Print Friendly

Bibliotekskatastrofen i Tyskland

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIBLIOTEI(SI(ATASTROFEN
I TYSKLAND
Av överbibliotekarien TÖNNES KLEBERG, Uppsala
REDAN under det andra världskrigets första dagar drabbades
polska bibliotek av krigets förhärjande hand. Då Hitlers angrepp
satt in mot Belgien och gränsförsvaret brutits, marscherade tyska
trupper snabbt in i den ärevördiga universitetsstaden Louvain.
Dess rika bibliotek var förintat- för andra gången på ett kvartssekel, ty redan 1914 hade det fallit offer för den första tyska invasionen. Den tyska propagandan avgav den inte överdrivet sannolika förklaringen, att engelska trupper då de utrymde staden
passat på att spruta fotogen över böckerna och satt eld på dem.
Engelsmännen torde dock i detta fall inte kunna göra det tyska
artilleriet äran stridig.
Efter hand som världsbranden bredde ut sig över allt större
områden och nådde en allt ohyggligare styrka, gingo allt fler och
fler bibliotek sin undergång till mötes. Polen, :F’rankrike, Italien,
Jugoslavien, Grekland, Sovjetunionen ha sett den ena boksamlingen
efter den andra förintas under artilleribombardemang eller bombräder eller släpas bort som segerbyte. England har inte heller
varit skonat. University College i London förlorade på ett rätt
tidigt stadium av kriget nästan hela sitt bibliotek i den :niån det
inte evakuerats – bl. a. förstördes den betydande skandinaviska
samlingen. Själva British Museum gick inte oskadat ur bombkrigets dagar: man beräknar att cirka 250,000 band av dess väldiga samlingar spolierats. Svårast var måhända en annan förlust: museets stora tidningssamling blev svårt härjad, och därvid
gick bl. a. en betydande del av den engelska landsortspressen från
1800-talets förra hälft till spillo, ett ovärderligt och till stora delar oersättligt källmaterial.
Men alla andra länders biblioteksförluster förblekna dock inför
den förödelse som drabbat Tyskland. Det tyska biblioteksväsendet hade vid krigsutbrottet nått en utveckling som intet annat i
Europa; kvalitativt kunde det väl mäta sig med Förenta Stater- 490
.. -· … – – – – – – – –
Bibliotekskatastrofen i Tyskland
nas. Tysk vetenskap hade i landets stora forskningsbibliotek väldiga kraftreservoarer, och från dessa pumpades genom en perfekt samorganisation litteraturen ut till alla mindre forskningscentra. situationen i dag är sådan, att man även på detta område
kan tala om ett totalt sammanbrott. En mängd byggnader ligga
i ruiner. Millioner böcker och handskrifter ha gått upp i lågor
eller spårlöst försvunnit. stora mängder litteratur ha genom evakuering visserligen räddats undan förintelse men ligga otillgängliga på tillfälliga förvaringsplatser. Oersättliga kataloger, resultat av generationers lärda mödor och flit, ha helt eller delvis förintats.
I all sin ohyggliga tydlighet framträder bilden av det tyska
vetenskapliga biblioteksväsendets efterkrigssituation i ett nyligen
utgivet arbete av förutvarande chefen för universitetsbiblioteket
i Tubingen Georg Leyh.1 Hans namn är välkänt i fackkretsar
världen runt. I långa tider har han stått som en av de främsta
representanterna för sitt yrke inte bara i sitt hemland utan i
hela den vetenskapliga världen. Som lärd, som organisatör, som
utgivare av den internationellt ledande facktidskriften Zentralblatt fiir Bibliothekswesen och av den handbok, som väl för lång
tid framåt kommer att utgöra hörnstenen i allt biblioteksvetenskapligt arbete, intar han en oomstridd rangplats. Hans frimodiga och självständiga hållning gentemot systemets vasaller
ställde honom ofta i farozonen. Som persona ingrata fick han
under de sista förkrigsåren inte längre representera sitt land vid
internationella förhandlingar. I dag står han, såvitt en utomstående kan döma, som den värdigaste talesmannen för de tyska
biblioteken.
I korta och knappa drag ~er Leyh sammanfattande överblickar
över utvecklingen under kriget och över den aktuella situationen
i vad som gäller byggnader, bokbestånd, kataloger och personal.
Därpå följa rapporter från de enskilda biblioteken, svar på utsända frågeformulär, kortare eller mera utförliga.
Göring utlovade som bekant att det tyska »luftrummet» aldrig
skulle störas av några angripare. Redan på hösten 1940 träffades
landsbiblioteket i Kiel av bomber och led mycket svåra förluster.
Påföljande år skadades biblioteket i KasseL 1942, 1943 och 1944
drabbades den ena samlingen efter den andra, men först med de
1 Georg Lcyh, Die deutschen wissenschaftlichen Bibliotheken nach dem Krieg.
Tubingen (Mohr) 1947. 222 s. -Viktiga meddelanden ingingo i en uppsats av Leyh
i årets andra häfte av Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen.
491
..
Tönnes Kleberg
fyra krigsmånaderna 1945 kom för det tyska biblioteksväsendet
dess verkliga hemsökelses stund. Ett efter ett grusades de stora
statsbiblioteken i Berlin och Miinchen, landsbiblioteken i Dresden, Darmstadt, Karlsruhe, Kassel och Kiel, universitetsbiblioteken i Bonn, Breslau, Frankfurt, Giessen, Hamburg, Kiel, Leipzig,
l\Hinster och Wiirzburg, de tekniska högskolebiblioteken i Berlin,
Darmstadt, Dresden, Hannover, Karlsruhe, Miinchen, för att bara
nämna de mer eller mindre fullständigt förstörda. Universitetsbiblioteken i Berlin, Freiburg, Göttingen, J ena och Miinchen blevo
svårt skadade. Som någorlunda intakta eller i varje fall funktionsdugliga återstodo vid vapenstilleståndet bara universitetsbiblioteken i Erlangen, Greifswald, Halle, Heidelberg, Köln, Rostock och Tiibingen.
Under de sammanstörtande byggnaderna och i brandbombernas
lågor gingo otaliga böcker till spillo. Å ven i de fall då byggnaderna totalförstörts, har dock en del av bokbeståndet räddats.
Detta har varit möjligt främst därigenom att betydande samlingar evakuerats. Redan under de första krigsdagarna började
man sätta vissa av de värdefullaste bokskatterna i säkerhet- som
man trodde- genom att gömma dem i källarna. Dystra erfarenheter från de tidigast träffade byggnaderna visade emellertid att
denna säkerhet var illusorisk. Och så började omkring hösten
1942 en ofantlig böckernas flykt undan den hotande förstörelsen.
I järnvägsvagnar, på landsvägarnas lastbilar och flodernas kolpråmar, i handbagage och lårar fördes millioner och åter millioner band bort från utsatta platser till avlägsna lantgods, ensamma kloster och kyrkor, till saltgruvor och sandstensgrottor.
Tysklands och ett av Europas största bibliotek, Preussische Staatsbibliothek i Berlin, spridde på så sätt ut största delen av sin mer
än 3 millioner band starka samling över hela landet, Bayerische
Staatsbibliothek i Miinchen skickade bort över l million till 28
olika tillflyktsorter, Deutsche Biicherei i Leipzig över l 1/2 million till 10 olika platser. Många biblioteksbyggnader stodo nästan tomma, då förödelsen bröt in över dem.
Det var naturligtvis oundvikligt att stora förluster skulle
drabba de bortförda böckerna redan på deras ofta äventyrliga
färd till evakueringsplatsen. Båtar kantrade, järnvägståg bombades, bilar slungades av vägbanan. Och då boklårarna nått må-
len för sin flykt, var därmed inte faran över. Slott och kyrkor
gingo även de upp i lågor eller slogos i spillror, kistor brötos upp
och plundrades, fukt och råttor härjade. Andra olyckshändelser
492
Bibliotekskatastrofen i Tyskland
kommo till. Ett brutet vattenledningsrör blev orsaken till att
landsbiblioteket i Dresden förlorade några av sina dyrbaraste
handskriftliga klenoder, bl. a. Durers matematiska arbeten och
Johann Sebastian Bachs mässa i h-moll.
I mycket stor utsträckning ha dock de evakuerade boksamlingarna verkligen räddats. För dem som fingo stanna kvar i biblioteken ha däremot förstörelsen haft en fruktansvärd omfattning.
Riksdagsbiblioteket i Berlin är totalt borta, landsbiblioteket i
Karlsruhe, stadsbiblioteken i Essen och Leipzig likaså. Universitetsbiblioteket i Hamburg och landsbiblioteket i Stuttgart förlorade över hälften av sina samlingar. I Bayerische Staatsbibliothek i Miinchen, det i fråga om samlingarnas kvalitet kanske
högst stående av alla Tysklands bibliotek, förintades 500,000 band,
i samma stads universitetsbibliotek 350,000. Mellan 300,000 och
400,000 band förlorades av landsbiblioteken i Dresden och Kassel
och universitetsbiblioteket i Frankfurt.
Och parallell med denna med allt snabbare takt fortskridande
förödelse av bibliotekens samlingar gick en motsvarande minskning av möjligheterna att ersätta och komplettera dem. Visserligen kunde i något enstaka fall inköp av betydande privatsamlingar åtminstone partiellt fylla de gapande tomrummen. Men
detta var naturligtvis lyckliga undantagsfall. Den tyska bokhandeln och den tyska förlagsverksamheten, dessa båda sällsynt
effektiva krafter i bokens tjänst, mattades alltmer under personalbrist, transportsvårigheter och bombskador. Antikvariaten fingo
i stor utsträckning stänga, boklådorna kunde inte längre effektuera sina kunders beställningar. Slutligen drabbades den tyska
förlagsverksamheten av ett förintande slag, då landets förläggarcentrum i Leipzig utsattes för ett intensivt luftangrepp, som lade
det praktiskt taget öde. Efter detta dråpslag kunde den tyska
bokproduktionen aldrig hämta sig. Böckerna blevo allt sällsyntare och tunnare, tidskrifterna kommo med allt större luckor
eller fingo helt nedläggas.
Vad den utländska litteraturen beträffar var läget om möjligt
ännu svårare. Isoleringen tilltog. Anglosachsisk litteratur var
självfallet snart omöjlig att uppdriva, och det både nyutkommen
och äldre. Man kan förstå tyska ockupationsmaktens markanta
och inte helt resultatslösa intresse för den frejdade danske anglisten Otto J espersens bibliotek, som såldes i Köpenhamn under
kriget. Tillförseln från Frankrike var mycket ringa. Axelbrodern
Italien kunde visserligen leverera böcker, men snart var desorgani- 493
..
l
Tönnes Kleberg
sationen där så långt gången, att bokhandelns funktionsduglighet
upphörde. De nordiska ländernas litteratur, som naturligtvis spelade en underordnad roll, kunde i viss utsträckning erhållas. Viktigast var väl kontakten med det neutrala Schweiz, som tack vare
sina relativt obrutna förbindelser kunde hålla kontakten öppen
med de flesta kulturländer och som under krigets senare år utvecklade sig till en av Europas betydelsefullaste bokproducenter.
Först efter det slutliga sammanbrottet i maj 1945 kunde katastrofen i hela dess vidd överblickas och åtgärder börja vidtagas
för att råda någon bot på de värsta bristerna. Uppgifterna voro
gigantiska. Det gällde att åtminstone nödtorftigt iståndsätta byggnader som helt eller delvis lågo i ruiner, att föra tillbaka de evakuerade bokmassorna, att bringa ordning i dem och fastställa
förlusternas omfattning, att fylla de väldiga luckorna i både den
inhemska och den utländska litteraturen, att bringa katalogerna
i användbart skick, att förnya de genom krigshändelserna starkt
decimerade personalstyrkorna och att slutligen få biblioteken åter
tillgängliga och användbara för allmänheten.
Att iståndsätta de skadade byggnaderna var och är alltjämt
en ytterligt vansklig uppgift. Det skulle varit det redan om arbetskraft och byggnadsmaterial stått till förfogande i normal omfattning. I ett besegrat och bombhärjat land möter det naturligtvis nästan oöverstigliga hinder. Bibliotekstjänstemän och akademiska lärare ha fått försöka sig som murare och snickare för att
av spillror och grus bygga upp tillfälliga bostäder för de hemlösa böckerna – den yrkeskunniga arbetskraften och det bättre
materialet ha måst användas för andra ändamål, mera nödvändiga för ögonblickets mest trängande materiella behov. De svå-
rast skadade biblioteken, t. ex. i Berlin, Stuttgart och Miinchen,
komma säkerligen inte på åratal att kunna bjuda sina bokbestånd
en användbar hemvist. Det forna Preussische Staatsbibliothek, nu
öffentliche Wissenschaftliche Bibliothek, i Berlin har ännu mer
än 2 112 år efter vapenstilleståndet knappt fått sitt tak helt reparprat. För att få byggnaden färdig igen räknar man med 5 a 6 år.
De evakuerade boksamlingarnas återförande är ett problem som
i hög grad står i samband med byggnadernas tillstånd. I många
fall kan man inte återföra böckerna helt enkelt därför att man
inte har någon användbar plats att förvara dem. Men i många
andra fall tillkomma ytterligare svårövervinnerliga hinder. Transportmedel saknas. Och ofta ha de evakuerade boksamlingarna
kommit att skiljas från sitt ursprungliga hem genom zongränser- 494
Bibliotekskatastrofen i Tyskland
nas svåröverstigliga barriärer. Ockupationsmakterna fordra likvärdiga motprestationer från den andra zonen för att medge avtransporten. I vissa fall önska biblioteksledningarna själva inte
föra tillbaka böckerna från en annan zon därför att de, kanske
inte utan skäl, anse dem vara i bättre förvar där de ligga.
Att fastställa storleken av de bokförluster som lidits är ännu
omöjligt. En del siffror, ohyggligt talande, ha redan anförts. Men
i dem är i stort sett inte inräknat vad som gått förlorat på evakueringsplatserna, genom brand, vattenskador och stölder. Det
rör sig även härvidlag om väldiga bokmassor, och till stor del
om bibliotekens dyrbaraste klenoder, eftersom just dessa i första
hand förts »i säkerhet». Och slutligen tillkommer som en inte
obetydlig post de samlingar som beslagtagits eller spårlöst försvunnit. De oskattbara musikhandskrifterna i Berlin höra till den
kategori, vars öde är okänt.
Men inte bara böcker och handskrifter ha förlorats. Bibliotekens viktigaste arbetsinstrument äro deras kataloger. Att arbeta
i ett stort bibliotek utan katalog är som att söka ta sig fram i
en urskog utan karta. Rader av bibliotek sakna i dag dessa oumbärliga hjälpmedel, Preussische Staatsbibliotheks stora för allmänhetens bruk avsedda alfabetiska bandkatalog gick upp i lågor
ett stycke utanför Berlin en av de sista krigsdagarna. Samma
biblioteks realkatalog, som åtnjutit rykte som världens bästa;
hade man redan vid krigsutbrottet tagit upp på smalfilm. Men
filmkopian gick förlorad; av originalets inte mindre än 2,100 band
ha 218 försvunnit. Universitetsbiblioteken i Giessen, Marburg och
Miinchen sakna sina för allmänheten avsedda kataloger, Bayerische Staatsbibliothek katalogen över sin enastående rika handskriftssamling. Manuskriptet till den stora samkatalogen över
hela Tysklands vetenskapliga bibliotek, Deutscher Gesamtkatalog,
varav 14 band blivit tryckta (t. o. m. Beethordnung), hade evakuerats till en plats i Pommern. Man vet ingenting med visshet om
dess öde. Manuskriptet till den väldiga samkatalogen över alla
Europas inkunabler, Gesamtkatalog der Wiegendrucke, är räddat.
Denna underrättelse bildar en ljuspunkt i den mörka tavlan.
Att fylla de gapande tomrum i samlingarna som de förlorade
böckerna lämnat efter sig är en ofantlig uppgift. Den tyska bokhandeln och förlagsverksamheten äro alltjämt skuggor av vad de
en gång varit. Bokproduktionen är ringa. Endast långsamt spirar en ny litteratur upp. Speciellt den vetenskapliga produktionen är hämmad. Tidskriftsfloran är ännu ytterst torftig. Biblio- 495
..
l
Tönnes Kleberg
tekens försvunna tidskriftssviter kunna sannolikt aldrig återanskaffas på normal väg. Mikrofilmen har här en stor uppgift att
fylla. Med dess hjälp kan mycket av det oumbärligaste vetenskapliga materialet återställas. Annars kunna väl tyska böcker
åtminstone i någon utsträckning skaffas fram, genom duplettöverlåtelser, genom förvärv av privatsamlingar o. s. v. Värre är det
med utländsk litteratur. Behovet är skriande efter år av avspärrning, både före och efter krigsutbrottet. Schweiziska bibliotek ha
lämnat betydande gåvor, nied franska institutioner har ett bokbyte kommit i gång. Amerikanarna planera en stor hjälpaktion.
Från vårt land har ända till helt nyligen praktiskt taget ingenting kunnat sändas. Först i början av oktober blev det tillåtet
att sända trycksaker av 2 kgs vikt till den amerikanska zonen.
stora delar av bibliotekspersonalen inkallades till krigstjänst
redan på ett tämligen tidigt stadium. Under krigets senare skeden grep man allt djupare ner i årsklasserna, och biblioteken fingo
se även sina äldre medarbetare draga på vapenrocken. Många
kommo aldrig att återvända, de stupade i Polen, Ryssland, Frankrike, Nordafrika och Norge. Efter kapitulationen har utrensningen av nazistelement ytterligare minskat personalkadrerna; i
ett mellantyskt universitetsbibliotek lära endast en högre tjänsteman och tre kvinnliga befattningshavare ha befunnits icke komprometterade. Samtidigt som personalen minskats kraftigt, ha
arbetsuppgifterna på många håll ökats på ett sätt som man knappast kan göra sig någon föreställning om. ökningen är betingad
av återuppbyggnadsarbetet och den starkt stegrade efterfrågan på
böcker från allmänhetens sida. (Ett universitetsbibliotek redovisar sålunda en stegring av lånebeställningarna med över 200 °/o
sedan sista förkrigsåren.) Privatbibliotek ha förstörts liksom de
offentliga, och på grund av pappersbristen äro upplagorna av nyutkommande litteratur alltjämt liksom under krigets senare del
så små, att de äro utsålda redan innan de utkommit. Den enskilde är därför i mycket stor utsträckning hänvisad till offentliga samlingar.
På bibliotekens funktionsduglighet ställas därför stora krav.
Vilka svårigheterna äro att tillmötesgå dessa torde ha framgått
av ovanstående. Några lyckligt skonade institutioner, som universitetsbiblioteken i Erlangen, Marburg och Tiibingen, ha kunnat hållas öppna och i verksamhet praktiskt taget utan avbrott.
På andra ställen är situationen så mycket bedrövligare. I den
en gång blomstrande biblioteksstaden Miinchen finnes inte något
496
Bibliotekskatastrofen i Tyskland
bibliotek i normal funktion. statsbiblioteket är helt stängt, medan universitetsbiblioteket kan ställa till förfogande omkring 4 °/o
av sina före kriget till l million band uppgående samlingar. I
det mest skonade biblioteket i staden, Deutsches Museum, stå läsesalarna öppna endast för akademiska lärare och deras vetenskapliga assistenter samt för tekniska företags representanter. Det
stora universitetsbiblioteket i Göttingen, en gång en föregångsinstitution för hela det moderna vetenskapliga biblioteksväsendet,
är nu inrymt i ett par privathus, skilda från varandra: i det ena
sköts utlåningen, i det andra förvärven och hela administrationen. Det forna Preussische Staatsbibliothek kunde ställa 1,000 arbetsplatser till sin publiks förfogande i läsesalar med rika referensbibliotek. Dess efterträdare kan med möda bjuda omkring
150 arbetsplatser och en relativt rikhaltig samling uppslags- och
kurslitteratur, mestadels övertagen från universitetsbiblioteket.
Då de polska biblioteken föllo offer för bombkrigets vidrigheter,
utgjorde detta inledningen till en makaber epok i vetenskapens
historia. Ett till ohygglighet fulländat förstörelsemaskineri sattes i funktion mot det andliga livets finaste produkter, mot böckerna. I denna kamp måste, materiellt sett, förstörelseviljan triumfera. Inför den moderna teknikens förödande krafter stå den
andliga odlingens centra ögonblickligt maktlösa. Tyskland, som
släppt lös denna våg av förintelse över de polska samlingarna,
fick ~iven i sitt biblioteksväsendes öde bittert besanna, att den
som sår vind han skördar storm.
Inför den mörka bild som Georg Leyhs bok målar ställer man
sig frågan, om tysk vetenskav och tyskt biblioteksliv någonsin
kunna spira upp igen och växa sig starka. ~lan har i tyska vetenskapliga kretsar uttalat den farhågan, att det måste dröja 30
;\ 40 år innan man åter kan driva allvarligt vetenskapligt arbete
i Berlin, Leipzig och Miinchen. Det är svårt att spå. Många omständigheter kunnasvela in i utvecklingsgången. Säkert är i varje
fall, att arbetet på bibliotekens återuppbyggnad bedrives med stor
iver och med på sina håll påtaglig framgång. Ockupationsmyndigheterna, inte minst de sovjetryska, äro i regel intresserade av
att bibliotekens verksamhet åter kommer i gång. I :F’rankfurt a. :J!I.
har t. o. m. ett nytt stort bibliotek grundats, vVestdeutsche Biicherei, som syftar att bli ett nationalbibliotek för Västtyskland. Dess
tillkomst saknar givetvis inte helt politisk grund.
Förbindelserna med utlandet hålla på att öppna sig. Vetenskapen är till sitt väsen internationell. Det vetenskapliga samarbe- 497
Tönnes Kleberg
tet måste återupptas. Tyskland måste- trots allt vad som skettförr eller senare med i forskningens internationella brödrakrets.
Kanske är tiden ännu inte fullt mogen. Det vore säkert lyckligt,
om det inte dröjde länge.
Biblioteken äro framför alla andra institutioner de givna förmedlarna vid återknytarrdet av brustna mellanfolkliga band. Förutsättningen för det vetenskapliga arbetet framför andra är ett
funktionsdugligt vetenskapligt biblioteksväsen. Det är därför ett
ofrånkomligt internationellt intresse att de tyska forskningsbiblioteken byggas upp igen ur ruinhögarna. De forna fiendestaterna
ha redan insett detta och dragit konsekvenserna. Ä ven vårt land
måste efter måttet av sina krafter medverka.
Leyhs bok berättar kallt, nyktert och sakligt utan patetiska
tonfall. Den är inte skriven för att väcka medlidande utan för
att ge på en gång en aktuell orientering och ett historiskt dokument. Den är en utomordentligt verkningsfull skildring av en kulturkatastrof utan motstycke i vetenskapens historia.
498

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism