Carl Johan Ljungberg; Samtal med Helmut Schoeck-Avund är en urkraft


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL JOHAN LJUNGBERG:
Samtal med Helmut Schoeck:
Avund är en urkraft!
Carl Johan Ljungberg har samtalat med Helmut Schoeck som
just lämnat en professur i sociologi i Mannheim. Han har ägnat
ett livs forskarflit åt avund.
Schoecks bok ”Der Neid” har
översatts till flera språk och
väckt uppmärksamhet även om
hans åsikter i ämnet inte rimmar
med den mångårige husguden i
Väst, Karl Marx’.
Ph D Carl Johan Ljungberg är
verksam i Timbro Ide.
J
ag möter Helmut Schoeck en regnig
söndag intill casinot i den gamla
kurorten Wiesbaden, ett ställe som
nog alstrat avund om något. Varför är då
avund så intressant, frågar jag.
– Jag råkade bli intresserad av en
slump. Det var mot slutet av kriget och jag
flydde ur ett krigsdrabbat Miinchen. På
tåget hörde jag en kvinna lufta sin belå-
tenhet över, att de avskydda allierade
bomberna ändå skulle komma att förstö-
ra några sköna medelklassvillor också,
innan anfallet var över.
Orden förfärade mig. Rädslan över kriget överskuggades hos denna tyska dam
av glädjen över andras olyckor! Här måste
enorma känslor vara i rörelse. Senare
mötte jag ofta liknande reaktioner.
Vad tyder det egentligen på?
– Jag tydde det så att avunden är en
mänsklig urkraft, svarar Schoeck. Den är
visserligen inte det enda som formar
männsikors handlande. Och den kan iviss
mån styras. Men den är mäktig, och evig.
Senare kom Schoeck i kontakt med
ekonomen Ludwig von Mises. Genom
denne fick Schoeck vistas några år i USA:
Vid Yale-universitet fick han forska i sociologi. Där sysslade man också med andra kulturer. Schoeck fann att avunden är
med i alla mänskliga samhällen, och på
alla utvecklingsnivåer.
Hur visar sig den till exempel?
-Jag märkte särskilt två saker. Dels
har människor i alla tider hittat på sätt att
undvika att väcka avund.Man lär sig alltså
dölja eller förringa det som väcker farlig
uppmärksamhet, till exempel rikedom,
framgång, eller begåvning. Dels hittar
man på regler som förbjuder avund. De
kristna budorden är bara ett exempel.
Genom att blunda för de olikheter i
kunnande, begåvning eller skönhet som
kan alstra avund, löser dock ett samhälle
aldrig några problem. Detta hämmar i
stället dess utvecklingschanser.
Får man tro era böcker är dock avundens roll dubbel. Är den bra eller dålig?
– Både-och. Det är först av allt typiskt mänsklig. Vi avundas för att vi kan
jämföra oss med andra. Avunden sporrar
oss att förbättra våra liv och skapa nya
värden. Men får den för stort utrymme,
skadar den oerhört. Framgångsrika samhällen har tvärtom bemästrat avunden, så
att människor ganska fritt fått utveckla
sina talanger. Schoeck pekar här på Östeuropa, där avunden och inte bara statens
tvång skapat stillaståendet. Även när Öst
frigörs, kommer avundskänslor till ytan
och gör omställningen mer svår. I Väst
däremot kan människor känna avund
eller skadeglädje, men det är inte rumsrent på samma sätt.
Vad är det då egentligen som vi avundas?
– Har vi anlag för avund, d v s känner
oss underlägsna eller utstötta, kan den
känslan riktas mot nästan vad som helst.
Ofta mot småsaker, mot det vi inte skulle
önska även om vi fick det, eller som vi inte
kan sköta. Jag kan avundas den förmögne
en lustjakt, som jag inte skulle kunna hantera. Eller som jag inte behöver.
Greven av Monto Cristo har de flesta
läst. Dess hjälte målar ju i sin fängelsehåla
ut de lyckliga liv som andra lever, och känner allmän avund. Hans begär kan aldrig
mättas. Eller ta Lee Harvey Osvald, som
mördade John F Kennedy. Han utförde
sitt dåd har det sagts av ren missunsamhet
mot den unge, framgångsrike presidenten. Sådan är avunden. Den isolerar, den
är fiende till gemenskap.
35
Hur märks då detta i dagens Västsamhällen?
– På många sätt. De flesta möter attityden i arbetet, eller i kvarteret. Jag vill
drastiskt påstå, att välfärdsstaten ofta inte
tar styrka ur äkta välvilja men ur avund.
Därav de starka kraven på likformighet i
skolor, vård, utbildning m m. I Tyskland
hittade man efter kriget på ett begrepp
som jag alltid funnit misstänkt, ”bördeutjämning” (Lastenausgleich). Syftet var att
omfördela de bördor som folk antogs ha
fått bära under kriget. Detta gav efter
1945 upphov till en enorm och i sak godtycklig omfördelning via skatter. En sådan
metod ter sig dock helt orimlig. Man kan
aldrig återföra alla individer till ett tänkt
utgångsläge.
Andra uttryck för avund är den vandalism som många storstäder upplever. Man
skär sönder bildäck, slår sönder butiksfönster etc. En ren förstörelse vars drivkrafter liknar avundens. Eller ta de ”graffiti” som skrivs på väggar och viadukter.
Där röjs vad jag kallat en avundens egen
konstart. Den riktas mot det man inte kan
uppnå, mot det sköna och förnäma.
Finns det då ingen rimlig avund? Eller
verkliga orättvisor?
-Visst. Ta bara en vanlig familj. Där
har barnen given rätt till sina föräldrars
kärlek. Visst kan också hela grupper i vissa lägen missgynnas. Vad jag betonar är
bara, att avunden mycket ofta är grundlös.
Den livnär sig på egna misslyckande, mer
än på faktisk orättvisa. Och tar man inte
itu med den, breder den ut sig, vilket skadar samhällslivet så att skaparglädjen förtvinar. Vi måste bli mer medvetna om
avunden, annars lider såväl folkstyret som
den skapande variationen i samhället
nederlag.