Bean Khalil: Det våras för Blair

I brittisk politik står en legoarmé i väntan på att bli insläppt. Men armén i fråga utgörs inte av soldater med skyddsväst och hjälmar utan av rådgivare med sakkunskap och kommunikationsplaner. Gruppen i fråga är medarbetare på Tony Blair Institute for Global Change och dörren är 10 Downing Street. Sannolikheten att Tony Blair och den organisation han leder får en central roll i den framtida Labourregeringen är hög. Det finns därför anledning att förbereda sig för återkomsten av ytterligare en före detta premiärminister – om än i en annorlunda form.

Om Keir Starmer vinner nästa val kommer den anemiska oppositionsstab han nu leder snabbt behöva fylla regeringskansliets tomma stolar. Rekryteringsprocessen och konsten att locka rätt folk till departementen är oftast ett av de första problemen en ny regering möter. Går det bra öppnas möjligheten för att redan tidigt sätta i gång med den utlovade reformagendan, uppkommer problem riskerar tidsplanen i stället att försenas. Men för att fylla stolarna kommer Starmer inte behöva blicka långt. Till sitt förfogande kommer han ha ett helt ekosystem av rådgivare, strateger och kommunikationsexperter: till sitt förfogande kommer han ha Tony Blair Institute for Global Change.

Organisationen, som samlar runt 800 anställda världen över, har till syfte att oavsett ämne eller fråga erbjuda expertis till utländska regeringschefer. TBI, som närmast går att beskriva som en konsultbyrå med stater som kunder, värvade nyligen även den tidigare finska premiärministern Sanna Marin till rollen som Strategic Counsellor. Grundaren Tony Blair har själv åkt runt och tagits emot med samma röda matta som i vanliga fall reserverats för officiella statsbesök. Inflytandet och den kunskap medarbetarna besitter kommer vara ovärderligt för ett Labourparti vars företrädare nu har spenderat de senaste 13 åren i den politiska ödemarken. Det är även troligt att Blair kommer upplåta sin styrka, då det trots allt är Starmer som har försökt välkomna tillbaka New Labour-grundaren in i den politiska värmen. Lika troligt är det också att Blair själv intar en säregen roll i Starmers innersta krets.

I ett historiskt perspektiv så kan Blairs återkomst däremot ses med viss förvåning. Att premiärministrar ibland ger råd till sina efterträdare är i sig inte ovanligt, men att vara lika aktiv som Blair har varit sker inte så ofta. Till det normala är antingen att den avgående premiärministern stannar kvar några år i parlamentet som anspråkslösa backbenchers – som i fallet Ted Heath och Theresa May – eller gör som John Major och helt lämnar offentligheten.

Troligtvis kommer Starmers brist på visioner kunna kompletteras av någon som ansågs vara 2000-talets mest visionära brittiska premiärminister. Om inte så kan Starmer åtminstone åtnjuta åtkomst till en av världens tyngsta telefonkataloger. Nackdel är däremot att Blairs framtida roll som grå eminens med all säkerhet kommer skapa en grogrund för irritation både inom Starmers framtida kabinett och hos ledamöterna i House of Commons. Den före detta partiledaren är fortfarande paria i de socialistiska grupperingar som efter New Labour-imperiets fall sakta har flyttat fram sina positioner. Men oaktat farhågor kommer Tony Blair och hans organisation spela en viktig roll i nästa Labourregering – det vore trots allt slöseri att inte använda sig av erfarenhet som villigt står till förfogande.

Sammanfattningsvis kan därför Storbritanniens vänsterrörelse stå vid tröskeln till en fjärde mandatperiod signerad Tony Blair, den enda skillnaden blir att det inte kommer vara han som får vinka till publiken innan dörren till 10 Downing Street öppnas. Blair kommer denna gång inte heller behöva hantera varken en obstinat finansminister eller ofullständig underrättelse, rollen som éminence grise går utmärkt att företa från bakom kulisserna.

Det går därför enbart att konstatera en sak: det våras för Blair.

Bean Khalil sitter i MUFs internationella kommitté