Print Friendly, PDF & Email

Åt skogen med äganderätten

Av Amanda Wollstad | 18 december 2020



Skogen är stommen i det svenska välståndet, här växer träden som både bokstavligt och bildlikt byggt landet. Här har generationer av svenskar slitit, ömsom med, ömsom mot naturen. Skogen är ständigt närvarande i vår mytologi, våra sagor, vår berättelse. Allemansrätten kan vara den mest omhuldade i den relativt omfattande svenska rättighetskatalogen, och en barndom är inte en barndom om man inte minst ett par gånger om året packats in i overall och galon för att kremera korv över öppen eld.

Ändå har allt färre svenskar längre en naturlig relation till skogen, och det avspeglas i politiken. Likt kyrka och jordbruk har skogen blivit en kuliss, en projektionsyta i strävan efter ett idealiserat förflutet och idén om ett naturtillstånd i harmoni.

Träden är inte längre en råvara, en investering, eller tidvis ett ogräs som inkräktar på odlat mark. Istället har de blivit ett monument över en oförstörd natur och ska bevaras – kosta vad det kosta vill, och oavsett vad ägaren tycker om saken. Allemansrätten riskerar att bli en allmänningens förbannelse.

Få investeringar är så långsiktiga som skog. Det du sår, det skördar senare generationer. Långsiktigheten och respekten för naturens villkor sitter således djupt hos skogsägarna. Ansvaret de känner för sina marker är stort. För de tackas de genom misstro och detaljdirektiv. Kortsiktiga statliga beslut tvingas igenom tvärs emot generationer av erfarenhet.

Och har man ändå lyckats behålla höga naturvärden och biologisk mångfald på sina marker riskerar man att förlora kontrollen över dem. Blir klassat som naturreservat, Natura 2000-område, nyckelbiotop eller får annan skyddsform begränsas äganderätten – ofta med en kännbar ekonomisk förlust som följd. Säkrast är att fälla gamla träd och röja gammal bebyggelse, för att inte riskera hela skogen.

Samtidigt pågår strider i EU. Många medlemsländer högg ner sina vidsträckta skogsarealer för generationer sedan, och kämpar hårt för att skydda de stammar som fortfarande står. Där kopplas avverkningen till gräsbränder, torka, erodering, dålig luft och ökade koldioxidutsläpp. I sak kanske rätt, men tämligen ointressant när en gemensam politik för unionen ska diskuteras. Här uppe i norr lider vi nämligen ingen brist på träd, och att vi skulle omfattas av samma regelverk som kanske skulle lösa Portugals problem är en orimlig tanke. Frågan är om de partier som svävar på målet här hemma förmår vara så mycket tydligare i Bryssel.

Att det bästa skyddet för den svenska skogen är ett aktivt skogsbruk – och en stark äganderätt.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019