinning.Kanske är det meningsfullt att
som Åke Loven göra en skillnad mellan
”fruktansvärda illdåd” och folkmord. Det
speciella i folkmordet skulle då vara, att
det syftar till att förinta ett helt folk genom
utrotning eller fördrivning. Man kanske
då också bland folkmorden bör räkna in
de fall , då förbrytarna åsyftat att utrota
hela befolkningsgrupper, t ex terrorn i
Kambodja.
Det kan vara skäl att fundera över hur
eftervärlden reagerat inför illdåd. Ouradour och Lidice hör till de illdåd som skakat världssamvetet. Men hur är det med
Dresden och Deir Jassin? Med rätta har
man fasat över dödligheten i de tyska koncentrationslägren. Men är det någon som
har reflekterat över hur många som dog i
amerikanska krigsfångeläger?
Det finns likhet mellan Stalins och
Hitlers folkmord, och det är att båda är
ideologistyrda, och båda ideologierna har
– fast på olika sätt – ett evolutionistiskt
grundmönster. Den ohyggliga våldsamheten och konsekvensen i folkmordet blir
förklarlig endast om man inser att de begicks som ett led i en – som man troddeideologisk omgestaltning av världen i utvecklingens och framstegets tjänst.
För oss som är födda efter 1945 är det
inte utan vidare lätt att uppfatta hur Hitler
tedde sig 1933. Andres Kiing har i boken
Vindens barn beskrivit hur många –
också numera framstående svenska kulturpersonligheter – blev bedragna eller
tog miste. Alla var inte lika klarsynta som
Anders Nygren ( se hans bok Den tyska
kyrkostriden, 1934).
Så något om Åke Lovens avslutande
fråga. Det talades för något år sedan
mycket om framgångsteologi. Det är inte
något nytt. Det har i alla tider varit så, att
det funnits de som trott att det som har
framgång kommer från Gud. Adolf Hitler
hade också mycket framgång fram till
1939, så mycket framgång att många tyskar var beredda att överse med de mörka
dragen i hans välde. Bland de kristna
fanns det verkligen de som tog framgångarna som ett tecken på att Gud sänt Hitler.
Man brukade såga: ”Gud har uppenbarat
sig i Biblen och i historien, alldeles särskilt
i Tysklands räddning genom Adolf
Hitler”. Man märkte inte hur farligt detta
och var. Det gjorde till sist att flera framstående kristna kom att omfatta något
som var mycket olikt Bibelns evangelium.
Men också en så skarpsinnig man som filosofen Karl Heim gled in på sådana tankegångar. Det var i den diskussionen
Martin Buber svarade: ”Historien är inte
Guds trontal, den är hans dialog med
mänskligheten”. Bubers insikt är bakgrunden till min övertygelse: ”Allt som
sker är inte Guds uppenbarelse, inte ens
om det sker i stor skala”.
–
Om Darwin och Tyskland
D
et är ingalunda ett bisarrt påstå-
ende, att Charles Darwins teorier gett viktiga delar av den
ideologiska grunden till Tredje Rikets
ideologi. Det är tvärtom välbekant bland
alla idehistoriker, som sysslat med saken.
Darwins teorier – så som de utvecklades
av socialdarwinisterna ..:…. är ett av grundmönstren i den sammansatta nationalsocialismen. Jag blev själv uppmärksam på
saken, när jag skrev om Quisling (Quislings tro; i förkortad form publicerad i
Tidskrift for Teologi og Kirke 1/89).
Det är riktigt som Ake Loven skriver,
att koncentrationslägret var en brittisk
uppfinning.Kanske är det meningsfullt att
som Åke Loven göra en skillnad mellan
”fruktansvärda illdåd” och folkmord. Det
speciella i folkmordet skulle då vara, att
det syftar till att förinta ett helt folk genom
utrotning eller fördrivning. Man kanske
då också bland folkmorden bör räkna in
de fall , då förbrytarna åsyftat att utrota
hela befolkningsgrupper, t ex terrorn i
Kambodja.
Det kan vara skäl att fundera över hur
eftervärlden reagerat inför illdåd. Ouradour och Lidice hör till de illdåd som skakat världssamvetet. Men hur är det med
Dresden och Deir Jassin? Med rätta har
man fasat över dödligheten i de tyska koncentrationslägren. Men är det någon som
har reflekterat över hur många som dog i
amerikanska krigsfångeläger?
Det finns likhet mellan Stalins och
Hitlers folkmord, och det är att båda är
ideologistyrda, och båda ideologierna har
– fast på olika sätt – ett evolutionistiskt
grundmönster. Den ohyggliga våldsamheten och konsekvensen i folkmordet blir
förklarlig endast om man inser att de begicks som ett led i en – som man troddeideologisk omgestaltning av världen i utvecklingens och framstegets tjänst.
För oss som är födda efter 1945 är det
inte utan vidare lätt att uppfatta hur Hitler
tedde sig 1933. Andres Kiing har i boken
Vindens barn beskrivit hur många –
också numera framstående svenska kulturpersonligheter – blev bedragna eller
tog miste. Alla var inte lika klarsynta som
Anders Nygren ( se hans bok Den tyska
kyrkostriden, 1934).
Så något om Åke Lovens avslutande
fråga. Det talades för något år sedan
mycket om framgångsteologi. Det är inte
något nytt. Det har i alla tider varit så, att
det funnits de som trott att det som har
framgång kommer från Gud. Adolf Hitler
hade också mycket framgång fram till
1939, så mycket framgång att många tyskar var beredda att överse med de mörka
dragen i hans välde. Bland de kristna
fanns det verkligen de som tog framgångarna som ett tecken på att Gud sänt Hitler.
Man brukade såga: ”Gud har uppenbarat
sig i Biblen och i historien, alldeles särskilt
i Tysklands räddning genom Adolf
Hitler”. Man märkte inte hur farligt detta
och var. Det gjorde till sist att flera framstående kristna kom att omfatta något
som var mycket olikt Bibelns evangelium.
Men också en så skarpsinnig man som filosofen Karl Heim gled in på sådana tankegångar. Det var i den diskussionen
Martin Buber svarade: ”Historien är inte
Guds trontal, den är hans dialog med
mänskligheten”. Bubers insikt är bakgrunden till min övertygelse: ”Allt som
sker är inte Guds uppenbarelse, inte ens
om det sker i stor skala”.
–