Print Friendly, PDF & Email

Avtalet som beseglade Hongkongs öde

Av Martin Levanto | 20 December 2019



Demonstrationerna fortsätter i Hongkong och lokalregeringen har nyligen lidit en enorm förlust i lokalvalen. Den 19 december har det gått 35 år sedan Hongkongs öde beseglades genom ett avtal mellan Storbritannien och Folkrepubliken Kina, skriver Martin Levanto.

Överlämningsavtalet (Sino-British Joint Declaration) möjliggjorde att Hongkong blev kinesiskt och skrevs under den 19 december 1984 i Peking. I dag är det möjligt att reflektera över om inte Storbritannien kunnat agera annorlunda, och om Kina någonsin förstod sig på vilken stad Hongkong.

Den 24 november hölls det lokalval till Hongkongs 18 distriktsråd och resultatet visade tydligt att demonstrationerna har ett starkt stöd hos befolkningen. Med ett historiskt högt valdeltagande på 71 procent vann pro-demokratiska partierna en jordskredsseger och tog hem 17 av 18 distriktsråd. Lokalvalen är de mest demokratiska valen i Hongkong eftersom nästan alla platser i distriktsråden väljs genom allmänna val.

Under oktober och november har demonstrationerna fortsatt och vissa demonstranter har radikaliserats och blivit alltmer våldsamma. Två personer har dött under demonstrationerna och det finns rapporter om flera självmord som kopplats till oroligheterna. Vissa grupper av demonstranterna har regelbundet blockerat gator runt omkring i Hongkong med olika föremål. Stenkastning och molotovcocktails har också använts i flera konfrontationer mellan radikala grupper och polisen. I november barrikaderade sig demonstranter sig inne på flera universitet i Hongkong, bland annat på det Polytekniska Universitetet, vilket resulterade i en två veckor lång konfrontation.

Enligt siffror som den brittiska tidningen The Guardian rapporterat har Hongkongpolisen avfyrat närmare 10 000 tårgaspatroner under demonstrationerna i år. 1 567 tårgaspatroner avfyrades under en enda timme vid en enskild konfrontation vid det Kinesiska universitetet i staden.

Man uppskattar nu att cirka 88 procent av Hongkongs befolkning blivit utsatta för tårgas. Hongkong är en miljonstad och en av världens mest tätbefolkade städer, vilket gör att tårgasen som avfyras ofta försvinner in i lägenheter istället för att försvinna upp i luften. Rapporter om döda fåglar och hudallergier som misstänkts orsakats av tårgasen har gjort Hongkongborna oroliga för hälsoeffekterna.

Förtroendet för Hongkongpolisen är nu ytterst lågt hos befolkningen. Polisen som sedan 1970 talet aktivt arbetat med att marknadsföra sig som ”Asia’s Finest” med professionalism, effektivitet, ärlighet och neutralitet som ledord har nu övergått till att ses som ett förtrycksverktyg hos stora delar av befolkningen.

Den 19 december har det gått 35 år sedan Hongkongs öde beseglades genom ett avtal mellan Storbritannien och Folkrepubliken Kina. Det kan därför vara intressant att göra en återblick till vad som föranledde avtalet. Storbritannien tog över Hongkong-ön 1842 och Kowloon 1860 från Kina under opiumkrigen, och skapade där en permanent brittisk handelsplats och koloni. Storbritannien ville senare förbättra försvaret av kolonin och hyrde därför genom ett arrendeavtal ett stort landområde av Kina år 1899, fram till den 1 juli 1997. Området kom att kallas de Nya territorierna och utgjorde 90% av kolonins landyta.

Under kommande årtionden växte Hongkong till en miljonstad och ett finansiellt världscentra, och det hyrda området blev en integrerad del av kolonin. Folkrepubliken Kina erkände aldrig den brittiska suveräniteten över Hongkong, varken på det hyrda området eller i resten av Hongkong.

I början av 1980 talet började osäkerheten kring kolonins framtid påverka ekonomin och detta tvingade Storbritannien att agera. Storbritanniens hyresavtal skulle snart löpa ut och det skulle vara omöjligt för kolonin att överleva utan det hyrda landområdet som man då var tvungen att lämna. Detta gjorde att britterna hade en svag förhandlingsposition. Storbritannien ville från början utbyta suveränitet mot fortsatt brittisk administration av kolonin, men Kina accepterade inte att Storbritannien skulle ha någon roll i Hongkong efter 1997. Istället erbjöd Kina ”ett land, två system”-modellen där Hongkong skulle fortsatt vara en marknadsekonomi och autonomt inom Kina. Förhandlingarna gick inte framåt och britterna kände en tidspress. Storbritannien ville skydda kolonins ekonomi och ansåg det därför viktigt att nå ett avtal snabbt. Målet för britterna var därför att inte låta förhandlingarna stranda.

Slutligen var britterna tvungna att ge upp hoppet om en fortsatt närvaro i Hongkong och förhandlade istället för att överlämna hela Hongkong i utbyte för autonomi för staden.

Det Sino-Brittiska överlämningsavtalet som undertecknades klargjorde att Kina skulle ta över Hongkong den 1 juli 1997. Avtalet garanterade Hongkong en hög grad av autonomi, bevarande av rättsväsendet och medborgerliga fri-och rättigheter. Hongkong skulle bli en särskild administrativ region och fortsatt vara en fri marknadsekonomi och behålla denna autonomi i 50 år. Kina skulle på egen hand implementera bestämmelserna i detta avtal i en mini-grundlag för Hongkong.

Britterna fick i slutet av förhandlingarna, nästan som en eftertanke, med en formulering om att lokalparlamentet och regeringschefen skulle utses via val. Kina gick med på en formulering om val, men definierade aldrig formerna i detalj. Britterna pressade aldrig vidare på denna punkt i förhandlingarna eftersom man inte ville stöta sig med Kina, och för att man själv aldrig demokratiserat kolonin.

Trots att Storbritannien hade en svag position i förhandlingarna går det i efterhand att fråga sig om inte Storbritannien kunde ha spelat sina kort bättre. John Flowerdew har i sin bok ”Final Years of British Hong Kong” tagit upp den kritik som riktats mot de brittiska förhandlarna. Till skillnad från kineserna som inte avvek från sin grundposition så gav britterna upprepade gånger upp sina positioner istället för att faktiskt lämna förhandlingarna.

Här utnyttjade kineserna den brittiska viljan att få fram ett avtal snabbt och detta gav kineserna ett övertag. Detta eftersom kineserna inte ansåg sig ha lika bråttom att få fram ett avtal. Detta skapade även ett mönster där britterna backade undan och gav kineserna mera utrymme. Ett annat problemen var att avtalet delvis var öppet för tolkningar, och britterna gav Kina rätten att ensamt tolka avtalet och ta fram en mini-grundlag för Hongkong. Detta gav Kina fria händer att göra sin egen tolkning i en rad viktiga detaljer.

Hongkong och dess befolkning fick aldrig delta i förhandlingarna. Detta trots att en övervägande majoritet av Hongkongborna föredrog ett ”status quo”. Hongkongborna erbjöds bara möjligheten att i efterhand uttrycka sig om de ville ha avtalet, eller inget avtal alls. Det går att spekulera i om Storbritannien eventuellt hade kunnat bygga upp en bättre och starkare förhandlingsposition ifall de kunnat hänvisa till opinionen i Hongkong.

Storbritannien hade bråttom att få fram ett avtal eftersom de ville skydda ekonomin i kolonin, men frågan är om inte britterna kunde använt det ekonomiska argumentet. Skulle Hongkongs ekonomi ha klarat av en kraftmätning med Kina, och därmed gett Storbritannien en bättre förhandlingsposition?

Steve Tsang har i sin bok ”A Modern History of Hong Kong” tagit upp en motsägelse i avtalet. I avtalet står det att lokalparlamentet ska ”tillsättas genom val” samtidigt som syftet med avtalet var att behålla Hongkongs politiska kronkolonisystem oförändrat i 50 år. Samtidigt skulle Storbritannien förvalta kolonin fram till 1997, men med kinesiskt samarbete. Detta innebär att demokratiska Storbritannien skulle demokratisera Hongkong men endast med stöd och på ett sätt som accepterade av kommunistdiktaturen Kina. Detta kom att skapa diplomatiska strider mellan länderna under de kommande åren fram till överlämnandet 1997.

Trots att demokratiseringslöftet uttrycks vagt i själva avtalet mellan länderna har Kina själv i sin mini-grundlag utlovat allmän rösträtt till Hongkong som ett ”slutgiltigt mål”. Det är löfte Hongkongborna nu kräver ska uppfyllas. Men Peking-regimen gör allt i sin makt för att aldrig behöva uppfylla detta löfte.

Grundproblemet är att Kina aldrig förstod Hongkong när de undertecknade avtalet. I deras marxistiska tankesätt var Hongkong ett offer för kolonialism och en lydstat. Kina trodde att de skulle kunna skapa en kinesisk kopia av det koloniala styrelseskicket och behålla detta i 50 år. Istället för en brittisk guvernör skulle en kinesisk guvernör utses och Hongkong fortsätta styras som en koloni. De ”befriade” Hongkongbornas bekymmer och viljor skulle nu tillgodoses av deras landsmän istället för av en främmande makt. Det är kanske därför Peking-regimen konstant stött på motstånd från Hongkong sedan överlämnandet 1997.

Det som Kina missuppfattade var att det brittiska Hongkong förvisso inte var en demokrati, och en koloni styrd av en främmande makt, men att den under efterkrigstiden utvecklats och i praktiken fungerade som ett demokratiskt samhälle. Det brittiska Hongkong var definitivt inte perfekt, men administration uppfattades som effektiv, rättsmedveten, lyhörd och den höll sig borta från människornas vardagsliv. Den brittiska administrationen var inga lakejer utan hade en vana av att stå upp för kolonins intressen mot Londonregeringen. Trots att den brittiska administrationen satt på en arsenal av repressiva lagar så användes dessa ytterst sällan, och administrationen övervakades av en demokratisk regering och ett parlament i London.

Den brittiska administrationen integrerade lokala kineser och de kinesiska eliterna i styret. De skapade kommunikationskanaler mellan sig själva och befolkningen och lyckades därmed ofta vara steget före den allmänna opinionen. Även om Hongkongborna övervägande var kineser så hade det bildats en stark lokal Hongkongidentitet och flertalet hade en identitet som förenade båda.

Hongkong och dess befolkning krävde aldrig med kraft demokrati under det brittiska styret eftersom de upplevde att de redan hade det som förknippades med en demokrati; personlig frihet, ett rättssamhälle, skydd för mänskliga rättigheter, trygghet, stabilitet och en lyhörd regering. Det som fick Hongkongborna att börja aktivt kämpa för demokrati var just risken att hamna i händerna på Peking-diktaturen.

35 år efter undertecknandet av avtalet fortsätter den kampen i Hongkong.

Martin Levanto är filosofie kandidat i statsvetenskap

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019