Print Friendly

Att vara konsthantverkare

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNILLA JOHANSON:
Att vara konsthantverkare
Upphör att betrakta konsthantverkarna
som en grupp som enbart använder sin
hobby som yrke. Utnyttja i stället deras
speciella kunskaper om ide- och formgivning samt förmågan att tillsammans med
andra specialister genomföra ideerna,
skriver textilkonstnärinnan Gunilla Johanson, vice ordförande i Sveriges Konsthantverkares och Industriformgivares förening.
Konsthantverkarna- eller brukskonstnärerna som hon föredrar att kalla dem
– måste deltaga i för dem dyrbara utställningar för att allmänheten skall få
veta vad de kan och för att knyta kontakter med uppdragsgivare. Hon hälsar
därför med glädje Riksutställningars initiativ till ersättning åt utställarna. M en
konstnärerna själva har också mycket att
lära när det gäller att marknadsföra sina
produkter.
Att vara konsthantverkare, formgivare,
designer det är att ha ett yrke, som många
tror är en hobby. Det vilar ett skimmer
av romantik och t o m glamour över det,
en romantik fjärran från den arbetsamma
och slitiga vardag, som de flesta av yrkets
utövare lever i.
Redan de skiftande yrkesbeteckningarna ger en aning om begreppsförvirringen.
Det vore skönt om fler ville använda den
beteckning som står i lagen, nämligen
brukskonstnär. Ett bra och entydigt ord,
som varken anger form, material eller tillverkningssätt.
Utbildning till brukskonstnär ges för
närvarande i Stockholm på Konstfackskolan och i Göteborg på Konstindustriskolan. Den är fyraårig, men eftersom antalet sökande är mångdubbelt större än de
som antas, krävs flerårig praktik och förskolor för att komma in. Till detta yrke,
med sina ovanligt osäkra utkomstmöjligheter, har alltså de flesta utbildat sig i
minst sex år, och nya skaror strömmar
ständigt till. Ett egendomligt fenomen,
som antingen måste tillskrivas ovan omtalade romantiska skimmer, en enorm begåvningsreserv eller möjligen bristande information om vad det hela går ut på. »Det
är så tjusigt, att gå på Konstfack.» Nåja,
bortfallet efter avslutad utbildning är också stort. Det jämnar alltså ut sig, men eftersom flertalet av dem som faller bort
skulle kunna göra en mycket god insats
om de bara togs något litet om hand efter sin statliga utbildning är det en del
som talar om slöseri med människor och
medel.
Det delas ut en del statliga och kommunala stipendier, men det är ett mycket
litet fåtal som drabbas och det är inte sä-
kert att det är den bästa formen för stöd,
det borde i varje fall inte vara den enda.
stipendierna uppfattas ofta som »nådepengar» och de flesta är betydligt mer intresserade av uppdrag. Man kunde t o m
tänka sig statligt och kommunalt anställda brukskonstnärer. Vi har ju statliga teatrar så tanken är inte så svindlande.
Brukskonstnären i produktionen
En brukskonstnär kan vara knuten till en
industri eller bedriva egen verksamhet
som fri konsult eller med hantverksmässig
tillverkning. Olika typer av kombinationer är ganska vanligt. Det är nästan genant att behöva påpeka en så enkel och
självklar sak, som att allt som tillverkas
ju faktiskt måste se ut på något sätt och
att det behövs en yrkesman för att få
fram den ur olika synpunkter mest funktionella formen. Med våra höga lönekostnader borde det vara helt naturligt att
lägga ner omsorg och yrkeskunskap också
på det ledet i produktionen och inte lämna det till någon med »god smak» eller
kopiera andras produkter som sålt bra.
Det sker tyvärr alltför ofta, även om det
givetvis finns lysande undantag.
Trots Sveriges stolta traditioner på
konstindustrins område råder fortfarande
stor ovisshet om hur en brukskonstnär kan
fungera och var han kommer in i produktionskedjan. Alltför ofta slutar samarbetet i en stor besvikelse från bägge håll.
Det kan bero på att uppdraget inte är
329
klart definierat och på den egendomliga
motsägelse som ligger i att vi växelvis betraktas som hobbyarbetare och som trollkarlar/undergörare som skall sätta »desajn» på produkterna – komma in i sista ledet när allt annat är bestämt och
knappast längre kan rubbas. Ingen kan
fungera på det sättet, inte en brukskonstnär heller. Låt oss i stället komma in på
ett tidigare stadium, vara med från början i diskussioner om den tilltänkta produkten. Vi måste få använda våra specialkunskaper, som är ide- och formgivning
samt förmåga att, tillsammans med andra
specialister, genomföra ideerna. Då kan
resultatet bli ett fruktbärande och lönsamt
samarbete. Det kan också löna sig att våga
satsa på tämligen nyutbildat och därmed
oerfaret folk men under förutsättning att
det ges en inlärningsperiod – naturligtvis. Man hör ofta klagomål på att elever
från Konstfack ingenting kan. Jodå, de
flesta kan men inte alla branscher i detalj, det skulle kräva ännu längre utbildning och den är betungande nog som den
är. Som sagt, det känns litet genant det
här, att behöva påpeka så elementära saker.
Utställningsproblem
Många brukskonstnärer producerar själva
sina ideer – unika föremål eller små serier. De måste satsa på utställningar för
att visa vad de gör och för att få en möjlighet att sälja, d v s leva på sitt yrke. Det
har under de sena~te, låt oss säga fem,
åren inte varit särskilt opportunt att syssla med detta. Några har envetet kämpat
330
vidare i alla fall och en del har överlevt.
Det känns visserligen som vore det en
svängning på väg. Press, radio och t o m
TV har börjat intressera sig igen, men
under åren som gått har mycket tigits
ihjäl som varit värt ett bättre öde.
En konsthantverksutställning, ett gratis
tidsfördriv för intresserade »kulturkonsumenter» en regnig söndag. I bästa fall
en kontaktmöjlighet för uppdragsgivare/
köpare och utövare. Under alla omständigheter en oerhört dyrbar satsning för
den som ställer ut. Javisst ja, utställningshyran, säger någon. Det är riktigt att den
kan vara mycket kännbar, men även om
lokalen ställs till förfogande helt kostnadsfritt är det inte där den största kostnaden
ligger. Nej, den ligger på arbetet med att
skapa och tillverka föremålen. Materialet
kan också vara en dryg utgift. Det ligger
ofta åratals hårt arbete bakom en utställning, ett arbete, där utdelningen i form av
inköp eller uppdrag är ytterst oviss. Men
utställningen är ändå nödvändig, eftersom
den är en av de få vägar som finns att
nå ut med det man gör.
De här problemen har vi naturligtvis
gemensamma med bildkonstnärerna och
liksom de anser vi att det vore mycket
rimligt med någon form av »tittpeng» i
stil med STIM-pengarna för musikutövare. Det borde inte vara alltför svårt att
finna någon form för detta om viljan och
förståelsen finns. Glädjande nog har Riksutställningar löst problemet. Där kommer
fr o m första juli i år hyra att utgå till de
konstnärer som medverkar i utställningar,
baserad på konstverkens värde och utställningstidens längd. Det visar en förståelse för konstnärens insats i sammanhanget, som känns oerhört positiv. Hittills
har alla runtom en utställning – tjänstemän, vaktmästare, ev guider m fl – fått
betalt men inte den som skapat det som
alla de andra sköter. Detta är en uppenbar och självklar orimlighet. Att »kostnadsfritt» delta i en vandringsutställning
kan bli en dyrbar historia, eftersom föremålen ofta är ganska nerslitna när de
kommer tillbaka.
Kraven på marknadsföring
Det behövs en ny inställning till brukskonstnärerna, om vi skall kunna fungera
som yrkesutövare och inte bara som grädden på tårtan och rosen i knapphålet.
Våra speciella kunskaper måste utnyttjas
och användas, vi måste få arbeta tillsammans med andra yrkesutövare, bli insatta
grundligt i vad uppdraget gäller. Det sker
men alltför sällan. Ofta hör man att det
är svårt att få tag på oss och därför blir
det så att några, kända namn får alla
uppdragen. Andra yrkesutövare annonserar man efter, det kan man göra med oss
också. De flesta har ai’betsprover, klippböcker och liknande att visa, så att det
går att bilda sig en uppfattning om de
passar för uppdraget. Jag anser att det här
gäller i lika hög grad för kontinuerliga
uppdrag i form av hel- eller halvtidsanställning som uppdrag för ett begränsat
projekt, antingen det är fråga om en serieprodukt eller konstnärlig utsmyckning.
I respekten för yrket måste också ingå
att man räknar med att betala för beställt och utfört arbete. Det händer alldeles för ofta att en brukskonstnär ombeds göra några skisser och förslag och
sedan avspisas – i bästa fall med några
hundralappar i »skissarvode» – därför
att förslagen inte stämde med vad uppdragsgivaren tänkt sig eller för att förutsättningarna ändrats. Naturligtvis skall
ingen behöva köpa vad han inte vill ha
eller har användning för. Därför krävs
det samarbete och en uppgörelse från början. De första skisserna kan utgöra grundlag för vidare diskussion, användas som
utgångspunkt för fortsatt arbete så att
ett, för alla parter tillfredsställande, resultat till slut kan uppnås. Här felar brukskonstnärerna i hög grad själva. Många
skyggar för den ekonomiska uppgörelsen,
kanske av rädsla att mista uppdraget, kan- 331
ske av okunnighet.
Också bland brukskonstnärerna behövs
en mer realistisk inställning till yrket än
vad många har nu. Det räcker inte med
att vara en begåvad och kunnig ideskapare, formgivare och hantverkare. Man
måste också kunna sköta ekonomiska uppgörelser, marknadsföra sin produkt, vara
försäljare antingen det gäller ide eller konkret föremål.
Att vara brukskonstnär, ett yrke som är
spännande, intressant – i synnerhet för
dem som får en chans att utöva det. Ett
yrke med många utvecklingsmöjligheter
just för att det faktiskt inte finns några
fasta former för hur det ska utövas, men
också ett yrke där man gång på gång måste bevisa sin kompetens.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism