Print Friendly

Chiles vänsterhegemoni har sett sitt slut

Av Inger Enkvist | 22 oktober 2010

I presidentvalet i Chile våren 2010 vann Sebastián Piñera med 51,6 % av rösterna i andra omgången över Eduardo Frei med 48,4 %. Med andra ord var utgången osäker in i det sista. Piñeras framgång markerar slutet på vänsterns hegemoni i chilensk politik efter återinförandet av demokratin. Det har nyligen publicerats två böcker om det här valet, en från vardera lägret, skrivna av ”kampanjgeneralerna” i valkampanjen. Böckerna sätter in valet i en ram av chilensk politik under de senaste tjugo åren och ger samtidigt en inblick i villkoren för politisk aktivitet i allmänhet. I allt väsentligt presenteras situationen på ett likartat sätt, och båda böckerna är relativt generösa när de talar om motståndarsidan, något som bådar gott för Chiles politiska liv.

Den första av böckerna är Radiografía de una derrota o cómo Chile cambió sin que la Concertación se diera cuenta (Santiago de Chile: Uqbar, 2010) (ung. Röntgenbild av ett nederlag eller hur Chile hade ändrats utan att västeralliansen märkte det). Författaren är Eugenio Tironi, och boken koncentrerar sig på Frei samt vänsterkoalitionen Concertación där socialistpartiet och det kristdemokratiska partiet dominerar. Den andra boken är La estrella y el arco iris. Cómo, después de 20 años, fue derrotada la Concertación (Santiago de Chile: Aguilar, 2010) (ung. Stjärnan och regnbågen. Hur Concertación besegrades efter tjugo år). Författarna är Andrés Allamand och Marcela Cubillos, och boken beskriver valkampanjen med fokus på Piñera samt de två partierna Renovación Nacional (RN) och Unión Demócrata Independiente (UDI), båda högerpartier, det första lite mer teknokratiskt och det andra mer traditionellt. Högerpartiernas koalition kallas Alliansen.

De båda böckerna berättar förhistorien till valet på samma sätt. De inleder med att erinra om att valmanskåren i Chile traditionellt varit delad i tre lika delar: vänster, center och höger. Center betyder här ungefär kristdemokrater. Dessutom brukar varje grupp vara uppdelad i flera partier. Detta har skapat en instabil situation där centern ibland har lierat sig med vänstern och ibland med högern. Allendes regering var exempelvis en koalition av vänsterpartier som endast fick majoritet när den i sin tur stöddes av centern. 1988, efter femton års militärregim, organiserade Pinochet en folkomröstning om huruvida han skulle kunna fortsätta vid makten eller ej. Röstutslaget blev 56 % nej och 44 % ja. Kampanjen för nej kom att bli inledningen till ett helt nytt och närmare samarbete mellan vänstern och centern.

Eugenio Tironi är sociolog, universitetslärare, krönikör i pressen och PR-man. Han har stått i centrum för alla vänsterkoalitionen Concertacións valkampanjer. För att ingen tvekan ska uppstå redogör han för sin egen politiska inställning. Som ung identifierade han sig med MAPU, en vänsterkatolsk organisation. Efter återgången till demokrati kandiderade han vid ett tillfälle till en plats i ledningen för ett vänsterparti men avvisades eftersom han hade ett företag, nämligen en PR-byrå. Hans bok är full av konkreta detaljer och visar vad som sker bakom scenen. Han använder ofta scheman med fyra poler för att illustrera förändringar i väljaropinionen och han talar om hur man i en kampanj identifierar de viktiga frågorna och väljarnas inställning, utarbetar budskap och slagord och sedan bestämmer hur dessa rent praktiskt ska förmedlas till väljarna.

Efter Pinochet har vänsterkoalitionen haft fyra presidenter. Den förste var Aylwin som var kristdemokrat. Den andre var Frei, också kristdemokrat och samma person som Piñera besegrade 2010. Lagos blev 2000 Chiles förste socialistiske president efter Allende. Han avlöstes av den nu avgångna Bachelet som också kom från socialistpartiet. När Lagos vann 2000 var det med ett synnerligen litet antal röster, ungefär en röst per vallokal. Hans motståndare den gången var Joaquín Lavín från UDI, en kandidat med klar högerprofil, identifierad med katolska kyrkan. Lavín presenterade sig som det nya, samtidigt som vänsterkoalitionen på gott och ont framstod som en fortsättning. Lavín överraskade med sin direkta och folkliga stil. Lagos hade en stil som var mer intellektuell och abstrakt. Efter valet 2000 trodde nog många att Lavín skulle vinna nästa presidentval. Så blev det inte. 2005 hade han en medtävlare från sitt eget block, Piñera, och denne utsågs till högeralliansens presidentkandidat.

Inför valkampanjen 2005 tvekade vänstern mellan två presidentkandidater, båda kvinnor, nämligen Soledad Alvear och Michelle Bachelet. Alvear hade stort stöd i sitt parti, det kristdemokratiska, och hade tjänat partiet väl under lång tid. Bachelet tillhörde socialistpartiets vänsterflygel och hade varit aktiv i politik hela sitt liv. När Alvear förstod hur starkt stöd Bachelet hade, avstod hon från att kandidera, vilket gjorde att vänstern inte organiserade något primärval den gången.

Båda böckerna talar om Bachelet som ett fenomen eller en tsunami på grund av den enorma och oväntade popularitet hon åtnjuter. När de försöker förklara hennes popularitet pekar de mer mot hennes familjebakgrund och hennes personlighet än mot hennes politiska gärning. Hennes far var general och hon växte upp i militärförläggningar, en miljö där hon lärde sig att uttrycka sig klart och tala med personer med olika bakgrund. Politiskt var hennes far socialist och stod nära Allende, han dog i samband med tortyr kort efter militärkuppen. Såväl Michelle som hennes mor arresterades men kunde så småningom fly utomlands. Den blivande presidenten studerade medicin i Chile och Östtyskland och arbetade en tid som barnläkare. Senare tog hon en master i försvarsfrågor i USA.

Chilenarna beundrar allt detta samt att hon inte blivit bitter på militären utan tvärtom kommit bra överens med militär personal först under sin tid som försvarsminister och sedan som president. I sitt privatliv har hon två uppbrutna äktenskap bakom sig och har uppfostrat sina tre barn ensam. Detta är ytterligare en omständighet som väckt sympati, kanske bland annat därför att en tredjedel av alla chilenska hushåll består av ensamstående föräldrar. I valet 2005 förlorade Piñera mot Bachelet men stärkte sin ställning inför det val som nu just gått av stapeln.

Tironi påpekar att en kandidat måste ha en positiv historia och en attraktiv bild att förmedla. Det har Bachelet i stora mått, men inte Frei. Till att börja med var Frei bara en möjlig kandidat bland flera. Alla visste att det fanns ytterligare två starka kandidater inom vänstern, nämligen Insulza, ordförande i OAS, de amerikanska staternas förbund, samt den före detta presidenten Lagos. En chilensk president kan bara sitta en period men kan däremot ställa upp igen efter fyra år. Emellertid ville ingendera av dessa två ställa upp i primärval utan de väntade sig att bli utsedda utan primärval.

Frei accepterade tanken på primärval men han verkade inte entusiastisk, observerar Tironi. Ett annat problem var att han sågs som någon som tillhörde det förflutna, eftersom han redan varit president. Under hans presidenttid inträffade den asiatiska ekonomiska krisen, och det ansågs att Frei inte skött den speciellt bra. Han tillhörde en välkänd och respekterade politisk familj, men detta var inte bara positivt, när Piñera kunde lanseras som någon som kommit sig fram av egen kraft. Frei var inte helt ung och sågs som lite trött. Eftersom han visste detta, framställde han sig som en bro mellan de etablerade politikerna och ungdomen. För att understryka den idén utnämnde han till sin ledningsgrupp en ung sociolog, Bowen. Emellertid var ju Piñera yngre och mycket energisk och varför skulle man då rösta på en person för att denne skulle vara bro?

Tironi nämner en viss oordning i kampanjlägret men framför allt att kandidaten själv verkade lite ointresserad. Bland annat tog Frei inte förberedelserna för primärvalet på tillräckligt allvar. Han verkar ha sett det som en ren transportsträcka. Emellertid visade primärvalet att det fanns ytterligare kandidater inom vänstern som var nästan lika attraktiva som Frei. I denna situation hände något totalt oväntat. Plötsligt dök det upp en ung socialistisk riksdagsman, Marco Enríquez-Ominami, som klagade på att primärvalet inte gått rätt till. Han själv hade exempelvis inte kunnat ställa upp. Mycket snart blev han så känd att det räckte att använda initialerna MEO för att identifiera honom. Han blev en mediestjärna av första ordningen och sågs som rolig och till och med briljant. Han fick ytterligare skjuts av att vara gift med en välkänd tv-profil, Karen Doggenweiler.

Förutom att vara mediekändis hade MEO också en revolutionär familjehistoria som få. Hans far, Miguel Enríquez, hade tillhört MIR under Allendetiden. MIR var en gerillaorganisation som hade Cuba som ideal, och fadern dödades kort efter militärkuppen. Modern hade också varit MIR-medlem och flydde till Frankrike med sin son. Där bildade hon en ny familj med Carlos Ominami, också han MIR-medlem, som blev styvfar till Marco. För många har MIR kvar en aura av äventyr och radikalism, och MEO är en rättmätig arvtagare till allt detta. Som politisk profil liknar MEO Bachelet.

Under valkampanjen angrep MEO Frei från vänster, det vill säga att han indirekt hjälpte Piñera. Ordförande för socialistpartiet, Escalona, försökte vifta bort Marco och betona hans brist på erfarenhet genom att kalla honom för Marquito, men detta hade inte avsedd effekt. MEO har vanan att framställa sig som offer och det gjorde han i det här sammanhanget också. Den framgång MEO hade i opinionen visade att om vänstern hade valt honom som presidentkandidat och inte Frei, är det inte säkert att Piñera hade vunnit. Inför den andra omgången var Frei tvungen att be MEO om hjälp för att försöka få del av dennes röster, och han utökade också sin koalition genom att inkludera kommunisterna som var och är prokubanska. Tironi menar att om fenomenet MEO inte dykt upp hade Frei kunnat vinna.

Trots att Tironi alltså är en vänsterman kan han inte låta bli att nämna att vänstern hade lagt sig till med vissa negativa vanor, som han identifierar som klientelistiska. De har exempelvis under sitt regeringsinnehav placerat anhängare på alla tillgängliga platser i stat och kommun. Han konstaterar dessutom att riksdagsmännen tagit kontroll över partierna vilket gjort att vanliga partimedlemmar förlorat en del av intresset för att vara aktiva i valarbetet. Vidare blev det här valet det första där flera chilenska intellektuella stödde högerkoalitionen, exempelvis författarna Edwards och Ampuero.

Piñera hade också utvidgat sin koalition genom att inkludera politiker som lämnat vänsterkoalitionen eller kastats ut därifrån. På det här sättet flyttade sig Piñera mot centrum medan Frei flyttade sig mot vänster. Tironi understryker att Bachelet egentligen inte efterlämnade någon arvinge om man inte räknar MEO, och att hennes popularitet i hög grad var personlig. Han avslutar sin text med att säga att Chile har förändrats mycket och att ännu större förändringar är att vänta efter jordbävningen den 27:e februari och Piñeras maktövertagande den 11:e mars, när han installerade sitt dream team med teknokrater.

Andrés Allamand och Marcela Cubillos berättar samma historia med lägger till uppgifter som Tironi glider förbi eller utelämnar. Allamand hör hemma i RN och Cubillos i UDI, och de har båda varit heltidspolitiker på riksnivå under lång tid. De börjar med att nämna att det var en svår besvikelse för deras partier att Lagos vann över Lavín 2000. I första omgången var skillnaden nästan ingen alls. Lagos fick 47,95 % mot Lavíns 47,51 % . I andra omgången hade skillnaden ökat något till 51 % mot 49 %. Högern var alltså en hårsmån från att få makten redan 2000.

År 2005 hade högern också haft en möjlighet att vinna om de gått fram med en enda kandidat och inte två. I första valomgången fick Bachelet 45 % av rösterna och Piñera 25 % och Lavín 23 %. Med andra ord skulle Piñeras och Lavíns röster gemensamt ha varit fler än Bachelets och kanske hade dynamiken i andra valomgången då varit annorlunda. Som det nu blev vann Bachelet i andra omgången med 53 % mot Piñera. När författarna försöker beskriva varför högerpartierna till slut vann 2010, nämner de bland annat att högern lärt sig hantera minnet från militärregimen, att Pinochet dött och att presidentkandidaten Piñera inte haft något att göra med militärregimen.

I jämförelse med Tironi ger Allamand och Cubillos fler detaljer om brister i de socialistiska presidenterna Lagos och Bachelets regeringsarbete. De talar om skandalerna kring utbyggnaden och finansieringen av lokaltrafiken i Santiago. Andra stora teman är låg utbildningskvalitet, vilket lett till elevprotester. Det har upptäckts att pengar till den offentliga skolan gått till annat. Den offentliga sjukvården fyller inte måttet, och nya lagar på familjerättens område har inte kunnat genomföras i praktiken.

Samtidigt har oppositionen samarbetat med regeringen om ett flertal viktiga lagar, dels för landets bästa men också därför att oppositionen varit medveten om att de inte kunde vara säkra att ha egen majoritet i parlamentet även om de skulle vinna ett presidentval. Där Tironi talar om klientelism, talar Allamand och Cubillos om att kidnappa staten och båda parter syftar på iakttagelsen att vänstern systematiskt placerat sitt folk på olika poster. Allamand och Cubillos försöker också förklara Bachelets popularitet men hittar inte något klart svar. De pekar på en viss inriktning på omsorg som en av förklaringarna.

Allamand och Cubillos räknar också upp ett antal fula tricks som de anser att vänsterkoalitionen gjort sig skyldig till under valkampanjen. Det spriddes ut att Piñera inte skulle ha någon medkänsla med fattiga. Piñera svarade genom att lova en ‘marsbonus’ för låginkomsttagare, eftersom månaden mars anses vara speciellt svår. Han mötte protester men påpekade att Bachelet hade gjort samma sak och det vid två tillfällen. Det upprepades gång på gång att Piñera var olämplig därför att han hade en stor egen förmögenhet och att han inte skulle kunna skilja på sitt eget bästa och statens bästa. Piñera lämnade då sin förmögenhet till förvaltning så att den kommer att förvaltas av för honom anonyma personer som inte kommer att tillfråga honom eller ens nämna för honom hur kapitalet utvecklas. Samtidigt sades inget om att Frei inte gjort något mer än att överlämna skötseln av sina tillgångar till brodern.

Det sades att Piñera inte hade något ‘hjärta’, det som Bachelet hade i så hög grad. Svaret blev att ge mer synlighet åt hans hustru och fyra barn i avsikt att förmedla idén att om någon har en sådan familj, torde det vara en bra person. Man försökte koppla ihop Piñeras namn med Pinochet genom att påstå att han skulle fått en favör av Pinochets kusin när denna var minister. Det stod dock snart klart att det rörde sig om ett rent påhitt. Alldeles före första valomgången tog en domstol upp fallet med mordet på Freis far trettio år tidigare. Denne hade också varit president och det misstänktes att han förgiftats. Piñera uttryckte sitt stöd för Freis familj. En sittande chilensk president ska vara neutral i valkampanjen men någon dag före andra omgången invigde Bachelet ett museum över militärkuppens offer, en ceremoni dit oppositionen inte inbjudits.

Vissa saker gick dock också bra för Piñera som exempelvis att Flores, tidigare minister hos Allende, beslöt stödja honom. Han stöddes som nämnts av ett par kända intellektuella. Det var också positivt för Piñera att han vid en blixtresa till Europa mellan de två valomgångarna togs emot av Sarkozy, Cameron, Zapatero och Aznar, varigenom han kunde visa att inte bara vänstern hade kontakter i utlandet.

Han lyckades också väl när det gällde att hitta symboler i kampanjarbetet. Hans mångfärgade stjärna blev populär liksom också de slagord om förnyelse som togs fram. Allamand och Cubillos lägger till att Piñera hade kunnat trycka mer på att vänsterkoalitionen inlemmade kommunisterna i sin allians. I vilket annat land, frågar de retoriskt, finns kristdemokrater och kommunister i samma koalition? Till slut vann alltså Piñera med 51,6 % mot Freis 48,4 %, det vill säga att marginalen inte var stor. Det står samtidigt klart att det chilenska politiska fältet inte längre är delat i tre block som tidigare, utan i två.

När man läser de här böckerna den ena efter den andra förstärks bådas trovärdighet. Om motståndare som är väl insatta i en situation beskriver denna på samma sätt, så tror läsaren att det förhåller sig så. Tironi talar mer om tekniker för opinionsundersökningar och Allamand-Cubillos mer om oppositionens arbete i parlamentet men i stort sett säger de samma sak. Till och med när de talar om Bachelet, Frei och Piñera ger de samma bild och sammantaget beskriver de ett land som blivit allt mer stabilt och som inte rubbas nämnvärt av vare sig jordbävningar, regeringsskiften eller instängda gruvarbetare.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet.

Läs mer om Chile på Svensk Tidskrift:
Efter valet i Chile: Sverige behöver en Sydamerikapolitik

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism