Avspänning till döds – eller till liv
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
AVSPÄNNING TILL DÖDS
ELLER TILL LIV?
SEDAN MER än tio år tillbaka står
två väldiga maktblock mot varandra i världen, motsatta och fientliga på nästan varje punkt, vare
sig territoriell eller ideologisk. Västern representerar för oss allt det
vi lärt oss att betrakta som värdefullt och omistligt: individuell frihet och rättssäkerhet, demokrati,
kristendom, högt utvecklad andlig
och teknisk kultur, hög levnadsstandard, växande hänsyn till
andra folk och kulturer. östblocket
står för terror, diktatur och förtryck, för tankens ofrihet under en
allenahärskande ideologi, för torftig levnadsstandard i pressande arbete, för ständig och hotande aggressivitet. Så ser vi det. De ledande
männen inom östblocket och breda
lager av deras folk – det vore
önsketänkande att tro annat, i vart
fall beträffande ryssarna – ser det
helt annorlunda: Kapitalismen är
ett åldrande, degenererat system.
Framtiden är kommunismens. Dess
nuvarande svårigheter är bara
växtvärk; i rask takt håller den
unge kommunistiske jätten på att
växa i kapp och förbi sin medtävlare. Världen är på väg att bli kommunistisk.
Folken – och regeringarna – i
Av jur. kand. GÖRAN RAMBERG
Västern har under hela det kalla
krigets tid hoppats på en avspänning: det ligger helt i linje med
hela vår livsstil och idealbildning.
De röda härskarna i öster har
långt ifrån varit lika fredsvilliga.
Traditionell rysk imperialism har
ingått en förening med den trosvissa aggressivitet, som gärna präglar nya läror. En viss förändring
till det bättre i den ryska utrikespolitiken – den kinesiska är ett
problem för sig – synes likväl
kunna skönjas efter Stalins död.
Världen hoppas. och väntar nu på
en avspänning i det kalla kriget.
Varför skulle ryssarna vilja ha
avspänning och vart tror de en så-
dan kommer att leda? Att besvara
de frågorna tvärsäkert vore att utmana löjet. Men man kan peka på
några faktorer av intresse: Sovjet
har sedan kriget slukat stora områ-
den av Europa. Även en jätte kan
få matsmältningsbesvär, om han
sätter i sig tillräckligt mycket. önskan att i lugn och ro få genomföra
sammansmältningsprocessen inom
östblocket bör vara ett viktigt skäl
till en önskan om avspänning. Vi~
dare gör ryssarna nu mer än nå-
gonsin en kraftansträngning för
att produktionsmässigt hinna i
–
kapp de mest utvecklade kapitalistiska länderna. En sådan kraftansträngning försvåras av växande
militära utgifter, och ryssarna har
därför mycket reella skäl att önska
en reducering av rustningarna.
slutligen men kanske framförallt
bör resultaten av tio års kallt krig
ha kommit dem att fråga sig, om
en oavbruten kedja av hot och aggression gentemot omvärlden är den
bästa metoden att till denna omvärld sprida den rätta läran. Visst
har metoden lett till aktningsvärda
resultat. Men den har också fått
större delen av de länder man helst
vill omvända – de högt utvecklade länderna i Västeuropa och
Nordamerika – att sluta sig samman i en militär och politisk allians, som gör vart och ett av dem
långt svåråtkomligare än det eljest
skulle varit. Den har lett till en
tillbakagång över hela fronten för
de kommunistiska partierna i dessa
länder. Och den har försvårat
kommunismens framträngande i
de nya staterna i Asien och Afrika,
där dess propagandistiska utgångspunkt annars varit gynnsam.
Man skall inte bortse från möjligheten av att de ryska ledarna
uppriktigt önskar fortsatt fred;
snarare är det väl sannolikt att så
är fallet. Det innebär emellertid
inte, att de är beredda att avstå
från att försöka göra kommunismens välde världsomspännande.
Men kanske har de avskrivit tanken att i större skala sprida den
med vapenmakt. De kan i dag säga
153
sig: Vi har – huvudsakligen utan
krig- fört in mer än 800 miljoner
människor under kommunismen.
Vi har utvecklat det eftersläpande
Ryssland till världens näst största
industrimakt. Våra Sputnikar visar, att vi är främst i världen inom
den moderna teknikens mest komplicerade område. Västern har det
fortfarande bättre än vi, men vår
produktion ökar mer än dess; varje
år gör oss proportionsvis starkare.
Västern är stark, därför att den
håller ihop av fruktan för oss. Varför inte ta ifrån den fruktan och
därmed också sammanhållningens
styrka? De unga länderna – med
sina gamla problem – ser till vårt
system som det enda, som visat sig
kunna lyfta ett fattigt folk till makt
och rikedom. Men de fruktar snart
oss mera än sina gamla kolonialherrar. Varför inte ta ifrån dem
fruktan och därmed lättare ge dem
kommunismen? Vi kan åstadkomma allt detta medan vi ger oss
själva ro att konsolidera vårt välde
och bygga ut vår produktionsapparat. Varför skulle vi då inte välja
den fredliga vägen att sprida kommunismen – åtminstone tills vidare?
Västerns ställning i avspänningsfrågan är långt mer komplicerad.
Det torde vara riktigt, att östblocket propagandistiskt tjänar mera
än Västern på en avspänning. Det
är goda skäl att tro, att en sådan
skulle kunna förbättra de västeuropeiska kommunistpartiernas ställning, göra dem mera salongsfähiga,
154
kanske ånyo aktualisera hotet om
en kommunistisk regim i Frankrike eller Italien. De nya länderna i
Asien och Afrika har i sin beundran för ryssarna och ovilja mot kolonialmakterna varit benägna att
bortförklara de mest flagranta
kommunistiska vålds- och aggressionsmetoder; så mycket större
måste då en fredlig kommunisms
dragningskraft vara. När Västern
i princip hävdar varje folks rätt att
leva i frihet och självbestämmanderätt i sitt eget land gäller det inte
minst Sovjets drabantstater, däribland även de i Sovjet inkorporerade baltiska staterna. I dessa underkuvade länder ser man i stor utsträckning ryssarna som förtryckare och västmakterna som potentiella befriare. Accepterar Västern
en avspänning på grundval av status quo, kan det av folken i dessa
länder ses som något av förräderi
och i vart fall som ett tecken på att
vidare motstånd är hopplöst. Samtidigt pågår den kommunistiska
omskolningsprocessen; slappnar
motståndsviljan förbättras dennas
möjligheter, och den värdefulla tillgång Västern har i de underkuvade folkens frihetslängtan kan
snabbt förskingras. Det torde också
vara riktigt, att kommunismens
ekonomiska potential växer väl så
raskt som Västerns; det är en ständigt farligare fiende man lämnar
att växa ifred, om man accepterar
en avspänning. Dessutom är det
sorgligt riktigt, att det viktigaste
kittet mellan de många och olikartade bitarna i västmaktsblocket är
fruktan för ryssarna; det är inte
säkert, att det kittet är tillräckligt
starkt, om det militära hotet kraftigt minskar. Inte heller skulle det
vara lätt i de demokratiskt styrda
länderna att hålla vaksamheten och
beredskapen uppe mot en potentiell fiende, som strålade av samarbetsvillig välvilja; den blåögdhet,
som kan prägla en demokratis
handlande i en sådan situation, är
skrämmande.
Det finns således många skäl för
Västern att antaga, att man har
lättare att handskas med den röda
faran under ett fortsatt kallt krig
iin under en avspänningsepok. Västern kanske till och med kan säga
sig, att om vi måste få ett avgö-
rande krig med kommunismen,
vore det bättre att få det nu än om
några år. Men alla sådana funderingar är rent teoretiska. Det är
inte Västern, som bestämmer om
avspänningen eller ej; realiter är
det ryssarna ensamma, som avgör
den saken.
Att Västern skulle ta några luigiska initiativ är självfallet uteslutet, även om man vore aldrig så
övertygad om att kriget måste
komma. Men Västern kan inte ens
hålla uppe det kalla kriget, om inte
ryssarna vill göra det. Hos de nya
staterna i öster och söder skulle det
ge öst en än bättre propagandistisk
utgångspunkt än om en avspänning
komme till stånd. Framför allt
skulle det dock vara omöjligt av
hänsyn till opinionen i de egna
länderna. Säkerligen skulle inte i
något av de demokratiska länderna
den allmänna opinionen tillåta, att
en attityd av kallt krig upprätthölls mot Sovjet, om inte detta motiverades av Sovjets egen hållning.
Det sagda får inte avspänningstendenserna att te sig särskilt tilltalande för västsidan. Finns det då
något – utöver känslan av lättnad
inom folkens breda lager – att
hoppas på för västsidan i en avspänning? Finns det något, som för
Västerns del kan – åtminstone till
en del – väga upp de stora och
påtagliga nackdelarna av en avspänning? Måste en avspänningsperiod vara en galgenfrist, måste
de grundläggande motsättningarna
kvarstå oförändrade, måste kampen fortsätta – om och tills vidare
med andra medel – tills något av
de stora blocken uppslukat eller utplånat det andra?
Som svar kan vi till att börja
med peka på många faktorer, som
kan göra, att de beräkningar, som
här tillskrivits ryssarna, beträffande fördelarna för dem av en
avspänning, inte håller. Det propagandistiska värdet i Asien och Afrika kan förtas och vändas i sin
motsats av att kineserna fortsätter
sina aggressioner. Det är inte bara
den ryska produktionen som utvecklas, och det är inget axiom, att
ryssarna vinner den ekonomiska
kapplöpningen. Västeuropa är nu
alltför välmående för att allvarligt
hotas av kommunismen i de egna
länderna. Västsidan har så effek- 155
tivt lärt sig vikten av att hålla ihop
-till och med nästan börjat trivas
med det – att risken för splittring
är liten, och motsvarande gäller beträffande riskerna för ensidig nedrustning.
Vi skall inte här försöka avväga,
hur mycket som talar för eller emot
pessimism från Västerns sida i
dessa »gigantiska detaljfrågor», om
uttrycket tillåts. I stället skall vi
något granska den kanske mest
centrala frågan: Blir en avspänning bara en galgenfrist, en period
av kamp med andra vapen- eller
ett tillfälligt stillestånd -, kommer motsättningarna att kvarstå
med oförändrad styrka, och måste
kampen leda till att det ena blocket och systemet utplånar eller
uppslukar det andra?
Låt oss först konstatera, att historien anvisar en annan upplösning av en till synes olöslig konflikt än att ena sidan vinner helt
eller konflikten blir bestående,
nämligen att konflikten blir likgiltig eller i vart fall av så liten betydelse, att den inte längre är explosiv. Konflikten muhammedanism – kristendom dominerade
exempelvis världsscenen i flera århundraden. Den är nu av ringa betydelse. Konflikten katolicism –
protestantism dominerade femtonoch sextonhundratalen i Europa.
Den spelar nu en obetydlig roll. I
båda fallen var hatet mellan de
båda åsikterna och de maktblock,
som företrädde dem, vitglödande. I
båda fallen syntes frågan vara:
156
förinta eller förintas. Men efter
långa och blodiga strider finns nn
båda motsättningarna kvar och lever förhållandevis fredligt sida vid
sida. Orsakerna är väl framförallt
två: då hatet var vitglödande förmådde ingendera maktblocket förinta det andra, och konfliktanledningen har efter hand kommit att
spela mindre roll medan andra
frontställningar kommit att dominera intresset. Man frågar sig då,
om det finns några skönjbara utsikter till en liknande utveckling
av konflikten mellan öst och Väst.
I resonemanget får vi då utgå från
den europeiska kommunismen;
Kina är ett problem för sig.
Mellan blocken har förts en visserligen huvudsakligen fredlig men
dock hård och intensiv kamp. En
avspänning innebär ett åtminstone
tillfälligt accepterande av att denna
kamp visat, att ingendera blocket
kan – eller på allvar vågar försöka
– förinta det andra. Det förhållandet kan visserligen ändras, men
det betyder mindre, om det inte
sker alltför snabbt; ingen bryr sig
idag på allvar om att räkna ut, huruvida kristna och muhammedaner eller katoliker och protestanter
är starka nog att förgöra varandra.
Så långt är allt gott och väl;
ingendera blocket kan nu, medan
hatet ännu glöder, förgöra det
andra, och därmed har vi en förutsättning uppfylld för framtida neddämpning av öst-Västkonflikten
till »under explosionsriskgränsen»,
Men kan vi vänta oss eller ens våga
hoppas, att en tidsfrist kan utjämna
konfliktanledningarna och göra
dem av mindre betydelse? Är inte
motsättningarna för totala för att
kunna utjämnas?
Kommunismen växte fram i 1800-
talets Västeuropa, i ett samhälle
med stora klasskillnader, både ekonomiskt och socialt. Ägandet var
mycket ojämt fördelat, och äganderätten var inte endast oinskränkt
utan ansågs t. o. m. såsom varande
en naturrätt evig och oangripbar.
Företagsägaren hade gentemot sina
anställda en allenahärskande ställning, och det fanns ett verkligt och
stort egendomslöst proletariat.
Samhällsmakten låg fast i de välbeställda gruppernas hand, och den
upprätthöll ordning och rättssäkerhet men gjorde inte mycket för de
sämre situerade. Rätten, kristendomen och nationalismen var samhällets ideologiska grunder. – Mot
detta ställde kommunismen sin totala materialism och sin lära om
det klasslösa samhället, om ägandet som stöld, om proletariatet som
världens blivande herrar, om de nationella gränsernas betydelselöshet
jämfört med de klassmässiga, om
nödvändigheten av en blodig revolution, där de härskande klassernas
huvuden skulle rulla.
Motsättningarna kunde inte vara
mera totala, och de har i och för
sig inte förminskats av kommunismens förryskning, av dess anknytning till ett folklynne, en historisk
tradition och en miljö, som är för
västeuropeerna främmande. Likväl
– och trots femton års kallt krig
– är motsättningarna mellan västerländskt samhälle och ideologi, å
ena sidan, och kommunismens
samhälle och ideologi å andra sidan, långt mindre totala nu än de
ursprungligen var. Systemen har i
flera avseenden kommit varandra
närmare.
Vi kan först konstatera, att den
grundläggande livssynen i ett vä-
sentligt avseende är gemensam :
båda kulturerna är utpräglat materialistiskt inriktade. strävandet
efter högre produktion och högre
produktionsökning framstår i båda
blocken som centralt, och standarddjävulen rider dem båda, vare sig
den tar sig individualistiska uttryck i dollargrin eller kollektivistiska i lunikar. Sovjets snabba produktionsökning bör relativt snabbt
kunna leda fram till en efter västerländska förhållanden acceptabel
levnadsstandard, och enbart detta
förhållande bör i avsevärd grad
minska de psykologiska motsättningarna mellan öst och Väst. Skillnaden mellan Västerlandets kristet
färgade idealism och kommunismens krassa materialism är må-
hända teoretiskt stor – eller har
varit det – men praktiskt framträ-
der den ganska litet. överhuvudtaget skall man inte glömma, att
kommunismen i sitt ursprung är
västerländsk; den kan förefalla
främmande, men det går i många
avseenden inte att ta fel på släktlikheten med den kapitalistiske
brodern.
157
Kommunismens grund var en
reaktion hos en verkligen illa behandlad klass i 1800-talets Västeuropa, mot dåtidens förhållanden.
Denna reaktion har frigjorts från
sitt ursprung och förbenats och
stelnat i en järnhård ideologi. Likväl skall man nog inte misstro
kommunismens – även den nutida- ärliga vilja att- om ock på
lång sikt och med för oss diskutabla medel – förbättra förhållandena för de sämre ställda grupperna i samhället. Ideologien förblindar kommunisterna, och de gör
gällande, att de i Västern alltjämt
har att göra med 1800-talets kapitalistiska värld om ock i förklädnad. Det är svårt att tro, att denna
vrångbild av verkligheten skall gå
att bibehålla i längden. De missförhållanden kommunismen ursprungligen reagerade mot i det
västerländska samhället har i allt
väsentligt försvunnit. Detta förhållande bör i långa loppet inte kunna
undgå att påverka kommunismens
inställning till Västerlandet och
dess politiska system. Den reagerade mot den gamla överhetsstaten; denna har blivit en välgörenhetsapparat i de mindre bemedlade
folkgruppernas intresse. Den reagerade mot de stora klasskillnaderna;
dessa har i största utsträckning utplånats. Den reagerade mot arbetarklassens fattigdom och maktlöshet; den politiska och fackliga arbetarrörelsen är stark och självmedveten, och den västerländske
arbetaren har det bättre än man
158
kunde drömma om för femtio år
sedan. Det samhälle kommunismen
skapades att strida mot existerar
inte – det har utplånats av utvecklingen nästan lika effektivt som det
gamla ryska samhället av revolutionen – och de samhällsgrupper,
som den ville hjälpa, vill ej ha och
behöver inte dess hjälp. Förr eller
senare måste dessa fakta tränga
igenom även de hårdaste ideologiska pansar.
Har ryssarna svårt att acceptera
oss, har vi inte mindre svårt att
acceptera dem. Terror, åsiktsförtryck, rättslöshet och aggressivitet
har varit den ryska kommunismens
karakteristika. Ingendera kan vi
acceptera och så länge de fortbestår, gapar en klyfta mellan öst
och Väst. Kan vi i dessa avseenden
vänta en utveckling inom Sovjetvärlden?
Troende fanatiker och överhuvudtaget anhängare av kämpande
ideologier brukar inte vara släpphänta mot folk med avvikande meningar. Vi behöver inte gå längre
än till ortodoxiens Sverige för att
finna ett hårdhänt åsiktsförtryck,
och den katolska inkvisitionen har
efterlämnat ett skräckinjagande
minne. Till och med vår fredliga liberalism har fått namnet »la Terreun fäst vid sin första maktperiod i 1700-talets Frankrike. Vad de
senaste årtiondena visat i Ryssland har varit ett samhällets omstöpning i nya former efter en ny
ideologi, och det är inte egendomligt, att även där piskan och bö-
delsyxan varit viktiga arbetsredskap. Tendensen har befrämjats av
den nya lärans principiella hänsynslöshet och av den traditionella
brutaliteten och rättsosäkerheten i
landets förvaltning. Vidare fordrar
en kaotisk tid med knapphet på
alla livsförnödenheter en hårdhänt
social kontroll – särskilt om de
underförsörjda massorna samtidigt
skall piskas fram till tidigare icke
uppnådda prestationer i tidigare
okända förhållanden. »l alla andra
länder har bönderna haft ett eller
två hundra år på sig för att vänja
sig vid industriell precision och
umgänge med maskinen, säger
Gletldn i Koestlers Natt klockan 12
på dagen. »Här hade de bara tio år.
Om vi inte gav dem sparken och
sköt dem för varje bagatell, skulle
hela landet snart köra fast. Bönderna skulle lägga sig att sova på
fabriksgårdarna, tills gräset växte
upp ur skorstenarna och allt blev
som förut.» Nu är Ryssland en industristat, och folket synes ha en
dräglig levnadsstandard; man behöver då inte samma hårda medel
som tidigare. Till och med inom
den inre hierarkien har man kunnat övergå till mildare seder; det
är långa steg mot ett ur vår synpunkt normalare tillstånd, då Malenkov blir kraftverksminister och
Molotov ambassadör i Ulan Bator
i stället för att försvinna i tysthet
eller skjutas efter skådeprocesser
av 30-talssnitt. Denna utveckling
beror naturligtvis mycket på de nya
männen i ledningen men långt
ifrån enbart på dem. Behovet av
rigorös social kontroll är inte
längre lika stort. Inte heller är
kommunismen längre en kämpande
och missionerande lära på samma
sätt som tidigare; den är en accepterad och stadigt rotad statsreligion.
Hur långt utvecklingen gått och
kan komma att gå ifråga om rättssäkerhet och personlig frihet i Sovjet är omöjligt att säga. Man synes
emellertid kunna slå fast, att förhållandena nu är långt bättre än
under Stalins tid, och att det i
själva den inre stabiliseringen, välståndsutvecklingen och framväxten
av en stor medelklass finns viktiga
faktorer, som talar för en utveckling mot bättre rättssäkerhet och
därmed större personlig frihet.
Motsvarande gäller demokratien.
Visserligen har vi ännu inte sett
några tecken till egentligt demokratiskt inflytande över statsstyrelsen i Sovjet. Men man har ett
formellt maskineri för demokratien
att fungera inom; minskar terrorn,
bör också möjligheterna växa för
att detta maskineri efterhand skall
börja fyllas med verkligt liv.
Bilden av den sovjetiska och den
västerländska staten har närmat
sig varandra även på annat sätt än
genom att den förstnämnda dämpat ned sin terrorverksamhet gentemot de egna undersåtarna. Den
västerländska statens ställning har
genom utvecklingen under två
världskrig, genom socialistisk på-
verkan och av andra orsaker för- 12- 603443 Svensk Tidskrift H. 3 1960
159
ändrats så att den – liksom den
sovjetiska om ock icke i samma utsträckning – dominerar samhällets och den enskilde medborgarens liv i en utsträckning, som
skulle ansetts utesluten för femtio
år sedan. Vidare har hela stridsfrå-
gan om nationalism contra klassmedvetande ändrat läge genom
att Stalins »kommunism-i-ett-land»
gjort kommunismen nationalistisk,
medan den västerländska nationalismen av gammalt slag nästan försvunnit.
Ett intressant faktum är, att man
även på ett sådant område som
äganderättens kan finna minskade
motsättningar mellan de båda systemen. 1800-talets och det begynnande 1900-talets »storägande» var
direkt och personligt och gav ägaren en mycket påtaglig maktställning och mycket påtaglig materiell
utdelning. Dagens storägande har
en annan karaktär. Det är institutionaliserat och förbindelsen mellan ägande och företagskontroll
långt svagare; det märks inte bara
i sådana typfall som konsumentkooperationen och jordbrukarnas
ekonomiska föreningar utan också
i de stora aktiebolagen med sin i
allmänhet vitt spridda aktiestock.
Vidare begränsas företagsägarens
inflytande numera av mäktiga
fackföreningar, och storföretagens
vinst går till 70 å 80% till stat och
kommun i form av skatt. Ett karakteristiskt tecken på hur långt
modifikationen av det enskilda
ägandet gått är, att man här i lan- 160
det inom socialdemokratien gärna
talat om företagen som :.förvaltare~
av :.samhällets produktiva tillgångar:.. – Samtidigt med denna
utveckling i Västerlandet har ryssarna genomfört en decentralisering av sin ekonomiska förvaltning.
Drivs denna decentralisering tillräckligt långt, blir avståndet inte
så stort mellan de relativt »ägarebundna~ västerländska storföretagen och de visserligen statsägda
men självständigt ledda ryska.
Mycket talar för att ägandet som
stridsäpple sett sin bästa tid både
inom Västerlandet och mellan öst
och Väst.
Den gjorda – ytterst ofullständiga – analysen tyder på att utvecklingen redan lett till ett närmande mellan de två civilisationsformerna i öst och väst och på att
man har skäl att vänta sig en fortsatt utveckling i den riktningen.
Det förefaner därför inte uteslutet,
att motsättningarna mellan öst
och Väst skall kunna utjämnas
till ~under explosionsriskgränsen»;
tvärtom kan man kanske hysa en
viss försiktig optimism beträffande
möjligheterna därtill. Men det
krävs tid, och ett närmande skulle
underlättas av livligare kontakter
mellan blocken. Den nödvändiga
tidsfristen och de förbättrade kontaktmöjligheterna torde vara det
viktigaste Västern kan hoppas på
av en avspänning i det kalla kriget. Vilken tid, som kan erfordras
för en tillräcklig utjämning är
omöjligt att förutspå. I kärnvapenkapprustningens era har vi dock
inte alltför gott om den varan, och
vi kan säkerligen inte klara världen
helskinnad genom de tusen år det
tog att lära muhammedaner och
kristna att leva fredligt tillsammans eller ens genom de århundraden som fordrades för att katoliker
och protestanter skulle acceptera
varandras existens. Men samhälleliga och ideologiska förändringar
sker snabbare nu. Mycket talar för
att den sekulära utveckling vi väntar på inte behöver sekler för att
ske utan att det kan räcka med ett
par decennier. Utvecklingen kan
också påskyndas av att andra problemställningar kommer att dominera intresset; man kan bara peka
på en sådan fråga som det omdiskuterade förhållandet mellan Sovjet och Kina.
Då man hoppas på en avspänning i det kalla kriget och en kommande utjämning av motsättningarna mellan öst och Väst får detta
snarast de underkuvade ländernas
problem att te sig än mer mardrömsaktigt olösligt. Det kan av
folken i dessa länder ses som ett
förräderi, om Väst genom att acceptera en avspänning de facto
godtager den ryska annexionen av
dem. Man måste dock fråga sig, om
de underkuvade länderna verkligen
har något intresse av att det kalla
kriget upprätthålles. Det får ändå
betraktas som minst sagt osannolikt, att Sovjet därigenom skulle
kunna fås att ge dem fria. I det
låsta maktpolitiska läge, som kärn- &2
vapnen medfört, har de kanske lika
goda skäl att hoppas på att en förbättring av öst-Väst-relationerna
skall göra Sovjets intresse av att
hålla dem under sitt välde mindre?
En delvis – och kanske gradvis
fortskridande – lösgöring från
Sovjetblocket å la Polen kan kanske i en avspänningsperiod leda
till en acceptabel kompromisslösning av satellitstaternas problem.
Inte heller beträffande dessa måste
man oundgängligen nå fram till ett
161
antingen- eller. Något att hoppas
på av en avspänning i det kalla kriget kan kanske också satellitstaternas folk ha.
Låt oss avslutningsvis konstatera, att en eventuell avspänningsperiod för Västs del måste vara en
period av fortsatt vaksamhet och
sammanhållning. Den kan eljest bli
början till katastrofen i stället för
början till slutet på katastrofriskens epok.
ELLER TILL LIV?
SEDAN MER än tio år tillbaka står
två väldiga maktblock mot varandra i världen, motsatta och fientliga på nästan varje punkt, vare
sig territoriell eller ideologisk. Västern representerar för oss allt det
vi lärt oss att betrakta som värdefullt och omistligt: individuell frihet och rättssäkerhet, demokrati,
kristendom, högt utvecklad andlig
och teknisk kultur, hög levnadsstandard, växande hänsyn till
andra folk och kulturer. östblocket
står för terror, diktatur och förtryck, för tankens ofrihet under en
allenahärskande ideologi, för torftig levnadsstandard i pressande arbete, för ständig och hotande aggressivitet. Så ser vi det. De ledande
männen inom östblocket och breda
lager av deras folk – det vore
önsketänkande att tro annat, i vart
fall beträffande ryssarna – ser det
helt annorlunda: Kapitalismen är
ett åldrande, degenererat system.
Framtiden är kommunismens. Dess
nuvarande svårigheter är bara
växtvärk; i rask takt håller den
unge kommunistiske jätten på att
växa i kapp och förbi sin medtävlare. Världen är på väg att bli kommunistisk.
Folken – och regeringarna – i
Av jur. kand. GÖRAN RAMBERG
Västern har under hela det kalla
krigets tid hoppats på en avspänning: det ligger helt i linje med
hela vår livsstil och idealbildning.
De röda härskarna i öster har
långt ifrån varit lika fredsvilliga.
Traditionell rysk imperialism har
ingått en förening med den trosvissa aggressivitet, som gärna präglar nya läror. En viss förändring
till det bättre i den ryska utrikespolitiken – den kinesiska är ett
problem för sig – synes likväl
kunna skönjas efter Stalins död.
Världen hoppas. och väntar nu på
en avspänning i det kalla kriget.
Varför skulle ryssarna vilja ha
avspänning och vart tror de en så-
dan kommer att leda? Att besvara
de frågorna tvärsäkert vore att utmana löjet. Men man kan peka på
några faktorer av intresse: Sovjet
har sedan kriget slukat stora områ-
den av Europa. Även en jätte kan
få matsmältningsbesvär, om han
sätter i sig tillräckligt mycket. önskan att i lugn och ro få genomföra
sammansmältningsprocessen inom
östblocket bör vara ett viktigt skäl
till en önskan om avspänning. Vi~
dare gör ryssarna nu mer än nå-
gonsin en kraftansträngning för
att produktionsmässigt hinna i
–
kapp de mest utvecklade kapitalistiska länderna. En sådan kraftansträngning försvåras av växande
militära utgifter, och ryssarna har
därför mycket reella skäl att önska
en reducering av rustningarna.
slutligen men kanske framförallt
bör resultaten av tio års kallt krig
ha kommit dem att fråga sig, om
en oavbruten kedja av hot och aggression gentemot omvärlden är den
bästa metoden att till denna omvärld sprida den rätta läran. Visst
har metoden lett till aktningsvärda
resultat. Men den har också fått
större delen av de länder man helst
vill omvända – de högt utvecklade länderna i Västeuropa och
Nordamerika – att sluta sig samman i en militär och politisk allians, som gör vart och ett av dem
långt svåråtkomligare än det eljest
skulle varit. Den har lett till en
tillbakagång över hela fronten för
de kommunistiska partierna i dessa
länder. Och den har försvårat
kommunismens framträngande i
de nya staterna i Asien och Afrika,
där dess propagandistiska utgångspunkt annars varit gynnsam.
Man skall inte bortse från möjligheten av att de ryska ledarna
uppriktigt önskar fortsatt fred;
snarare är det väl sannolikt att så
är fallet. Det innebär emellertid
inte, att de är beredda att avstå
från att försöka göra kommunismens välde världsomspännande.
Men kanske har de avskrivit tanken att i större skala sprida den
med vapenmakt. De kan i dag säga
153
sig: Vi har – huvudsakligen utan
krig- fört in mer än 800 miljoner
människor under kommunismen.
Vi har utvecklat det eftersläpande
Ryssland till världens näst största
industrimakt. Våra Sputnikar visar, att vi är främst i världen inom
den moderna teknikens mest komplicerade område. Västern har det
fortfarande bättre än vi, men vår
produktion ökar mer än dess; varje
år gör oss proportionsvis starkare.
Västern är stark, därför att den
håller ihop av fruktan för oss. Varför inte ta ifrån den fruktan och
därmed också sammanhållningens
styrka? De unga länderna – med
sina gamla problem – ser till vårt
system som det enda, som visat sig
kunna lyfta ett fattigt folk till makt
och rikedom. Men de fruktar snart
oss mera än sina gamla kolonialherrar. Varför inte ta ifrån dem
fruktan och därmed lättare ge dem
kommunismen? Vi kan åstadkomma allt detta medan vi ger oss
själva ro att konsolidera vårt välde
och bygga ut vår produktionsapparat. Varför skulle vi då inte välja
den fredliga vägen att sprida kommunismen – åtminstone tills vidare?
Västerns ställning i avspänningsfrågan är långt mer komplicerad.
Det torde vara riktigt, att östblocket propagandistiskt tjänar mera
än Västern på en avspänning. Det
är goda skäl att tro, att en sådan
skulle kunna förbättra de västeuropeiska kommunistpartiernas ställning, göra dem mera salongsfähiga,
154
kanske ånyo aktualisera hotet om
en kommunistisk regim i Frankrike eller Italien. De nya länderna i
Asien och Afrika har i sin beundran för ryssarna och ovilja mot kolonialmakterna varit benägna att
bortförklara de mest flagranta
kommunistiska vålds- och aggressionsmetoder; så mycket större
måste då en fredlig kommunisms
dragningskraft vara. När Västern
i princip hävdar varje folks rätt att
leva i frihet och självbestämmanderätt i sitt eget land gäller det inte
minst Sovjets drabantstater, däribland även de i Sovjet inkorporerade baltiska staterna. I dessa underkuvade länder ser man i stor utsträckning ryssarna som förtryckare och västmakterna som potentiella befriare. Accepterar Västern
en avspänning på grundval av status quo, kan det av folken i dessa
länder ses som något av förräderi
och i vart fall som ett tecken på att
vidare motstånd är hopplöst. Samtidigt pågår den kommunistiska
omskolningsprocessen; slappnar
motståndsviljan förbättras dennas
möjligheter, och den värdefulla tillgång Västern har i de underkuvade folkens frihetslängtan kan
snabbt förskingras. Det torde också
vara riktigt, att kommunismens
ekonomiska potential växer väl så
raskt som Västerns; det är en ständigt farligare fiende man lämnar
att växa ifred, om man accepterar
en avspänning. Dessutom är det
sorgligt riktigt, att det viktigaste
kittet mellan de många och olikartade bitarna i västmaktsblocket är
fruktan för ryssarna; det är inte
säkert, att det kittet är tillräckligt
starkt, om det militära hotet kraftigt minskar. Inte heller skulle det
vara lätt i de demokratiskt styrda
länderna att hålla vaksamheten och
beredskapen uppe mot en potentiell fiende, som strålade av samarbetsvillig välvilja; den blåögdhet,
som kan prägla en demokratis
handlande i en sådan situation, är
skrämmande.
Det finns således många skäl för
Västern att antaga, att man har
lättare att handskas med den röda
faran under ett fortsatt kallt krig
iin under en avspänningsepok. Västern kanske till och med kan säga
sig, att om vi måste få ett avgö-
rande krig med kommunismen,
vore det bättre att få det nu än om
några år. Men alla sådana funderingar är rent teoretiska. Det är
inte Västern, som bestämmer om
avspänningen eller ej; realiter är
det ryssarna ensamma, som avgör
den saken.
Att Västern skulle ta några luigiska initiativ är självfallet uteslutet, även om man vore aldrig så
övertygad om att kriget måste
komma. Men Västern kan inte ens
hålla uppe det kalla kriget, om inte
ryssarna vill göra det. Hos de nya
staterna i öster och söder skulle det
ge öst en än bättre propagandistisk
utgångspunkt än om en avspänning
komme till stånd. Framför allt
skulle det dock vara omöjligt av
hänsyn till opinionen i de egna
länderna. Säkerligen skulle inte i
något av de demokratiska länderna
den allmänna opinionen tillåta, att
en attityd av kallt krig upprätthölls mot Sovjet, om inte detta motiverades av Sovjets egen hållning.
Det sagda får inte avspänningstendenserna att te sig särskilt tilltalande för västsidan. Finns det då
något – utöver känslan av lättnad
inom folkens breda lager – att
hoppas på för västsidan i en avspänning? Finns det något, som för
Västerns del kan – åtminstone till
en del – väga upp de stora och
påtagliga nackdelarna av en avspänning? Måste en avspänningsperiod vara en galgenfrist, måste
de grundläggande motsättningarna
kvarstå oförändrade, måste kampen fortsätta – om och tills vidare
med andra medel – tills något av
de stora blocken uppslukat eller utplånat det andra?
Som svar kan vi till att börja
med peka på många faktorer, som
kan göra, att de beräkningar, som
här tillskrivits ryssarna, beträffande fördelarna för dem av en
avspänning, inte håller. Det propagandistiska värdet i Asien och Afrika kan förtas och vändas i sin
motsats av att kineserna fortsätter
sina aggressioner. Det är inte bara
den ryska produktionen som utvecklas, och det är inget axiom, att
ryssarna vinner den ekonomiska
kapplöpningen. Västeuropa är nu
alltför välmående för att allvarligt
hotas av kommunismen i de egna
länderna. Västsidan har så effek- 155
tivt lärt sig vikten av att hålla ihop
-till och med nästan börjat trivas
med det – att risken för splittring
är liten, och motsvarande gäller beträffande riskerna för ensidig nedrustning.
Vi skall inte här försöka avväga,
hur mycket som talar för eller emot
pessimism från Västerns sida i
dessa »gigantiska detaljfrågor», om
uttrycket tillåts. I stället skall vi
något granska den kanske mest
centrala frågan: Blir en avspänning bara en galgenfrist, en period
av kamp med andra vapen- eller
ett tillfälligt stillestånd -, kommer motsättningarna att kvarstå
med oförändrad styrka, och måste
kampen leda till att det ena blocket och systemet utplånar eller
uppslukar det andra?
Låt oss först konstatera, att historien anvisar en annan upplösning av en till synes olöslig konflikt än att ena sidan vinner helt
eller konflikten blir bestående,
nämligen att konflikten blir likgiltig eller i vart fall av så liten betydelse, att den inte längre är explosiv. Konflikten muhammedanism – kristendom dominerade
exempelvis världsscenen i flera århundraden. Den är nu av ringa betydelse. Konflikten katolicism –
protestantism dominerade femtonoch sextonhundratalen i Europa.
Den spelar nu en obetydlig roll. I
båda fallen var hatet mellan de
båda åsikterna och de maktblock,
som företrädde dem, vitglödande. I
båda fallen syntes frågan vara:
156
förinta eller förintas. Men efter
långa och blodiga strider finns nn
båda motsättningarna kvar och lever förhållandevis fredligt sida vid
sida. Orsakerna är väl framförallt
två: då hatet var vitglödande förmådde ingendera maktblocket förinta det andra, och konfliktanledningen har efter hand kommit att
spela mindre roll medan andra
frontställningar kommit att dominera intresset. Man frågar sig då,
om det finns några skönjbara utsikter till en liknande utveckling
av konflikten mellan öst och Väst.
I resonemanget får vi då utgå från
den europeiska kommunismen;
Kina är ett problem för sig.
Mellan blocken har förts en visserligen huvudsakligen fredlig men
dock hård och intensiv kamp. En
avspänning innebär ett åtminstone
tillfälligt accepterande av att denna
kamp visat, att ingendera blocket
kan – eller på allvar vågar försöka
– förinta det andra. Det förhållandet kan visserligen ändras, men
det betyder mindre, om det inte
sker alltför snabbt; ingen bryr sig
idag på allvar om att räkna ut, huruvida kristna och muhammedaner eller katoliker och protestanter
är starka nog att förgöra varandra.
Så långt är allt gott och väl;
ingendera blocket kan nu, medan
hatet ännu glöder, förgöra det
andra, och därmed har vi en förutsättning uppfylld för framtida neddämpning av öst-Västkonflikten
till »under explosionsriskgränsen»,
Men kan vi vänta oss eller ens våga
hoppas, att en tidsfrist kan utjämna
konfliktanledningarna och göra
dem av mindre betydelse? Är inte
motsättningarna för totala för att
kunna utjämnas?
Kommunismen växte fram i 1800-
talets Västeuropa, i ett samhälle
med stora klasskillnader, både ekonomiskt och socialt. Ägandet var
mycket ojämt fördelat, och äganderätten var inte endast oinskränkt
utan ansågs t. o. m. såsom varande
en naturrätt evig och oangripbar.
Företagsägaren hade gentemot sina
anställda en allenahärskande ställning, och det fanns ett verkligt och
stort egendomslöst proletariat.
Samhällsmakten låg fast i de välbeställda gruppernas hand, och den
upprätthöll ordning och rättssäkerhet men gjorde inte mycket för de
sämre situerade. Rätten, kristendomen och nationalismen var samhällets ideologiska grunder. – Mot
detta ställde kommunismen sin totala materialism och sin lära om
det klasslösa samhället, om ägandet som stöld, om proletariatet som
världens blivande herrar, om de nationella gränsernas betydelselöshet
jämfört med de klassmässiga, om
nödvändigheten av en blodig revolution, där de härskande klassernas
huvuden skulle rulla.
Motsättningarna kunde inte vara
mera totala, och de har i och för
sig inte förminskats av kommunismens förryskning, av dess anknytning till ett folklynne, en historisk
tradition och en miljö, som är för
västeuropeerna främmande. Likväl
– och trots femton års kallt krig
– är motsättningarna mellan västerländskt samhälle och ideologi, å
ena sidan, och kommunismens
samhälle och ideologi å andra sidan, långt mindre totala nu än de
ursprungligen var. Systemen har i
flera avseenden kommit varandra
närmare.
Vi kan först konstatera, att den
grundläggande livssynen i ett vä-
sentligt avseende är gemensam :
båda kulturerna är utpräglat materialistiskt inriktade. strävandet
efter högre produktion och högre
produktionsökning framstår i båda
blocken som centralt, och standarddjävulen rider dem båda, vare sig
den tar sig individualistiska uttryck i dollargrin eller kollektivistiska i lunikar. Sovjets snabba produktionsökning bör relativt snabbt
kunna leda fram till en efter västerländska förhållanden acceptabel
levnadsstandard, och enbart detta
förhållande bör i avsevärd grad
minska de psykologiska motsättningarna mellan öst och Väst. Skillnaden mellan Västerlandets kristet
färgade idealism och kommunismens krassa materialism är må-
hända teoretiskt stor – eller har
varit det – men praktiskt framträ-
der den ganska litet. överhuvudtaget skall man inte glömma, att
kommunismen i sitt ursprung är
västerländsk; den kan förefalla
främmande, men det går i många
avseenden inte att ta fel på släktlikheten med den kapitalistiske
brodern.
157
Kommunismens grund var en
reaktion hos en verkligen illa behandlad klass i 1800-talets Västeuropa, mot dåtidens förhållanden.
Denna reaktion har frigjorts från
sitt ursprung och förbenats och
stelnat i en järnhård ideologi. Likväl skall man nog inte misstro
kommunismens – även den nutida- ärliga vilja att- om ock på
lång sikt och med för oss diskutabla medel – förbättra förhållandena för de sämre ställda grupperna i samhället. Ideologien förblindar kommunisterna, och de gör
gällande, att de i Västern alltjämt
har att göra med 1800-talets kapitalistiska värld om ock i förklädnad. Det är svårt att tro, att denna
vrångbild av verkligheten skall gå
att bibehålla i längden. De missförhållanden kommunismen ursprungligen reagerade mot i det
västerländska samhället har i allt
väsentligt försvunnit. Detta förhållande bör i långa loppet inte kunna
undgå att påverka kommunismens
inställning till Västerlandet och
dess politiska system. Den reagerade mot den gamla överhetsstaten; denna har blivit en välgörenhetsapparat i de mindre bemedlade
folkgruppernas intresse. Den reagerade mot de stora klasskillnaderna;
dessa har i största utsträckning utplånats. Den reagerade mot arbetarklassens fattigdom och maktlöshet; den politiska och fackliga arbetarrörelsen är stark och självmedveten, och den västerländske
arbetaren har det bättre än man
158
kunde drömma om för femtio år
sedan. Det samhälle kommunismen
skapades att strida mot existerar
inte – det har utplånats av utvecklingen nästan lika effektivt som det
gamla ryska samhället av revolutionen – och de samhällsgrupper,
som den ville hjälpa, vill ej ha och
behöver inte dess hjälp. Förr eller
senare måste dessa fakta tränga
igenom även de hårdaste ideologiska pansar.
Har ryssarna svårt att acceptera
oss, har vi inte mindre svårt att
acceptera dem. Terror, åsiktsförtryck, rättslöshet och aggressivitet
har varit den ryska kommunismens
karakteristika. Ingendera kan vi
acceptera och så länge de fortbestår, gapar en klyfta mellan öst
och Väst. Kan vi i dessa avseenden
vänta en utveckling inom Sovjetvärlden?
Troende fanatiker och överhuvudtaget anhängare av kämpande
ideologier brukar inte vara släpphänta mot folk med avvikande meningar. Vi behöver inte gå längre
än till ortodoxiens Sverige för att
finna ett hårdhänt åsiktsförtryck,
och den katolska inkvisitionen har
efterlämnat ett skräckinjagande
minne. Till och med vår fredliga liberalism har fått namnet »la Terreun fäst vid sin första maktperiod i 1700-talets Frankrike. Vad de
senaste årtiondena visat i Ryssland har varit ett samhällets omstöpning i nya former efter en ny
ideologi, och det är inte egendomligt, att även där piskan och bö-
delsyxan varit viktiga arbetsredskap. Tendensen har befrämjats av
den nya lärans principiella hänsynslöshet och av den traditionella
brutaliteten och rättsosäkerheten i
landets förvaltning. Vidare fordrar
en kaotisk tid med knapphet på
alla livsförnödenheter en hårdhänt
social kontroll – särskilt om de
underförsörjda massorna samtidigt
skall piskas fram till tidigare icke
uppnådda prestationer i tidigare
okända förhållanden. »l alla andra
länder har bönderna haft ett eller
två hundra år på sig för att vänja
sig vid industriell precision och
umgänge med maskinen, säger
Gletldn i Koestlers Natt klockan 12
på dagen. »Här hade de bara tio år.
Om vi inte gav dem sparken och
sköt dem för varje bagatell, skulle
hela landet snart köra fast. Bönderna skulle lägga sig att sova på
fabriksgårdarna, tills gräset växte
upp ur skorstenarna och allt blev
som förut.» Nu är Ryssland en industristat, och folket synes ha en
dräglig levnadsstandard; man behöver då inte samma hårda medel
som tidigare. Till och med inom
den inre hierarkien har man kunnat övergå till mildare seder; det
är långa steg mot ett ur vår synpunkt normalare tillstånd, då Malenkov blir kraftverksminister och
Molotov ambassadör i Ulan Bator
i stället för att försvinna i tysthet
eller skjutas efter skådeprocesser
av 30-talssnitt. Denna utveckling
beror naturligtvis mycket på de nya
männen i ledningen men långt
ifrån enbart på dem. Behovet av
rigorös social kontroll är inte
längre lika stort. Inte heller är
kommunismen längre en kämpande
och missionerande lära på samma
sätt som tidigare; den är en accepterad och stadigt rotad statsreligion.
Hur långt utvecklingen gått och
kan komma att gå ifråga om rättssäkerhet och personlig frihet i Sovjet är omöjligt att säga. Man synes
emellertid kunna slå fast, att förhållandena nu är långt bättre än
under Stalins tid, och att det i
själva den inre stabiliseringen, välståndsutvecklingen och framväxten
av en stor medelklass finns viktiga
faktorer, som talar för en utveckling mot bättre rättssäkerhet och
därmed större personlig frihet.
Motsvarande gäller demokratien.
Visserligen har vi ännu inte sett
några tecken till egentligt demokratiskt inflytande över statsstyrelsen i Sovjet. Men man har ett
formellt maskineri för demokratien
att fungera inom; minskar terrorn,
bör också möjligheterna växa för
att detta maskineri efterhand skall
börja fyllas med verkligt liv.
Bilden av den sovjetiska och den
västerländska staten har närmat
sig varandra även på annat sätt än
genom att den förstnämnda dämpat ned sin terrorverksamhet gentemot de egna undersåtarna. Den
västerländska statens ställning har
genom utvecklingen under två
världskrig, genom socialistisk på-
verkan och av andra orsaker för- 12- 603443 Svensk Tidskrift H. 3 1960
159
ändrats så att den – liksom den
sovjetiska om ock icke i samma utsträckning – dominerar samhällets och den enskilde medborgarens liv i en utsträckning, som
skulle ansetts utesluten för femtio
år sedan. Vidare har hela stridsfrå-
gan om nationalism contra klassmedvetande ändrat läge genom
att Stalins »kommunism-i-ett-land»
gjort kommunismen nationalistisk,
medan den västerländska nationalismen av gammalt slag nästan försvunnit.
Ett intressant faktum är, att man
även på ett sådant område som
äganderättens kan finna minskade
motsättningar mellan de båda systemen. 1800-talets och det begynnande 1900-talets »storägande» var
direkt och personligt och gav ägaren en mycket påtaglig maktställning och mycket påtaglig materiell
utdelning. Dagens storägande har
en annan karaktär. Det är institutionaliserat och förbindelsen mellan ägande och företagskontroll
långt svagare; det märks inte bara
i sådana typfall som konsumentkooperationen och jordbrukarnas
ekonomiska föreningar utan också
i de stora aktiebolagen med sin i
allmänhet vitt spridda aktiestock.
Vidare begränsas företagsägarens
inflytande numera av mäktiga
fackföreningar, och storföretagens
vinst går till 70 å 80% till stat och
kommun i form av skatt. Ett karakteristiskt tecken på hur långt
modifikationen av det enskilda
ägandet gått är, att man här i lan- 160
det inom socialdemokratien gärna
talat om företagen som :.förvaltare~
av :.samhällets produktiva tillgångar:.. – Samtidigt med denna
utveckling i Västerlandet har ryssarna genomfört en decentralisering av sin ekonomiska förvaltning.
Drivs denna decentralisering tillräckligt långt, blir avståndet inte
så stort mellan de relativt »ägarebundna~ västerländska storföretagen och de visserligen statsägda
men självständigt ledda ryska.
Mycket talar för att ägandet som
stridsäpple sett sin bästa tid både
inom Västerlandet och mellan öst
och Väst.
Den gjorda – ytterst ofullständiga – analysen tyder på att utvecklingen redan lett till ett närmande mellan de två civilisationsformerna i öst och väst och på att
man har skäl att vänta sig en fortsatt utveckling i den riktningen.
Det förefaner därför inte uteslutet,
att motsättningarna mellan öst
och Väst skall kunna utjämnas
till ~under explosionsriskgränsen»;
tvärtom kan man kanske hysa en
viss försiktig optimism beträffande
möjligheterna därtill. Men det
krävs tid, och ett närmande skulle
underlättas av livligare kontakter
mellan blocken. Den nödvändiga
tidsfristen och de förbättrade kontaktmöjligheterna torde vara det
viktigaste Västern kan hoppas på
av en avspänning i det kalla kriget. Vilken tid, som kan erfordras
för en tillräcklig utjämning är
omöjligt att förutspå. I kärnvapenkapprustningens era har vi dock
inte alltför gott om den varan, och
vi kan säkerligen inte klara världen
helskinnad genom de tusen år det
tog att lära muhammedaner och
kristna att leva fredligt tillsammans eller ens genom de århundraden som fordrades för att katoliker
och protestanter skulle acceptera
varandras existens. Men samhälleliga och ideologiska förändringar
sker snabbare nu. Mycket talar för
att den sekulära utveckling vi väntar på inte behöver sekler för att
ske utan att det kan räcka med ett
par decennier. Utvecklingen kan
också påskyndas av att andra problemställningar kommer att dominera intresset; man kan bara peka
på en sådan fråga som det omdiskuterade förhållandet mellan Sovjet och Kina.
Då man hoppas på en avspänning i det kalla kriget och en kommande utjämning av motsättningarna mellan öst och Väst får detta
snarast de underkuvade ländernas
problem att te sig än mer mardrömsaktigt olösligt. Det kan av
folken i dessa länder ses som ett
förräderi, om Väst genom att acceptera en avspänning de facto
godtager den ryska annexionen av
dem. Man måste dock fråga sig, om
de underkuvade länderna verkligen
har något intresse av att det kalla
kriget upprätthålles. Det får ändå
betraktas som minst sagt osannolikt, att Sovjet därigenom skulle
kunna fås att ge dem fria. I det
låsta maktpolitiska läge, som kärn- &2
vapnen medfört, har de kanske lika
goda skäl att hoppas på att en förbättring av öst-Väst-relationerna
skall göra Sovjets intresse av att
hålla dem under sitt välde mindre?
En delvis – och kanske gradvis
fortskridande – lösgöring från
Sovjetblocket å la Polen kan kanske i en avspänningsperiod leda
till en acceptabel kompromisslösning av satellitstaternas problem.
Inte heller beträffande dessa måste
man oundgängligen nå fram till ett
161
antingen- eller. Något att hoppas
på av en avspänning i det kalla kriget kan kanske också satellitstaternas folk ha.
Låt oss avslutningsvis konstatera, att en eventuell avspänningsperiod för Västs del måste vara en
period av fortsatt vaksamhet och
sammanhållning. Den kan eljest bli
början till katastrofen i stället för
början till slutet på katastrofriskens epok.