Redaktionen

Ibland beskrivs högern som privilegiesamhällets stridsmän – de som går till barrikaderna inte för att angripa orättvisorna, utan för att försvara dem. Anklagelsen är, ehuru tillspetsad, inte helt utan fog: konservativa brukar ju anse att klyftor är ofrånkomliga, och att politiska försök att utradera dessa både är farliga och orättfärdiga. Men det har funnits tillfällen när högern varit mer mottaglig för vänsterns verklighetsbeskrivning om ekonomiska klyftor.

Socialdemokraterna i Stockholm har påbörjat ett farligt experiment. De vill tvinga fram en stadsomvandling där stockholmarnas frihet att välja hur de vill bo och leva begränsas. Tvångsblandning i villaområden och införandet av så kallade ”tvångszoner” – där biltrafik och rörelsefrihet begränsas – är uttryck för en ideologiskt styrd stadsplanering som riskerar att göra staden mindre tillgänglig och utarma våra mest fungerande stadsdelar.

Margaret Thatcher skulle ha fyllt 100 år den 13 oktober. Hon var premiärminister i Storbritannien i nästan tolv år, vilket gör henne till den premiärminister som suttit längst under 1900-talet. Ingen annan politisk ledare har någonsin genomfört skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar för att reformera en utvecklad välfärdsstat så radikalt som hon gjorde. Idag, när många europeiska länder står inför liknande utmaningar, uppstår frågan: Vilka förutsättningar gjorde det möjligt för Thatcher att genomföra så långtgående reformer?

Tidöavtalet säger att de förslag som presenteras på skolområdet ska ”Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare, och samtidigt kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister.” Samtidigt presenteras det ena utredningsdirektivet och utredningsförslaget efter det andra som riskerar att inskränka människor möjlighet att välja skola. Det är bara att beklaga.