Redaktionen

Putins makt är på tillbakagång och Rysslands geopolitiska inflytande krymper på flera fronter. I Moldavien och Rumänien har proeuropeiska partier vunnit trots intensiva ryska påverkansförsök. Samtidigt står den ryska ekonomin på fallrepet, medan Ukraina förstör militär utrustning, kraftverk och oljeraffinaderier, skador som sanktionerna gör nästan permanenta. Trots dystra profetior om Europas undergång är det svårt att inte känna en viss optimism.

Att den österrikiska skolan, som i politiskt hänseende ofta leder till libertarianism, har inspirerat konservativa rörelser över världen är inte särskilt förvånande. Även om de ekonomiska idéerna i sig ofta tilltalar konservativas förkärlek för en begränsad statsmakt, är också tankarna om en spontan ordning någonting som rimmar väl med de som är tveksamma till utopiska samhällsbyggen och ser värdet av långsamt framvuxna institutioner. 

Om man jämför hur svenska och finländska regeringar hanterat EU-medlemskapet sedan starten 1995 så ser man en stor skillnad. Den har inte minst sin historiska förklaring.

De flesta av våra upplevelser i naturen hänger samman med att någon sett till att göra dem möjliga. Vid sidan av naturupplevelsen infinner sig därför också ofta en känsla av tacksamhet. Det är förstås svårt för den genomsnittliga DN-läsaren att ta till sig, men det är så det är.