Christian Braw: Om allas lika värde

Orden ”allas lika värde” är ofta förekommande i offentliga sammanhang likaväl som i privata. Men vad kan de innebära?

De första intrycket är att ett värde är något mätbart, till exempel pengar. I synnerhet bör detta gälla, när det är flera värden som är ”lika”. Att värdena är lika betyder ju att de kan jämföras – och befinnas vara just lika – och de kan endast jämföras om de är mätbara. Då uppstår en ny fråga, om man använder detta uttryck när det gäller människor. Med vad kan nämligen en människas värde mätas? I skolan mäter man visserligen nivån på människor, men det är inte människan som sådan som mätes utan endast människans kunskaper. När man säger att elever är lika mycket värda avser man inte deras kunskaper utan något som de är i sig själva, just som människor. Utan att man tänker efter säger man att deras värde är ”lika” vilket innebär att det är jämförbart, det vill säga mätbart.

Ordet ”värde” kan också användas i sammanhang, där det inte handlar om mätbara storheter. Vi kan till exempel säga att det är ett stort värde att ha ett fosterland, något alla vi som har kontakt med flyktingar ständigt blir påminda om. Värdet i att ha ett fosterland är inte mätbart, men vi kan ändå säga att det är ett stort värde. Vi kan också säga att jämfört med att ha ett fosterland är det ett mindre värde att bo på en särskild plats, till exempel Sundsvall. Med det vill vi ha sagt att det egna landet betyder mer för oss än bostadsorten i sig. Här talar vi alltså om jämförbara värden – stort och litet – utan att fördenskull tala om mätbara värden.

Det finns ett missbruk av föreställningen om ”allas lika värde”. Då glider det till att betyda att alla är lika bra i sina uppgifter. Men uppenbarligen är inte alla lika bra i matematik eller fotboll. De som är bäst är också de mest värdefulla i de uppgifter där de är bäst.  Om en lärare skulle säga till sina elever att de alla är lika bra, bedrar han dem. Den som är dålig i matematik eller fotboll intalas att han är bra, vilket inte är sant, och den som är bra på matematik eller fotboll inser inte sin potential. Alla är inte lika mycket värda i fotbollslaget eller vid ekvationen. Och ändå är alla – på något sätt – lika mycket värda. Men hur?

Saken är den att vårt språk skapar oss svårigheter just i denna fråga. I allmänhet talar man på svenska om ”allas lika värde”, där man på andra språk talar om mänsklig värdighet – human dignity, Menschenwürde. Därmed är vi inne på en mäktig tanketradition, som i Europa fått en oerhörd betydelse efter 1945. Andra världskriget innebar en moralisk katastrof för Europas ledande nation, nämligen Tyskland. Där hade dramatiska politiska skeenden bidragit till att föreställningen om rätten hade trängts undan av föreställningen om rasen och raskampen, det vill säga rasernas kamp mot varandra. Den enkla sanningen att en människa är en människa gällde inte längre, utan antingen tillhörde man den bästa rasen, den ariska, eller också var man en ”undermänniska”, det vill säga ingen människa alls. Ett parallellt skeende hade inletts i Ryssland 1918, där kommunisterna tagit makten, och där tillhörde man antingen den rätta klassen – arbetarklassen – eller också var man en klassfiende, det vill säga egentligen ingen människa. Följderna blev massmord i en utsträckning som världshistorien aldrig tidigare upplevt.

När ett mänskligt samhälle skulle återuppbyggas ur ruinerna blev det därför viktigt att finna en grund för insikten att en människa alltid är en människa och alltid skall behandlas som en människa.

Man fann denna grund i föreställningen om de mänskliga rättigheterna. Denna föreställning hade vandrat en lång väg från antikens grekiska filosofer, medeltidens teologer, barockens rättslärde och Amerikas frihetshjältar. Därmed befinner vi oss inom den sfär, som brukar kallas naturrätt. Naturrätten innebär att vi människor ”av naturen” har vissa rättigheter – till exempel äganderätt – på samma sätt som vi ”av naturen” har anlag till att kunna tala. Detta är något vi har före alla politiska beslut. Därför är Förenta Staternas första förklaring om de mänskliga rättigheterna inte en beslut utan en deklaration, det vill säga en belysning eller ett klargörande av något som redan finns, nämligen i varje människa.

Rättsstatens grundläggande regel är följande: ”Åt var och en det som tillkommer honom.” Formuleringen finns hos Aristoteles i den Nikomakiska etiken. Samma tanke finns hos S:t Paulus: ”Ge åt alla det som ni är skyldiga.”(Rom. 13:7) Innebörden är att i den mänskliga samlevnaden gör vi alla något för varandra, och därmed står vi alla i skuld till varandra. Den romerska staten uppehöll ordningen och lyckades i förbluffande hög grad pressa tillbaka kriminaliteten, så att apostlarna utan att bli överfallna av pirater och rövare kunde färdas fritt över hela det stora imperiet. Den romerska freden innebar, enligt aposteln, att alla hade en skuld till staten, och den skulle betalas genom skatt, enligt den aristoteliska regeln: ”Ge åt var och en det honom tillkommer.”

Enligt naturrätten är de mänskliga rättigheterna det som tillkommer varje människa. Att begränsa eller beröva någon hans mänskliga rättigheter är därmed definitionen på brott, till exempel stöld och mord. Då berövas ju brottsoffret sina mänskliga rättigheter, rätten att äga respektive rätten att leva.  Därmed är också sagt att de mänskliga rättigheterna medför ett personligt ansvar. Statens uppgift blir då att skydda de mänskliga rättigheterna och att utkräva ansvar från dem som berövar någon hans mänskliga rättigheter.

Här börjar vi närma oss vad mänsklig värdighet är. Det är att kunna utöva sina mänskliga rättigheter, att ha rätt till upprättelse där de mänskliga rättigheterna kränks samt att ha ett personligt ansvar för om man berövar någon dessa rättigheter. Båda sidorna – rättighet och ansvar – är uttryck för mänsklig värdighet. Därmed har vi kommit närmare en användbar bild av det som man kanske  avsåg att uttrycka med ”allas lika värde”- allas lika rättigheter och allas lika ansvar.

Den rättighet som avgör allt är äganderätten. Om vi inte äger, kommer vi att vara fullständigt beroende av den som äger, även när det är kommun, kollektiv och stat. Därmed blir rätten till fri rörlighet en chimär, liksom yttrandefriheten och friheten att efter eget val söka skapa sig ett gott liv. Ta bort äganderätten, och alla de andra rättigheterna faller till marken.

För alla rörelser, som inspirerats av Karl Marx, har äganderätten framstått som det mest negativa elementet i tillvaron. Därför var Tage Erlander motståndare till äganderätten, som han reducerade till ”ett samhälleligt institut”, det vill säga något som makthavare kan ge, upphäva och förändra. Därmed existerar inte äganderätten som en mänsklig rättighet. Helt konsekvent beskattade socialdemokraterna de bostäder som medborgarna själva ägde. Man beskattade alltså en mänsklig rättighet, nämligen rätten att äga, vilket var en signal om att de inte alls erkände mänskliga rättigheter.

För en marxistiskt påverkad rörelse kan inte heller rättsstaten vara angelägen. Ur dess perspektiv är naturrätten och därmed de mänskliga rättigheterna ett hinder i klasskampen. Naturrätten ger nämligen åt alla människor samma rättigheter, även åt ”klassfienden” och ”kapitalets lakejer”. För Vilhelm Lundstedt (1882-1955)  – professor i juridik och socialdemokrat – var naturrätten endast ”vidskepelse”. För honom fanns ingen objektiv rättsgrund. Detta blir begripligt, när man inser att socialismen är materialistisk. För den finns endast materia, och icke-materiella förhållande, till exempel kultur och kärlek, är endast reflexer av materiens fördelning. Denna syn på tillvaron hör i sin tur samman med människosynen. För Aristoteles och S:t Paulus var det självklart att människan har en förmåga att urskilja icke-materiella verkligheter, till exempel rättsgrunden. De  kallade detta insikt. Socialismen förnekar detta, och med den reducerade människosynen bleknar den den icke-materiella verkligheten bort och reduceras till reflexer av materien. Detta är vad som sker, inte bara med kultur och kärlek i det socialistiska sammanhanget, utan även med rättsgrunden. Vad återstår då? För dem som tänkte som Lundstedt står då  den mätbara jämlikheten fram som ett ideal. Kampen för denna är i princip en klasskamp, men den kan också utsträckas till andra områden, till exempel kön. Det är från dessa sammanhang formuleringen ”allas lika värde” härstammar, med allt den har av oklarhet. Den mätbara jämlikheten kräver en oavlåtlig övervakning, en ständig jämförelse och ständiga ingrepp. Av vem? Ytterst av staten. Därför kommer de statlige ingreppen för ”allas lika värde” att medföra att staten blir alltmer total. Dess åtgärder sträcker sig till sist ända in i sovrummet. George Orwell har gett en skakande bild av detta i romanen 1984, där det i bostäderna överallt finns registreringsutrustning, även i sovrumsalkoven.

Uttrycket ”allas lika värde” har i det svenska samhället fått ett stort genomslag, även i kretsar som står långt från den socialistiska materialismen. Detta genomslag är ett exempel på hur ett ideologiskt tolkningsföreträde kan ta språket i sin makt, också hos sina motståndare. Det berättas från Tredje riket att Goebbels en gång besökte en fabrik och frågade direktören vilka politiska sympatier arbetarna hade. Direktören svarade att 30 procent var socialdemokrater, 20 procent kommunister, 15 procent Zentrum, de övriga småpartierna. Goebbels frågade: ”Finns här då inga nationalsocialister?” Direktören svarade: ”Naturligtvis, de är de alla.” Så har det blivit genom föreställningen om ”allas lika värde”. Alla har blivit socialister, de flesta utan att ana det.

Den mänskliga värdigheten är det tydligaste alternativet till den mätbara jämlikheten och dess krav på ständig kontroll, övervakning, justering och manipulation. Human dignity och Menschenwürde  innebär att varje människa har samma mänskliga värdighet, och den uttrycks i hennes mänskliga rättigheter och hennes ansvar.

Christian Braw är präst, teolog och författare