Print Friendly

Atomålderns museum

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

——~———————
ATOMÅLDERNs MUSEUM
Au docenten CARL JOHAN LAMM
OM EN atombomb åter skulle fällas mot en storstad, vad skulle
då ske~ Tiotusentals människor skulle dödas, tusentals hus förstö-
ras och mängder av föremål av olika slag förintas. Man vill i det
längsta hoppas, att vad som hände i Hiroshima och Nagasaki inte
skall upprepas, men så länge som atombomber tillverka~ i Förenta
staterna och förmodligen även i Sovjetunionen måste man räkna
med möjligheten av att detta vapen kommer att begagnas och
kanske även med att det kommer att ersättas av ännu fruktansvärdare förstörelsemedel. Och om i dag ett lands militära försvar
måste vara organiserat med hänsyn till dylika eventualiteter, så
måste detsamma gälla beträffande civilförsvaret och, vad som här
särskilt intresserar oss, kulturskyddet, bevarandet av vad gångna
tider lämnat kvar av byggnader och konstföremål.
En viktig aspekt av detta problem, frågan om vad museerna
borde göra för att skydda sina dyrbara inventarier i händelse av
krig, diskuterades i Köpenhamn vid ett nordiskt museimannamöte
kort före det andra världskriget, då de färskaste erfarenheterna i
dylika frågor voro att hämta från det spanska inbördeskriget. En
dansk officer, som var tillkallad som militär expert, framförde som
sin åsikt, att knappast några åtgärder borde komma i fråga i Kö-
penhamn. – Den belgiske egyptologen Jean Capart hade kort dessförinnan visat mig runt i Musee du Cinquantenaire i Bryssel. Jag
intresserade mig därvid särskilt för museets rika samling av egyptiska textilier, de flesta från senhellenistisk och koptisk tid. De voro
utomordentligt vackert exponerade, men i de flesta fall utan skydd
mot solljuset. Jag tillät mig fråga, om det verkligen kunde anses
lämpligt att förvara mer än tusenåriga textilier på detta sätt. »Min
unge vän», svarade Capart, »vi museimän måste i vårt arbete
komma ihåg, att det gäller för oss att väl utnyttja den konst, som vi
ha i våra museer. Varje generation har därvid sig själv att tänka
på, och man måste nog räkna med sannolikheten av att vad som här
ställs ut kommer att förintas i ett nytt krig, som kanske snart är
över oss.» Dessbättre blevo både Köpenhamn och Bryssel förskonade från allvarligare bombanfall under det senaste kriget, och
90
Atomålderns museum
jag vet inte mycket om hur man förfor med konstskatterna i dessa
städer, då kriget var ett faktum. Men det är ju väl bekant, att man
på de flesta håll i Europa vidtog positiva åtgärder för att rädda så
mycket som möjligt, och den skadegörelse, som kriget åstadkommit
på museiföremål, har därför inte visat sig vara så stor som man
vid krigsslutet hade anledning frukta. Även inför möjligheten av
att atombomben kommer till användning få de, som bära ansvaret
för våra konstskatter i och utanför museerna, inte kasta yxan i
sjön. En förstörelse blir aldrig fullständig, och vet man, vad saken
gäller, kan man nog, liksom Noak på sin tid, vidtaga lämpliga åtgärder i förebyggande syfte.
Eftersom väl åtminstone under det närmaste decenniet en bombning av detta slag endast kan tänkas komma i fråga mot stora
objekt – trots vad som i dagspressen står att läsa om ett atomvapen avsett för taktiskt bruk-, så är den fråga vi här ha att
ta ställning till, vad vårt land beträffar, i första hand anknuten
till våra båda verkliga storstäder, Stockholm och Göteborg, och
först i andra hand till övriga större städer.
Åtminstone Stockholm måste sägas ha en ur bombskyddssynpunkt förmånlig topografi. Här finnas faktiskt – liksom kanske
även i Göteborg – teoretiska möjligheter att åstadkomma för·
varingslokaler, som även vid atombombning torde vara förhållandevis säkra. De stora hamnanläggningarna utgöra dock ett
bestående hot mot båda städernas säkerhet i händelse av krig, vad
huvudstaden beträffar även om flottans station och varvsanläggningar flyttas i överensstämmelse med det förslag, som nyligen
framlagts. Man har all anledning att förmoda, att de ansvariga
myndigheterna penetrerat dessa frågor så långt det sig göra låter,
och jag har från sakkunnigt håll erfarit, att man åtminstone i
Stockholm anser sig ha möjligheter att i händelse av krig förflytta
stora delar av det museala föremålsbeståndet till bombsäkra lokaler. Det ligger i sakens natur att alla organisatoriska åtgärder av
detta slag måste omges med den största sekretess, och en fri debatt
kan därför inte äga rum i dessa frågor. Å ven med risk att slå in
öppna dörrar vill jag likväl tillåta mig några principiella uttalanden.
För det första måste man fråga sig om inte de åtgärder, som vidtagits, huvudsakligen ta hänsyn till konventionell bombning –
varvid man utnyttjat de erfarenheter, som gjorts i Europa, främst
i Tyskland, Storbritannien och Italien-, för det andra om man i
händelse av ett blixtkrig anser sig kunna räkna med att de åt- 91
” ·~
—–~- _:.l…..__• – – –
Carl Johan Lamm
gärder som planerats verkligen kunna genomföras, och för det
tredje, om inte i en given situation och i händelse av begränsade
trafikresurser hänsynen till människoliv alltid kommer att ges
företräde framför hänsynen till döda ting, till vilka även de mest
levande konstverk höra.
I London återställes nu British Museum i stort sett till vad denna
gigantiska institution var före blitzen. Ha därför inte vi här i
Sverige alla skäl att ta saken lugnt och betrakta ett uttryck som
»atomålderns museum» som ett slagord utan djupare innebörd, i
den mån det tar sikte på ökade risker för museerna i händelse av
krig~ Eller skola vi göra ett allvarligt försök att anpassa våra museer efter de nya krigstekniska förutsättningarna~ J ag hoppas i
det följande kunna visa att en viss anpassning bör kunna äga rum
och att denna kan bringas i samklang med andra faktorer, som äro
ägnade att påverka vårt museiväsen och vår kulturminnesvård i
dess helhet. Vid behandlingen av detta problem kommer jag att ta
hänsyn huvudsakligen till svenska förhållanden och till vad som
skulle kunna definieras som älqre artefakter, byggnader inbegripna.
Den kvantitativa fördelningen av sådana objekt av lösöresnatur
mellan stad och landsbygd har under det senaste århundradet sannolikt förskjutits till stadens -enkannerligen storstadens- förmån i än högre grad än vad som motsvarar de demografiska förändringarna, och detta främst på grund av museiväsendets oerhörda utveckling under denna tidrymd. Denna föremålens överflyttning till städerna innebar väl i stort sett att de erhöllo bättre
vård och i många fall att de räddades i ordets egentliga mening.
Den samlarverksamhet, som män som Artur Hazelius utförde,
måste i första hand ses ur den synpunkten; den utövades ofta på ett
mycket personligt sätt, och det ligger ingenting märkvärdigt i att
museicheferna stundom blevo så solidariska med sina institutioner
att de i sitt inre kommo att betrakta museiföremålen som sina personliga tillhörigheter.- Även genom donationer tillfördes ju museerna föremål i stort antal, och många av dessa överfördes från
landsbygden till städerna. Detsamma skedde i ännu större utsträckning beträffande jordfynd.
Ett museum har givetvis möjligheter att ge föremålen ett nå-
gorlunda effektivt skydd under normala omständigheter. Man
måste dock under alla förhållanden räkna med vissa riskmoment
och bör kanske erinra sig att åtminstone vid två tillfällen eldsvå-
dor, som brutit ut i Galärvarvet i Stockholm, allvarligt hotat dess
92
Atomålderns museum
närmaste granne, Nordiska museet. Även utan att ta hänsyn till
frågan om bombning eller till förekomsten av en industriell eller
militär anläggning i omedelbar närhet av ett museum, måste man
fastslå att ett lokalt koncentrerande- permanent eller tillfälligtav ett föremålsbestånd av visst slag är ur säkerhetssynpunkt i princip förkastligt. Under exceptionella omständigheter, särskilt i händelse av krig, ökas givetvis riskerna enormt, och om man toge
atombomben och ur denna utvecklade vapen med i beräkningen,
skulle man givetvis komma till den slutsatsen, att det museala föremålsbeståndet borde helt avlägsnas från storstäderna. Det är emellertid uppenbart, att detta vore orimligt och ur många synpunkter
inte heller önskvärt. Det enda möjliga är här en kompromiss.
Om ett stort antal föremål förstöras på ett eller annat sätt, innebär det ju en viss kompensation, att man är i besittning av beskrivningar och helst även avbildningar av dessa föremål. Vi måste
vara glada åt att så många konstböcker numera publiceras, och
helt säkert komma talrika sådana arbeten, vilka ej kunna tillmätas
någon större vetenskaplig betydelse, att visa sig vara värdefulla
ur denna synpunkt. Detsamma gäller beträffande gårdsbeskrivningar i vissa topografiska verk utgivna i merkantilt syfte, med
eller utan vetenskaplig kontroll. Den genom tryck mångfaldigade
dokumenteringen står ur säkerhetssynpunkt i särklass.
Av stor betydelse äro även de inventariseringsarbeten av olika
slag, som bedrivas vid museer och andra vetenskapliga institutioner. I den mån dessa arbeten inte resultera i publikationer, eller
dåsådana-såsom exempelvis »Sveriges kyrkor» -endast långsamt kunna föras framåt, bör man se till att det insamlade materialet dupliceras och helst att åtminstone en kopia av varje arkivkort förvaras på landsbygden. Detsamma bör gälla beträffande
museernas inventarier och det avbildningsmaterial, som mer eller
mindre intimt är anknutet till dessa. Vi kunna knappast få för
mycket av fotografier, manuella avbildningar och beskrivningar
av äldre föremål eller byggnader, vilka ju även under normala
förhållanden äro dömda att i viss utsträckning försvinna under en
inte alltför lång tidsrymd. I »Tidskrift för Hembygdsvård» har
nyligen framlagts ett mycket intressant program för utnyttjandet
av hembygdsvårdens unga medhjälpare och intressenter för ett
inventeringsarbete av detta slag. Då hembygdsrörelsen nu fått sin
egen folkhögskola – belägen i Markaryd – vågar man nog hoppas på att detta program så småningom skall kunna genomföras,
och själva verksamheten kommer att bidraga till att förbättra de
7- 523442 Svensk Tiäskrift 1952 93
‘ .;
Carl Johan Lamm
ideella betingelserna för en i och för sig önskvärd decentralisering
av vårt museiväsen och därmed av det museala föremålsbeståndet.
Den del av detta, som förvaras i storstäderna, skulle givetvis i
särskilt hög grad komma att beröras av en sådan decentralisering.
För sådana äldre samlingar av halvt museal karaktär som Livrustkammaren och Husgerådskammaren kunde väl en förflyttning av
föremål tilllandsorten endast undantagsvis kunna komma i fråga,
och då närmast till de kungliga lustslott, som befinna sig på atombombsäkert avstånd från Stockholm. Varje museal institution har
sin historia och sin tradition, och det vore orimligt att ivra för att
pietet skulle visas endast mot vad som kommit till före en viss tidsgräns; icke desto mindre måste man medge, att hänsyn till traditionen betyder mycket i jämförelse med andra överväganden i den
mån denna är lång och rik på associativa värden, vilket i alldeles
särskilt grad gäller beträffande de båda kungliga samlingar som
nyss nämnts.
Vad de egentliga museerna beträffar ha vi i Stockholm ett exempel på, hur man sedan lång tid genomfört en viss decentralisering.
Jag avser Nationalmusei målerisamling. Genom en depositionsverksamhet sådan som den som bedrivits på Nationalmuseum vidgas museets egen rayon och dess skatter kunna komma de vidaste
kretsar till godo.
Vid museernas depositionsverksamhet borde man i fortsättningen i högre grad än hittills sträva efter att placera föremålen
i deras ursprungliga miljöer eller, i de talrika fall då detta ej är
möjligt, i miljöer, som så nära som möjligt, motsvara de ursprungliga. Jag skulle som ett postulat vilja hävda, att varje äldre föremål blir meningsfullt, såväl ur estetiskt formal som ur funktionell
synpunkt, om det bevaras eller placeras i sin riktiga miljö, varmed
dock ingalunda är sagt, att det behöver vara meningslöst utanför
denna. Vad som från äldre tider finns kvar av artefakter, som vi
betrakta som sköna eller på annat sätt estetiskt tilltalande, eller
kanske endast som instruktiva, detta utgör ett kapital, som vi i
möjligaste mån ograverat skola överlämna till kommande släkten.
Då museerna inte böra avyttra föremål genom försäljning, är
museiföremålens relativt höga penningvärde – utom vid inköp
och vid förekommande teckning av försäkringar – för dem av
underordnad betydelse; för äldre föremåls bevarande, i den mån
de inte tillförts museerna, utgör det, så länge privat lösöre i allmänhet är skattefritt och export av sådana föremål av många
slag endast kan ske med särskilt medgivande, ett verksamt skydd
94
Atomålderns museum
mot avsiktlig förstörelse. – Nej, det är främst med de andliga
värdena, hur subjektivt betingade de än må vara, som museerna
ha att räkna, och även dylika värden kunna göras räntebärande;
men detta omöjliggöres i de fall då sådana föremål, som en större
allmänhet förmår uppskatta, utan tvingande nödvändighet placeras i magasinslokaler av olika slag. Ofta sker detta med den motiveringen, att det är nödvändigt med hänsyn till vetenskapens krav.
Men är detta med sanningen överensstämmande i en tid, då vi hastigt kunna förflytta oss från plats till plats och då tekniken ger
oss möjlighet att jämföra föremål med varandra utan att sammanföra dem~
Vår syn på mänskligt liv domineras i dag av ett sociologiskt betraktelsesätt. Som en självklar konsekvens av detta gäller det för
oss inte längre att i första hand bevara och ta vård om enstaka
artefakter, vare sig det är fråga om ting eller byggnader. Det kommer nu i främsta rum an på att »rädda» karakteristiska och signifikativa helheter, ensembler, och att i ökad utsträckning utnyttja
dem i det museala arbetet, att komplettera dem med inventarier
ur de stora museens förråd och magasin och att göra dem till
härdar för kulturminnesvården – och även för verksamhet av
annat slag- på den egentliga landsbygden. De åtgärder, som böra
vidtagas, komma att ställa våra omkring 210 professionella museimän samt deras talrika medhjälpare inför delvis nya problem.
Lokalbristen har för dem hittills tett sig som det största kruxet,
framför allt vid organiserandet av våra centrala museer; i framtiden kommer man troligen att få brottas med frågan hur man skall
få användning för alla de lokaler, i synnerhet på landsbygden, för
vilkas vård museimännen bli ansvariga.
Några av de faktorer, som i dagens läge nödvändiggöra ett så-
dant räddningsarbete, skola här beröras.
Under de första efterkrigsårens bränslekris kunde man på städernas gator se travar av upphugget timmer från gamla byggnader,
licensfri ved, som betalades bra och som åstadkom en i stort sett
okontrollerad förstörelse av arkitektoniska och kulturhistoriska
värden. Vad vore Sveriges landsbygd berövad sina timrade, oftast
rödmålade hus~ En ny bränslekris av samma slag skulle ytterligare
reducera detta byggnadsbestånd som, det måste utan vidare medges,
i stor utsträckning måste vara dömt till förintelse. Enligt en uppgift från 1941 voro då av den egentliga landsbygden 650 000 bostadslägenheter 42 000 så dåliga att de borde ersättas med nybyggen; för
300 000 kunde det räcka med reparationer, medan 312 000, eller något
95
Carl Johan Lamm
mindre än hälften, kunde godkännas i befintligt skick (dessa siffror
äro givetvis approximativa). I december 1951 meddelades, att av
det totala beståndet av bostadslägenheter inom riket inte mindre
än en femtedel kommit till efter krigets slut. De 1947 beslutade
jordbruksreformerna komma kanske att, genom åtgärder syftande
till yttre och inre rationalisering, omskapa landsbygdens bebyggelse i lika hög grad som det 1827 påbörjade, nu i så gott som hela
riket genomförda laga skiftet. De kommunsammanslagningar, som
trätt i kraft l januari 1952, komma att medföra, att många äldre
skolor och ålderdomshem nedläggas och väl i de flesta fall rivas,
och samma öde skulle drabba åtskilliga ecklesiastika boställen
därest den kyrkliga kommunindelningen skulle förändras på motsvarande sätt. Huruvida även kyrkor skulle indragas och rivas,
eller läggas öde, därom är det svårt att nu komma med någon
prognos; för närvarande äro ju våra kyrkor och deras inventarier
föremål för en i stort sett effektiv kontroll från olika myndigheters
sida, och åtskilliga av de inventarier, som museerna tidigare »räddat» från kyrkorna, borde nu återställas till dessa.
Även om hembygdsrörelsen kan verka återhållande på vissa
arkitekters omdaningsiver när det gäller byggnadsverksamheten
ute på landet måste man räkna med att de dominerande hustyperna
komma att starkt förändras. Sålunda påvisas i en undersökning
som Bostadsstyrelsen lagt fram i januari 1952 att en markerad
övergång till stenhusbyggande ägt rum som en följd av att priserna sedan 1935 ökat cirka 7 gånger för trävaror mot cirka 2
gånger för stenmaterialen.
Höjda skatter av olika slag samt den 1947 införda kvarlåtenskapsskatten, tillika med svårigheten att få personal för husligt
arbete, göra det i ökad utsträckning omöjligt för ägare av slott och
större herrgårdar att bebo dessa. I England har som bekant en
statlig kommitte arbetat med motsvarande problem och bland annat föreslagit, att det allmänna i vissa fall skulle lämna understöd
åt familjer, som av ålder varit bosatta på slott av stort historiskt
eller konstnärligt intresse, så att de skulle kunna fortsätta att föra
det liv som ur traditionssynpunkt bäst harmonierade med byggnaderna. I vårt land vore ju något sådant otänkbart, och inte heller
i England kommer väl detta förslag att realiseras.
Både i England och Sverige ha ju flera slott och herrgårdar förvandlats till pensionat eller semesterhem, stundom drivna i de
gamla ägarnas regi. Detta är ett exempel på hur en miljö kan i
stort sett bevaras genom att erhålla en sekundär användning. Bäst
96
Atomålderns museum
är ju när detta kan ske utan medverkan från det allmänna, men
som förhållandena äro måste man nog framdeles i dylika fall
räkna med ingripanden från stat eller kommun i allt större utsträckning.
I samband med det inventeringsarbete som förut omtalats borde
man söka fastställa vilka objekt, som i särskilt hög grad äro värda
att bevaras utöver dem, som redan äro registrerade som minnes·
märken enligt 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga
byggnader. Måhända vore det önskvärt, om även dylika objekt
kunde registreras, givetvis utan laga verkan. Vid de ingripanden,
som skulle kunna komma i fråga, borde man se till att objekt av
olika slag bevarades och att dessa på ett lämpligt sätt vore fördelade över landet. Härvid borde man givetvis i så stor utsträckning som möjligt ta hänsyn till lokala förhållanden och önskemål.
Dessa objekt skulle i många fall till en del utnyttjas för museala
ändamål, delvis efter friluftsmuseernas principer, men i övrigt erhålla sekundär användning, exempelvis såsom hembygds-, ungdoms- eller semestergårdar, barn-, pensionärs-, ålderdoms- eller
konvalescenthem, kommunalhus för storkommunerna eller internatskolor för den nya folkskolans högstadium, varvid under sommarferierna byggnaderna kunde tas i anspråk för pensionatsverksamhet eller för ordnarrdet av kurser och konferenser av olika slag.
Då om ett par år treveckorssemestern förverkligats för alla arbetare kommer man att få större möjligheter än hittills att genomföra åtgärder av detta slag. Flera städer göra nu systematiska undersökningar över behovet av och tillgången till semestermiljöer,
och museimän och andra kulturminnesvårdare, med riksantikvarien i spetsen, borde ta kontakt med dem, som leda dessa undersökningar. De borde också uppmärksamma ett förslag som framlagts
om att man, för att i någon mån motverka skärgårdarnas avfolkning, borde ge dess invånare ekonomisk hjälp till att uppföra sommarstugor till uthyrning. Bättre vore ju om, då nya bostäder uppfördes, de gamla kunde utnyttjas för dylika ändamål, och man
skulle ju även kunna rädda enstaka intressanta hus inne på fastlandet från förstörelse genom att flytta dem till gårdar vid kusten
eller i skärgården, ett tillvägagångssätt som ju dock inte står helt
i samklang med de ideer, som här förfäktats. Den nya lagen om
strandbebyggelse gör det lättare än förut att genomföra dylika åtgärder genom att den motverkar sportstugebyggandet.- slutligen
skall här nämnas ett förslag, som framförts i pressen om, att vissa
norrländska kyrkstäder skulle kunna räddas genom att stugorna
97
Carl Johan Lamm
under sommaren hyrdes ut till utflyttade familjer, som ville återknyta kontakten med hemorten. Ingenting skulle ju hindra att därvid några stugor reserverades för museala ändamål.
Det skulle föra för långt att här nämna alla de typer av objekt,
som borde kunna bli föremål för åtgärder av det slag som här
förordats och som i enskilda fall redan prövats, dock knappast –
om man undantar hembygdsgårdarna och Nordiska museets »annex» – genom sammankoppling med uppgifter av rent museal
natur. Att en kulturminnesvård bedriven efter sådana principer
bör omfatta även städer och andra tätorter behöver knappast på-
pekas. Vad som kan göras i denna riktning i storstäderna – man
behöver här blott nämna Gustav III:s paviljong i Haga och Arvfurstens palats- bidrar dock inte till att minska risken av att en
väsentlig del av vårt äldre konstbestånd förstöres om Sverige utsättes för atombombning och är därför i just detta sammanhang
av sekundär betydelse.
Detsamma måste tyvärr också sägas om de stora delar av vårt
museala föremålsbestånd för vilket ingen naturlig miljö finnes i
vårt land, alltså i första hand jordfynd och utomnordiska etnografika. Beträffande svenska jordfynd vore väl en viss decentralisering önskvärd, utöver den som redan genomförts; för vissa magasinerade jordfynd, liksom för övertaliga etnografika, skulle man
måhända kunna inrätta en depåsamling i något slott på landet, beläget på atombombsäkert avstånd från Stockholm och Göteborg.
Om Läckö valdes, skulle man här även kunna härbärgera vapen av
dubblettnatur samt dessutom föremål av alla slag från stormaktstiden och möjligen böcker och arkivalier. Läckö skulle härmed bli
ett andra Gripsholm.
Jag vill avslutningsvis nämna, att jag finner den gängse distinktionen mellan konsthistoriska, kulturhistoriska, etnografiska och
arkeologiska museer ohjälpligt föråldrad. Dessa termer ha anknytning till olika vetenskapliga arbetsmetoder och inte till föremålen,
för vilkas rationella uppdelning kultursammanhangen i de flesta
fall bör vara avgörande, något som särskilt borde beaktas då planer
uppgöras för centralmuseernas organisation. – – –
Det kan måhända synas meningslöst att komma med förslag så-
dana som dessa vid en tidpunkt, då Nationalmuseum inte anser sig
ha råd att hålla alla avdelningar öppna samtidigt och då Teatermuseet på Drottningholm kämpar för sin existens, medan vår
budget överbalanseras med milliardbelopp. Men man bör vara optimist- även i atomåldern!
98

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner