I stora delar har Väckelsens vår formen av ett epos, där realistiska och mytiska inslag blandas på ett sätt som ligger nära sagan. Huvudhandlingen utspelas i en förfluten tid, eposets karaktärer är hjältar eller skurkar och kampen mellan gott och ont är övertydlig. Handlingen, i vissa delar hela situationer, upprepas och läsaren behöver inte tveka om motivet – kampen mellan ont och gott – eller mellan onda och goda.
Under helgerna har jag läst tre böcker om vår komplicerade samtid. Böcker som tillsammans underlättar förståelsen för hur vår del av världen kunde hamna i dagens svåra situation både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.
I slutet av februari 1920 återvände den svenske upptäcktsresanden Eric von Rosen till Stockholm från en expedition till Sydamerika. En häftig snöstorm omöjliggjorde hans hemresa till familjegodset Rockelstad med bil eller tåg. Välbeställd som han var, vände han sig då till flygbolaget Svensk Lufttrafik för att hyra ett flygplan. Inte mindre än tre tillfrågade piloter vägrade emellertid att lyfta med hänvisning till det extrema vädret. Den fjärde, däremot, accepterade, eftersom han var i stort behov av pengar. Hans namn var Hermann Göring, och han var tjugosju år gammal.
Bokens titel syftar på äran som det yttersta ansvaret. Det är ett ansvar inför den egna identiteten, inför föregångare och efterföljare. Ytterst är det ett ansvar inför – Gud. Det finns sådant som man måste göra, och det finns sådant som man under inga villkor får göra. Man kan också kalla det en skyldighet. Marion Gräfin Dönhoffs gärning som journalist kan till sist endast förstås mot bakgrund av detta som hon kallar äran.
Erik Sandbergs Väckelsens vår: När Hitler formade Sverige är en historia om den svenska högern från 1917 till våra dagar med fokus på reaktionerna i samband med Hitlers maktövertagande i början av 1933. Med Sandbergs ord: ”Historien om Hitler och högern, historien om opinionsvindarna i Sverige under våren 1933, är berättelsen om ett avgörande skede i svensk politik. [—] Våren 1933 blev en vändpunkt och något av en huvudakt i den exceptionella historien om hur Sverige blev en stark demokrati.”
Utöver att historiskt beskriva skeendena kring öns fall utforskar Giertz även eviga temata som maktkamp, ärelystnad och förräderi – en djupdykning i all mänsklig skröplighet, om man så vill – och jag tycker inte det känns långsökt att se en lätt beslöjad kyrkokritik inbäddad i det hela.
Trägårdh avslutar essän med en analys av hur staten blev den primära måltavlan både för svensk vänster och svensk höger vilket han menar är en förklaring inte till klyftan mellan Södermalm och Rågsved men väl till hur bilden av den svenska nationalstaten tappat elitens förtroende. Man kom, skriver han, ”att enas i en ohelig allians under globalismens fanor”.
De intensivt agerande skådespelarna är tydligt skeptiska till presidentens sätt att prioritera makten framför allt men ser samtidigt på honom med viss sympati. Det har aldrig varit lätt att styra Frankrike. Ibland tvivlar Chirac på folkviljan och anser sig orättvist behandlad. Han som offrar så mycket och ständigt åker på livsfarliga resor mellan basen i Corréze och Paris. Han som älskar sitt land mer än någon annan.
Vissa platser har en speciell koppling till ett lands historia. Lilla Gloggnitz utanför Wiener Neustadt är genom sina band till familjen Renner en sådan plats. Staden har också en mycket speciell koppling till Stalin.
”Sargade själar” skapade då den kom ut i Finland en omfattande debatt om de sår krigsåren 1939-1944 lämnat på individnivå men också kollektivt. Författaren var väl medveten om att ämnet kunde vara kontroversiellt, våldsamma krigstrauman är ju ingen upplyftande läsning, som han själv skriver i sitt förord. Den främsta kritiken mot boken var emellertid att den kom för sent, och mottagandet blev överväldigande positivt.