Print Friendly, PDF & Email

Bohman 2020: Inrike(S) utrikespolitik

Av Catarina Kärkkäinen | 18 december 2020



Den politiska makten i Idyllien utövas sedan ett kvarts sekel tillbaka av Det Statsbärande Partiet. Såsom framgår av namnet är Det Statsbärande Partiet identiskt med idylliska folket. Regeringspartiet i Idyllien är ett idéparti. Det omfattar två idéer, i koncentrerad form uttryckta i följande punkter:

Partiet skall komma till makten.

Partiet skall hålla sig kvar vid makten.

Den första hälften av partiets idéprogram genomfördes fullständigt redan för 25 år sedan, medan genomförandet av den andra hälften fortfarande pågår med stor framgång. Det beräknas komma att pågå så länge tiden existerar och räcker till för fyraåriga valperioder.

Under flera epoker har det funnits skäl att gå tillbaka till Vilhelm Mobergs novell Det gamla riket från 1953 om efterkrigstidens socialdemokrati och den maktfullkomlighet som präglade den. Fortfarande i dag finns det delar av berättelsen som får läsaren att dra på smilbanden av igenkänning, men för inte alltför länge sedan var det snarare en dyster och krass beskrivning av ett Sverige som var helt och hållet präglat av det gamla maktpartiet. Gösta Bohmans 1970-tal var en sådan tid.

Det socialdemokratiska maktinnehavet hade varat så länge, och dominansen av utrikespolitiken varit så stor, att gränsen mellan partipolitiken och de nationella intressena hade suddats ut. Stundtals betraktades de som en och samma. Det som gynnade socialdemokratin ansågs också gynna Sverige, och landets intressen och politik betraktades som identiska med partiets, vilket Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik, har beskrivit i Den moraliska stormakten – en studie av socialdemokratins utrikespolitiska aktivism (1991).

På detta vis såg det Sverige ut som Gösta Bohman hade att förhålla sig till när han tillträdde som partiledare år 1970. Och visst hade det därför sina poänger att det var just den stridbare handelskammardirektören och reservkaptenen som blev vald.

Det var som Lars Tobisson beskrev det i ett porträtt som tecknades vid Moderata Samlingspartiets 100-årsfirande i Riksdagshuset i oktober 2004 och sedan publicerades i Svensk Tidskrift: ”Första förutsättningen [för framgången] var att han stod på en fast ideologisk bas, där han förenade en liberal syn på individ och ekonomi med ett konservativt förhållningssätt till politiskt arbete. Detta parades med ett tydligt krav på konsekvens i det politiska handlandet. Som partiledare frestas man ofta till kortsiktigt taktiska avsteg från den raka kursen. 

Nog hade det varit oändligt mycket bekvämare, om Gösta lite passivt stämt in i Olof Palmes och Sten Anderssons ensidiga fördömanden av de amerikanska bombningarna av Hanoi vid juletid 1972. Men i linje med teserna i hans gamla debattskrift Inrikes utrikespolitik stod Gösta på sig.”

Inrikes utrikespolitik var uttrycket som Bohman myntade för att beskriva de inrikespolitiska, ja, väljartaktiska, hänsyn som togs av Socialdemokraterna i den svenska utrikespolitiken och ledde till dess skarpa vänstervridning. Det handlade på denna tid framför allt om Vietnamkriget, och tog sig uttryck till exempel i att Olof Palme vid ett fackeltåg 1968 arrangerat av Svenska Vietnamkommittén gick sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Moskva. 

Den 23 december 1972 sade Olof Palme som statsminister och partiledare i ett radiotal till nationen: ”Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr. Och det är ett illdåd. Det har funnits många sådana i modern historia – förbundna med namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katy?, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där våldet har triumferat. Men där eftervärldens dom blivit mycket hård. Nu finns ännu ett namn att foga till dem: Hanoi, julen 1972.”

Mindre en ett dygn senare valde han dock att moderera sin kritik och sände ut ett nytt budskap direkt riktat till president Nixon – ett budskap som närmast måste tolkas som en ursäkt: ”Många gånger i det förflutna har människor runt hela världen blickat mot Förenta Staterna för moralisk auktoritet och ledning för fred och för att skydda grundläggande värden. Jag står personligen i djup tacksamhetsskuld till den inspiration som amerikanska demokratiska ideal givit mig. Vietnamkriget, så som det utvecklats, har just därför skapat sorg och besvikelse, känslor som jag vet delas av miljoner människor i Sverige och andra länder. […] 

Denna dag, när människor samlas för att uttrycka sin längtan efter fred, önskar jag med det djupaste allvar vädja till Förenta Staternas president att upphöra med bombningarna, vilka orsakar så mycket lidande och förstörelse, och att förnya ansträngningarna att finna en förhandlingslösning som tillförsäkrar vietnameserna rätten att forma sin egen framtid.”

För sitt agerande fick statsministern av Högerpartiet, som var det ledande och i vissa fall framstod som det enda oppositionspartiet, kritik och befogade frågor. Gösta Bohman underströk i sina debattinlägg att dessa inte riktade sig mot regeringens avståndstagande från den amerikanska Vietnampolitiken – utan de former i vilka avståndstagandet tog sig uttryck. 

”Regeringens manifestationer har varit så uppenbart tillrättalagda för hemmakonsumtion att exportversionerna i efterhand måste justeras och poleras”, skrev Bohman, och menade att syftet att vädja om fredliga förhandlingar därmed också hade förlorat tyngd och effekt. ”Politisk opportunism utgör ingen lämplig klädnad för moraliskt och humanitärt engagemang.” Samtidigt som aktiviteten inte uppnått önskvärd reaktion hos dem som den syftat till att påverka hade Sveriges anseende och intressen skadats i USA och på andra håll i västvärlden. 

Om det nu har gått tillräckligt lång tid för att vi ska kunna betrakta oss som eftervärlden tror jag att en hel del människors dom blir just denna: Det fanns goda skäl att vara kritisk till Vietnamkriget och vädja om en fredlig lösning av konflikten. Med detta taget i beaktning – statsminister Olof Palmes uttalande var inte präglat av sådan omdömesförmåga och fingertoppskänsla som internationella relationer och diplomati kräver.

Även om detaljerna hör historien till torde det heller inte finnas några tvivel kring att en avgörande anledning till att talet blev som det blev var att regeringen och statsministern tog inrikespolitiska och väljartaktiska hänsyn. Vi vet i dag att regeringen var bekymrad över opinionen kring Vietnam och att utvecklingen kunde glida Socialdemokraterna ur händerna. 
Termen inrikes utrikespolitik handlar inte bara om utrikespolitiken. Den är en reflektion av någonting som gällde i samhällets många sfärer: Den totala dominans som socialdemokratin hade haft, maktfullkomligheten som följde därav, hur medborgarnas bästa och partiets intressen blandades samman, och det faktum att det inte gjordes några försök till åtskillnad eller maktdelning. Detta samhälle bjöd Gösta Bohman motstånd. 

Det faktum att Olof Palme modererade sin kritik gentemot USA hindrade inte Aftonbladets ledarsida från att några dagar senare kommentera förhandlingarna om partiernas gemensamma upprop på följande vis: ”Den breda manifestationen mot USA:s krig kan sannerligen undvara Gösta Bohman och hans gelikar. Men han är en partiledare som tänker sitta med och bestämma svensk utrikespolitik i en eventuell borgerlig regering, samtidigt som han måste snegla på vad Nixon och ’västvärlden’ ska tänka om Sveriges självständighet. […] Han är en politisk säkerhetsrisk för oss, ty också Sverige är ett litet land vars säkerhet bygger på självständighet mot stormaktsallianser, Nixons eller andas.”

Det har lyckligtvis hänt en del sedan detta var den rådande synen inom den socialdemokratiska rörelsen. Under denna tid och tidigare arbetade Moderaterna för att den svenska neutralitetspolitiken skulle vara västvänlig. Alliansfriheten var en militär fråga och accepterades för att den förmodades ha en stabiliserande inverkan på säkerheten i Norden. Frågan om Finland, som alltid har varit viktig, spelade särskilt in. För Moderaterna fanns det däremot inga tvivel om Sveriges ideologiska och moraliska tillhörighet: Vi hör hemma i den demokratiska västvärlden. I dag är det lyckligtvis få som menar annorlunda, och den politiska samstämmigheten till och med om behovet av nära samarbete med Nato är stor. 

Hur översätts principerna bakom begreppet inrikes utrikespolitik i dag? Låter det sig ens göras? Gösta Bohman var närmast arketypen av en moderat. Det handlar delvis om att det som var hans politiska karta och kompass – hur han orienterade sig i politiken och med vilket mål – har kommit att bli en inspiration för moderater i generationer efter honom. Det handlar delvis om att han lät de moderata värderingarna – liberala och konservativa – som han var bärare av få prägla alla de politiska områden som han tog sig an. Det gäller i allra högsta grad utrikespolitiken. 

Det enkla svaret är att grundinställningen i moderat utrikespolitik då och nu präglas av realism. Av detta hörs ekon i Gösta Bohmans tal och skrifter, i Arvid Lindman och Jarl Hjalmarson innan honom, och i Carl Bildt efter. Sveriges frihet, säkerhet och självständighet har varit överordnat. Möjliga strategier och handlingsalternativ har utvärderats utifrån detta mål, och det faktum att andra stater och aktörer kan ha för detta motstridiga intressen. 

Det innebär dock inte att man har varit utan värderingar. Själva det att sätta Sveriges säkerhet och självständighet främst kräver att man har en idé om Sverige, våra grundläggande värderingar och vilken intressesfär vi tillhör. Det har genom tiderna, inte minst under Gösta Bohmans ledning, varit tydligt att det är frihet, demokrati, marknadsekonomi, fredlig gemenskap, och försvaret främst. (Och när försvaret under de många vändningarnas år inte längre sattes främst, utan nedprioriterades, var det alltjämt Gösta Bohman som den interna oppositionen hänvisade till, som enligt den tidigare försvarsministern Anders Björck skulle ha vänt sig i graven om han såg Moderaternas styvmoderliga hantering av försvarsfrågan.)

Norden i allmänhet och Finland i synnerhet har haft en särskilt plats i den svenska högerns hjärta, som en följd av både geografi, kultur och historia, och ett svenskt stormaktsperspektiv. Finlands sak är den svenska högern, som Ann-Sofie Dahl skriver i Du gamla, Du fria (2014). Sedermera har det även kommit att omfatta de baltiska länderna, och från biståndet till finländarna under vinterkriget till stödet för balternas frigörelse finns just friheten som ledstjärna. Med Gösta Bohman befästes också tanken om europeisk gemenskap, och han drev frågan om svenskt medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG).

Värderingsburen realism skulle det kunna kallas. Det går ännu i dag att kontrastera mot den utrikespolitik som de senaste åren har ägnats åt symboliska ställningstaganden, inte inneburit en hård linje mot diktaturstater, men fått som konsekvens att vi stött oss med andra demokratiska länder till ingen nytta och fjärmat oss från samarbetsländer i västvärlden. Sådan politik beskrivs som idealistisk, men särskilt värderingsstyrt har arbetet inte alltid framstått som.

Det finns sådant som går igen genom historien. För att avsluta med Gösta Bohmans egna ord i riksdagen den 4 juni 1976: ”Ingen uppgift är viktigare för oss än att säkra en frihet från yttre tvång för vårt land och en frihet från inre förmynderi för dess medborgare. Detta gällde debatten 1938. Detta gäller också dagens debatt. Och det kommer att gälla även framdeles.”

Catarina Kärkkäinen är redaktör på Timbros nättidskrift Smedjan

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism