Print Friendly, PDF & Email

Borg excellerar vidare – men tänker om

Av Peter J Olsson | 22 november 2019



Anders Borg är inte bara en av våra mest framgångsrika finansministrar. Frågan är om han inte är den verkliga centralgestalten för alliansregeringen 2006-14, den långvarigaste och stabilaste borgerliga regeringen sedan Erik Gustaf Boström mer än hundra år tidigare.Därför är det med viss förväntan man tar del av hans nya memoarbok, konstaterar Peter J Olsson.

Boken är betitlad ”Finansminstern” och med hans varumärke, den lilla hårpiskan på omslaget. Innehållet är mycket riktigt intressant och egentligen fjärran från sådana gimmickar. Tvärtom är den välskriven och förmedlar en tämligen lågmäld diskussion. Att grundinställningen fortfarande är att excel-ark slår politisk retorik står klart, men han har också avstått från att överlasta texten med ekonomisk jargong. Det är en klart njutbar skrift.

Boken kastar oss förstås direkt in i hanteringen av finanskrisen 2008, vilket är korrekt. Där gjorde Anders Borg en skillnad, och Sverige klarade sig jämförelsevis bra, även om man fortfarande kan se negativa efterverkningar av krisen i statistiken.

Här bidrar förstås Borg till historieskrivningen, vilket är bra. Men händelseutvecklingen är i mycket känd sedan tidigare.

Samma sak kan egentligen sägas om avsnitten om uppbyggandet av Nya moderaterna och Alliansen, det som ledde fram till valsegern 2006 och den hektiska första mandatperioden. Det är i mycket känd materia, inte minst för den som dessa år bevakade svensk politik. Anders Borg vände sig till Bo Lundgren efter Moderaternas valförlust 2002 och framförde sina åsikter om vad som behövde göras: Det ledde till att Borg togs in som ekonomisk-politiskt ansvarig och sedan kopplades till Fredrik Reinfeldt som blev ny partiledare. Han genomdrev en kompetenshöjning av riksdagskansliet som utvecklades till ett skuggfinansdepartement. Där satte en febril verksamhet i gång för att ”utveckla politiken” och göra Moderaterna – snart Nya moderaterna – till det kompetenta regeringspartiet.

Den ekonomiska politiken drog med sig andra områden, samt bildade en fast grund när Allianssamarbetet förmerades inför valet 2006. Att Alliansen kunde skapas var förstås inte bara den moderata ambitionen, det krävdes inte bara två för att dansa en tango, utan en balett på fyra som rörde sig samordnat – och framförallt avstod från att lägga fälleben för de andra.

Kärnan både för Moderaterna och för Alliansen blev arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta, och skattesänkningarna ska riktas så att det för alla innebär en avsevärd vinst att gå från bidrag till arbete.

För Moderaternas del fanns också en tanke om ”frontförkortning” – som nog i mycket är signerad Anders Borg: Man skulle sluta att blåsa till strid om tusentals budgetposter och koncentrera sig på de viktiga.

Denna blandning av strategi och taktik gav som bekant utdelning. Göran Persson förpassades från Rosenbad, och den tillträdande Alliansregeringen hade god fart in i den första mandatperioden och hann också påbörjat ett viktigt reformarbete innan finanskrisen slog till med sina påfrestningar. Troligen var det också därför som regeringen kunde omväljas 2010.

Allt gick inte bra och smärtfritt. Vi har försvarskrisen 2007, offentligt utlöst av Anders Borgs Almedalstal i början på juli och kulminerande med försvarsminister Mikael Odenbergs avgång i september i protest mot nedskärningarna i försvarets budget.

Borg beskriver utspelet i Almedalen som ett misstag. Det var fel, menar han att offentligt sätta press på försvarsministern. Något som också ogillades av den i politiska handhavande mer vane statsministern. Denne var emellertid tvungen att stödja sin finansminister, allra helst som det sakliga innehållet var väl förankrat hos alliansens alla partiledare.

Det handlade om att Borg ville ta bort den hävdvunna specialhanteringen av försvaret och utsätta budgeten för samma genomlysning som övriga departements. Kanske en rationell uppfattning från finansministerns utsiktspunkt, men ovanlig i de flesta länder.

Affären ledde till att Mikael Odenberg försvann. En politiker som dessutom var en av nyckelfigurerna i skapandet av Nya moderaterna – utan hans stöd i egenskap av gruppledare i riksdagen så hade det varit knöliga att nedkämpa motståndet.

Dessutom visar det sig i efterhand att nedskärningarna var fel, vilket också Borg skriver i sin bok:

”Idag framstår försvarspolitiken i ett annat ljus givet det förändrade säkerhetspolitiska läget. I budgetförhandlingarna var inte synen på Ryssland närvarande. (—) I efterhand kan man konstatera att tidpunkten för att reducera försvarsanslagen var fel ur ett bredare historiskt perspektiv. Idag byggs Försvarsmakten ut och anslagen kommer sannolikt åter att nå uppemot 2 procent av BNP inom något decennium. Detta är en nödvändig förändring.”

Låt oss anta att Mikael Odenberg läser dessa rader hos den tidigare antagonisten med visst intresse.

Så Anders Borg är inte främmande för omprövning och att erkänna när saker gick mindre bra. Det för övrigt även migrationspolitiken. Han skriver tydligt om sin förändrade syn:

”Min syn på migrationen har ändrats över åren. Jag började som flyktingliberal under mina år som frälst nyliberal på 1980-talet. Under åren med förnyelse av Moderaterna och i regering ägnade jag inte frågan någon större eftertanke förrän utgiftsökningarna 2013-14 tvingade upp frågan på budgetagendan.”

