Print Friendly, PDF & Email

Avgörande vägval för Montenegro

Av Margareta Cederfelt | 11 September 2020



Som valobservatör förhåller jag mig alltid neutral till landet och avstår från politiska reflektioner. Nu är uppdraget slutfört och som politiskt engagerad kan jag inte avhålla mig från att reflektera över valet och dess implikationer, skriver Margareta Cederfelt.

Den 30 augusti höll Montenegro parlamentsval och resultatet kan vid första anblick tolkas som att Montenegro tar ett steg i riktning mot Serbien och Ryssland. Vid en närmare analys kan resultatet vara ett utslag för missnöje med den allmänna utvecklingen i landet oberoende av Serbien och Ryssland.

Valdeltagandet är generellt mycket högt i Montenegro i jämförelse med andra länder på Balkan, 77 procent av befolkningen röstade. Åtskilliga analytiker och företrädare för de politiska partierna uttryckte farhågor för lågt valdeltagande, dels på grund av höga utomhustemperaturer (på valdagen 37 grader) dels på grund av ökad spridning av Covid-19 men också politisk trötthet. Det Demokratiska Socialistpartiet (DPS) har regerat landet under tre decennier.

Jag befann mig i Montenegro under valet som speciell koordinator utsedd av Organisationen för säkerhets och samarbete i Europas parlamentariska församling (OSSE PF). Valobservationen genomfördes tillsammans med Organisationen för demokrati mänskliga rättigheter (ODHIR).

En valobservation innebär att studera valets genomförande – att internationella standarder efterföljs, att landets konstitution efterlevs och att valet sker i enlighet med Köpenhamnskriterierna. Observationen skall genomföras opartiskt objektivt utan påverkan av valets genomförande.

Den politiska majoriteten i Montenegro har fört en konsekvent politik för ett medlemskap i EU. DPS har sedan Montenegros självständighet 2006 drivit en politik med sikte på medlemskap i EU. Sedan 2017 är Montenegro medlem i NATO. Kanske har närmandet mot väst gått för fort eller så kan situationen vara det motsatta. I samhället finns ett missnöje över att regeringen inte förmått åtgärda de existerande problemen i Montenegro. En tredje förklaring kan vara att det ryska intresset och därmed påverkan av landet har ökat. Detta är självklart mina egna reflektioner och inget som är baserat på valobservationen. Som valobservatör förhåller jag mig alltid neutral till landet och avstår från politiska reflektioner. Nu är uppdraget slutfört och som politiskt engagerad kan jag inte avhålla mig från att reflektera över valet och dess implikationer.

De politiska frågor som dominerade valrörelsen var nationell identitet, religionsfrihet, korruption, Corona pandemins effekter på Montenegro. Valrörelsen var starkt präglad av Corona-pandemin, exempelvis fanns restriktioner för hur många deltagare som fick närvara vid ett kampanjmöte, initialt 40 personer utomhus och 20 personer inomhus vilket den 10 augusti höjdes till 100 deltagare utomhus och 50 inomhus. Under några veckor var möten helförbjudna. Detta medförde att stora delar av kampanjen skedde på andra forum – TV och Internet.

Det finns ett stort antal olika tidningar i Montenegro men dessa är enligt ODHIR under stor finansiell press på grund av en begränsad annonsmarknad med risk för att medias självständighet undermineras finansiellt av politik och näringsliv. Public service, Radio och Television of Montenegro (RTCG) och Myndigheten för Elektronisk media (AEM) anses av ODHIR inte garantera balans och opartiskhet. En ny medielagstiftning trädde i kraft den 13 Augusti i syfte att bland annat öka transparensen kring ägande, offentliga bidrag och annonsering. Huruvida lagstiftningen han öka medias transparens inför valet den 31 augusti låter jag vara osagt. Yttranderätten är begränsad, exempelvis är det inte tillåtet uttrycka sig negativt om Montenegro eller att förorsaka oro genom att sprida falska nyheter. Sedan årsskiftet har minst 24 medborgare varav tre journalister arresterats och 14 personer arresterats för material delat via sociala medier.

Spärren för att ett parti skall bli invalt till parlamentet är tre procent men för nationella minoriteter är spärren lägre. Den kroatiska minoriteten är garanterad ett mandat i parlamentet i det fall de erhåller minst 0,35 procent av rösterna. För att en nationell minoritet skall kunna bilda ett parti och garanteras ett mandat i parlamentet får minoriteten inte överstiga 15 procent av landets befolkning. Frågan om inflytande för nationella minoriteter borde kunna lösas på annat sätt en via mandat i det nationella parlamentet enligt min uppfattning.

Att religionsfrågan blev en dominerande fråga i valrörelsen beror på att regeringen i början av 2019 väckte en proposition om att staten skulle konfiskera den serbiskortodoxa kyrkans egendomar. Förslaget medförde omfattande aktivitet från den serbiska ortodoxa kyrkan. Det antas att kyrkans agerande var understött av Ryssland. Detta är inte en fråga jag skall ha några synpunkter om men jag kan inte låta bli att reflektera över motivet för att ett valår lägga ett förslag som skulle leda till konfiskation av den största kyrkas tillgångar. Speciellt som en majoritet av väljarna är medlemmar i kyrkan och aktiva kyrkobesökare. Trodde regeringen att förslaget skulle gå obemärkt förbi? Att medborgarna skulle se förslaget som ett attraktivt förslag för att stärka statskassan eller rent av som ett sätt för Montenegro att stärka sin nationella identitet gentemot Serbien? Inget av detta inträffade, oppositionen engagerade sig i frågan, den serbiskortodoxa kyrkan agerade på sitt håll och därmed blev kyrkan och dess tillgångar en av valrörelsens absolut hetaste frågor.

För att minska den politiska korruptionen stiftades 2019 en ny lag om kampanjfinansiering. Bland annat höjdes beloppsgränsen för privata donationer samtidigt som nivån för utgifter sänktes. Dock har lagstiftningen inte medfört ökad transparens av partiernas finansiering.

I ett stort antal länder föregås valdagen av en så kallad tyst dag och all kampanjaktivitet är förbjuden. Detta är ett system som jag har svårt att förstå. Delvis beroende svårigheten att definiera vad som är politisk kampanj, delvis beroende på att en sittande majoritet alltid kan använda sig av sin position och kalla sin aktivitet för information. Valaffischer sitter kvar under den tysta dagen och med internat faller hela principen om en tyst dag. Vem skall kontrollera att det inte finns några annonser, politisk debatt, diskussioner, tillgängliga partisidor på sociala medier?

Enligt den Centrala Valkommissionen har de tidigare oppositionspartierna vunnit valet med 41 av de totalt 81 mandaten. Den proserbiska oppositionen För Montenegros framtid erhöll 27 mandat, Fred i vår nation 10 mandat. Det tredje oppositionspolitiker Svart och vitt fick fyra mandat, President Milo Djukanovics DPS fick 30 mandat, med de tidigare stödpartierna till regeringen kommer de upp till 49 mandat. De Kroatiska partierna tappade sina mandat då de inte klarade treprocentsspärren.

I åtskilliga europeiska länder är antalet partier stort och majoritetsförhållanden oklara eller mycket små. Tiden då ett stort parti kunde driva igenom sin politik utan motstånd är tack och lov förbi. Dock medför dagens politiska mångfald andra svårigheter i form av tungrodd politik, små partier kan utgöra vågmästare med större politiskt genomslag än vad valresultatet har givet dem.

Vilken väg Montenegro nu kommer att välja återstår att se. Sista ordet om vilken majoritet som kommer att regera landet är inte avgjort, om det blir regeringsskifte återstår att se. Vilka partier som kommer att regera är avgörande för om Montenegro kommer att fortsätta på den inslagna västerländska vägen eller om det blir en ny orientering mot Serbien och Ryssland. Vilken väg Montenegro än väljer kommer att ha betydelse för utvecklingen på Balkan.

Margareta Cederfelt är riksdagsledamot (M) och vice president i OSSE PF

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019