Print Friendly

Baser och annan politik på Island

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BASER
OCH ANNAN POLITIK PÅ ISLAND
Av lektorn, fil. lir. PETER HALLBERG, Reyltjavik
I FöRSTA häftet av Svensk Tidskrift 1946 redogjorde undertecknad i artikeln Vilja islänningarna hyra ut baser åt USA? för den
viktigaste utrikespolitiska fråga, som den unga republiken Island
hittills haft att ta ställning till: Förenta Staternas begäran hösten
1945 att för lång tid få hyra militära baser på Island. Då artikeln
skrevs, hade man från officiellt isländskt håll ännu inte med ett
ord bragt frågan till allmänhetens kännedom. Däremot sipprade
så småningom en del ut genom dagspressen. Dessa mer eller mindre initierade upplysningar utlöste en kraftig och på sina håll
mycket hetsigt talför opposition. Bl. a. startades en ny politisk
tidskrift med huvudsyftet att följa den s. k. basfrågans utveckling. Talrika resolutioner från olika sammanslutningar — fackliga, akademiska m. fl.- krävde, att alla framställningar om militära baser i landet skulle avvisas. Allt enträgnare uppmanades
regeringen också att bryta sin tystnad i frågan.
I början av år 1946 koncentrerades det politiska intresset kring
de nyval till stadsstyrelserna (stadsfullmäktige) i städer och stadsliknande samhällen som skulle äga rum den 27 januari. Valet
föregicks av en våldsam propaganda, möjligen inflammerad av den
känsliga basfrågan. Högerpartiets huvudorgan Morgunbladid utgav som en särskild bilaga ett utdrag i översättning av Koestlers
bekanta bok The Yogi and the Commissary, en valbomb som här
anses ha haft en viss effekt på opinionen. Draget är typiskt för
den ovanligt kraftiga reflex som de världspolitiska motsättningarna uppvisa även i den inrikespolitiska diskussionen på Island.
Den ideologiska motsättningen mellan Ryssland och de anglosaxiska makterna torde här spela en betydligt större roll än i motsvarande svenska debatt. Valresultatet innebar, att högern stärkte
sin redan förut starka ställning i Reykjavik, där partiet nu lik- 33
,.
Peter Hallberg
som tidigare innehar absolut majoritet, men förlorade i landsorten.
Socialdemokraterna, som de senaste åren gjort förluster bland arbetarna till förmån för kommunisterna, gingo ytterligare tillbaka
i Reykjavik och miste där ett mandat. Däremot höll eller framflyttade partiet sina positioner i landsorten. Kommunisterna
ryckte i stort sett fram något över hela linjen. I Akureyri, landets näst största stad, blevo de det största partiet. Anmärkningsvärt är, att framstegspartiet, som annars har sin stora väljarmassa
på landsbygden, lyckades placera en man – f. ö. rektor vid stadens högre allmänna läroverk – i Reykjaviks stadsfullmäktige.
Den kommunala representationen i huvudstaden, som med sina
några och fyrtio tusen invånare omfattar en dryg tredjedel av
landets befolkning, blev efter valet följande: självständighetspartiet (högern) 8 ( ± O), kommunisterna 4 ( ± O), socialdemokraterna
2 (-1), framstegspartiet l (+ 1).
Ett stycke in på det nya året började pressdiskussionen i basfrågan flamma upp på nytt. En intensiv kampanj bedrevs särskilt
under mars månad av det kommunistiska huvudorganet Thj6dviljinn (Folkviljan). I slutet av månaden framställde kommunistpartiet kravet, att den isländska regeringen skulle anmoda den
amerikanska att omedelbart dra tillbaka resterna av ockupationsstyrkan. Den 24 mars citerade Thj6dviljinn Henry Wallaces uttalande i en intervju med New Y ork Times, att USA borde kalla
hem sina styrkor från Island, sedan ryssarna dragit sig tillbaka
från Bornholm. Enligt den isländska tidningens referat sade
Wallace, att Sovjet måste uppfatta amerikanska soldaters närvaro
på Island efter krigets slut som riktad mot Sovjet. Någon annan
uppfattning vore heller icke möjlig ur rysk synpunkt. Genom att
definitivt evakuera sina ockupationstrupper från Island skulle
USA undanröja ett hinder för samförstånd och förtroende mellan
stormakterna.
Regeringsoppositionen – d. v. s. framstegspartiet; regeringen
var sedan hösten 1944 sammansatt av två medlemmar från självständighetspartiet, två socialdemokrater och två kommunister –
pressade på och begärde, att statsministern skulle lägga samtliga
dokument i basfrågan på bordet. slutligen avlade statsministern Olafur Thors den 26 april vid en radierad altingsdebatt om
ett av framstegspartiet framställt förslag till misstroendevotum
mot regeringen även en deklaration om förhandlingarna med USA.
Häri bekräftades, att Förenta staterna begärt att för lång tid få
hyra tre angivna militära baser på Island. Då den isländska rege- 34
Baser och annan politik pä Island
ringen icke sett sig i stånd att tillmötesgå en sådan begäran, hade
den amerikanska i början av december gått in på att låta frågan
falla – »åtminstone tills vidare». Däremot hade man från isländsk sida förklarat Island redo att ingå som medlem av FN och
åtaga sig de förpliktelser i fråga om tryggarrdet av världsfreden
som kunde bli en följd av detta steg. Slutligen betonade statsministern, att regeringen varit enig i sin behandling av frågan.
Följande dag utfärdade även det amerikanska utrikesdepartementet en kommunike, som bekräftade Olafur Thors’ deklaration. De
båda parterna bragte sålunda frågan till offentlighet i fullt samförstånd. Det framgick av kommurriken bl. a., att den amerikanska
ockupationsstyrkan på Island minskats från ett maximum på
45,000 man till 1,000.
statsministerns deklaration av den 26 april stod möjligen i nå-
gon mån i samband med de stundande altingsvalen. Särskilt uttalandet om regeringens enighet i basfrågan kunde vara ägnat att
ta vinden ur seglen för den kommunistiska agitationen, som levat
högt på sin nationella inställning i denna fråga och beskyllt åtminstone vissa kretsar inom självständighetspartiet för landsförrädiska avsikter. »Landsförrädare» var f. ö. ett hänsynslöst utnyttjat invektiv i den propaganda som föregick valen den 30 juni.
Utgången innebar ingen väsentlig förskjutning i altingets sammansättning. Högern höll sina 20mandat liksom kommunisterna
sina 10. Däremot togo socialdemokraterna två platser från framstegspartiet, som förut nämnt ett utpräglat lantbrukarparti, och
uppnådde därmed 9 mandat. Framstegspartiets förlust av två
platser och tillbakagång till 13 mandat tolkades givetvis på regeringshåll som ett svårt bakslag för oppositionen. Valresultatet visade ju också, att den sittande samlingsregeringens politik vunnit
väljarnas förtroende. Någon förändring inom regeringen medförde
valen sålunda inte.
I juli inkallades ett urtima alting för att bemyndiga regeringen
att ansöka om inträde för Island i FN. Kommunisterna framförde
åter sitt krav på att isländska regeringen skulle hos den amerikanska begära, att ockupationstrupperna slutgiltigt drogos tillbaka
från Island. Det kommunistiska förslaget upptogs emellertid icke
till omröstning. Innan tinget upplöstes i slutet av juli efter blott
få dagars verksamhet, meddelade statsministern, att han snarast
möjligt ämnade inleda överläggningar med Förenta staternas regering »Om uppfyllelse och urkraftsättande av överenskommelsen
om militärt skydd av 1941 och om alla frågor, som stå i samhand
35
Peter Hallberg
därmed, samt lämna altinget en redogörelse i frågan, så snart det
kommer samman».
statsministern överlade därefter med Förenta staternas representant Cumming, amerikanska utrikesdepartementets expert på
de nordiska länderna. Dessa underhandlingar pågingo till omkring mitten av september, då det urtima altinget inkallades på
nytt. Preliminärt förelade statsministern altinget ärendet vid ett
hemligt sammanträde den 19 september och vid ett öppet följande
dag. Formen var anmärkningsvärd: ett lagförslag, vari statsministern ensam anhöll om bemyndigande för regeringen att ingå
en överenskommelse med USA i enlighet med ett som bilaga medföljande förslag. Kulturministern Brynjölfur Bjarnason, den kommunistiska riksdagsgruppens ordförande, meddelade också under
debatten, att förslaget lagts fram för den samlade regeringen endast två timmar före det hemliga altingssammanträdet, och att ej
heller utrikesnämnden hållits underrättad om förhandlingarna.
Brynjölfur Bjarnason yrkade avslag på förslaget. Om det ginge
igenom, ansåge kommunisterna för sin del grunden för regeringssamverkan borta. Framstegspartiets ledare å andra sidan krävde
ett antal ändringar i det framlagda förslaget, som icke ansågs
tillfredsställande ur isländsk synpunkt. Här nedan må lämnas en
översättning av förslaget sådant det efter smärre ändringar, huvudsakligen förtydliganden, slutligen antogs av altinget.
l. Islands och Förenta staternas regeringar ge sitt samtycke till
att överenskommelsen om militärt skydd, som ingicks den l juli
1941, upphäves. Dess giltighet upphör i och med att detta fördrag
träder i kraft.
2. Flygplatsområdet vid Keflavik och flygfälten, vilka nedan benämnas flygfältet, jämte alla fasta anläggningar, som Förenta
staterna låtit uppföra där, och som skola upptagas i en gemensam förteckning av isländska och amerikanska myndigheter samtidigt med flygfältets överlämnande, skola överlämnas till den
isländska regeringen. Flygfältet skall då bliva isländska rikets
oomtvistliga egendom i enlighet med de förpliktelser, som Förenta staterna tidigare åtagit sig i detta hänseende.
3. Förenta Staternas regering skall så snart som möjligt evakuera
den amerikanska militär och flottpersonal, som nu är i ReykjaYik, och inom 180 dagar från detta fördrags ikraftträdande evalmera all den militär och flottpersonal, som nu befinner sig på
Island.
4. Flygfältet vid Keflavik skall fortfarande få användas av de flygplan, som drivas av Förenta staternas regering eller å dess vägnar i samband med uppfyllandet av de förpliktelser, som Förenta
Staterna åtagit sig i fråga om ockupationen av Tyskland. I detta
36
Baser och annan politik på Island
syfte skall Förenta staternas regering äga rätt att å egen bekostnad på flygfältet upprätthålla den verksamhet och hålla de redskap och den personal, som kunna visa. sig nödvändiga för detta
bruk. Hänsyn skall tagas till den speciella arten av sådana flygplan och deras besättningar vad beträffar tullar, uppehållstillstånd och andra formaliteter. Inga landningsavgifter skola erläggas för sådana flygplan.
5. Varken bestämmelserna i närmast föregående artikel eller några
andra bestämmelser i detta fördrag inskränka republiken Islands
suveränitet eller högsta bestämmanderätt i fråga om kontrollen
över och driften av flygfältet eller beträffande anläggningar eller
verksamhet därstädes.
6. I samband med driften av flygfältet skall Förenta Staterna öva
isländsk personal i flygplatstjänst, så att Island i växande utsträckning kan åtaga sig driften av flygfältet.
7. Den isländska regeringen utfärdar efter att ha rådfört sig med
]’örenta staternas regler om trafik, säkerhet och dylikt, som
angå alla flygplans användning av flygfältet.
8. Islands och ]’örenta Staternas regeringar komma överens om en
för båda parter tillfredsställande fördelning av kostnaderna för
flygfältets vidmakthållande och drift, dock så, att ingendera regeringen skall vara skyldig att lämna bidrag till någon sådan kostnad i samband med flygfältets vidmakthållande och drift, som
den icke anser nödvändig för eget behov.
9. Inga tullar eller andra avgifter skola läggas på materiel, utrustning, förråd och varor, som införas för att användas av Förenta
staternas regering eller dess representanter i överensstämmelse
med detta fördrag eller av den personal, som vistas på Island på
grund av anställning som följd av detta fördrag. Inga exporttullar skola heller läggas på utförseln av nämnda artiklar.
10. Ingen amerikansk personal, som vistas på Island med anledning
av anställning i samband med detta fördrag, skall betala inkomstskatt å inkomster, som härleda sig från källor utanför Island.
11. Då detta fördrag upphör att gälla, skall Förenta Staternas regering äga rätt att från flygfältet avlägsna all rörlig utrustning,
som Förenta Staterna eller dess representanter ha låtit tillverka
eller anskaffa, såvida icke genom särskild överenskommelse så-
dan utrustning inköpes av den isländska regeringen.
12. Detta fördrag skall gälla, intill dess Förenta staternas regering
uppfyllt sina förpliktelser i samband med ockupationen av Tyskland; dock må endera regeringen, sedan fem år ha gått efter
detta fördrags ikraftträdande, kunna begära en revision av fördraget. I så fall skola de båda regeringarna inleda underhandlingar snarast möjligt. Om dessa underhandlingar icke leda till
en överenskommelse inom sex månader från det datum, då begä-
ran om en revision först framställdes, äger endera regeringen rätt
att vid vilken tidpunkt som helst därefter skriftligen meddela sin
avsikt att säga upp fördraget. Detta skall då upphöra att gälla
tolv månader efter det att ett sådant meddelande daterats.
37

Peter Hallberg
Det av statsministern framlagda förslaget utlöste ett starkt motstånd bland allmänheten. Redan den 20 förelågo protester från
Landsorganisationens liksom från Konstnärs- och författarförbundets styrelse. Exemplet följdes snart av studentföreningen i
Reykjavik och av Islands universitets studentkårs styrelse. Söndagen den 22 anordnade Landsorganisationen, studenterna och ett
par andra sammanslutningar ett gemensamt friluftsmöte. Där talade bl. a. några av landets mest framträdande intellektuella: författaren Halld6r Kiljan Laxness och en ung docent i teologi vid
universitetet, Sigurbjörn Einarsson. Samtidigt med detta möte
pågick ett annat i självständighetspartiets hus vid Austurvellir,
en öppen plats i Reykjaviks centrum, omgiven av bl. a. altingshuset, telegrafens och rundradions byggnad och stadens största
hotell. Vid detta möte var statsministern själv huvudtalare. Efter
friluftsmötets slut drog sig dess publik rätt allmänt till Austurvellir. I samband därmed kom det utanför självständighetspartiets
hus till smärre oroligheter, som gåvo eko även i svensk press.
statsministern och andra av partiets ledare hindrades i flera timmar att lämna lokalen och utsattes för kroppsligt övervåld, då de
försökte göra det. Polisen, som ryckt ut och besatt ingången till
»Självständighetshuset», hotade slutligen att skingra massan med
tårgas. Emellertid upplöstes folkhopen frivilligt, sedan Landsorganisationens beslut om ett dygns generalstrejk blivit bekantgjort.
Denna strejk pågick från klockan 13 måndagen den 23 till klockan 13 följande dag. På kvällen den 23 avhöllo studentföreningen
och studentkåren ett allmänt studentmöte på universitetet. Oppositionens talare voro i stor majoritet och mycket aggressiva. Som
förslagets vapendragare uppträdde främst den unge professorn i
juridik, Gunnar Thoroddssen, som varit statsministerns juridiske
rådgivare vid dess utformande. På motståndarsidan fann man
bl. a. en annan lärare vid universitetet, professorn i äldre isländsk
litteratur, Einar Olafur Sveinsson.
En mängd protestresolutioner från fackföreningarna i landet ingingo. Representanter för skilda politiska åskådningar bildade en
särskild sammanslutning, »Thjodvörn» (Folkvärn), och började
utge en tidning, vari förslaget om överenskommelse med USA bekämpades. Oppositionens synpunkter utkristalliserades så små-
ningom i kravet, att altinget icke skulle fatta något beslut, förrän
förslaget underställts folkets dom genom allmän folkomröstning.
Den l oktober publicerade den isländska regeringen ett meddelande från den engelska, vari det hette, att det skulle göra ett
38
Baser och annan politik på I sland
dåligt intryck i England, om det amerikanska anbudet icke accepterades. Denna hänvändelse bidrog givetvis till att irritera det
isländska motståndet ytterligare. I Thi6dviljinn skrev Halidor
Kiljan Laxness en artikel, där han mera rättframt än diplomatiskt
uppmanade engelsmännen att »äta lort».
I de isländska kretsar, som stödde den föreslagna uppgörelsen
med Förenta staterna, framhölls gärna, att motståndet vore en
enbart kommunistisk angelägenhet. Detta är dock inte riktigt.
Det är sant, att kommunisterna framträdde som energiska ledare
av motståndet. Så t. ex. proklamerades generalstrejken av Landsorganisationens kommunistiska styrelse, och partiets tidning förde
en ytterst våldsam kampanj. Å andra sidan fanns även bland
socialdemokraterna en mycket betydande motståndsopinion, som
alls inte kom till tals i partiets huvudorgan. Högern torde så gott
som helt ha ställt sig solidarisk med statsministern, sin ledare.
Det är emellertid anmärkningsvärt, att studentkårens styrelse med
sin absoluta högermajoritet – valen till denna styrelse äro rent
politiska- återfanns på motståndssidan.
Det kan vara skäl att här beröra några av de huvudargument,
som framfördes i debatten kring det av statsministern framlagda
förslaget. En häftig kritik riktades mot vissa oklara eller vårdslösa formuleringar, som förmenades äventyra Islands intressen
eller såra dess nationella värdighet, och som- jämte vissa andra
omständigheter – ansågos tyda på en misstänkt brådska vid ärendets behandling, ett försök att trumfa det igenom altinget, innan
folkopinionen vaknat. Därvid förutsatte man tydligen hos altingets ledamöter i gemen en större medgörlighet än hos folkets stora
massa. Anhängarna av statsministerns lösning framhöllo som en
mycket väsentlig vinst, att därmed överenskommelsen med USA
av år 1941 vore upphävd. Den senare innehöll i sin första artikel
ett löfte från Förenta Staterna att dra tillbaka sina militära styrkor från Island »immediately on the conclusion of the present
war». Som Olafur Thors framhållit, ville emellertid amerikanarna
under förhandlingarna icke medge, att denna artikel utgjorde
något hinder för dem att alltjämt ha militär på Island. Enligt
deras tolkning inneburo de citerade orden- eller kunde innebära
.- att en formlig fred ingåtts med Tyskland. Eftersom nu det nya
förslagets första artikel förklarade överenskommelsen av år 1941
upphävd, skulle Island därmed i själva verket vinna seger för
s i n tolkning av frasen »immideately on the conclusion of the
present war». I stället hade man nu fått ett fördrag med klart av- 39
Peter Hallberg
gränsad, relativt kort giltighetstid. Motståndarna invände, att enligt isländsk uppfattning den siste amerikanske soldaten för länge
sedan borde ha lämnat isländsk jord. Det funnes ingen anledning
att med ett nytt fördrag muta USA att anse den äldre överenskommelsen som upphävd. Några nya förhandlingar med Förenta
staterna borde överhuvud taget icke inledas, förrän de givna löftena till punkt och pricka uppfyllts enligt isländsk uppfattning –
eller eventuellt i enlighet med utslag av en internationell domstol.
De som voro med det nya förslaget, hävdade vidare, att det här
vore fråga om. något principiellt helt annat än USA:s tidigare
framställning om militära baser för lång tid. Förslaget innebar
ju bl. a., att all amerikansk militär skulle dras tillbaka från Island inom 180 dagar. Den skulle ersättas med civil personal på
flygfältet vid Keflavik; antalet uppskattades till omkring 600 man.
Motståndarna däremot påpekade, att det spelade ringa roll, om
amerikanarna bytte om kläder. Det väsentliga vore, att de på Island alltjämt hade ett fotfäste, som vid behov mycket snabbt
kunde utnyttjas militärt.
Från motståndarhåll invändes också, att den föreslagna överenskommelsen faktiskt inskränkte Islands suveränitet, eftersom den
amerikanska personalen icke skulle lyda isländska bestämmelser
angående tullar, skatter, uppehållstillstånd och »andra formaliteter». Anhängarna av förslaget framställda stundom dess accepterande från isländsk sida nära nog som en rimlig gärd av tacksamhet och uppskattning av USA:s betydelse för Island under de
gångna åren. Att avslå inbjudan från den mäktiga grannen i
väster kunde av honom upptas som en förolämpning, en tjurig
vägran att ingå några som helst överenskommelser. En dylik
ståndpunkt vore otänkbar för ett litet land, där man hade ett särskilt stort behov av goda grannrelationer. Motståndarna betecknade ett dylikt resonemang som ett devot kryperi för en stormakt.
Island vore inte skyldigt Förenta staterna något som helst. Genom att upplåta sitt land för den allierade krigföringen hade Island lämnat USA en hjälp, som mer än väl uppvägde de materiella
fördelar, som den amerikanska ockupationen erbjudit landet.
Givetvis fördes också mera allmänpolitiska och ideologiska argument i elden. Motsättningen väst-öst spelade sin roll. Sålunda
hävdade förslagets motståndare, att det skulle göra Island till en
knutpunkt i det nät av militärstrategiska positioner som amerikansk imperialism vore i färd med att utbygga. A andra sidan
betonade åtminstone kommunisterna en hysterisk »rysskräck» eller
40
Baser och annan politik på I sland
»rysshat» som ett motiv för dem som önskade kasta sig i Uncle
Sams armar.
1<-,örslaget remitterades i altinget till utrikesutskottet, som efter
en veckas överläggningar justerade sitt utlåtande den siste september. Majoriteten – högern och socialdemokraterna – förordade vissa förtydliganden. Kommunisterna yrkade rent avslag,
medan framstegspartiet önskade fortsatta underhandlingar och
flera lindringar. Efter en fem timmars radierad debatt antogs
slutligen förslaget av altinget med de ändringar utrikesutskottet
föreslagit och den amerikanska regeringen godkänt. För förslaget
röstade alla högermän (20), 6 socialdemokrater och 6 altingsmän
från framstegspartiet. Mot röstade alla kommunister (10), 2 socialdemokrater och 7 representanter för framstegspartiet. En socialdemokrat avstod från att rösta. Sintsiffrorna blevo sålunda: 32
röster för, 19 emot.
Efter omröstningen konstaterade kulturministern Brynj6lfur
Ejarnason i enlighet med sin tidigare förklaring, att grundvalen
för regeringssamverkan vore borta. ,Jämte sin partikamrat i regeringen, arbetsministern Aki Jakobsson, ämnade han begära, att
regeringen lämnade in sin avskedsansökan. Vidare krävde Brynj6lfur Ejarnason upplösning av altinget och nya val. Den 10 oktober inlämnade regeringen genom Olafur Thors också sin avskedsansökan men anmodades av presidenten att kvarstå, tills en
ny hunnit bildas. På presidentens förslag tillsattes en nämnd på
tre medlemmar ur vart och ett av de fyra partierna för att diskutera grundvalarna för en samlingsregering. Sedan nämnden någon
tid arbetat utan märkhart positivt resultat, upplöstes den, och
presidenten gav Olafur Thors i uppdrag att söka bilda en ny regering. Ännu vid årsskiftet är landet alltså utan parlamentarisk
regring, och statsministern var i sitt nyårsanförande i radio föga
optimistisk i fråga om att få en sådan till stånd. Den 8 januari
meddelade slutligen Olafur Thors presidenten, att han icke längre
säg sig i stånd att fortsätta sina försök till regeringsbildning.
Följande dag åtog sig i stället ordföranden i det socialdemokratiska partiet, Stefan .Johann Stefimsson, den som det vill synas
otacksamma uppgiften.
Den regering, vars samverkan slutligen sprack på den nya överenskommelsen med Förenta staterna, bildades hösten 1944 och
hade på sitt program bl. a. en kraftig upprustning av näringslivet,
främst fisket. 300 milj. kronor av Islands tillgodohavanden i ntlandPt reserverades för detta ändamål. Det gnisslade stundom i
41
Peter Hallberg
samarbetet. Men något annat var knappast att vänta av en regering, som innesluter så skilda politiska partier som höger, socialdemokrater och kommunister. Anmärkningsvärt nog tycktes hö-
gern och kommunisterna i det stora hela komma bäst överens.
»Basfrågan» blev emellertid den vattendelare, som förde höger och
socialdemokrater närmare samman i motsättning till kommunisterna. Alltsedan regeringskrisen ha höger och socialdemokrater
enstämmigt klandrat kommunisterna för ansvarslöst handlande;
de sägas ha torpederat en för landet välsignelsebringande samverkan blott på grund av en utrikespolitisk fråga, Kommunisterna å
sin sida beskylla numera sina regeringspartners för att fördröja
och på det hela taget försåtligt sabotera den radikala upprustning
av näringslivet som man kom överens om hösten 1944. Gång på
gång ha de i sitt huvudorgan med hänvisning till att de båda
partierna under 1946 års partikongresser framlagt nära överensstämmande program inbjudit socialdemokraterna till en vänstersamverkan, som skulle trygga de arbetande klasserna en rättmätig
andel i det välstånd som kriget medfört i landet. Dessa inviter ha
åtminstone i den socialdemokratiska pressen bemötts mycket kallsinnigt, en attityd, som av kommunisterna tillskrives det ohälsosamma inflytandet från förborgerligade och reaktionära socialdemokratiska ledare. I högerpressen beskylls framstegspartiet för
att kurtisera kommunisterna. En vänsterbetonad regering med
socialdemokrater, framstegsparti och kommunister torde emellertid som antytt knappast tilltala socialdemokraterna.
Den 25 oktober överlämnades flygfältet vid Keflavik högtidligt
till den isländska regeringen. Redan i december fingo dock islänningarna en obehaglig påminnelse om närvaron av militär i landet. Vid två olika tillfällen blevo nämligen isländska droskchaufförer beskjutna av amerikanska vaktposter vid flygfältet. Den isländske häradshövdingen över området utsattes för trakasserier,
i det att vakten ville genomsöka hans bil, då den lämnade fältet.
På officiellt isländskt håll uppges en av orsakerna till dessa intermezzon vara, att islänningarna ej förfoga över tillräcklig personal
för bevakningen. Blott tre isländska poliser lära ha varit avdelade dit.
Det nya fördragets garantier för isländsk överhöghet över flygfältet ställdes i en egendomlig belysning, då den amerikanske
flygfältchefen i slutet av december lät meddela, att fältet under
obestämd tid framåt måste hållas stängt större delen av dygnet,
och att landning endast kunde tillåtas under de få timmar dags- 42
Baser och annan politik på I sland
ljus rådde. Detta meddelande utfärdades nämligen, utan att den
amerikanska ledningen stått i kontakt med den isländske luft.fartsdirektören. (Jämför fördraget, punkt 7!) Som motivering för beslutet att stänga flygfältet anfördes, att belysningsanordningarna
råkat i olag. stängningen drabbar kännbart den civila atlanttrafiken över Island, eftersom fältet vid Reykjavik- den 6 juli i
år överlämnat till den isländska regeringen av engelsmännen, som
anlagt den- icke f. n. anses lämpat att ta emot de plan det här
är fråga om.
Island tog under året säte bland De förenade nationerna samtidigt med Afganistan och Sverige. Enligt den på Island oftast
tillämpade principen skulle samtliga politiska partier vara företrädda i den isländska delegationen till New York. Kommunisterna vägrade emellertid att deltaga, såvida icke varje enskild
delegat finge vetorätt inom delegationen. Eftersom detta krav avvisades, kom Island att representeras av en man från vartdera av
de tre övriga partierna jämte ministern i Washington, en broder
till Olafur Thors, som ordförande.
Den slutliga upplösningen av unionen mellan Danmark och Island år 1944 ägde som bekant rum under sådana förhållanden, att
de båda parterna icke hade tillfälle att med varandra diskutera
och lösa åtskilliga problem i samband därmed. Under förhandlingar i Reykjavik 27 augusti-9 september 1946 mellan en dansk
och en isländsk nämnd reglerades vissa frågor. De danskar resp.
islänningar, som den 6 mars 1946 voro bosatta på Island resp. i
Danmark eller varit det någon gång under de närmast föregående
tio åren, åtnjuta alltjämt, då de uppehålla sig på Island resp. i
Danmark, det likaberättigande med landets egna medborgare, som
tillerkändes dem i den dansk-isländska unionslagen av år 1918. De
avtal, som det danska utrikesministeriet ingått för Islands räkning, skola överlämnas till islänningarna. Däremot bordlades frå-
gorna om färöingarnas rätt till fiske vid Island liksom om islänningarnas vid Grönland, emedan de ansågos kräva närmare begrundan av regeringarna. Altinget har emellertid beslutat att låta
färöingarna behålla sina rättigheter intill slutet av år 1947. Dessa
rättigheter avse f. ö. blott jämförelsevis primitiva fångstmetoder
och kunna knappast vålla islänningarna någon olägenhet.
Frågan om återlämnande av de gamla isländska handskrifterna
i Köpenhamn, som av islänningarna betraktades som den vikti- 43
…~ .
Peter H allberg
gaste, kunde inte tas upp, eftersom den danska delegationen förklarade sig sakna bemyndigande att ta ståndpunkt. Danskarna
lovade dock att till danska regeringen framföra de isländska synpunkterna och önskemålen. Sedermera har bl. a. Hans Hedtoft,
som var medlem av den danska delegationen, bestämt uttalat sig
för en lösning efter islänningarnas önskan. På Island anser man,
att de danska politikerna i allmänhet äro ganska positivt inställda
till en sådan lösning, medan det hårdaste motståndet – naturligt
nog – vore att finna bland universitetsmännen. En del av de
dokument det här är fråga om, ingå i den s. k. Arnamagnreanska
samlingen, som donerades till Köpenhamns universitet av den
framstående isländske samlaren Arni Magnl1sson (1663-1730).
Andra- däribland den berömda Codex regins av den äldre eddan
och den s. k. Flateyar-hok- befinna sig i Det Kongelige Bibliotek.
Motståndarna till att handskrifterna återställas till Island åberopa
bl. a. Arni Magnl1ssons donation som ett juridiskt hinder för transaktionen. Icke heller finns enligt dem någon anledning för danskarna att nu avhända sig dokument, som den danske kungen mottagit som gåvor av islänningar. Häremot invända islänningarna,
att förhållandena vid Arni Magnl1ssons död voro helt annorlunda
än nu. Då utgjorde Island blott en del av det danska väldet, och
Köpenhamns universitet var gemensamt för danskar och islänningar. Det var därför naturligt, att Arni Magm:tsson skulle donera sin samling till denna institution. På motsvarande sätt
skänkte islänningar konungen i Danmark handskrifter icke i hans
egenskap av danskarnas utan av islänningarnas överhuvud och
envåldshärskare. Dessa donationer och gåvor motiverades bl. a. av
att dåtidens Island saknade möjlighet att härbärgera handskrifterna på ett betryggande sätt. Numera ha islänningarna i Heykjavik ett eget universitet med en särskilt livaktig forskning i den
gamla isländska litteraturen och äga bättre förutsättningar iin
något annat folk att tillvarata de litterära skatterna från sin storhetstid och göra dem fruktbärande. Islänningarna anse, att de vid
den slutliga boskillnaden mellan Danmark och Island kunna göra
rättmätiga anspråk på de litterära dokument, som skrivits av islänningar på isländsk jord. Men överhuvud taget spelar i deras
argumentering den formella synpunkten en underordnad roll vid
sidan av de reella motiven. Den isländska synen på hela detta
frågekomplex har på ett värdigt sätt framställts av professor Sigurdur Nordal i artikeln Hvor bör de garnle islandske håndskrifter opbevares? (Nordisk Tidskrift 1945).
44
Baser och annan poli.tik på I sland
Av de isländska exportartiklarna äro fisk och fiskprodukter de
utan jämförelse viktigaste. Så länge kriget varade, erbjöd England en så gott som obegränsad marknad för den isländska fisken.
Men kort före årsskiftet 1945/46 tillkännagav man från engelskt
håll utan närmare motivering, att all import av snabbfrusen isländsk fisk komme att upphöra. Detta meddelande väckte oro på
Island, eftersom man där ännu visste föga om utsikterna att vinna
nya marknader. Dessutom måste man efter krigets slut räkna mod
en starkt ökad konkurrens om kunderna med fallande priser som
följd. En sådan utveckling kunde lätt bli ödesdiger för den isländska exporten med dess höga produktionskostnader. Islänningarna lyckades dock bemästra situationen och avslöto under årets
lopp en hel rad nya handelsavtal. Som en stor köpare anmälde sig
Sovjetunionen. Enligt ett den 26 maj undertecknat avtal skulle
Island dit leverera 15,000 ton snabbfrusen fisk, upp till 100,000 tunnor saltsill, upp till 12,000 ton sillolja och 200 ton torskleverolja.
Ryssland å sin sida skulle leverera 30,000 ton schlesiska kol och
10,000 standards trävaror. Den totala försäljningssumman för den
isländska exporten till Sovjet anges till 78 milj. isl. kronor och
erlägges i dollars. Med detta avtal ryckte Sovjetunionen fram till
andra platsen bland avnämare av isländska varor. I första rummet kommer alltjämt med mycket bred marginal England, som
genom nya avtal tillförsäkrade sig huvudparten av 1946 års produktion av den eftersökta silloljan och 39 % av den för export avsedda delen av årets sillmjölsproduktion. Avtal ingingos även med
Tjeckoslovakiet, Frankrike och Polen. Till det förstnämnda landet
exporterar Island saltsill, snabbfrusen fisk, sillmjöl, sillolja, ull,
hudar och konserver och får i stället kemiska produkter, keramik,
glasvaror, järn- och stålvaror, musikinstrument, pappersvaror,
sprängämnen och socker. Den 18 maj undertecknades ett nytt avtal med Sverige, reglerande det svensk-isländska handelsutbytet
under tiden l april 1946 till 31 mars 1947. Under det gångna året
var Sverige Islands femte kund efter England, Sovjetunionen, Förenta staterna och Danmark i nu nämnd ordning. Som avnämare
av isländsk saltfisk framträdde Islands gamla köpare Italien och
Grekland. Värdet av årets export t. o. m. november uppgick till
273,114,540 isl. kronor, medan Island under samma tid importerade
varor för 384,190,989 kronor. Detta innebär som synes en under:
balans på drygt 111 milj. kronor. Därmed har landet gjort ännu
ett djupt grepp i sina utländska tillgodohavanden, som vid årsskiftet 1944/45 angåvos till 563 milj. kronor. De förbrukade peng- 45
Peter H allberg
arna ha dock huvudsakligen gått till den omfattande upprustning
av näringslivet, framför allt fisket och fiskindustrierna, som stod
på den hösten 1944 bildade samlingsregeringens program.
Trots allt tedde sig situationen hotande inför den fiskesäsong,
som tar sin början nu i januari. Företagarna inom fisket hävdade,
att de med gällande priser på den utländska marknaden icke
kunde räkna med annat än ren förlust på sin verksamhet. Arbetskraften är mycket dyr. Alla kategorier av löntagare få full dyrtidsersättning enligt det för varje månad på nytt uträknade levnadskostnadsindexet. Detta uppgick i december 1946 till 306 enheter- indexbasen (= 100) utgöres av genomsnittskostnaderna för
jannari-mars 1939 -vilket innebar en stegring av tjugo enheter
på ett år. Då därtill kommer, att också grundlönerna efter 1939
höjts avsevärt, var oron bland de isländska exportörerna förklarlig. För att hindra att fiskeflottan vid den nya fiskesäsongens början låg overksam i hamn, antog altinget i december en lag, varigenom fiskexportörerna erhöllo statlig garanti för vissa minimipriser. Dessa fastställdes till 30 % högre än de under förra året
gällande. Oberoende av hurudana priserna på den utländska marknaden faktiskt bli, kommer staten sålunda vid behov att avrunda
dem till det angivna värdet. För att möta de utgifter, som kunna
bli en följd av detta vittgående åtagande, beslöt man samtidigt
att i en särskild fond avsätta en viss del av den beräknade vinsten på sommarens sillfiske. Priserna på sill och sillprodukter visa
ständigt stigande tendens, och det kunde därför te sig naturligt
att låta sillfisket hjälpa det mera ogynnsamt ställda vinterfisket.
Man räknar emellertid knappast med att i större utsträckning behöva tillgripa de lämnade garantierna. statsministern själv har
bekräftat, att Sovjetunionen – tydligen främst för att få den
eftertrådda silloljan – erbjudit sig att till goda priser köpa hela
den isländska fiskproduktionen. Kommunisterna rekommendera
entusiastiskt ett ökat handelsutbyte med Ryssland och ha i detta
samband pekat på det svensk-ryska handelsavtalet som föredömligt. I deras huvudorgan har man kunnat se Gunnar Myrdal avbildad såsom ett ideal av en duglig och framsynt handelsminister.
Ä ven engelsmännen lära emellertid ha gjort förmånliga anbud.
Mot denna bakgrund kunde statsministern i sitt nyårsanförande
hävda, att marknadsutsikterna för det isländska fiskets produkter
aldrig varit så goda som nu.
Reykjavik den 10 januari 1947.
46

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism