Christian Braw; Glasnost i Sverige


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CHRISTIAN BRAW:
Glasnost i Sverige
Kan man tänka sig glasnost i
Sverige?
Det skenbart pluralistiska
västliga samhället vilar på ett
värderingsfundament så fast att
det förtjänar namnet ideologi.
Den består av tre huvudmoment
– monismen, evolutionismen
och utopismen.
Det nuvarande samhällssystemets sönderfall är oundvikligt därför att dessa tre ger en
felaktig bild av verkligheten.
Frågan är bara hur det skall gå
till, menar Braw.
Teol dr Christian Braw VOM är
kyrkoherde i Moheda.
M
akten följer genom seklerna i
stort sett alltid samma utvecklingslinjer. Den stiger upp som
en ung, kreativ, nydanande och ibland
också nedbrytande kraft: ”Här rivs för att
få luft och ljus.” Den har ett mål framför
sig, antingen det nu är att bygga upp ett
nytt samhälle eller att bli marknadsledande. Krafterna spänns, nya verksamhetsfält
öppnar sig, man söker och finner nya begåvningar.Livskrafterna dominerar, kreativiteten blommar. Det är vår.
När maktens män- och kvinnor- har
nått sitt mål inträder nästa fas. Det primära intresset blir nu för dem att befästa
och om möjligt utvidga sin makt för maktens skull. Rädslan för att förlora makten
blir mer och mer den dominerande kraften. Därför framstår kreativitet och nytänkande som ett hot. Begåvningarna
stöts bort, och maktens boningar fylls av
de medelmåttiga, fantasilösa och moraliskt undermåliga. Makten ”vill se feta
män omkring sig”. Med stor kraft vänder
sig maktens företrädare mot alla dissidenter och oliktänkande. ”De skall marginaliseras och elimineras”, för att tala med docenten Henry Cöster. Och ofta kan maktens företrädare vara ganska nära att
lyckas i detta sitt uppsåt.
Men just i det ögonblicket, när makten
nästan lyckats i sin strävan att nedkämpa
allt motstånd, händer det inte sällan, att
själva maktens fundament börjar ge efter.
I Bibeln skildras detta med bilden av
kolossen på lerfötter. Detta maktens sönderfall är en intressant och mångsidig
process. En aspekt är maktens åldrande.
Genom att rädslan har blivit den dominerande kraften, har livskrafterna försvunnit. Rädslan fungerar på det sättet,
den fördriver livet. Dess följesvenner heter stagnation, idelöshet, tillbakagång och
moraliskt förfall.
Maktens sönderfall
En annan aspekt av maktens sönderfall
är, att bristen på inspirerande mål gör att
makten blir meningslös, därför att den
blir sin egen mening. Och eftersom makten är sin egen mening blir det ett primärt
intresse för var och en av maktens män att
erövra den åt sig själv. Den ene folktribunen avrättar den andre och faller själv
offer för nya kuppmakare, till dess någon
gör sig till diktator. Men diktaturen är
bara ytterligare ett steg på vägen mot det
totala sönderfallet.
En tredje aspekt av maktens sönderfall
är härskartröttheten. Eftersom makten
har blivit sin egen mening är den meningslös. Den inspirerar inte längre ens härskarna. Man är inte längre beredd att göra
uppoffringar för att få härska. Härskarens
tron är nämligen ingen bekväm plats, inte
ens i den totala diktaturen. Den härskartrötte makthavaren längtar till vilan och
ansvarsbefrielsen. Man ger upp och drar
sig tillbaka, i förhoppning att få odla sina
rosor i fred.
Men utvecklingen kan också ta sig andra vägar. I en sönderfallande maktstruktur
kan tyglarna komma att gripas av eller
läggas i skickliga händer. Det var vad som
skedde när kejsar Konstantin grep makten i det romerska riket. Han övertog ett
sönderfallande imperium, hotat från alla
sidor, ett imperium som dessutom var på
god väg att utvecklas till ett totalreglerat
samhälle. Och detta totalreglerade samhälle hade – nästan – segrat i kampen
mot den tidens dissidenter: de kristna.
Men imperiets egen livskraft var på
425
upphällningen. Just när dess makt tycktes
som mest total stod det inför sitt sammanbrott. Det var Konstantills geniala intuition, som gjorde att han anade sammanbrottet redan innan det inträffat och att
han förstod att den vitaliserade kraften
fanns just hos den grupp, som imperiet
gjort de största ansträngningarna för att
krossa. Genom att Konstantin först gav
dissidenterna frihet att verka och sedan
placerade dem i samhällets mitt, gav han
imperiet en livskraft, som gjorde att det
kunde bestå i ytterligare l 500 år – om
man räknar med det Heliga romerska
riket av tysk nation. Och det bör man
göra.
Det är mycket för tidigt att bedöma, om
Gorbatjov är en ny Konstantin. Andre
Glucksmann har sagt att Gorbatjov ”förmodligen är minst lika motsägelsefull och
förvirrad som den situation han står inför”. Men oavsett om han är en genial
ledare eller ej, så är det uppenbart, att han
försöker göra något av det som Konstantin gjorde. Han söker ge rum och frihet åt
de vitaliserande krafter, som kan rädda
kolossen på lerfötter från att falla. Det
gäller för Gorbatjov lika väl som för
Konstantin, att viljan att rädda är det primära. Det är inte viljan att förändra, som i
sig själva är drivkraften. Det är för att rädda sig själv, som imperiet öppnar sig. Detta är glasnost. I sig själv betyder glasnost
endast ”tillgänglighetför offentlig debatt”.
Men denna tillgänglighet för offentlig debatt har fört med sig en lång rad följdfenomen, som bidragit till att dissidenterna
– bland dem inte minst de kristna – har
kommit att ställas i samhällets mitt.
Kan man tänka sig glasnost iväst, i Sverige? Finns det här en maktstruktur, som
har nått till total dominans och nu känner
426
fundamenten rämna? Vi har i väst ingen
direkt motsvarighet till de östliga kommunistpartierna. Hos oss är maktstrukturerna mer sammansatta. Där finns de politiska partierna, journalistkårerna, vetenskapsmännen och många andra, som alla
kämpar med varandra om inflytandet i
samhället, till synes undert total frihet.
Men fjärmar man sig några steg och ser på
denna kamp s a s utifrån varsnar man, att
det skenbart pluralistiska västliga samhället i själva verket är starkt monolitiskt.
Det vilar på ett värderingsfundament så
fast, att det förtjänar namnet ideologi.
Tre huvudmoment
Denna samhällets ideologi har tre huvudmoment. Det första är monismen: det
finns bara en värld, och det avgörande i
denna värld är det materiella. Vi behöver
bara följa en västlig valkampanj för att bli
varse den självklarhet med vilken monismen präglar alla deltagandes tänkande
och kamp. Det andra momentet är evolutionismen: allt är ständigt på väg framåt
och uppåt. Det gäller att hänga med i utvecklingen, man får inte bli efter och bli
gammalmodig. Det tredje momentet är
utopismen: utvecklingen kommer att leda
fram till det goda, rättfärdiga samhället.
Detta är den ideologiska basen för såväl
Adolf Hitler som Olof Palme. Så tänkte
Josef Stalin, Vidkun Quisling och Per
Albin Hansson, och så tänker sannolikt
Ingvar Carlsson – om han har tänkt på
saken. I Sovjetunionen har man blivit varse, att denna ideologi inte håller. Det är
därför man öppnar sig mot andra synsätt.
Det är därför det blivit glasnost.
Det finns tecken på att samma ideologiska sammanbrott är på väg i väst. Det
första och mest påfallande tecknet är, att
utopismens roll blivit allt mindre i den
västerländska ideologin. Ett av de sista
utopiska dokumenten i Sverige var Socialdemokratiska kvinnoförbundets programskrift Familjen i framtiden. Redan
efter några år betecknades den av Olof
Palme som ”gammal skåpmat”. Ett intressant inslag i skriften är att den propagerar
för en livsföring, där sexuella kontakter
med flera olika personer är naturliga, alltså just den livsstil, som bidragit till den
katastrofala spridningen av könssjukdomar. Så är det alltid: den utopiska livshållningen avslöjas obönhörligt, när den
kommer i närkontakt med den konkreta
verkligheten. Det gäller i detta exempel
och i alla andra, t ex planekonomi.
Men utopismens tillbakagång innebär
också att det sprider sig tveksamhet kring
evolutionismen. Är det verkligen så, att
världen ständigt går framåt? Är det så, att
vi på allvar väntar ”en ljusnande framtid”? Här ställer miljöproblemen de kritiska, obesvarade frågor, som evolutionismen inte kan komma undan.
Tvivlet ökar
Nu närmar sig tvivlet också den västerländska ideologiens tredje fundament,
monismen eller materialismen, dvs den
tanke, att det bara finns en enda värld och
att det materiella är det allt avgörande i
denna värld. Också här ställer miljöproblemen de stora och svåra frågorna. Det
svåraste problemet i miljökrisen är nämligen inte freonerna utan – människan.
Varifrån skall kraften komma, som kan
förvandla människan, så att hon lever ansvarigt? Och hur skall man egentligen
leva rätt? Vilsenheten är stor, men bara
det faktum, att man frågar efter rätt och
fel visar, att man är på väg ut ur monismen. Svaret på frågor om det sanna, det
rätta och det goda hämtar vi inte från
molekylkedjorna. De måste sökas på helt
annat håll än hos det materiella.
Ju mer miljöproblemen och övriga
tecken på kronisk kris tornar upp sig, dess
tydligare blir det, att den samhällsbärande
ideologien var felaktig. Det är inte ens så,
att den är föråldrad. Det är i stället så, att
den aldrig har varit sann. Monismen, evolutionismen och utopismen har aldrig beskrivit våra villkor på att riktigt sätt. Det
har varit fel från början, fel i grunden.
Nu kan visserligen ideologiens företrä-
dare och maktens utövare värja sig mot
denna insikt. Genom ett energiskt motstånd kan de förlänga sitt maktinnehav
ännu något decennium. Men kolossen på
lerfötter står ändå inte att rädda. Det hjälper inte att huvudet är av guld, när fundamentet är av lera. Sönderfallet, den inre
och yttre förgiftningen kommer till sist att
göra kolossens fall oundvikligt. Och när
makten faller, då faller också maktens tjä-
nare. De måste falla, därför att de är i konflikt med verkligheten.
Det nuvarande samhällssystemets sön- 427
derfall är oundvikligt, därför att monismen, evolutionismen och utopismen ger
en felaktig bild av verkligheten. Frågan är
bara hur det kommer att gå till. Det kan
bli en övergång till något nytt genom våldsamrna konvulsioner och kriser, men det
kan också bli så, att vi får .ledare av
konstantinskt format, ledare som ser krisen innan den kommer och kan motverka
den genom att öppna systemet för det
annorlunda. Får vi sådana ledare, då har
glasnost kommit till Sverige. Då kommer
man att leta efter dissidenterna, de människor som har alternativ till den sönderfallande ideologin. Då blir de oliktänkande intressanta, de som tänkte på ett annat
sätt och inte trodde på monismen, evolutionismen och utopismen. Då kommer de,
som var den gamla ideologins transportkompani att mista all sin betydelse, om de
inte skyndar sig att sadla om. Det finns
redan ett tyskt begrepp för detta: Wendehals. Då kommer de, som var samhällets
mest förföljda, att ställas i samhällets mitt.
Vi lever i sådana tider, när straffången blir
president och den allsmäktige makthavaren blir arkebuserad. Solsjenitsyn säger:
”Historien är berättelsen om det oväntade.”