Redaktionen

Av Roland Poirier Martinsson

Förra året räknade jag med upp till trettio tänkbara presidentkandidater inför 2008. Nu återstår från min lista sex möjliga vinnare: John Edwards, Mitt Romney, Hillary Clinton, Rudy Giuliani, John McCain och Bill Richardson.

Namnet som saknades var Barack Obama. Jag påstod att han skulle välja att bida sin tid. Risken tycktes för stor att han skulle bränna framtida chanser genom att redan nu satsa mot Vita Huset. Fortfarande kan det visa sig att han begått ett strategiskt misstag genom att ställa upp, Clinton-klanens vrede och långsinthet sägs vara mäktiga. Men risken har minskat, han har fått många inflytelserika vänner, inte minst förre minoritetsledaren i senaten, Tom Daschle, i dag en grå eminens i partiet.

Av Lars Tobisson
Ingen av kvinna född kan förena alla de egenskaper som krävs hos en partiledare. Gösta var mera riksdagspolitiker än partiman. Ansvaret för partiorganisationen överlät han på andra – först på Eric Krönmark, och sedan – under regeringstiden – på mig. Han trivdes inte med att festa med partiombudsmännen eller att smörja moderatpressens ledarskribenter, något som kunde ha äventyrat hans ställning, om han inte visat sig så populär bland väljarna. Gösta var också bättre som oppositionsföreträdare än som regeringsmedlem, han var mer idépolitiker och polemiker än administratör. Kanske var det därför han så relativt lätt kunde överge maktens sötma i kanslihuset och återvända till riksdagen. Mer än en gång förklarade han som ekonomiminister för riksdagsgruppen: ”Ni skall inte tro det är så roligt här uppe på maktens höjder – jag skulle mycket hellre vilja komma ner till er.” Det var kanske inte så diplomatiskt sagt, men just därför uttryckte det nog vad han själv kände.

Av Anders Ydstedt
Idag finns klimatfrågan högt på medias, politikers och företagsledares agenda. Det hävdas att det är en ödesfråga att människan måste begränsa sina utsläpp av klimatgaser för att stoppa klimatförändringarna. Just det stoppa! Att klimatet skulle variera högst avsevärt även utan människor på jorden och att vi därför alltid måste arbeta med strategier för anpassning är något som vi riskerar att glömma bort i denna debatt. Tyvärr är det t o m så att de som talar om behovet av anpassning till klimatförändringar idag målas ut som klimatförnekare. Detta är farligt!

På nyårsdagen tar Ban Ki-moon över efter den kritiserade Kofi Annan som generalsekreterare i Förenta Nationerna. Ki-moon har två angelägna julklappar att skänka till världens fattiga och utsatta. Det är mjuka och abstrakta paket i tomtens säck i år, nämligen en uppstramning av FN:s arbete med kampen mot fattigdom respektive för mänskliga rättigheter. För trots all internationell debatt om FN och säkerhetspolitiken, så är det inom dessa två områden som världsorganisationen mest behöver förändring.

Fram till att han blev utnämnd till ny generalsekreterare var Ki-moon utrikesminister i Sydkorea. Han borde ta med sig de erfarenheter från den ekonomiska resa som det landet gjort, och som vi vill att så många andra länder ska göra.

1960 var Sydkorea ett fattigt utvecklingsland, med endast knappt dubbelt så hög inkomstnivå som ett land som Zambia. Genom att få igång kapitalismen och genom att integreras i världsekonomin förvandlades landet från ett utfattigt utvecklingsland till ett avancerat industriland med en levnadsstandard jämförbar med den i många västeuropeiska länder. Idag är Sydkorea 38 gånger rikare än Zambia. Min nya HTC mobiltelefon är från Sydkorea.

Världsbanken har precis kommit med en rapport som visar att de fattiga ländernas tillväxt vida överstiger de rika ländernas, och att de kommer att stå för hälften av världsekonomin år 2030. Antalet människor som lever på 1 dollar om dagen kommer att halveras, från dagens 1,1 miljarder till 550 miljoner.

Av Patrik Strömer
Skillnaden mellan marknadsekonomi och planekonomi är att det görs flera ”trial” på marknaden och att fler ”error” behålls inom den planerade sektorn. Inte ens den mest entreprenörielle marknadsanhängaren kan inse vilka behov som finns i samhället och har den erfarenhet och kunskap som krävs för att kunna omvandla insikten om ett behov till en väl fungerande affärsidé. Men om alla människor får chansen att pröva, räcker det om några få faktiskt tar den chansen för att samhället ska utvecklas bättre än annars.
Det absolut sämsta resultatet man kan få av en massiv privatisering och avreglering är att det blir exakt som tidigare

Av Christian Sandström
Det är tydligt att det idag saknas grundläggande rättssäkerhetsgarantier. Men ändå är regeringen i färd med att ta det sista steget in i våra privatliv. Tekniken erbjuder allt mer avancerade övervakningsmetoder. Det material som redan idag spelas in är mycket omfattande. Mängden information som inte är av betydelse för brottet i fråga måste redan idag vara ohyggligt. Det finns idag inga regleringar av hur sådan information får användas för andra syften än den relevanta brottsutredningen. Redan idag saknas reella möjligheter att kontrollera hur inspelad information egentligen används.

I dagarna är det tid att minnas att bara för några år sedan pryddes landets annonspelare med en bensprattlande, ryggliggande, halvnaken man i byggnadshjälm – syftandes på gästarbetaren som en lat snyltare i det svenska samhället. Avsändare för detta protektionistiska inlägg för övergångsregler var fackförbundet Byggnads. Även om ett och annat parti svajade rejält gällande EU:s grundpelare: ”den fria rörligheten för människor” blev det tack och lov till slut inte några övergångsregler. Men några månader senare skanderade en skara vuxna män från Byggnads ”Go home” till de lettiska byggarbetarna vid ett bygge i Vaxholm. Bygget sattes i blockad och det svenska dotterbolag som hyrt in Laval un Partneri drevs i konkurs. Det handlade om protektionism vid såväl övergångsreglerna som Vaxholm.

I Svensk Tidskrift Nr 2 år 2006 skrev Anders Hall en förträfflig artikel som Vaxholmsmålet, ”Den svenska modellen: Go home!”

Fallet Vaxholm är nu uppe i EG-domstolen där svar ska ges om stridsåtgärderna strider mot den fria rörligheten i EU eller om Sverige har rätt att kräva kollektivavtal. Den nya regeringen och arbetsmarknadsministern har förklarat att de avser att försvara den tidigare regeringens ståndpunkter vid de muntliga förhandlingarna vid EG-domstolen den 9 januari.

Av Nima Sanandaji
Det svenska spelmonopolet ter sig alltmer absurt. På sin hemsida stoltserar Svenska Spel med att företaget förra året gjorde en vinst på 4,5 miljarder kronor samt att 85 procent av svenskarna årligen spelar något av företagets spel. Om stora vinster och en stor kundkrets ses som något positivt, hur motiveras då egentligen det statliga monopolet? Spelpolitiken handlar om något som idag, när storleken på den offentligt finansierade välfärden inte länge diskuteras i någon större omfattning, alltmer kommit att bli skiljelinjen mellan de som tror på ett fritt samhälle och de som förespråkar statlig kontroll. Nämligen människors frihet att kunna ta privata beslut i sina liv, även om de gör ”fel” val.

Av Roni Doumit
Mitt under det pågående kriget mellan staten Israel och terrororganisationen Hizbollah valde den tidigare svenska statsministern att lägga all sin tid och vikt på att arrangera en givarkonferens för Libanon. Den riktigt värdefulla hjälpen för folket hade istället varit ett agerande från omvärlden i syfte att stoppa en organisation som Hizbollah från att fortsätta att sätta skräck i det libanesiska samhället, bland politiker och folk. Att Hizbollah har utgjort en stat i staten under flera år är dessutom oacceptabelt ur ett FN-perspektiv. Därför borde Sverige istället ha tagit initiativ till ett tydligt ställningstagande och fördömande från världssamfundets sida.

Av Bertil Persson
Erfarenheten visar entydigt att bistånd till “good governance” ökar tillväxten, medan bistånd till vanstyre minskar den, och att dåligt bistånd aldrig blir bättre av att förlängas. Alla projekt bör därför från början ha slutdatum. Och biståndsberoende – när en regering är mer beroende av biståndsgivarna än av sin befolkning – är definitivt av ondo.