Äreminne över motboken
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
383
ÄREMINNE ÖVER MOTBOKEN
Svante Nyeanders debattskrift »Svenskarna och spriten» analyseras och diskuteras i denna artikel av fil. lic.
Leif Carlsson.
Antag att en vara, erfarenhetsmässigt begärlig för en mycket stor
del av allmänheten, blir föremål för
ransonering. Antag att denna ransonering är effektiv i den utsträckning att en betydande svart börs
uppstår, med priser i stort sett
dubbelt så höga som den legala
marknadens. Antag slutligen, att
ransoneringen avskaffas, att varan
i fråga fritt försäljes till ett pris
som i varje fall ligger avsevärt under det tidigare gällande svartabörspriset. Hur kommer då konsumtionen att utvecklas? Är det
sannolikt att varan kommer att
konsumeras i mindre utsträckning
enbart på den grund att den blir
lättare att komma över?
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
Om problemet framställes i abstrakta termer skulle väl praktiskt
taget alla kloka människor säga,
att det sannolika måste vara att
konsumtionen ökar. Under alla förhållanden skulle det motsatta på-
ståendet ,att konsumtionen spontant skulle minska, te sig så sällsamt att starka argument måste anföras för att man över huvud skulle
ta upp saken till allvarlig diskussion. Livet är kort, tiden medger
inte diskussion av hur besynnerliga
och godtyckliga hypoteser som
helst.
Icke desto mindre är det enligt
den antydda hypotesen som Sveriges riksdag en gång handlat i en
ransoneringsfråga av ovanligt stor
betydelse – avskaffandet av motboken 1955. Den tankevärld som
ledde fram till denna s. k. oktoberrevolution och deras förspel behandlas i Svante Nyeanders briljanta debattskrift Svenskarna och spriten (Verdandidebatt, 16: 50), präglad lika mycket av behärskat patos
som av kylig analys.
Nu vet vi, att den optimism som
låg bakom spritransoneringens avskaffande i väsentliga stycken visade sig ogrundad. skadeverkningarna blev fruktansvärda – en oerhörd stegring av fylleri, delirium
384
tremens, dödsfall i alkoholförgiftning, intagningar på mentalsjukhus, sprittragedier i hemmen …
Nyearrder skildrar, med ett talande
urval av statistik, denna utveckling
i ett kapitel med den djävulskt ironiska rubriken »Nykterhetsrörelsen
vid målet». Det kuriösa är nämligen, att det var just den organiserade nykterhetsrörelsen som mer
än någon annan opinionsbildande
grupp verkade för införandet av
vad som från dess håll tidigare
hånfullt kallats »supfriheten». Det
finns klara belägg från rörelsens
mest vederhäftiga och tongivande
företrädare, att ransoneringens avskaffande »är i sig självt ett stort
framsteg», ett »steg mot ökad andlig folkhälsa», som nykterismens
teoretiker framför andra, dr Erik
Englund formulerat saken.
Två motiv
Motiven för denna hållning tycks
huvudsakligen ha varit två. Dels ett
praktiskt övervägande: föreställningen om den s. k. suggestionseffekten. Själva existensen av motboken antogs leda till en större konsumtion än vad som skulle ha inträffat utan ransonering, enligt
principen att inget fick frysa inne,
och som det helt riktigt påpekades,
»blir spriten köpt så blir den nog
drucken». Dels ett mera känslafärgat argument: ransoneringen
betraktad som ett försök från samhällets sida att stävja missbruket
innebar samtidigt ett principiellt
godtagande av det måttliga bruket,
alltså just det som nykterhetsrörelsen kände sig kallad att bekämpa.
Nyearrder kommer för sin del
fram till, att det knappast låter sig
göra att fastställa om den så lidelsefullt diskuterade suggestionseffekten varit en realitet – statistiken kan tolkas hur som helst. För
egen del gör han ett påpekande som
i efterhand må te sig självklart,
men som inte tycks ha fallit någon
in under den tid motbokens betydelse var ett praktiskt problem,
nämligen att ransoneringen måste
ha haft både positiva och negativa
deleffekter, och att det måste ha
funnits spänningar mellan långsikts- och kortsiktseffekter. Något
försök till en mera raffinerad analys av detta problem tycks ej på
allvar ha företagits.
Nyearrder är, i stort sett, en anhängare av motboken och, vad nu
för tiden torde vara märkligt, en
beundrare av dess uppfinnare dr
Ivan Bratt. Kanske vågar man gissa, att Bratt, om han för en senare
generation över huvud längre ens
är ett namn, på sin höjd uppfattas
som en inskränkt stofil med mätglas och stämpel i hand. Till det
bästa i Nyeanders bok hör skingrandet av okunnighet och vulgärfördomar om denne märklige nykterhetspolitiker, lika handlingskraftig i praktiken som skarpsinnig
i det teoretiska. Vad Nyearrder beundrar hos Bratt – utom den ironiska intellektualiteten – är hans
förmåga att kombinera realism och
flexibilitet i detaljer med segt fasthållande vid de stora dragen, helhetsiden bakom systemet. Ty att
det var en genomtänkt helhet, det
»Brattsystem» som i motpropagandan alltför ofta framställdes som
ett konglomerat av delvis löjeväckande, delvis vanvettiga, alltid trakasserande, detaljkrångligheter, det
är Nyeanders huvudtes. Man tror
honom, när man läst hans framställning.
Nu är Brattsystemet emellertid
borta, och ingen politisk möjlighet
finns att återinföra det. Nycander
har klart för sig vad som var dess
fundamentala fel, att det- till stor
del utan tvivel på grund av Bratts
överlägsna och arroganta attitydpå det hela taget kom att uppfattas
som ett utslag av förmynderi uppifrån, inte som ett krav på solidaritet från de många gentemot de få
som de facto inte skulle kunna bära
den obegränsade alkoholfriheten.
För egen del är Nycander dock
inte benägen att ge upp. Han nöjer
sig inte med kritik, han kommer
också med ett antal praktiska förslag, i vilka det centrala är prishöjningar och allmän registrering av
inköpen. Om denna senare verkligen skulle göra någon nämnvärd
nytta utan att kombineras med ransonering förefaller högst ovisst. Besvärlig i överkant verkar också
hans tanke om progressiv spritbeskattning, enligt vilken den som
ville köpa mer än en viss stadgad
myckenhet (för att använda det
klassiska ordet) skulle få betala ett
extra högt pris per liter. Att kriti- 385
sera är lätt; men när man samlar
negativa anmärkningar mot Nyeanders förslag känner man med särskild irritation hur svårt det är att
fundera ut något bättre.
Moraliskt synsätt
Det är möjligt att Svante Nyeander anser, att den praktiskt nykterhetspolitiska delen av hans bok är
den viktigaste. Anmälaren har en
annan mening. Nyeanders styrka
ligger inte i de konkreta förslagen
– ännu så länge – utan i den
grundsyn som bär upp dem. Kort
och gott kan denna karakteriseras
som ett moraliskt synsätt. Alkoholproblemet är väsentligen ett socialt
problem, framhäver han outtröttligt. Det är en fråga om beteenden,
normer och social kontroll. Intet
kan därför vara farligare än att
som många opinionsbildare idogt
försöker, från området avhysa alla
moraliska resonemang och synpunkter. Följaktligen är Nycander
energiskoch sarkastisk motståndare
till det populära talet om alkoholismen som en sjukdom, de ständiga
ropen på »medicinsk vård» och
liknande. Det är i dessa sammanhang hans spänstigt ironiska skrivsätt kommer bäst till sin rätt, som
när han på tal om hypoteserna att
alkoholismen skulle vara en »psykisk sjukdom» frågar varför denna
sjukdom måste vara »tiofaldigt
vanligare bland sjömän, restauranganställda och handelsresande än
bland trädgårdsarbetare och folkskollärare». På den tiden »det gick
386
an» brukade även biskopar supa sig
under bordet, erinrar han; och frå-
gar om det faktum att alkoholism
– ännu så länge – är så relativt
ovanlig bland kvinnor skall tolkas
så att det postulerade sjukdomsanlaget är könsbundet i stil med färgblindhet.
För Nycander ingår motviljan
mot den medicinska tolkningen .av
alkoholproblemet i ett större sammanhang – hans avsky för vad
han med olika termer betecknar
som terapisamhället, medicokratin
eller furor psychoterapeuticus. Det
är tendensen att med hjälp av en
skenbart :.human» sjukdomsstämpel göra den avvikande, problematiska människan oansvarig, och
samtidigt, bakom en ridå av :.humanitärt» prat, stöta ut henne ur
gemenskapen, i extremfallet genom
internering i någon form av s. k.
vårdinrättning.
Det är, principiellt och praktiskt,
en utomordentlig viktig sak Nyeander går till strid för. Den invändning anmälaren skulle vilja göra,
är att han i det väsentligaste avsnittet råkar spänna kärran före
hästen. Vad beror det på, att det är
så populärt att gripa till den medicinska jargongen, att tala om sjukdom och vård inför sådana ting
som superi och brottslighet? Nyeander har säkert sett något centralt,
när han betonar, att :.den medicinskt-psykiatriska diagnosen är
det profana samhällets lösning av
försoningsproblemet. Den avlyfter
en moralisk skuldbörda och ger ett
visst skydd mot egna och andras
förebråelser.»
Läkaren substitut för prästen
Så är det nog. I ett samhälle där
Gud är död, eller tämligen allmänt,
inte endast av teologer, påstås vara
det, inträder läkaren naturligt som
substitut för prästen. Men vad Nycander inte alltid tycks ha klart för
sig, är att den »medicokrati» han
irriterar sig på, är en konsekvens
av, inte en orsak till denna allmänna förändring i livssynen. Ibland
tolkar han saken snarare som de
naivaste av upplysningsfilosoferna,
när de trodde att religionen var ett
prästknep, en uppfinning för att
säkra makt och prestige åt det andliga ståndet. Faktum är, att Nyeander om han läser sin egen bok en
gång till finner många bevis på att
den medicokratiska syn han ogillar
är minst lika starkt framträdande
hos lekmän som hos läkare. I kortaste form: det är Socialdemokratiska ungdomsförbundet som hävdar att alkoholmissbruket :.är
främst ett medicinskt problem:.,
men det var en kommitte inom
Svenska läkaresällskapet som redan 1912 om alkoholfrågan betonade att den i första hand är ett socialt problem.
Vår tid utmärkes av att alla möjliga opinionsbildare, ofta av naturliga skäl med dunkla föreställningar om det faktiska forskningsläget
(i den mån sådant finnes) inför
snart sagt allt ont och vrångt ropar
på :.vård» och »medicinska aspek- –
ten. Att vid sådant förhållande
:.terapeuterna:. i betydande utsträckning glider in och fyller det
vakuum som denna propaganda är
symptom på, ockuperar de prestigeoch maktpositioner som därav följer, är inte märkligt. Motsatsen vore
snarare egendomlig. Men det viktiga är, att det samtidigt finns lä-
kare och forskare som tar avstånd
från tendensen, försöker påvisa det
lösliga, det bokstavligen kvacksalvarmässiga i den moderna attityden. De har svårt att göra sig hör- 387
da, just därför att deras ord ter
sig som ett hårt tal. Därför är det
viktigt att hjälpa dem att bli hörda och förstådda. En sak som snarast försvåras om man onyanserat lägger ansvaret för utvecklingen
mot terapisamhället just på läkarna. Om Svante Nycander håller
hårdare fast vid sin egen diagnos
av det onda, blir det lättare för honom att befria sig från ett stundom
påfallande ressentiment på den
punkten.
ÄREMINNE ÖVER MOTBOKEN
Svante Nyeanders debattskrift »Svenskarna och spriten» analyseras och diskuteras i denna artikel av fil. lic.
Leif Carlsson.
Antag att en vara, erfarenhetsmässigt begärlig för en mycket stor
del av allmänheten, blir föremål för
ransonering. Antag att denna ransonering är effektiv i den utsträckning att en betydande svart börs
uppstår, med priser i stort sett
dubbelt så höga som den legala
marknadens. Antag slutligen, att
ransoneringen avskaffas, att varan
i fråga fritt försäljes till ett pris
som i varje fall ligger avsevärt under det tidigare gällande svartabörspriset. Hur kommer då konsumtionen att utvecklas? Är det
sannolikt att varan kommer att
konsumeras i mindre utsträckning
enbart på den grund att den blir
lättare att komma över?
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
Om problemet framställes i abstrakta termer skulle väl praktiskt
taget alla kloka människor säga,
att det sannolika måste vara att
konsumtionen ökar. Under alla förhållanden skulle det motsatta på-
ståendet ,att konsumtionen spontant skulle minska, te sig så sällsamt att starka argument måste anföras för att man över huvud skulle
ta upp saken till allvarlig diskussion. Livet är kort, tiden medger
inte diskussion av hur besynnerliga
och godtyckliga hypoteser som
helst.
Icke desto mindre är det enligt
den antydda hypotesen som Sveriges riksdag en gång handlat i en
ransoneringsfråga av ovanligt stor
betydelse – avskaffandet av motboken 1955. Den tankevärld som
ledde fram till denna s. k. oktoberrevolution och deras förspel behandlas i Svante Nyeanders briljanta debattskrift Svenskarna och spriten (Verdandidebatt, 16: 50), präglad lika mycket av behärskat patos
som av kylig analys.
Nu vet vi, att den optimism som
låg bakom spritransoneringens avskaffande i väsentliga stycken visade sig ogrundad. skadeverkningarna blev fruktansvärda – en oerhörd stegring av fylleri, delirium
384
tremens, dödsfall i alkoholförgiftning, intagningar på mentalsjukhus, sprittragedier i hemmen …
Nyearrder skildrar, med ett talande
urval av statistik, denna utveckling
i ett kapitel med den djävulskt ironiska rubriken »Nykterhetsrörelsen
vid målet». Det kuriösa är nämligen, att det var just den organiserade nykterhetsrörelsen som mer
än någon annan opinionsbildande
grupp verkade för införandet av
vad som från dess håll tidigare
hånfullt kallats »supfriheten». Det
finns klara belägg från rörelsens
mest vederhäftiga och tongivande
företrädare, att ransoneringens avskaffande »är i sig självt ett stort
framsteg», ett »steg mot ökad andlig folkhälsa», som nykterismens
teoretiker framför andra, dr Erik
Englund formulerat saken.
Två motiv
Motiven för denna hållning tycks
huvudsakligen ha varit två. Dels ett
praktiskt övervägande: föreställningen om den s. k. suggestionseffekten. Själva existensen av motboken antogs leda till en större konsumtion än vad som skulle ha inträffat utan ransonering, enligt
principen att inget fick frysa inne,
och som det helt riktigt påpekades,
»blir spriten köpt så blir den nog
drucken». Dels ett mera känslafärgat argument: ransoneringen
betraktad som ett försök från samhällets sida att stävja missbruket
innebar samtidigt ett principiellt
godtagande av det måttliga bruket,
alltså just det som nykterhetsrörelsen kände sig kallad att bekämpa.
Nyearrder kommer för sin del
fram till, att det knappast låter sig
göra att fastställa om den så lidelsefullt diskuterade suggestionseffekten varit en realitet – statistiken kan tolkas hur som helst. För
egen del gör han ett påpekande som
i efterhand må te sig självklart,
men som inte tycks ha fallit någon
in under den tid motbokens betydelse var ett praktiskt problem,
nämligen att ransoneringen måste
ha haft både positiva och negativa
deleffekter, och att det måste ha
funnits spänningar mellan långsikts- och kortsiktseffekter. Något
försök till en mera raffinerad analys av detta problem tycks ej på
allvar ha företagits.
Nyearrder är, i stort sett, en anhängare av motboken och, vad nu
för tiden torde vara märkligt, en
beundrare av dess uppfinnare dr
Ivan Bratt. Kanske vågar man gissa, att Bratt, om han för en senare
generation över huvud längre ens
är ett namn, på sin höjd uppfattas
som en inskränkt stofil med mätglas och stämpel i hand. Till det
bästa i Nyeanders bok hör skingrandet av okunnighet och vulgärfördomar om denne märklige nykterhetspolitiker, lika handlingskraftig i praktiken som skarpsinnig
i det teoretiska. Vad Nyearrder beundrar hos Bratt – utom den ironiska intellektualiteten – är hans
förmåga att kombinera realism och
flexibilitet i detaljer med segt fasthållande vid de stora dragen, helhetsiden bakom systemet. Ty att
det var en genomtänkt helhet, det
»Brattsystem» som i motpropagandan alltför ofta framställdes som
ett konglomerat av delvis löjeväckande, delvis vanvettiga, alltid trakasserande, detaljkrångligheter, det
är Nyeanders huvudtes. Man tror
honom, när man läst hans framställning.
Nu är Brattsystemet emellertid
borta, och ingen politisk möjlighet
finns att återinföra det. Nycander
har klart för sig vad som var dess
fundamentala fel, att det- till stor
del utan tvivel på grund av Bratts
överlägsna och arroganta attitydpå det hela taget kom att uppfattas
som ett utslag av förmynderi uppifrån, inte som ett krav på solidaritet från de många gentemot de få
som de facto inte skulle kunna bära
den obegränsade alkoholfriheten.
För egen del är Nycander dock
inte benägen att ge upp. Han nöjer
sig inte med kritik, han kommer
också med ett antal praktiska förslag, i vilka det centrala är prishöjningar och allmän registrering av
inköpen. Om denna senare verkligen skulle göra någon nämnvärd
nytta utan att kombineras med ransonering förefaller högst ovisst. Besvärlig i överkant verkar också
hans tanke om progressiv spritbeskattning, enligt vilken den som
ville köpa mer än en viss stadgad
myckenhet (för att använda det
klassiska ordet) skulle få betala ett
extra högt pris per liter. Att kriti- 385
sera är lätt; men när man samlar
negativa anmärkningar mot Nyeanders förslag känner man med särskild irritation hur svårt det är att
fundera ut något bättre.
Moraliskt synsätt
Det är möjligt att Svante Nyeander anser, att den praktiskt nykterhetspolitiska delen av hans bok är
den viktigaste. Anmälaren har en
annan mening. Nyeanders styrka
ligger inte i de konkreta förslagen
– ännu så länge – utan i den
grundsyn som bär upp dem. Kort
och gott kan denna karakteriseras
som ett moraliskt synsätt. Alkoholproblemet är väsentligen ett socialt
problem, framhäver han outtröttligt. Det är en fråga om beteenden,
normer och social kontroll. Intet
kan därför vara farligare än att
som många opinionsbildare idogt
försöker, från området avhysa alla
moraliska resonemang och synpunkter. Följaktligen är Nycander
energiskoch sarkastisk motståndare
till det populära talet om alkoholismen som en sjukdom, de ständiga
ropen på »medicinsk vård» och
liknande. Det är i dessa sammanhang hans spänstigt ironiska skrivsätt kommer bäst till sin rätt, som
när han på tal om hypoteserna att
alkoholismen skulle vara en »psykisk sjukdom» frågar varför denna
sjukdom måste vara »tiofaldigt
vanligare bland sjömän, restauranganställda och handelsresande än
bland trädgårdsarbetare och folkskollärare». På den tiden »det gick
386
an» brukade även biskopar supa sig
under bordet, erinrar han; och frå-
gar om det faktum att alkoholism
– ännu så länge – är så relativt
ovanlig bland kvinnor skall tolkas
så att det postulerade sjukdomsanlaget är könsbundet i stil med färgblindhet.
För Nycander ingår motviljan
mot den medicinska tolkningen .av
alkoholproblemet i ett större sammanhang – hans avsky för vad
han med olika termer betecknar
som terapisamhället, medicokratin
eller furor psychoterapeuticus. Det
är tendensen att med hjälp av en
skenbart :.human» sjukdomsstämpel göra den avvikande, problematiska människan oansvarig, och
samtidigt, bakom en ridå av :.humanitärt» prat, stöta ut henne ur
gemenskapen, i extremfallet genom
internering i någon form av s. k.
vårdinrättning.
Det är, principiellt och praktiskt,
en utomordentlig viktig sak Nyeander går till strid för. Den invändning anmälaren skulle vilja göra,
är att han i det väsentligaste avsnittet råkar spänna kärran före
hästen. Vad beror det på, att det är
så populärt att gripa till den medicinska jargongen, att tala om sjukdom och vård inför sådana ting
som superi och brottslighet? Nyeander har säkert sett något centralt,
när han betonar, att :.den medicinskt-psykiatriska diagnosen är
det profana samhällets lösning av
försoningsproblemet. Den avlyfter
en moralisk skuldbörda och ger ett
visst skydd mot egna och andras
förebråelser.»
Läkaren substitut för prästen
Så är det nog. I ett samhälle där
Gud är död, eller tämligen allmänt,
inte endast av teologer, påstås vara
det, inträder läkaren naturligt som
substitut för prästen. Men vad Nycander inte alltid tycks ha klart för
sig, är att den »medicokrati» han
irriterar sig på, är en konsekvens
av, inte en orsak till denna allmänna förändring i livssynen. Ibland
tolkar han saken snarare som de
naivaste av upplysningsfilosoferna,
när de trodde att religionen var ett
prästknep, en uppfinning för att
säkra makt och prestige åt det andliga ståndet. Faktum är, att Nyeander om han läser sin egen bok en
gång till finner många bevis på att
den medicokratiska syn han ogillar
är minst lika starkt framträdande
hos lekmän som hos läkare. I kortaste form: det är Socialdemokratiska ungdomsförbundet som hävdar att alkoholmissbruket :.är
främst ett medicinskt problem:.,
men det var en kommitte inom
Svenska läkaresällskapet som redan 1912 om alkoholfrågan betonade att den i första hand är ett socialt problem.
Vår tid utmärkes av att alla möjliga opinionsbildare, ofta av naturliga skäl med dunkla föreställningar om det faktiska forskningsläget
(i den mån sådant finnes) inför
snart sagt allt ont och vrångt ropar
på :.vård» och »medicinska aspek- –
ten. Att vid sådant förhållande
:.terapeuterna:. i betydande utsträckning glider in och fyller det
vakuum som denna propaganda är
symptom på, ockuperar de prestigeoch maktpositioner som därav följer, är inte märkligt. Motsatsen vore
snarare egendomlig. Men det viktiga är, att det samtidigt finns lä-
kare och forskare som tar avstånd
från tendensen, försöker påvisa det
lösliga, det bokstavligen kvacksalvarmässiga i den moderna attityden. De har svårt att göra sig hör- 387
da, just därför att deras ord ter
sig som ett hårt tal. Därför är det
viktigt att hjälpa dem att bli hörda och förstådda. En sak som snarast försvåras om man onyanserat lägger ansvaret för utvecklingen
mot terapisamhället just på läkarna. Om Svante Nycander håller
hårdare fast vid sin egen diagnos
av det onda, blir det lättare för honom att befria sig från ett stundom
påfallande ressentiment på den
punkten.