”Dessutom innebär det att åtta av nio länder runt Östersjön är med i både EU och NATO. Endast Ryssland skulle stå utanför. Det skickar en mycket tydlig signal till Putin att västvärlden är enade mot hans aggressioner och illegala invasioner.”
Imorgon är det två år sedan den fullständiga invasionen av Ukraina. I tisdags var det tio år sedan kriget började, med de gröna männen som siktades på Krim. I tio år har Ukraina slagits för sin frihet och sin överlevnad. De flesta av dem ensamma. Det är en skam resten av Europa kommer att få leva med i generationer.
På morgonen den 24 februari 2022 talade jag med en god vän som konstaterade att vi nu levde i en ny värld. I går var sista dagen i den gamla, sa han, så som vi lärt känna den under de senaste decennierna. Nu kom en vändpunkt. Nu levde vi i krigets värld.
Två år har gått sedan Ukraina heroiskt stod emot Rysslands anfallskrig. Konturerna av ett långdraget ställningskrig blir alltmer tydligt. Euforin inför förra årets ukrainska motoffensiv var olyckligt och har nu bytts till mer realistiska scenarier. Nu behövs en strategi som bygger på både hjärta och hjärna.
Vi borde fråga Zelenskyj vad han vill ha och sedan ge honom det. Så får han anfalla och isolera Krim. Då är Putin i schack och tvingas parera. Samtidigt blir hans ställning svagare och förhoppingsvis blir det statskupp. Då kan det bli förhandlingar och fred. Men i stället har Väst duttat lite.
I morgon inträffar nästa moment i den republikanska primärvalscirkusen, nu i South Carolina. Allt, utom ett messianskt under, talar för att Donald Trump kommer att stå som segrare och att Nikki Haley kommer att notera ytterligare en förlust. Men det betyder inte att loppet är över.
I opinionsundersökning efter opinionsundersökning beskriver en majoritet klimatförändringarna som ”ett viktigt problem”. Men allt färre verkar beredda att betala för en lösning.
Vita rosen är namnet på den motståndsgrupp i Tyskland, som 1942-1943 genomförde en rad riskabla aktioner mot den nazistiska regimen. Det kostade dem livet.
Jag har känt professor Michael Wolffsohn i mer än tre decennier. Wolffsohn har alltid varit optimist. En lycklig man, inte en alarmist. Men nu skriver han dessa skrämmande meningar: ”Har det judiska folket en framtid i Tyskland? Mitt svar blir: Med tanke på den långsiktiga demografiska utvecklingen och den antijudiska ideologi som följer med den, i mindre utsträckning än i de andra diasporastaterna.”
Historikern Katja Hoyers bok ”DDR bortom muren – Östtyskland 1949-90” är en bra bok. Det är en tegelsten som verkligen ger läsaren hela historien – inte bara muren, propagandan, idrottsundret och Stasi. Nästan.
