Christian Braw: Martin Modéus – ärkebiskop för tusenårig kyrka
Andra söndagen i Advent inträder biskop Martin Modéus i ämbetet som ärkebiskop i Uppsala. Därmed blir han Svenska Kyrkans främste företrädare. Men vad är det för en kyrka han skall företräda? Den frågan kan med fördel belysas av det 850-årsjubileum, som Växjö stift nu firar. Det får en skildring i boken Växjö stift 850 år – Studier och essäer (Artos). Redaktörer är Lars Aldén, Oloph Bexell och Erik Sidenvall.
Kyrkan har funnits längre än Sverige. Inte nog med det, Sveriges gränser har skiftat, lagarna har skiftat, sätten att styra landet har skiftat, befolkningens sammansättning har skiftat – och kommer att skifta i framtiden. Men Kyrkan är densamma – samma Bibel, samma trosbekännelse, samme Jesus, samma förvissning om de dödas uppståndelse och evigt liv. Ibland kan detta tyckas försvinna under tidens turbulenser, men så vaknar det till på nytt och kommer fram i full kraft. Detta är en verklighet, som är okänd för de flesta av dagens politiker. Ändå har det hänt gång på gång. På 1800-talet kallades det väckelse.
Tala om väckelse! Den största väckelsen i Sveriges historia är den som skedde vid Sveriges kristnande. Utgångspunkterna var de sämsta möjliga: Ett brutalt, främlingsfientligt samhälle, präglat av magi och våld. Det var till ett sådant samhälle missionärerna kom. Den första missionssatsningen hade misslyckats på 800-talet. Den andra satsningen kom 150 år senare. Den mest kände företrädaren var biskop Sigfrid från England. Han kom före den normandiska invasionen och var alltså anglosachsare. Hans språk låg nära svenskan. Det var han som döpte den förste kristne kungen i Sverige, Olof Skötkonung, omkring år 1000. Hans namn är förbundet med Växjö. I dess domkyrka kunde man under många århundraden visa hans grav. Den finns ännu markerad, mitt i domkyrkan. En relik av honom finns än idag i Vadstena klosterkyrka.
Den dåvarande påven stadfäste stiftet omkring år 1170. Det är detta jubileum som – fördröjt av corona – nu firas. Ett sådant jubileum är ett tecken på Svenska Kyrkans syn på sig själv – det är samma kyrka från den första början till nu. Namn på Sigfrids första efterföljare som biskopar i Växjö har bevarats. 1170 hade stiftet alltså i praktiken funnits länge. Ett stort antal av stiftets stenkyrkor var byggda vid denna tid. Vi kan bara ana den entusiasm som var en drivkraft. Det hade aldrig tidigare byggts med murad sten i Småland. Stenkyrkorna hade i allmänhet föregåtts av träkyrkor. Det måste ha funnits prästutbildning vid domkyrkan och prästvigningar. Vad skulle annars alla dessa kyrkor varit till för? Docent Per Stille, som skriver om Sigfridslegenden, drar slutsatsen att det som skedde 1170 kan ha varit ett återupprättande av stiftet. För att få påvens godkännande av ett ”nytt” stift krävdes starka skäl, bland annat en välbestyrkt redogörelse för stiftets ”förhistoria”. Det måste alltså ha funnits en första trovärdig Sigfrids-berättelse vid denna tid.
Det är inte bara genom bevarade skrifter vi lär känna biskop Sigfrid. Lena Liepe berättar i sitt bidrag om de målningar och skulpturer av S:t Sigfrid, som finns över hela det medeltida Sverige. Nästan alltid ser man honom med en tunna eller spann i handen och i denna tre huvuden. Det påminner om hur hans tre diakoner mördades av de nykristna i Växjö – en påminnelse om hur bräcklig den nyfödda tron är och hur djupt den hedniska brutaliteten var rotad. Men det finns också bilder av S:t Sigfrid med en kyrka i handen, den medeltida domkyrkan i Växjö.
Per Stille kan visa att S:t Sigfrid vördades över hela Sverige och sågs som Sveriges skyddspatron, d.v.s. det helgon som i himmelen särskilt ber för Sverige. Sigfrids särskilda minnesdag är 15 februari, och för denna dag skapades särskilda gudstjänstordningar. Ett manuskript med denna liturgi har bevarats i Tyskland. Det överlevde mirakulöst andra världskrigets bombningar och är nu en av de äldsta texter som överhuvudtaget finns bevarade från svensk medeltid.
Bertil Nilsson har skrivit om stiftets kristnande. Det kristna gravskicket – jordgravar vända mot öster – avlöste järnålderns brandgravar. De äldsta kristna gravarna kan vara från sent 900-tal. En annan källa är bevarat trämaterial. En balk från Aringsås medeltida kyrka har kunnat dateras till 1120. En tredje källa är mynt. Vid Växjö domkyrkas renovering fann man tre mynt från 1000-talet. Många runstenar från 1000-talet vittnar om kristen tro.
Historien kommer sällan till oss med attesterade räkningar och justerade protokoll. Att skriva historia är att uppfatta och tolka svaga ekon från det förgångna. Det kräver vad Hans-Georg Gadamer kallade Horizontverschmelzung, en sammansmältning av källans och forskarens horisonter, så att forskaren tänker sig in i källans sätt att tänka. Här finns ett problem med Bertil Nilssons bidrag till boken. Om en forskare inte har vad Gadamer avsåg, förstår han inte på djupet. En viktig källa har Bertil Nilsson förbigått – den medeltida Smålandslagens kyrkobalk.
Till väckelse hör under. Anders Fröjmark kan återge en betydande samling medeltida mirakelberättelser. Dit hör även sådana mirakler som dödas uppväckande. Erik Sidenvall berättar en för många okänd del av Svenska kyrkans historia från 1900-talet. Det frivilliga församlingsarbetet – till exempel söndagsskolor och diakoni – tillhörde inte vad staten förväntade sig av kyrkan. Då ordnades en självständig organisation inom kyrkan för att stödja och utveckla dessa grenar. Där fick, som Erik Sidenvall berättar, kvinnor en stor roll. Till denna inomkyrkliga ”frikyrka” hörde även tidningsutgivning. Växjö stift hade en fri tidning, Kyrka och Hem, som nådde omkr. 60 000 läsare.
Men det räcker inte med byggnader och det tryckta ordet för att den kristna tron skall bli trovärdig. Den behöver också ta gestalt i personligt, hängivet liv. Därför är det högst relevant att två kristna kvinnor i Växjö stift blivit skildrade i boken. Den första, Emelie Petersen, var en dam ur Hamburgs köpmannasocietet, som under Napoleon-krigens virrvarr flyttade till Småland och här startade en storartad social verksamhet. Den andra är Eva Spångberg, vår samtids främsta svenska kyrkokonstnär med verk i över 600 kyrkor och församlingshem i Sverige, Finland, Estland och – Vatikanen!
Boken om Växjö stifts 850 år har mycket mer att ge. Med sina bidrag från stiftets många århundraden ger den en inspirerande bild av hur en kyrka växer fram. Men ett bidrag fattas – bilden av Kristus i konst, dikt, sång, förkunnelse och vittnesbörd. Ett ämne för Band II? Det är ju nämligen Kristus som är den helt avgörande personen. Den bilden kan bli tydligare med ärkebiskop Martin Modéus, som kommer just från – Växjö stift.
Christian Braw är präst, teolog och författare