Redaktionen

Man kan inte diskutera spärrgränsen till riksdagen länge innan något ljushuvud säger att det vore häftigt om det fanns 26 partier, som alla fick strax under fyra procent så att inget parti kom in. Läget inför valet i Danmark på tisdag den 24 mars leder tankarna i samma riktning. Folketinget lär naturligtvis inte bli partilöst men fragmentiseringen är verkligen slående. I skrivande stund ligger tolv partier över spärren och att jämka ihop ett nytt styre kan bli lika knepigt som det var för de Gaulle att leda ett Frankrike med 246 sorters ost.

Våra politiska partier säger sig styras av sina medlemmar. Men när stämmobeslut gång på gång kan sättas åt sidan av partiledningar blir medlemsinflytandet alltmer symboliskt. Det är en tyst maktförskjutning som riskerar att tömma partierna på både engagemang och legitimitet.

Inbördeskriget, som höll på i ungefär ett decennium från mitten av 1970-talet, knäckte samhällsstrukturen och splittrade landet mellan de i huvudsak religiösa grupper som utgör basen för det politiska systemet. Det var ett konstigt korporativistiskt system som begränsade demokratin i maktdelningens intresse. Inbördeskriget innebar dock ett tragiskt skifte där korruption och gruppvälde kompletterades av krig och hänsynslös terror. Libanon har ännu inte hämtat sig från denna katastrof.

Det finns ingen farligare politisk illusion än den om att svåra problem har enkla lösningar. I själva verket är svåra problem ofta så svåra att de snarare handlar om hur vi ska leva oss att hantera dem och utveckla oss själva. Detta gäller i hög grad förbudsdiskussionen för unga när det gäller sociala medier, liksom tankarna på statligt förbud mot mobiltelefoner och läsplattor i skolan. Det är ett alltför gammalt mönster.