Men det är efter regeringsåren han säger sig ha funderat mycket och verkligen förändrat sin syn.

Hans slutsats nu är att Sverige inte kan ha en flyktingpolitik som kraftigt avviker från den i EU i övrigt. Det kommer också att ta tid att anpassa arbetsmarknaden till de 1,3 miljoner som beviljats uppehållstillstånd på bara ett decennium. Och är inte enkelt.

”Att göra reformer som öppnar för en sysselsättning till så låga löner att arbetsmarknaden kommer i jämvikt skulle ofrånkomligen leda till stora ekonomiska skillnader som står i strid med den svenska modellen.”

Anders Borg är orolig för effekterna av migrationen på sammanhållning och förtroende i samhället, och de spänningar det kan orsaka.

Detta ser han, han har svårare att se de politiska förändringar som SD:s framryckning medför i det politiska landskapet. Det är inte så konstigt, i princip ingen av de aktiva politikerna vet hur de ska agera, så varför skulle en före detta minister veta hur det kommer att påverka framtiden?

I bokens historiska framställning är Sverigedemokraterna i princip lika frånvarande som flyktingkrisen. Partiet nämns fyra gånger. En om deras framgångar efter 2015, i övrigt när de ställer till besvär genom att tillsammans med Socialdemokraterna rösta ner delar av sista jobbskatteavdraget och motsätta sig förändringar i arbetsrätten.

Borg menar att det var rätt av regeringen att hösten 2013 vika sig om brytpunkten för statlig skatt i skatteskalorna, det kunde ha utlöst en regeringskris i ett läge ”där eurokrisen fortfarande rasade”. Vi var många som tror att det hade varit bättre att då ställa kabinettsfråga – det hade kunnat ge en valseger 2014 även om man kanske hade behövt lämna över regeringsmakten under våren.

Allra intressantast är Anders Borgs beskrivning av vad som gick fel inför Reinfeldts andra mandatperiod. Valet hade vunnits, även om man tappat majoriteten. Moderaterna var nästan lika stora som Socialdemokraterna, och de senare hade ingen vilja att ta över i en ännu svagare minoritet.

Inför den nya mandatperioden arbetade Borg, skriver han, med en plan för en omstart i reformarbetet. Men regeringschefen tänkte annorlunda:

”Min grundsats var att höja reformtempot. Hittills hade mitt och Fredrik Reinfeldts samarbete fungerat otroligt väl. Vi hade ofta gjort nära nog identiska bedömningar av läget och vi hade nästan alltid snabbt kunnat enas om vilken politik som var nödvändig. Våra diskussioner var kreativa och vi hittade nya vägar framåt.

Nu gjorde vi olika bedömningar om inriktningen på den ekonomiska politiken. Det var som om något kommit emellan oss. Reinfeldt ville föra en försiktig politik. Arbetsrätten, ränteavdragen och hyresregleringen skulle inte reformeras och värnskatten skulle vara kvar.”

Borg ville allt detta, och dessutom reformerna bostadsmarknaden i grunden. Tydligare kan inte skeendet när Alliansregeringen gick in i sin andra, tröttare mandatperiod skildras. Partiarbetare uti landet drömde om en evig Alliansregering, i regeringen var man osäker om vägen framåt. Alla partier beskrivs som ”reformtrötta” och Borg fortsätter:

”När reformarbetet tappade farten förlorade jag dock mycket av energin och entusiasmen. Vi hamnade i ett mönster där Finansdepartementet tog fram förslag på olika områden, inte minst kring bostadsmarknaden. Som urvattnades eller stoppades på Statsrådsberedningen och i samordningskansliet. När reformerna bromsades upp blev också vi på Finansdepartementet, delvis som en självanpassning, alltför försiktiga.”

Hur blev det så? Ja, Anders Borg påpekar faktiskt samma sak som en del borgerliga skeptiker under byggandet av Nya moderaterna sade: Genom att ”frontförkorta” och kasta i väg mycket av den ideologiska basen så blev man kortsiktigt framgångsrika. Men förlorade möjligheten att vinna långsiktigt. Politik är förvisso att pragmatiskt få och utöva makt, men också att övertyga och vinna folket för den egna grundinställningen. Ett lågvattenmärke var debattartikeln där man förklarade att det inte spelade någon roll om välfärdsföretag var offentliga eller privata. Anders Borg beskriver hur det slutade:

”Vi gjorde misstaget att fastna i vår retorik. När Moderaterna förnyade sin politik var synen på arbetsmarknaden central. När Moderaterna valde att ta en hård strid med fackföreningarna och Socialdemokraterna om arbetslinjen var det också nödvändigt att tona ner konflikten om arbetsrätten. (—) Efter 2010 blev det som ett egenvärde att undvika strider med facket, vilket var ett misstag.”

Kanske är detta också ett erkännande av att lika kompetent som han är i rollen som ekonomisk politiker, lika fel kunde han hamna strategiskt.
Som synes är Anders Borgs bok inget försvarstal, än mindre en förskönande beskrivning av hans verksamhet som moderat ekonomisk talesman och sedan finansminister. Lika rationellt som vanligt går han in för att skildra verkligheten, det är tydligt att han inte ljuger när han i efterordet skriver:

”Jag har skrivit den här boken för att bättre förstå vad som hände under min period som finansminister och den stora ekonomiska krisen som Sverige och världen genomgick.”

Just på grund av denna saklighet och vilja att själv förstå är boken ett ytterligt värdefullt bidrag till förståelsen av denna viktiga period i svensk politisk historia. Det gäller inte minst för den som ägnade dessa år åt att recensera politik, men borde också fånga alla samhällsintresserade svenskar.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism