Print Friendly, PDF & Email

Brexitland går till val: Get Brexit Done!

Av Per Heister | 8 november 2019



Så har då Brexit skjutits upp till 31 januari 2020 för att Storbritannien & Nordirland skall hålla val. Frågan är om ett sådant kommer göra just någonting alls så mycket klarare, funderar Per Heister från Brexitland.

Det var nödvändigt eftersom premiärminister Johnson hade förlorat sin majoritet men det gick inte att få en majoritet för att avsätta honom, samtidigt som en majoritet misstrodde honom så mycket att de inte ville ge honom chansen att upplösa parlamentet och utlysa nyval, innan ett uppskov med Brexit var bekräftat. När EU så accepterat begäran om att skjuta på utträdet blev det omöjligt för parlamentet att inte stödja ett nyval.

12 december går då britterna till val för en ny 5-årig mandatperiod.

Parlamentet hade inte upplösts och valrörelsen formellt påbörjats innan de brittiska politiker som de senaste åren varit till sådan förnöjelse, började leverera.

Först ut var Tories. Jacob Rees-Mogg som är en av de tyngsta ministrarna med ansvar för parlamentet, började med att förklara att de 72 som dog i den dramatiska branden i Grenfell Tower i London sommaren för två år sedan, borde ha struntat i brandmännens besked om att de skulle stanna inne medan släckningen pågick. Jag hade använt sunt förnuft, påpekade Rees-Mogg, och struntat i brandmännens råd och lämnat huset. Genom att på det sättet beskylla de 72 innebrända för att ha orsakat sin egen död väckte han liv i en diskussion om att Tories saknar empati, som inte minst underströks av Theresa Mays sätt att hantera själva branden. Rees-Mogg, bad visserligen om ursäkt men skadan var redan skedd.

Redan veckan innan visade det sig att Downing Street hade för avsikt att hemlighålla en redan färdig parlamentsrapport om rysk inblandning i brittisk politik i allmänhet men folkomröstningen om EU i synnerhet, till efter valet. Och så fick finansministern bakläxa av regeringens högsta tjänsteman på att använda finansdepartementets resurser och trovärdighet för att misskreditera Labours ekonomiska politik.

Det blev också rätt stor uppståndelse när Boris Johnson i en krönika i The Daily Telegraph jämförde Labours ekonomiska politik med Stalins hantering av kulakerna. Det blev inte mycket bättre när en av hans ministrar försvarade honom i BBC och på frågan om Tories trodde att Corbyn skulle döda de rika svarade att han inte visste.

Ungefär samtidigt hamnade en annan Tory, Walesministern Alun Cairns, i hetluften sedan han stött sin fd medarbetare som lokal kandidat, trots att han visste att denne kastats ut från en domstol när han saboterat en våldtäktsrättegång genom att smutskasta offrets sexuella rykte. På onsdagen, då Tories hade sin kampanjupptakt, tvingades Cairns kasta in handduken och blev därmed den förste brittiske ministern på hundra år att avgå under en valrörelse.

Man skulle kunna tro, efter allt som händer runt Tories och allt tumult kring Brexit de senaste åren, att partiet skulle ligga illa till i opinionen. Men det är tvärtom. Sedan Boris Johnson blev premiärminister har Tories gått upp 13 procent och är nu tydligt största parti, med Labour på ca 26, viket är oförändrat sedan Johnson tillträdde, och Liberalerna, LibDem, ner från ca 20 till 16% på en månad. Sedan valet 2017 har samtliga opinionsinstitut negativa ensiffriga nedgångar för Tories medan det är tvåsiffriga minus för Labour.

Tories väcker alltså ingen entusiasm precis, men det är jämförelsen med Labour som håller dem i ledningen. Och det beror på att ledaren Jeremy Corbyn är ovalbar. I valrörelsen 2017 svepte han fram som en segrare, även om han inte nådde hela vägen fram. Det kommer inte att ske den här gången.

Det är Corbyns svaghet som gör Tories starka. Precis som man kunde säga om Trump 2016 så möter Johnson nu en motkandidat som kanske är den enda han kan besegra. (Det ser alltmer ut som om Demokraterna i USA just nu håller på att leta fram en annan vars främsta kvalitet är att han eller hon är de enda som kan förlora mot Trump. Blir det Warren eller Sanders har Trump en god chans, annars inte.)

Partiet har under Corbyns ledning velat om allting sedan valet 2017. Deras position om Brexit har varit obegriplig, det vill säga varken glatt de som vill lämna eller vara kvar i EU. Och deras plattform nu lär innehålla löfte om att omförhandla ytterligare en gång med EU, få ett bättre avtal än Boris och sedan ordna folkomröstning mellan det avtalet och att vara kvar. Redan de första dagarnas kampanj visar att det är en helt ohållbar position; så ni skall förhandla fram ett avtal som är så bra att ni är nöjda med det och sedan kampanja emot det?

Men Labour har värre problem än så. Den ganska extrema falang som med Corbyn tog över partiet 2015 håller på att radikalisera politiken. Redan förra valrörelsen ville man förstatliga järnvägarna, elverken, med mera. Nu går man flera steg ytterligare genom att i praktiken förbjuda privatskolor – meriter därifrån får inte tillgodoräknas vid ansökan till universitet, de skall inte längre räknas som välgörande ändamål så att bidrag till dem blir avdragsgilla, avgifterna momsbeläggas och deras egendom beslagtas – vilket skulle innebära att ytterligare 600.000 elever skulle in i den offentliga skolan och därmed öka statens kostnader dramatiskt.

Hårdföra höjningar av skatten för ”de rika” ingår naturligtvis också i planerna.

I den marxistiska och identitära bubbla stora delar av Labourledningen lever i, blev det naturligt att också anta ett ”Animal Welfare Manifesto”, som bland annat innehåller ett förbud mot att koka hummer levande.

Men den här ambitionen att ta flera steg åt marxism kanske ändå övertrumfas av antisemitismen.

Corbyns tillträde betydde en kraftig vänstervridning av partiet. I vänstern finns en traditionell antisemitism, där sionism, Israel, ”de rika”, bankirer, judar och makthavare blandats i en soppa som man är motståndare till men inte kan förstå skillnader mellan – eller ens dra några gränser alls.

Corbyn svarar alltid på anklagelser om att han är antisemit med att han kommer att ta sin antirasism med sig in i döden – för att i nästa andetag beskylla judar i UK för Israels politik.

Det finns starka krafter inom Labour som försökt göra upp med antisemitismen men de har jobbat i uppförsbacke. Som regel förstår inte ledningen vad som är antisemitism förrän det blir stort uppslaget i tidningarna men numera agerar man. Labourledningen har de senaste dagarna hindrat 4 kandidater som nominerats lokalt från att ställa upp i valet eftersom de gjort tydligt antisemitiska uttalanden, ytterligare en avgick självmant på fredagen, trots att han förnekat att han kallat en judisk kommunalpolitiker för ”Shylock”! Ytterligare en är i blåsväder och under risk att avsättas efter uttalanden om att hos skulle fira om Tony Blair och Benjamin Netanyahu dog. Om det är antisemitism eller bara dåligt omdöme kanske kan diskuteras.

Samtidigt är Keith Vaz, MP i 33 år och den förste med asiatisk bakgrund i Underhuset, föremål för överväganden om framtiden. Han blev i slutet av oktober avstängd från Labour i 6 månader för att han anklagas för att ha erbjudit sig att handla kokain åt manliga prostituerade.

Antisemitismen och Corbyns bristande förtroende fick redan första dagen av den officiella kampanjen förödande konsekvenser. Först skrev chefredaktören Stephen Pollard (som er rapportör känner som en pålitlig Labourmedlem, från hans tid i Bryssel) i The Jewish Chronicle ett öppet brev till alla britter och uppmanade dem att inte rösta på Labour.

Han påpekade bland annat att 87 procent av alla brittiska judar betraktar Corbyn som antisemit och att enligt samma undersökning avsåg nästan hälften av alla judar att flytta från UK om han blev premiärminister.

Senare samma dag framträdde två av Gordon Browns rådgivare i dennes regering, och till nyligen Labourmedlemmar, med budskapet att Corbyn är ”totally unfit for office” både som partiledare och än mer som premiärminister. De uppmanade väljarna att istället rösta på Tories.


Redan tidigare hade Jack Straw, tidigare både justitieminister, inrikesminister men framför allt under 6 år Tony Blairs utrikesminister, varnat för att om Corbyn blir premiärminister kommer antagligen främmande länders underrättelsetjänster bli väldigt försiktiga i sitt samarbete med brittisk underrättelsetjänst!

Det som kan ha skrämt upp Stephen Pollard med flera nog för att att varna för Labour kan vara att den som representerade den moderata Blair-falangen i partiledningen, vice ordföranden Tom Watson, meddelade att han inte skulle kandidera för omval till Underhuset och avgå ur partiledningen. Det var Watson som var drivande i att ta itu med antisemitismen och han ledde den interna oppositionen mot vänstervridningen, och kanske också för att partiet skulle bli bestämt för att kampanja mot Brexit. Han anses ha representerat den traditionella arbetarbasen i kamp mot bokstavsvänstern.

Kommer väljarna då att överväldigande rösta Tory? Nja, det finns många frågetecken.

Opinionsmätningarna är spretiga men de sammanvägda mätningarna ger Tories ca 38%, Labour ca 26%, LibDems ca 16% och Brexitpartiet ca 10%. Men det är innan allt det som berättats ovan inträffat, och innan valrörelsen dragit igång på allvar.

De så betydelsefulla valmanifesten är till exempel inte presenterade ännu och som framgått är inte ens alla kandidater klara. Och dynamiken i en brittisk valrörelse är mycket större än vad vi svenskar är vana vid. Mycket kan hända.

Det skulle antagligen få en dramatisk betydelse för Johnsons möjligheter om LibDems gick om Labour som näst största parti och Jo Swinson skulle bli en seriös kandidat som premiärminister. I oktober föreföll partierna vara i det närmaste jämnstora, men nu har det öppnat sig ett gap på 10%. Swinson ger ett bra intryck och har antagligen förlorat i opinionen för att britterna är vana vid att det alltid står mellan Tories och Labour, varför Swinsons ambition att bli premiärminister ignoreras i media och i debatten.

Men det kan ju ändras. Sky-TV ordnar denna valrörelses enda partiledardebatt och bestämde sig efter Swinsons tuffa kritik att ta med henne, så att det nu blir en debatt mellan de tre stora partiernas ledare.

Till Tories fördel talar att Brexitpartiet, trots att de inte fick till stånd någon valpakt med Tories, inte kommer att kandidera i de flesta av Tories starka valkretsar men anstränger sig extra för att kampanja i Labours starkaste Leavekretsar , vilket kommer att göra stor nytta för Tories valstrategis möjligheter att lyckas.

Det spekuleras trots det mycket om Tories valstrategi att satsa det mesta på att vinna i starka gamla Labourfästen i Nordöstra England där Leave hade upp mot 70% i folkomröstningen. Det öppnar dem för taktisk röstning och intensivt kampanjande från andra partier i valkretsar där Tories tidigare vunnit men kanske inte så stort.

Brexit blir naturligtvis en dominerande fråga, men den brittiska sjukvården, NHS, är en lika viktig politisk fråga för väljarna och kan därmed få en avgörande betydelse. NHS är religion i Storbritannien. Den får inte ifrågasättas, britterna tror att de har världens överlägset bästa sjukvård – trots att den rankas runt 15:e plats i EU, strax efter Sverige och Tjeckien – och hyllas av alla partier. Den som blev förbryllad över att invigningen av OS i London 2012 var en hyllning till den nationella sjukvården, förstår hur det är ställt.

Denna dyrkan av NHS hindrar inte att NHS är i ständigt blåsväder för fel och brister i vården. Det är världens fjärde största arbetsgivare efter Kinas och USAs arméer samt det amerikanske postväsendet med 1,4 miljoner centralt anställda men lyckas samtidigt ha över 100.000 vakanta tjänster. En viktig aspekt av Brexit är tillgången på personal i NHS och ett vallöfte från Tories är att efter Brexit ordna en snabbfil för sjukvårdspersonal som söker visum för att jobba i vården. Alla öser eller kommer att ösa mer pengar över NHS i sina valkampanjer. Mer pengar var ju också löftet från Brexitkampanjarna på den berömda kampanjbussen.

Men partierna har olika trovärdighet när det gäller skötseln av NHS. Labour ligger högt och Tories har lågt förtroende. Det är då särskilt illa att valrörelsen äger rum under den tid på året när NHS har allra störst problem, med köer, patienter som får ligga kvar på bår i ambulanserna utanför akutmottagningen, och sedan kvar på bår i kanske ett dygn efter att de kommit in på själva sjukhuset. Man kan räkna med mycket mediauppmärksamhet för problem i vården. Och i dagarna har det rapporterats att det är slut på influensavaccin. Det blir mycket skademinimering från hälsoministern de närmaste veckorna….

Det skall inte heller uteslutas att Boris Johnsons egna valkrets, Uxbridge and South Ruslip strax utanför London, är en sådan som skulle kunna falla. Han hade en majoritet på 5000 i förra valet och det är inte någon imponerade marginal, det är långtifrån ett säkert mandat. Att Boris själv inser det framgår av att han använder stora resurser för att dra folk till sin Facebooksida, nästan 50.000 pund första veckan i november, där han blandar nationella uppdateringar med lokala, för att försvara sig mot anklagelser att överskrida gränsen på 20.000 pund för vad en kandidat får göra av med i sin valkrets under valrörelsen. En brittisk valrörelse handlar mycket mer än i andra länder om att frivilliga och kandidaten knackar dörr och trappstudsar. Utomhusreklam är begränsad och varje affisch i en valkrets måste vara tydligt nationell för att inte räknas in i 20.000-gränsen. Överdrivet kampanjande överhuvudtaget från centralt håll i enskilda valkretsar kan också drabba den lokala budgeten. Hotellkostnader för övernattande kampanjarbetare som lånats in från andra valkretsar brukar t ex räknas in.

Kandidatens lokala närvaro är alltså extremt viktig. Och det vi säkert kan veta, och som labourkandidaten i Uxbridge and South Ruslip har som kampanjtema, så kommer Boris inte ens under valkampanjen att vara särskilt mycket hemma. Skulle han förlora sin valkrets skulle han vara den första premiärministern sedan Balfour 1906 att förlora sitt mandat. Och om man inte sitter i parlamentet kan man inte vara premiärminister.

Det finns två lösningar om det skulle inträffa. Antingen kan Boris bli adlad till Överhuset, House of Lords, eller så kan partiet få en nyss vald i en säker valkrets att träda tillbaka så att det snabbt kan ordnas ett fyllnadsval där han skulle kunna kandidera. Men det vore ju en nesa av gigantiska proportioner. Och kommer nog trots att risken finns, inte att inträffa.

Efter valdagen är det 50 dagar kvar att reda ut hur utträdet ur EU skall gå till. Redan har Boris Johnson förklarat för väljarna på Nordirland att hans avtal är perfekt för dem; ni får ju samma villkor som hela UK har nu, tillgång till EU:s inre marknad och inga gränser!

Som om det aldrig folkomröstats alltså.

De närmaste veckorna kommer att vara lika underhållande som det senaste året.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism