Carl Bildt; Porträtt av ett misslyckat parti


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Porträtt av ett
misslyckat parti
l av Carl Bildt
Det var sannolikt inte Gunnar Heckscher det var fel på. Hans olycka var att bli ordfö-
rande för ett misslyckat parti som ingen skulle kunnat leda.
A
TT PÅSTÅ ATT DET är överskott på bra
böcker om politik i Sverige är att begå våld
på sanningen. Och inte minst gäller detta
försök att blicka bakåt och se vad som
egentligen hänt.
Nu har dock Tommy Mäller kommit ut med en bok
om partiledaren Gunnar Heckscher som tydligt bryter det
mönstret. Skall man göra en lista på tiotalet läsvärda böcker
om det senaste halvseklets svenska politiska historia kommer denna bok med all säkerhet att komma med.
På ytan handlar Mällers bok om en misslyckad partiledare. Gunnar Heckschers år som partiledare mellan
1961 och 1965 kom att bli problematiska i flera avseenden. Men den som efter noggrann läsning lägger boken
åt sidan finner nog att den handlar mer om ett misslyckat parti än om en misslyckad ledare.
Oftast skrivs partiers historia som deras ledares historia. Och alldeles utan betydelse är partiledarna förvisso inte, inte minst i sin funktion av det främsta ansiktet utåt för det som ett parti under ett visst skede försö-
ker att uppnå. Men i en djupare mening är partiernas
historia snarare dess ideers historia. Det är hur partierna förmår att formulera och föra fram de ideer som
formar sin tids utveckling som ytterst avgör om de är
framgångsrika eller inte.
Det var i detta djupare avseende som Gunnar Heckschers period som partiledare blev ett misslyckande.
Under 1950-talet hade radioålderns framgångsrike Jarl
Hjalmarsson fört partiet framåt i en serie av val, men i
den kraftmätning 1960 som man hade hoppats så mycket
på misslyckades man trots detta med det efterlängtade
regimskiftet.
TAKTIK …
Det var den inte alltför remarkabla bakstöten 1960 som
förde in dåvarande högern i en malström av taktiserande
och splittring som skulle komma att dominera betydande delar av 1960-talet, och det var denna situation
som Gunnar Heckscher hade att hantera. Mäller citerar
~~ lSvensk Tidskrift l2oo4, nr si
Gösta Bohmans skildring av denna sorgliga period när
Gösta konstaterar att ingen förmodligen hade lyckats att
vara framgångsrik partiledare under dessa omständigheter.
I media talades om en djup motsättning mellan
mörkblå och ljusblå krafter i partiet. I sak fanns betydande taktiska motsättningar om hur det borgerliga samarbetet, och då inte minst fenomenet Medborgerlig Samling i Malmö 1964, skulle hanteras. I grunden låg en
skillnad mellan dem som såg partiets främsta uppgift att
vara ett ankarfäste i en tid då alltför mycket höll på att
förändras – detta var den frambrytande kulturradikalismens år – och de som såg nödvändigheten av en
anpassning till en delvis förändrad tidsålder.
… ELLER IDEER
Det slående är att det mesta handlade om taktik, och
mycket lite om ideer. Även om det är djärvt att våga
generaliseringar skulle jag nog vilja påstå att taktikdominerade perioder alltid leder till problem, medan idedominerade diton i alla fall har förutsättningar att leda
till framgång. Ett parti inspirerar inte främst genom sin
taktiska färdighet, utan genom sin idemässiga övertygelse.
Gunnar Heckscher var i de flesta avseenden en annorlunda politiker. Han kom från ett hem naturligt dominerat av den intellektuelle giganten Eli Heckscher, men
också av ett umgänge som omfattande det mesta av vad
den tiden hade att bjuda av intellektuellt orienterade
debattörer. Mäller återger hur Bertil Ohlin hävdade att
han lärt känna Gunnar redan innan denna unge man
ens hade lärt sig att tala. Och Heckschers utmanare i
partiledarvalet 1961 LeifCassel kom självfallet från exakt
samma miljö, och till betydande del samma middagsbord och konversation.
Han var intellektuell och akademiker framför allt.
Professor i statskunskap i Uppsala i rekordunga år. Och
därefter ovanpå detta en karriär i politiken fram till partiledarskapet.
Därefter- men det ligger utanför boken – fortsatte
karriären. Gunnar blev framgångsrik ambassadör i först
New Delhi och Tokyo, författade böcker om dessa delar
av världen som fortfarande förtjänar att läsas, och blev
efter sin hemkomst efterfrågad ordförande i viktiga samhällsutredningar inte minst på författningsområdet.
Och därtill kom att han under dessa år också återknöt kontakten med sitt gamla parti. Jag tillhörde dem
som högt uppskattade middagar, luncher och samtal
med den alltid kloke Gunnar Heckscher, och imponerades av hans ungdomliga engagemang i ett debattklimat på 1980-talet
som genom sin ideinriktning nog tilltalade honom mer än vad som hade
varit fallet på 1960-talet. Hans livaktighet då återspeglas inte minst i det
material om dialogen mellan de då
bägge pensionerade partiledarna
Gunnar Heckscher och Gösta Bohman som Möller replierar en hel del
in ett visionärt element i ett föga visionärt parti, och
därmed en fråga som under kommande decennier kom
att betyda mycket för att både inspirera och för att locka
inte minst yngre människor till partiet. Det är påfallande
många av de som burit upp partiet under senare decennier som vittnat om att det var denna fråga före andra
som gjorde att just detta parti blev deras parti.
Det är han som före andra har förtjänsten över att
moderaterna under lång tid naturligt sågs som Europapartiet före andra i svensk politik. Och det var en viktig del
av den bild av ett moderniserings- och
framtidsparti som betydde mycket för
att föra partiet ur den djupa svacka det
kom att hamna i under taktiserandets
och anpassningspolitikens 1960-tal.
RESPEKT
TILL
på i sin bok.
TAKTISKA FELSTEG
EUROPA
Jag vet inte om Gunnar Heckscher var
en populär partiledare med de mått
som vår tid ständigt använder. Jag
tvivlar på det. Men också Möllers bok
visar att han var en partiledare somi alla fall utanför de inre intrigerna –
möttes med betydande respekt. Förhållandet med Tage Erlander- en person som Heckscher i och för sig misstrodde- var i grunden gott, och man
slås av den närhet som under dessa år
Det är ingen tvekan om att Heckscher
som partiledare gjorde taktiska felsteg
inte minst i hanteringen av de inre
motsättningarna i partiet. Men det
förvånar föga den som kände honom.
Hans intresse var för ideerna först och
OGERPARTIET
främst. Och det är när man ser på ideernas utveckling
som det viktigaste som det blir nödvändigt att påtagligt
modifiera den också av Möller använda beteckningen
på honom som en misslyckad partiledare.
Med all sannolikhet var det taktiskt tveksamt att göra
Europafrågan till ett huvudtema i kommunalvalet 1962.
Säkert hade Metall-talets djupa europaskepsis då en än
solidare förankring i folkmyllan än vad som är fallet i
dag. Men för Heckscher handlade det inte först och
främst om taktik, utan om vad som var rätt och riktigt i
det längre perspektivet, och han hade svårt att tänka sig
ett Sverige som inte helt och fullt var med och försökte
att forma den europeiska utvecklingen.
Och med samma sannolikhet var det ett misstag att
hantera pensionsfrågan på det sätt som han kom att göra
i valrörelsen 1964. Men åter handlade det om övertygelse. Han hade svårt att se att man skulle acceptera att
stora grupper ställdes vid sidan av och glömdes bort,
och eftersom överskott fanns kunde de användas för
dessa socialt rättfärdiga ändamål. Att nästan allt han då
sade och föreslog sedan dess visat sig rätt och genomförts är i alla fall historiens bekräftelse på att taktikens
primat inte alltid skall accepteras.
Vad Heckscher gjorde med Europafrågan var att föra
fanns i samtalen inte minst om utrikes- och säkerhetspolitiken. Sedan regeringsskiftet 1976
-då den nye oppositionsledaren Palme inte ansåg att
han borde tala med den nye statsministern Fälldin- har
den traditionen så gott som fullständigt försvunnit.
Tommy Möllers bok handlar om mycket, och inte
först och främst om en misslyckad partiledare. Det handlar om en imponerande person, ett mindre imponerande
parti, en period av brytning i samhällsdebatt och -utveckling, partiledarskapets villkor, förhållandet mellan intellektuella och politik, en judisk familjs historia och mycket
annat. Men i grunden är den- på samma sätt som Olof
Ehrenkronas bok om Curt Nicolin- något av en spegel av
ett intressant skede i vår moderna politiska historia.
Boken kommer ut när moderaterna firar sitt 100-årsjubileum. Det är alldeles utmärkt. Gunnar Heckscher
förtjänar en plats bland de allra främsta som formare
och bärare av de ideer som faktiskt lett moderaterna till
framgång. Intill sin bortgång kände han en bitterhet över
att denna framgång inte kom under de år då han hade
partiets formella ledning. Men Möllers bok visar att historien ibland kan bidraga till att viss rättvisa skipas.
Carl Bildt (carl@bildt.net) är bland annat styrelseordförande
i Kreab-gruppen.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr si DJ