Avslöjade politiska myter

De senaste tre månaderna har avslöjat några av myterna i svensk politik menar Örjan Hultåker, som tror att den parlamentariska osäkerheten kommer vara långt längre än nästa val.

Att ett vågmästarparti saknar makt

För det första: Tron att man att kan stänga ute ett vågmästarparti från makten har visat sig vara önsketänkande. Den politiska verkligheten har dokumenterat att Sverigedemokraterna har ett avgörande inflytande i Sveriges riksdag.

I ett scenario där den borgerliga oppositionen gör skäl för sitt namn och verkligen opponerar så har ett vägmästarparti som Sverigedemokraterna makt att avgöra utgången i den politiska maktkampen mellan höger och vänster.

Det har varit tabu att förhandla eller ens tala med Sverigedemokraterna i riksdagens utskott, men det har på inget sätt förminskat Sverigedemokraternas maktposition. Sverigedemokraterna har inte behövt kompromissa under sådana samtal. I stället har Sverigedemokraterna fått vara domare mellan höger och vänster. Partiets hot/löften om hur det avser att rösta i riksdagen har fått regeringen att dra tillbaka förslag som fått tummen ned och avvisats av Sverigedemokraterna.

Det har i synnerhet gällt frågor av stor politisk betydelse som regeringen inte vill förlora i en riksdagsomröstning; alltså befarade voteringsnederlag som regeringen inte kan acceptera utan att endera avgå eller förlora i prestige.

Regeringen hade förhandsaviserat tre skattehöjningar i den statsbudget som skall presenteras under hösten. Som svar hotade den borgerliga alliansen med misstroendeförklaring mot tre statsråd men de räckte inte till för att stoppa skattehöjningarna.

Som i många andra frågor visade det sig att makten de facto låg hos vågmästarpartiet Sverigedemokraterna. När Sverigedemokraterna deklarerade att de också var emot skattehöjningarna och att de skulle rösta för de tre misstroendeförklaringarna backade regeringen och drog tillbaka två av skattehöjningarna och mildrade den tredje.

Mot den bakgrunden måste politiker och väljare ställa sig frågan om partiernas relativa makt. Vem har störst makt? Är det Vänsterpartiet som ingår i regeringsunderlaget utan att vara ett regeringsparti, eller är det vågmästarpartiet Sverigedemokraterna som övriga partier försöker att isolera.

Under sommaren visade det sig också att Sverigedemokraterna kunde utöva sin makt genom att stödja den borgerliga alliansens hot om misstroendeförklaring mot tre statsråd. Den rödgröna regeringen hade kunnat ignorera hoten från de borgerliga partierna men inte Sverigedemokraternas maktposition. Statsminister Stefan Löfven föll till föga och lät två ministrar avgå ur regeringen. Den tredje riskerar att avsättas under hösten.

Det är inte bara den nuvarande rödgröna regeringen som har beaktat Sverigedemokraternas maktposition och låta dem påverka regeringsförslagen. Även den borgerliga regeringen, under ledning av Fredrik Reinfeldt, avstod från att lägga förslag som skulle röstas ned av Sverigedemokraterna.

Både de rödgröna och de borgerliga partierna har försökt att isolera Sverigedemokraterna från politiskt inflytande genom att inte förhandla och inte samtala med dem. Denna isolering har dels förklarats med att man inte kan lita på Sverigedemokraterna med olika motiveringar, bland annat populism.

Men bristande tillit mellan partier är inte unikt kopplat till Sverigedemokraterna. Det räcker att nämna historiska skatteuppgörelser över blockgränsen som övergetts av den ena parten. Eller överenskommelsen om hur riksdagen skall rösta om statsbudgeten.

Ett annat motiv för att isolera Sverigedemokraterna har varit en strävan att deras ideologi inte skall legitimeras. Problemet för övriga partier är att detta bara har lyckats inom det politiska och mediala etablissemanget. Trots försöken till isolering har Sverigedemokraterna ökat i opinionen och vunnit legitimitet i allt fler väljargrupper.

Isoleringen av Sverigedemokraterna har renat de övriga partiernas kärna men värdet av den processen kan inte bedömas av utomstående. Isoleringen har inte eliminerat Sverigedemokraternas maktposition och inget av blocken har presenterat en fungerande strategi för att minska Sverigedemokraternas makt.

Skillnaden mellan aktivt och passivt stöd

Den andra myten gäller skillnaden mellan aktivt och passivt stöd. Idén är att det största av de traditionella blocken skall kunna regera därför att de bara behöver passivt stöd av vågmästarpartiet Sverigedemokraterna. Det mindre av blocken skulle behöva aktivt stöd.

Skillnaden mellan aktivt och passivt stöd från Sverigedemokraterna förutsatte att det partiet skulle avstå från att rösta med något av de traditionella blocken.

Men den förutsättningen uppfylls inte. Sverigedemokraterna utnyttjar sin makt som vågmästarparti och då spelar det inte någon roll för en regering om det stöds av det större eller det mindre av de traditionella blocken.

Myten om skillnaden mellan aktivt och passivt stöd har avslöjats när den rödgröna regeringen vare sig kan få igenom sin budget eller behålla sina statsråd. Det räcker inte att den rödgröna regeringen i riksdagen samlar fler riksdagsledamöter än allianspartierna.

Att minoritetsregeringens budgetförslag skall vinna

Den tredje myten gäller att de traditionella riksdagspartierna kan komma överens om att även en minoritetsregering skall kunna får igenom sin budget. Det har beskrivits som att även en minoritetsregering måste kunna styra Sverige.

Sverige har under långa perioder styrts av minoritetsregeringar som har lyckats regera. Men det har berott på att regeringspartierna har förhandlat med andra partier i riksdagen och på så sätt har kunnat vinna majoritet för sin budget.

Det nya med den så kallade Decemberöverenskommelsen var att partierna i en minoritetsregering skulle kunna få igenom sin budget utan behöva förhandla och ta hänsyn till vad andra riksdagspartier tycker i olika frågor.

Även efter det att Decemberöverenskommelsen fallit så har allianspartierna fram till nu agerat som om Decemberöverenskommelsen fortfarande gällde.

Genast efter det att Decemberöverenskommelsen hade ingåtts, i början av januari 2015, kritiserade jag i Svensk Tidskrift tilltron till överenskommelsens förutsättningar.

Alla partier har sina hjärtefrågor som inte får hotas. När det dyker upp förslag som hotar hjärtefrågorna låter de inte längre en minoritetsregering få igenom sina förslag. Det kanske är förslag om kraftigt utbyggd kärnkraft, minskning av försvarsanslagen, stopp för vinster i privata välfärdsföretag, banksocialisering, förstatligande av arbetslöshetskassorna eller någon annan hjärtefråga.

Om det finns sådana frågor så är oppositionspartier beredda att hindra en minoritetsregering från att få igenom sin budget. Maktspelet riskerar att bli ett chickenrace om hur radikala och utmanande förslag som en minoritetsregering vågar presentera.

Denna riksdagsperiods chickenrace har nu avgjorts. Den borgerliga oppositionen kunde inte acceptera regeringens kommande skatteförslag och kom då på en ny metod att stoppa budgetförslag utan att rösta emot budgeten. Man hotade med förslag om misstroendeomröstningar riktade mot namngivna statsråd.

Statsministern var inte beredd att förlora fler statsråd genom krav från oppositionen och regeringen aviserade att man inte tänkte lägga fram förslag om de skattehöjningar som oppositionen kritiserade.

Myten om att en minoritetsregering skall kunna få igenom sin budget är avslöjad som en myt. Formellt lägger de borgerliga allianspartierna inte fram någon gemensam budget. Men de förändrar regeringens budget med andra parlamentariska verktyg.

Viljan att regera Sverige

Den fjärde myten gäller att Sverige har två politiska block som båda har samma strävan efter att få regera Sverige.

En regering lägger inte bara fram förslag för godkännande i riksdagen. Den påverkar också samhällsutvecklingen på andra sätt genom att utse ämbetsmän och genom andra regeringsbeslut.

Socialdemokraterna är ett maktparti som alltid strävat efter regeringsmakten. Även när Sverige hade en jämviktsriksdag med lika många socialistiska som borgerliga riksdagsledamöter, den så kallade lotteririksdagen, var det självklart för Socialdemokraterna att behålla regeringsmakten.

De borgerliga partierna har inte visat samma vilja att regera under den nuvarande riksdagsperioden. Även historiskt har Sverige under flera perioder haft borgerlig majoritet utan att det bildats borgerliga regeringar.

De borgerliga allianspartierna har under sommaren agerat som om de vore rädda för att bilda regering och få makten. När de kritiserar regeringen för skandalen i Transportstyrelsen vill de inte ha en misstroendeomröstning mot statsministern som har det yttersta ansvaret för den bristfälliga informationshanteringen inom regeringen och regeringskansliet. I stället ville man avsätta tre andra statsråd. På så sätt undviker man risken att få regeringsmakten.

När de fyra allianspartierna vill stoppa tre skattehöjningar vill man inte avsätta finansministern som har ansvaret för budgetarbetet utan hotar tre andra statsråd med en misstroendeförklaring i riksdagen. En statsminister kan knappast acceptera att få sin finansminister avsatt, det vore en alltför stor prestigeförlust. Den borgerliga alliansen skyddar därför finansministern och undviker på så sätt risken att få ta över regeringsmakten.

Händelseutvecklingen under sommaren med de avslöjade myterna visar på den politiska osäkerheten inte bara fram till nästa val utan också på osäkerheten om alternativen i det kommande riksdagsvalet.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP