Med mindre än ett år kvar till valet har Svensk Tidskrift intervjuat företrädare för de borgerliga ungdomsförbunden om deras syn på valrörelsen, valets viktigaste frågor och deras roll i svensk politik. Denna vecka Ungsvenskarnas förbundssekreterare Vilgot Hansson.
Om man, som jag, följt amerikansk politik i decennier, är det inte särskilt förvånande att den ledningsstil och den aggressiva retorik som USA:s president Donald J Trump och jasägarna runt honom ägnar sig åt avsätter spår i vilka som vågar diskutera känsliga frågor.
Memoarböcker mår ofta bäst av att ligga till sig en tid, även om det selektiva minnet kan göra historieskrivningen outhärdligt tillrättalagd. Det gäller även sentida händelser, men hos – den sedan ett drygt år avgångne – utrikesministern Tobias Billström (M) är det ett ganska rakt referat som kommer läsaren till del.
Filmen Blücher påminner om vad som händer när ett land hoppas på det bästa, men inte förbereder sig för det värsta. Det tyska angreppet på Norge 1940 var ett vågspel som kunde lyckas bara därför att de norska politikerna helt förlitade sig på neutralitet.
”Man kan troligen tänka sig mer eller mindre sofistikerade substitut för vinstens övriga funktioner, men när det gäller vinsten som styrmedel för resursallokering och efterfrågebestämt produktskapande är vinsten oersättlig. Därför gäller det också att inte sväva på målet när man talar om vinstmaximering. Det är endast när en klar vilja till vinstmaximering driver företagen, som avnämare och konsumenter kan vara förvissade om att de får den resursallokering som efterfrågan bestämmer och de produkter till de priser avnämarna vill ha.”
De baltiska länderna ligger i frontlinjen för konfrontationerna. Det som kallats hybridkrig, eller gråzon, men som allt tydligare tar sig uttryck av något betydligt mer gammeldags. De har fått uppleva IT-attacker, spioneri, sabotage, kidnappningar, propagandakrigföring, försök att politisk mobilisera den ryska minoriteten och regelrätta gränskränkningar. Mot den bakgrunden sätts tonen på Rigakonferensen.
Ibland beskrivs högern som privilegiesamhällets stridsmän – de som går till barrikaderna inte för att angripa orättvisorna, utan för att försvara dem. Anklagelsen är, ehuru tillspetsad, inte helt utan fog: konservativa brukar ju anse att klyftor är ofrånkomliga, och att politiska försök att utradera dessa både är farliga och orättfärdiga. Men det har funnits tillfällen när högern varit mer mottaglig för vänsterns verklighetsbeskrivning om ekonomiska klyftor.
Socialdemokraterna i Stockholm har påbörjat ett farligt experiment. De vill tvinga fram en stadsomvandling där stockholmarnas frihet att välja hur de vill bo och leva begränsas. Tvångsblandning i villaområden och införandet av så kallade ”tvångszoner” – där biltrafik och rörelsefrihet begränsas – är uttryck för en ideologiskt styrd stadsplanering som riskerar att göra staden mindre tillgänglig och utarma våra mest fungerande stadsdelar.
Margaret Thatcher skulle ha fyllt 100 år den 13 oktober. Hon var premiärminister i Storbritannien i nästan tolv år, vilket gör henne till den premiärminister som suttit längst under 1900-talet. Ingen annan politisk ledare har någonsin genomfört skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar för att reformera en utvecklad välfärdsstat så radikalt som hon gjorde. Idag, när många europeiska länder står inför liknande utmaningar, uppstår frågan: Vilka förutsättningar gjorde det möjligt för Thatcher att genomföra så långtgående reformer?
Tidöavtalet säger att de förslag som presenteras på skolområdet ska ”Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare, och samtidigt kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister.” Samtidigt presenteras det ena utredningsdirektivet och utredningsförslaget efter det andra som riskerar att inskränka människor möjlighet att välja skola. Det är bara att beklaga.
