Om någon dragit en lans för vita män med en konservativ syn på livet och politiken hade artikeln knappast publicerats. Då hade den, trots att den politiska konformismen inom kultursektorn upplevs som ett stort problem av många som egentligen är intresserade av både scenkonst, musik och litteratur, betraktats som ett övertramp.
Många undrar nog över socialdemokratins utvidgning av kraven på att återta kontrollen över fler sektorer än vård, skola och omsorg. En ny bok av Per Molander kan kanske ge vägledning. I En invasiv art – Så tog företagen över världen hävdar Molander att företag i sig är ett hot mot vår frihet.
Betraktar man den akademiska litteraturen är det svårt att inte slås av hur många som uppfattar konservatismen som en svårfångad idétradition. Medan det verkar tämligen lätt att förmedla grunddragen i både socialism och liberalism har läroboksförfattare desto svårare att förklara vad konservatism innebär. Inte sällan blir förklaringarna krystade eller svåra att överföra till hur konservatismen tar sig praktiska uttryck inom politiken.
Enligt Möller behöver politiker – både de som redan har makt och de som aspirerar på den – kamouflera sina maktambitioner och drivkrafter för att få förtroende och inte framstå som maktlystna. Detta mönster – viljan att framstå som ödmjuk och rentav ointresserad – är ganska tydligt i både Centerpartiets senaste val av Hatt och Liberalernas pågående partiledarval.
En tanke slog mig innan jag började skriva denna text: Hur kan det vara så att det sällan byggdes fula hus i det gamla auktoritärt styrda Sverige och dagens demokratiska välfärdsstat är full av mer eller mindre trista kolosser i stål, glas och betong? Det är inget argument för mindre demokrati men det är onekligen en paradox.
Gandhi lär ha sagt att ”varje samhälle bör bedömas efter hur de behandlar sina mest utsatta”. Jag skulle vilja komplettera det citatet med ”utsatta och udda”. Med udda syftar jag på subkulturer som i viss mån motsätter sig majoritetssamhällets normer. Hit hör den svenska supporterkulturen som i dag levs ut på landets fotbollsläktare.
En av dem som gjorde Toscanini rangen som världsdirigent stridig var Antoni Stanislav Boleslawowicz Stokowski, som så småningom antog förnamnet Leopold, enligt ryktet därför att det matchade den lejonlika hårman han omsorgsfullt vårdade. Hans tidiga liv omges av viss mystik, bland annat därför att han talade med en märkbar östeuropeisk accent, trots att han fötts och tillbringat hela sin uppväxt i London.
Den aktuella filmen ”September 5” är ett seriöst försök att kritiskt granska det journalistiska arbetet och dess konsekvenser. Ämnet är den palestinska terroraktionen mot de israeliska deltagarna på OS i München 1972. Bayern är fantastiskt men München var för nazisterna ”rörelsens stad” och andra världskriget låg bara 27 år bort. Här fanns mycket symbolik att både hantera och undvika.
1800- och 1900-talets symfoniorkestrar var anonyma kollektiv, vilkas storhet var direkt relaterad till dirigentens framgång och ryktbarhet. Dirigenterna blev demoniska domptörer, som överträffade varandra i excentriska manér. Kring dessa mytomspunna despoter samlades ett hov av journalister och PR-män, som alla bidrog till att förstärka bilden av olympisk oåtkomlighet. Det spelade ingen roll om maestron var geni eller fähund. Alla betraktades med respekt på grund av sin upphöjdhet.
Königstein blev kurfurstendömet Sachsens huvudfästning men också en populär plats för mottagningar och fester. Prominenta gäster kom på besök – Napoleon har varit här och Peter den Store var här två gånger. Fästet har naturligtvis också använts som fängelse – några av fångarna var den ryske anarkisten Bakunin – inblandad i revolutionsförsöket 1849 – och den tyske socialdemokraten Bebel.