Print Friendly

Arvet från Rudolf Kjellén

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIRGER HAGARD:
Arvet från Rudolf Kjellen
Universitetslektor Birger Hagård tecknar
ett porträtt av den konservative riksdagspolitikern och professorn i statskunskap Rudolf Kjellen. Denne hade stor
betydelse på det idepolitiska fältet, speciellt sem inspiratör för den nationella
ungdomsrörelsen. Som idegivare påverkade han flera generationer. För Kjellen
som övertygad konservativ utgjorde den
av liberalismen framsvurna ohämmade
individualismen huvudmotståndaren.
Som vetenskapsman blev han en banbrytare för forskningen i såväl internationell politik som statskunskap.
Rudolf Kjellen är tvivelsutan en av den
svenska konservatismens portalgestalter.
Rätt länge har han och hans gärning varit
okänd eller misskänd.
Rudolf Kjellens eftermäle har hittills –
inte onaturligt – främst kommit att inriktas på politikern och har i hög grad formats av hans motståndare. statsvetenskapsmannen har på det hela taget avfärdats ganska lätt, möjligen beroende på det
nära sambandet mellan hans statsvetenskapliga intresseområde och den politiska
gärningen. Den främsta analysen av Kjellen har gjorts av Nils Elvander i hans avhandling »Harald Hjärne och konservatismen» (1961), i vilken Kjellen tilläts att
spela en biroll. Elvanders studie är i många
hänseenden utomordentligt förtjänstfull,
men just när det gäller avsnittet om Kjellen får man en känsla av förutfattade meningar – författaren kan eller vill inte förstå Rudolf Kjellen, behandlingen blir delvis anakronistisk. Man får ett intryck av
att Elvander ser på sekelskiftesmänniskan
genom 1950-talets glasögon och därtill står
helt fjärran från den ideologiska grundval,
varpå Rudolf Kjellen byggde.
En helt annan närmast glorifierande
bild har Erik Arrhen givit (1933) av »unghögerns» främste inspiratör. Därtill skall
också nämnas ett porträtt i Svensk Tidskrift 1932 av vännen och lärjungen Georg
Andren, som skarpsinnigt analyserar Kjellens idepolitiska och vetenskapliga betydelse.
Ett komplement till de tidigare skildringarna har helt nyligen givits av Kjellens
dotter, Ruth Kjellen-Björkquist, i »Rudolf
322
Kjellen. En människa i tiden kring sekelskiftet», 2 delar (Verburn). Därmed har
det blivit möjligt att på ett helt annat sätt
än tidigare tränga människan Rudolf Kjellen in på livet. Det är en örnsint skildring
av en nära anhörig, på sitt sätt partisk –
hur skulle den kunna vara annat? – men
ändå fri från den ensidighet och förblindelse, från den vilja att lägga allt till rätta,
som man lätt kunde vänta att finna i ett
sådant arbete. Det är en ärlig och lyckad
strävan att försöka förstå Rudolf Kjellen
och att rätt inplacera hans ideer och verksamhet i sekelskiftets miljö och tankevärld.
Detta har helt naturligt underlättats av det
nu halvsekellånga perspektiv, som kan anläggas på hans gärning. Till förståelsen av
människan Rudolf Kjellen har också i hög
grad bidragit, att förf haft tillgång till
Kjellens »tänkeböcker», ett slags dagböcker vari han under tiden 1889-1903 skrev
ned sina innersta tankar, stundom en form
av säkerhetsventil.
Det är inte fråga om en vetenskaplig
analys. Den kronologiska framställningen
blir ibland tröttande. Den hade sannolikt
vunnit på att kortas ned och i stället kompletteras med åtminstone någon form av
sammanfattning, där de viktigaste punkterna hade diskuterats. Men förf påpekar
själv i förordet, att avsikten varit att genom en skildring av life-and-letter-typ förvalta Rudolf Kjellens arv, att låta nutiden få möta »en mycket levande människa i det levande förflutna».
Andn!ns, Arrhens, Elvanders och nu
Ruth Kjellen-Björkquists skildringar tillsammans med vad Kjellen själv skrivit gör
det möjligt att försöka teckna en nyanserad bild av honom som människa, politi·
ker och vetenskapsman.
Personligheten
Rudolf Kjellen var kyrkoherdeson från
Torsö i Vänern, där han tillbringade barn·
dornen. Efter mogenhetsexamen i Skara
korn han 1880 till Uppsala, där han tio år
senare disputerade på en avhandling för
Oscar Alin, en av statsvetenskapens skol·
bildare. Efter att en kort tid ha vikarierat
för sin lärofader utnämndes han 1891 till
lärare i statskunskap och geografi vid Gö-
teborgs Högskola, där han 1902 blev innehavare av den nyinrättade professuren i
statskunskap och statistik. Ar 1916 kalla·
des han till den Skytteanska professuren i
Uppsala och fick således sluta där han en
gång börjat sin akademiska lärarbana.
Han avled 1922.
I likhet med många andra professorer i
statskunskap var Kjellt!n även verksam
som konservativ riksdagspolitiker. Han ut·
sågs till riksdagsman vid ett kompletteringsval 1905 och tog säte i andra kamma·
ren vid urtiman detta år. Sejouren i denna
kammare avslutades dock redan 1908.
Därefter representerade han södra Kalmar
län i första kamrnaren 1911- 1917.
Rudolf Kjellen var uppenbarligen i
många hänseenden en vek människa. Av
tänkeböckerna framgår, att han ofta kun·
de anfäktas av svårmod och oro. Ofta kän·
de han sig osäker på sig själv och kunde
ibland illa ta åt sig angrepp från motstån·
dare, då han uppfattade kritiken som
orättvis. Den lysande talekonst, som han
kunde utveckla, förledde honom också
sannolikt att gärna göra tillspetsade uttalanden, som väckte jubel hos meningsfränderna men samtidigt förskaffade honom skarpa hugg från motståndarlägret.
Sin blivande hustru, Isabella Lind, träffade Kjelh!n redan som 19-årig student i
sitt eget föräldrahem, dit hon kommit som
guvernant för en yngre syster till honom.
Förhållandet till hustrun och familjen
skildras särskilt fint och levande av Ruth
Kjellen-Björkquist, som i dessa avsnitt når
upp till en hög litterär klass.
Kjellens stora sidointressen var friluftsliv och musik. Det har sagts, att närheten
till naturen under barndomsåren på Torsö
hos Kjellen lade grunden till den »naturalism», som man tyckt sig finna i hans vetenskap. Som sångare – han tillhörde OD
– fick han också tillfälle att göra åtskilliga utlandsresor, under vilka även statsvetaren och politikern fick möjlighet att gö-
ra värdefulla observationer.
Politikern
Det har ofta hävdats, att Rudolf Kjellen
aldrig som politiker kom att spela den
roll, som många väntade sig. Det är sä-
kert riktigt men endast om man inskränker sig till att betrakta honom som riksdagspolitiker. Hela hans kynne verkar en
smula främmande för det parlamentariska
livet med allt vad detta innebär av utskottsarbete, tröttande sammanträden och
kompromissande. Sina främsta insatser i
riksdagen förefaller han ha gjort i talarstolen, där han kunde låta sin retorik flöda.
Även om hans kunnande förvärvade ho- 323
nom en djup respekt både hos vänner och
motståndare, var han som praktisk politiker inte särskilt lyckosam. I de stora frå-
gor, där han engagerade sig, fick han notera flera nederlag. Unionsfrågan var den
första stora politiska fråga, där han uppträdde aktivt. Redan i början av 1890-
talet deltog han, inspirerad av Oscar Alin,
med liv och lust i kampanjer för en revision av unionen i svensk favör. I rösträttsfrågan försökte han förgäves vinna gehör
för en intresserepresentation. Riksdagsbänken gav honom helt visst inga större framgångar. Hans stora politiska betydelse ligger i stället på det idepolitiska fältet. Som
idegivare och inspiratör påverkade han
flera generationer, och hans ideer bör i .
vissa hänseenden ha goda möjligheter att
få uppleva en renässans.
Den konservative tänkaren
Efter representationsreformen hade den
politiska liberalismen gått segrande fram i
landet och med den vann individualismen
ett avgörande insteg i tankelivet. Profeterna på modet hette t ex John Stuart
Mill, Charles Darwin eller Georg Brandes.
1880-talsmdikalismen ville göra rent hus,
vetenskapen och särskilt naturvetenskapen
sattes i centrum. Det var en sådan individualistisk och rationalistisk atmosfär som
mötte Kjellen, då han 1880 påbörjade sina akademiska studier i Uppsala. Han på-
verkades helt säkert av den men reagerade
också starkt mot tidsandan. I hägnet av
Oscar Alin med dennes inriktning på författningsrättsliga studier mot historisk bakgrund fördjupades känslan hos Kjellen för
324
det förflutnas betydelse för nutiden och
framtiden. Han blev en övertygad konservativ.
Det är dock intressant att observera, att
lika litet för Kjellt~n som för många andra
konservativa kring sekelskiftet vilade den
politiska övertygelsen på någon kristen
grundval. Tvärtom stod man ofta i harnesk mot kristendomen, som uppfattades
som en åskådning för de svaga och förvekligade. I Nietzscheansk anda efterlystes
en åskådning, som kunde sporra dådkraften. Kjellen vände sig, sannolikt under inflytande av 1880-talismen, mot sin barndomstro från prästgården på Torsö. Kristendomen blev för honom en »relativ sanning». Under påverkan av Ibsen och Nietzsche efterlyste han en »ny livslögn».
Från 1899 finns en anteckning av honom,
där han talar om »ett krig på två fronter
– dels mot kristendomen, som ser Gud allestädes i närheten, dels mot materialismen, som aldrig ser honom». Först 1909
efter en omfattande resa, då han kom i
kontakt med orientens kultur i Kina och
Japan, synes han i någon mån ha återvänt
till och försonat sig med kristendomen.
För Kjellen liksom andra konservativa
tänkare utgjorde den av liberalismen
framsvurna ohämmade individualismen
huvudmotståndaren. I vetenskapen liksom
i politiken och moralen behövdes, menade
han, en »utjämnande rörelse» gentemot
romantikens ensidiga framhävande av individen. Demokratin kunde erbjuda detta
nya delvis, men med demokratin var samtidigt stora faror förbundna. Eller som han
uttryckte det 190 l: »Vår samtid presenterar sig med ett Janushuvud. At ena sidan
se vi ingenting annat än personlighetsprincipen, med dess anspråk på allmän rösträtt
och fullständig jämlikhet mellan människor . .. Från andra sidan blickar associationsprincipen, den förras fullständiga
motsats, som vill gömma den enskilde i fri·
villiga sammanslutningar och låta sammanslutningen föra hans talan». I klassrepresentationen efter naturliga grupper
såg Kjellen den representationsform, som
hade framtiden för sig. Vid sidan av en
folkvald andra kammare önskade han en
ombildning av första kammaren, så att den
förvandlades till en korporativ kammare.
Det var en fortsättning, ehuru i moderniserad version, av de strävanden, som vid
mitten av 1800-talet satte sin prägel på
det konservativa riksdagspartiet under
von Hartmansdorffs ledning.
Kjellen var anhängare av en stark re·
geringsmakt, där den monarkiska principen hade sin givna plats. Däremot var en
underhusparlamentarism av engelsk modell inte något som kunde eller borde appliceras på svenska förhållanden. Tvärtom
förutspådde han, att detta skulle leda till
»evigt vänstervälde». Syftet var att åstad·
komma en nationell pånyttfödelse. Patriotismen är stark hos Kjellen och hans konservativa meningsfränder.
Dessa var förvisso inte nöjda med tillståndet i landet. Sverige kring sekelskiftet
var ännu ett fattigt agrarland. Industrialiseringen befann sig i sin linda, landsbygden upplevdes som efterbliven – fast med
»sunda» förutsättningar – och varje år
gick en som det tycktes aldrig sinande
ström av svensk ungdom västerut till Amerika. Det nyss enade Tyskland däremot
stod som ett föredöme: landet utstrålade
nationell styrka, den industriella expansionen var kraftig och välståndet ökade. Samtidigt upplevdes eftergifterna mot Norge i
unionsfrågan som en nationell svensk förödmjukelse. En svensk förnyelse sågs som
något nödvändigt, och denna var endast
möjlig genom en stark statsmakt.
Kjellen kallade betecknande nog den
åskådning, som han ansåg besjäla unghö-
gem och för vilken han ville vinna landet,
»nationaldemokrati». Från gammalhögern
hade den ärvt en nationell hållning, omsorg om den ekonomiska tillväxten samt en
stark försvarsvilja; från gammalvänstern
åter den demokratiska principen och en
äkta reformvilja.
Utrikespolitikern
Även om staten intog en central plats i
Kjellens åskådning, såg han ut över de nationella gränserna. »Att historien också
skall sammansluta nationalstaterna till
högre förbund», sade han 1914, »det är en
desto mindre främmande tanke, som den
är den enda organiska vägen till universalstaten vid tidernas fullbordan, på vilken vi
ju alla hoppas.» Och som ett nödvändigt
mellanled hoppades han på Europas Förenta Stater och därmed ett slut på den
splittring, som försvagade Europa.
Den internationella politiken var en
gren, som tidigt kom att fascinera Rudolf
Kjellen. Vid sidan av en vetenskaplig penetration av frågeställningarna kom han
också att kontinuerligt medarbeta i dags- 325
pressen med populärvetenskapliga analyser
av utrikespolitiska fenomen och tog också
ofta ställning. Apropå boxarupproret i Kina kunde han 1900 konstatera, att samma
elementära rättsprincip som England genom boerkriget hade kränkt i Afrika hade
Europa kränkt i Kina. Men det är speciellt hans inlägg under första världskriget
som ledde till hårda angrepp mot honom.
I likhet med flertalet andra konservativa
hade Kjellen sina sympatier på Tysklands
sida, helt naturligt med tanke på det föredöme som man i många hänseenden kunde se i detta land. Han hoppades länge på
en tysk seger och besvikelsen över nederlaget kändes tung. Tillsammans med Otto
Järte, Adrian Molin och Yngve Larsson
skrev han också den uppmärksammade s k
aktivistboken. Men tyskvänligheten var
aldrig blind; också en tysk fara kunde hota
Sverige, vars väl givetvis alltid var det
högsta målet. Själv föredrog han i stället
för benämningen aktivist, som närmast var
ett av motståndarna uppfunnet skällsord,
att kalla sig »aktivt neutral».
Av särskilt värde torde vara den artikelserie, som Kjellen skrev på våren 1915
och som han kallade »1914 års ideer». Mot
1789 ställer han 1914. Tre principer blir
vägledande för honom. Den obegränsade
friheten kräver en balanserande faktor,
nämligen ansvar, samhörighet och tillbörlig auktoritet, vilket han gemensamt betecknar som ordning. Gentemot den anarki, som han ansåg utmärka frihetsbegreppet av 1789 ställer han koncentration av
statslivet. Och mot den abstrakta dogmen
om jämlikhet från 1789 tar Kjellen i stäl- 326
let fram rättvisa (i en sund organism) och
plikt. Inte minst i dagens Sverige borde
Kjellens diskussion för mera än ett halvsekel sedan stämma till åtskillig eftertanke.
Vetenskapsmannen
Sedan Kjellenkommit till Göteborg minskade successivt Alins inflytande över honom. I stället för dennes »negativa» konservatism, som Kjellen senare säger, inriktades hans strävan på positiva reformåtgärder. Därvid inspirerades han inte
minst av Oscar Noren, redaktör för Gö-
teborgs Aftonblad, och senare av Vitalis
Norström. Kjellen, Noren, Norström och
Adrian Molin, redaktör för tidskriften Det
nya Sverige, utgjorde de främsta av den
göteborgska unghögerns talesmän. Icke
sällan har i den sentida diskussionen Hjärne och Kjellen framställts som två motpoler, men ingenting kan egentligen vara felaktigare. Visst går det att urskilja olikheter, men bådas tänkande utgör skott på
samma konservativa stam, och det är likheterna som dominerar.
Vad gäller Kjellens vetenskapliga verksamhet har framför allt två aspekter intresse för eftervärlden, geopolitiken och
systembyggandet. Egentligen mot sin vilja
tvingades Kjellen att som lärare vid Gö-
teborgs Högskola också undervisa och examinera i geografi. Denna omständighet
tillsammans med inspiration från den tyske 1800-talsgeografen Ratzel kom honom
emellertid att intressera sig för de geografiska faktorernas betydelse för den internationella politiken. Hans arbete »Stormakterna» är ett av de mest internationellt kända vetenskapliga verk, som utgivits av en svensk, och han blev en banbrytare för forskningen i internationell
politik.
Särskilt intressant är emellertid Kjellens
systemteori. Mer än någon annan svensk
forskare före honom strävade han målmedvetet efter att hyfsa den statsvetenskapliga begreppsapparaten och bygga upp
ett system. Detta arbete påbörjades redan
1901 och kulminerade i installationsföreläsningen 1916 i Uppsala om »Statskunskapens objekt». I »Staten som livsform,
(1916) vidareutvecklades tankarna liksom
även i flera uppsatser i statsvetenskaplig
Tidskrift åren 1916- 1919, sammanfattade i »Grundriss zu einem System der Politik» (1920). Ett sista arbete, »Statsformernas system» hann han aldrig avsluta.
Kjellen bröt med den liberala och juridiska inriktning, som tidigare satt sin prä-
gel på statskunskapen. Han utgick från
statsbegreppet, men det gällde att studera
politiken i alla dess former. Detta krävde
systematisering och avgränsning mot andra
discipliner, vilket föranledde honom att
bygga upp ett analysschema, som omfattade fem olika områden eller huvudfunktioner. Teorin om jämvikt eller harmoni inom organismen spelade också en framträdande roll. Självfallet kan mycket kritiseras av Kjellens systembyggnad, men med
tanke på den roll som systemteori och
funktionalism spelar inom den moderna
statskunskapen är det förvånande, att
Kjellen inte blivit föremål för närmare
vetenskapsteoretiskt studium. Intresset
tycks idag vara så uteslutande inriktat på
amerikanska förebilder inom den svenska
statskunskapen, att man helt glömmer
bort eller är okunnig om de vetenskapliga
insatser, som gjorts av tidigare svenska
forskare.
Kjellen var en betydande vetenskaplig
nydanare. Som praktisk politiker var han
inte helt framgångsrik. Som inspiratör och
idegivare, särskilt för den nationella ungdomsrörelsen, kom han att få stor betydelse. Han var inte någon opportunist utan
327
följde den väg, som han ansåg att han
måste gå. Kanske kan också detta ses som
ett föredöme. »Finner du alltså», sade han
1898, »att en tidsanda går i ond riktning
eller för hastigt fram, då blir det icke blott
en plikt utan … en moralisk sak, att du
icke skall lägga armarna i kors och bara
se på. Ställ dig … emot strömmen, även
om du blott förmår litet mot dess kraft!
Något kan du alltid göra, mera kanske än
du tror …»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism