Print Friendly

Är den röda Atlantarmén redo

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÄR DEN RÖDA ATLANTARMEN REDO?
Av kapten ARNE STADE
»Nästan vartenda fragment av tillgängliga uppgifter innebär, att Kreml planerar att överväldiga den västliga världen med sin oemotståndliga styrka 1953-54.»
Den amerikanske kommentatorn Joseph Alsop (i New York
Herald Tribune och stockholms-Tidningen), juni 1950.
l MAJ 1951, i samband med avslutarrdet av de ryska Tysklandsarmeernas sedvanliga vårmanövrer, skall, enligt en korrespondent
till den holländska tidningen Nieuwe Rotterdamsche Courant, general Tjuikov, sovjetryske »militärbefälhavaren» i östtyskland, ha
hållit ett anförande av nog så märklig innebörd. Generalen icke
blott upplyste sina åhörare, en sluten krets av ryska officerare och
likställda, om att krig mellan Sovjet och Förenta staterna vore
oundvikligt; han kunde även ge besked rörande tidpunkten för
det väntade krigsutbrottet. Sovjetunionens generalstab ägde nämligen bevis, påstod Tjuikov, »om en plan av general Eisenhower
på ett preventivkrig mot Sovjetunionen och folkdemokratierna på
sommaren 1952»! Det tros på tillförlitligt håll, tillade korrespondenten, att generalen var bemyndigad av Moskva att hålla sitt tal.
Det vore kanske opåkallat att fästa alltför stor vikt vid ett ur
sitt sammanhang lösryckt uttalande sådant som det nyss anfördaalldeles oavsett, att autenticiteten törhända kan dragas i tvivelsmål.
Att det likväl här anförts, beror närmast därpå, att det synts ägnat
att tjäna som tankeväckande bakgrund till den redogörelse för
»den röda Atlantarrnem – ett slags sovjetrysk pendang till den
s. k. Atlantpaktsarmen – som i det följande skall framläggas.
Förutom att ge en allmän orientering vill framställningen – så
långt något dylikt med hänsyn till källmaterialets bräcklighet är
görligt – söka nå fram till ett svar på den icke endast för Västeuropa så allvarliga frågan: År den röda Atlantarmen nu redo –
och redo för vad1
390
——-~————–··–· · – –
Ä r den röda Atlantarmen redo?
Vad som i detta sammanhang bör förstås med »den röda Atlantarmen» kommer att i det följande mera ingående dryftas. Till
att börja med räcker det att hålla fast vid, att däri först och främst
ingå de sovjetryska förutvarande ockupationstrupperna i östtyskland. Det är sålunda långt ifrån enbart dessa »ockupationstrupper», som avses, men de utgöra dock tillsammans den kanske viktigaste komponenten.
Den fråga, som först bör ställas, blir då: förefalla dessa ryska
trupper att vara redo – redo för något helt annat och mera allvarsbetonat än mer eller mindre polisiär övervakning och ordningshåliningT
Under större delen av det egentliga ockupationsskedet, fram till
slutet av 1940-talet, tyckes de ryska Tysklandsstridskrafternas numerär ha hållit sig någorlunda konstant vid omkring 200 000. Det
var först efter Koreakrigets utbrott i juni 1950, som det rapporterades, att vissa förstärkningar börjat anlända, bringande den totala
numerären upp till omkring 275 000 man. Tendensen förblev likartad fram till årsskiftet 1950-51, då de ryska truppernas sammanlagda numerär enligt ett flertal källor hade stigit till omkring
320 000 man.
Mera påfallande än den kvantitativa förstärkningen var likväl
den kvalitativa höjning av de ryska truppernas personella och
materiella standard, som vid denna tidpunkt – årsskiftet 1950
-51- kunde noteras. Sålunda skedde- genom avlösning av personalen- en genomgripande föryngring av kadern (främst i vad
avsåg underofficerarna), varjämte nytt manskap, rekryter tillhö-
rande 1930 års klass, i betydande utsträckning anlände från Ryssland. I materiellt hänseende företogs en långt gående modernisering av utrustningen; bl. a. började tunga stridsvagnar av typ
JS III att tillföras förbanden. Overhuvud taget bedömde man i
början av 1951 på offi~iellt amerikanskt håll i Tyskland, att de
ryska trupperna från och med nu kunde anses »fullständigt krigsutrustade».
Under år 1951 skedde, såvitt kunde konstateras, inga mera anmärkningsvärda förändringar ifråga om de ryska Tysklandstruppernas personella eller materiella status. Först under loppet av
innevarande år synes en mera betydande kvantitativ förstärkning
åter ha genomförts. Enligt vad en Berlinkorrespondent till New
York Herald Tribune (Russell Hill) i början av maj uppgav, skulle
sålunda under vintern och våren en utökning med mer än 10 Ofo
av de ryska armestridskrafternas. numerär ha skett. »Styrkebeske- 391
Arne Stade
det» skulle därefter lyda på 420 000 man. Senare utsagor peka i
samma riktning och antyda t. o. m. en ytterligare utökning under
de första sommarmånaderna.
Beträffande det för Tysklandstrupperna avsedda »taktiska» flygets styrka och sammansättning ha tidigare mycket sensationsbetonade och fantasifulla uppgifter varit i svang. I början av 1951
cirkulerade emellertid en specificerad redovisning, som föreföll
tämligen rimlig: 860 flygplan allt som allt, varav 340 reajaktplan
och 280 moderna lätta bombplan (attackplan). Senare torde dock
en viss utökning- i förening med modernisering- av flygplansbeståndet ha skett. I en uppmärksammad synbarligen på omfattande och kritiska »källstudier» baserad artikelserie i New York
Herald Tribune för några månader sedan (Is NATO ready if
Russia rolls?) har sålunda Horner Bigart beräknat det sovjetryska
Tysklandsflygets dåvarande totalstyrka till omkring l 000 plan,
därav 350 av typ MIG-15. Andra uppgiftslämnare ha anfört med
denna i stort sett korresponderande styrkeuppgifter.
Klart är ju emellertid, att dylika nakna sifferangivelser-även
då de kunna anses tämligen tillförlitliga – i och för sig föga eller
intet utsäga om den potentiella styrkan i luften, vare sig den kvantitativa eller den kvalitativa. Av större intresse är därför på sätt
och vis vittnesbörd om antalet flygfält, deras belägenhet och kapacitet samt markorganisationens omfattning och kvalitet. Det
finns anledning tro, att det ryska flyget har det ganska väl förspänt i dessa hänseenden. I slutet av föregående år förspordes bl. a.,
att flygfältsbyggen i stor skala igångsatts i östtyskland. »Arbetet
väntas ta minst nio månader», hette det i ett TT-Reuter-meddelande
i början av december.
Det är en annan faktor, som också betyder mycket mer än torra
klumpsiffror rörande manskap och materiel. Denna faktor gäller
truppernas (och flygets) indelning i operativa enheter av olika
slag ävensom antalet sådana enheter. I vad avser armestridskrafterna, blir det närmast en fråga om antalet divisioner.
I hög grad varierande uppgifter ha varit synliga angående antalet i östtyskland befintliga ryska armedivisioner. Mestadels ha
de dock- efter Koreakrigets utbrott -pendlat mellan 25 och 30.
Den sistnämnda siffran anfördes på våren 1951 ungefär samtidigt
av icke mindre än tre, såsom »vanligen välunderrättade» ansedda,
amerikanska skribenter, vilka dock föreföllo att ha hämtat sitt
vetande ur olika källor. Skribenterna ifråga voro Joseph Alsop i
New York Herald Tribune samt Drew Middleton och Hanson W.
392
Är den röda Atlantarmen redo?
Baldwin i New York Times. Intressant är Baldwins påpekande i
detta sammanhang, att de ryska divisionerna då endast skulle ha
haft genomsnittligt 70 °/o av ordinarie fältstyrka.
Emellertid har sedermera då och då en betydligt lägre siffra
varit synlig. Sålunda angav dåvarande brittiske försvarsministern,
Shinwell, vid en presskonferens i juli 1951 antalet ryska divisioner
till »endast» 22, en siffra som också återfinnes i den ansedda
Brassey’s Annual för nämnda år. Det är emellertid att märka, att
härmed tydligen avses rent operativa divisioner. Enligt Brassey’s
Annual skulle dessutom tillkomma sammanlagt 10 artilleri- och
luftvärnsdivisioner, vilket alltså ger en slutsumma av icke mindre
än 32 divisioner (två mera än vad de amerikanska skribenterna
uppgåvo). Sannolikheten talar för att denna siffra allt fortfarande
motsvarar det aktuella läget. Det må dock tilläggas, att de ryska
divisionerna numera, efter ankomsten under vintern och våren
detta år av 60-80 000 man förstärkningspersonal, samtliga torde
ha bringats upp till praktiskt taget full fältstyrka. Åtminstone
dessa divisioner torde alltså numera vara i bokstavlig bemärkelse
»redo», närhelst »marschordern» kunde komma att nå dem.
Men det förhållandet är icke utan vidare liktydigt med att också
»den röda Atlantarmen» är redo.
Något, som genast måste falla i ögonen, om uppgiften i Brassey’s
Annual rörande antalet ryska divisioner i östtyskland godtages,
är det procentuellt- och även absolut- mycket höga antalet artilleri- och luftvärnsdivisioner (division= fördelning). Disproportionen framstår så mycket påtagligare, om man betänker, att av
den sovjetryska »fredsorganisationens» troligen summa 215 divisioner »endast» 40, dvs. knappt 1/s, utgöras av »renodlade» artillerioch luftvärnsenheter.
Å ven andra liknande egendomligheter kunna noteras. En sådan
är det likaledes oproportionerligt stora antalet pansrade (mekaniserade) enheter. Det är visserligen icke fullt klart, hur många
exakt av de 22 divisionerna, som äro att hänföra till denna kategori, kanske delvis beroende på en viss terminologisk begreppsförvirring hos en och annan uppgiftslämnare. Uppenbart är dock, att
de vanliga infanteri-(skytte-)divisionerna äro i hög grad »underrepresenterade»; hela antalet torde icke överstiga 4.
Avvägningen mellan olika slag av divisioner ter sig sålunda –
från operativ synpunkt sett – såsom snarast motsatsen till harmonisk. Vissa slutsatser låta sig möjligen dragas ur detta förhål- 393
Arne Stade
lande. En sådan kunde vara, att den tyska »krigsskådeplatsen» på
sovjetryskt håll tydligen uppfattas såsom en av de allra viktigaste
i händelse av ett allmänt krig, att man sålunda är inställd på att
här från första stund gå offensivt fram. En annan slutsats kunde
bli, att den egentliga »Atlantarmem synbarligen dock ännu icke
är »redo», i så måtto nämligen, att den skulle kunna praktiskt taget omedelbart gå till anfall. Disproportionen mellan å ena sidan
infanteridivisionerna, å den andra enheterna ur »specialtruppslagem är dock så markant, att den icke uteslutande kan förklaras
med att det här är fråga om en utpräglad »kraftsamlingsriktning».
Det måste under alla förhållanden förutsättas, att minst ett 30-tal
skyttedivisioner ytterligare tillföres, innan några egentliga operationer kunna igångsättas. Därigenom skulle hela antalet divisioner
komma att stiga till kanske ett 70-tal – offensivrörelsens egentliga
bärare.
En annan omständighet pekar f. ö. direkt i sådan riktning. Ungefär sedan årsskiftet 1950-51 ha de ryska Tysklandsdivisionerna
varit sammanförda till 6 armeer. Detta förhållande kan i förstone
te sig något anmärkningsvärt. Genomsnittligt torde man nämligen
ha att räkna med att varje arme i fält är sammansatt minst av 2-3
armekårer m. m., och varje armekår av 2-3 skyttedivisioner samt
en stridsvagns- eller mekaniserad division. Detta skulle göra 10-12
divisioner på varje arme av normaltyp (något mindre vid en ren
»pansararme»). Omsatt på det aktuella exemplet skulle beräkningssättet ge till slutresultat 60-70 divisioner, alltså just det antal.
som enligt föregående resonemang kunde anses rimligt.
Man skulle med hänsyn härtill möjligen våga antaga, att först
sedan ytterligare 30-40 (skytte-)divisioner tillförts de sex i östtyskland stående armeerna, »Atlantarmen» som sådan kommer att vara
bokstavligen »redo». Detta borde då logiskt sett innebära, att det
västeuropeiska försvaret åtminstone skulle kunna med säkerhet på-
räkna en tidsfrist motsvarande den tid, det kan beräknas ta att
från Ryssland till östtyskland transportera det antal divisioner,
som erfordras såsom komplettering till de nuvarande 32. Fråga
är emellertid, om en sådan slutsats verkligen håller streck.
En viss förvarningstid bör naturligtvis alltid kunna påräknas.
Men denna kan icke med säkerhet antagas komma att uppgå till
ens så mycket som en månad.
Först och främst kräves ingen egentlig mobilisering, eftersom
av den sovjetryska aktiva armens omkring 175 operativa divisioner
icke mindre än 60 enligt Bigart lära stå som strategisk reserv –
394
Ä r den röda Atlantarmen redo?
närmast avsedd just för »the Northern Army Group» -inom området mellan (f. d.) Königsberg och Minsic Att järnvägstransportera låt säga halva antalet av dessa divisioner till östtyskland
skulle, att döma av vad vissa »militära experter i Västberlin» kunnat iakttaga och inrapportera, mycket väl kunna ske inom loppet
av blott ett par-tre veckor, och det utan att järnvägsnätet behövde
överansträngas.
Och ändock torde uppgiften att förstärka Tysklandsarmeerna
vara möjlig att lösa på ännu kortare tid. Såvida man nämligen
härför toge i anspråk de s. k. satellitstaternas långtifrån föraktliga
armeer. Allt som allt torde satellitarmeerna enligt Bigart kunna
mönstra ett 60-tal divisioner.
Den ojämförligt tyngst vägande av dessa satellitarmeer – tilllika ryssarnas speciella skötebarn- är den polska, sedan 1949 uppbyggd och utbildad under fast och målmedveten ledning av »naturaliserade» polske marskalken Konstantin Rokossovski. Å ven i
detta fall gå emellertid uppgifterna, i vad avser organisatorisk
och numerär omfattning, starkt i sär. Det har sålunda talats om
24, ja, upp till 30 divisioner, något som i varje fall verkar orimligt, om därmed skulle avses aktiva divisioner. Enligt den vanligen vederhäftiga Brassey’s Annual skulle armeorganisationen
omfatta 19 divisioner, varav minst 2 pansrade. Drew Middleton
(The Defence of W estern Europe. London 1952) uppger däremot, att
IJlanerna gått ut på att till innevarande sommar få 16 divisioner
klara, därav 4 mekaniserade. De båda versionerna behöva emellertid inte nödvändigtvis anses strida mot varandra. I alla händelser
bör man nog också räkna med en icke föraktlig reserv av utbildade
soldater; det har talats om upp till l miljon man.
Övriga satellitarmeer äro, av naturliga skäl, genomgående av
något mindre storleksordning, ehuru likväl i betraktande av omständigheterna imponerande nog. Största intresset tilldrar sig i
detta sammanhang den tjeckiska armen, vilken enligt Middleton
är avsedd att byggas ut till 15 divisioner, varav 3 mekaniserade
och l stridsvagnsdivision. Överhuvud taget tyder åtskilligt på att
ryssarna räkna med att satellitstyrkornas omvandling till »subsidiary communist armies» (Middleton) skall i huvudsak ha nått sin
fullbordan före utgången av innevarande år.1
1
Redogörelsen för ryssarnas manskapstillgångar i de närmast berörda satellitländerna skulle bli ofullständig och missvisande utan ett omnämnande av de 24 östtyska divisioner, som just nu hålla på att sättas upp. Den i sig själv mycket intres- 395
Arne Stade
Det måste alltså konstateras, att den vanliga föreställningen
om en säker förvarningstid »av icke alltför ob~tydlig längd» vid
närmare granskning visar sig vara föga mer än en av önsketänkande skapad illusion. Och det bör likaledes nyktert fastslås, att
läget otvivelaktigt skulle bli utomordentligt prekärt för de 17 divisioner, som ännu så länge äro allt av markstridskrafter, som stå
till general Ridgway’s omedelbara förfogande, för den händelse
Sovjet valde att slå till redan i år; även Horner Bigart, som ingalunda är bekajad med överdriven pessimism, måste konstatera:
»With luck, the Allies might be able to hold out three or four
weeks along the Rhine.» Något som kunde men naturligtvis ingalunda behöver tyda på en dylik avsikt är, att de sex ryska armeerna i östtyskland ända sedan i våras stått och alltjämt torde stå
grupperade i vad som ger intryck av att vara ett »utgångsläge för
anfall».
I stort sett uppges grupperingen vara följande. I en främre linje,
i nära anslutning till gränslinjen genom Tyskland, stå tvenne armeer: till höger, med spjutspetsen riktad mot den brittiska Rhenarmen, 3:e stötarmen (med staben i Magdeburg); till vänster, snett
framför amerikanska 7:e armen, B:e gardesarmen (med staben i
Weimar). I vardera av dessa båda armeer ingå två av de fyra
skyttedivisioner av normaltyp, som ännu så länge synas vara de
enda, som finnas disponibla i östtyskland.
Ifråga om de återstående fyra armeerna lämna Middleton och
Bigart från varandra något avvikande uppgifter. Bäst informerad
ger Bigert intryck av att vara. Den följande redogörelsen för benämningar och ungefärlig dislokation är hämtad från Bigart. På
vardera flygeln står en pansararme: i norr 3:e pansararmen (med
staben i Furstenberg); längst i söder 1:a pansararmen (med staben
i Dresden). Mellan dessa båda flygelarmeer befinna sig: till höger
4:e gardesarmen (med staben i Eberswalde), till vänster 3:e gardesarmen (med staben i Luckenwalde). Ä ven de båda sistnämnda armeerna äro helt motoriserade (mekaniserade).
Utan att hemfalla till några luftiga spekulationer rörande den
operativa planläggning, som kan tänkas ligga till grund för den
här skisserade utgångsgrupperingen, vågar man nog ändå hävda,
att det i varje fall näppeligen är en defensivt präglad »grundtanke», som denna ryska »ordre de bataille» ger uttryck åt. Snarare är det visioner av »strategiskt överfall» och »blixtkrig» som
santa och lärorika frågan om den östtyska remilitariseringen behandlas kortfatt:lt
under Dagens frågor.
396
Å·r den röda Atlantarmen redo?
frammanas hos den utomstående betraktaren. Intrycket härav
försvagas icke, om det tillägges, att såsom chef för denna mäktiga,
högmobila »norra armegrupp» torde vara designerad ingen mindre
än marskalken Konstantin Rokossovski.
Frågan, huruvida den sovjetryska »Atlantarmen» (eller kanske
riktigare: Atlanthären) som sådan är redo, kan likväl ej anses
besvarad ens med detta. Utan att en samordnande högsta operativ
ledning, ett frontöverkommando i stil med Atlantpaktsförsvarets
»SHAPE», blivit uppsatt och hunnit träda i funktion, kan den
sovjetryska Atlantfronten näppeligen anses redo för de uppgifter,
som en ny världskonflikt ögonblickligen skulle aktualisera. Existerar då ett sådant högsta frontkommando~ Detta är alltså den egentliga kardinalfrågan, själva den »springande punkten» i hela problemkomplexet.
Vid nyårstiden 1951, alltså nu för något mer än 1 1/2 år sedan,
företogo »herrarna i Kreml» en hög militär utnämning av i flera
hänseenden ytterst märklig, att ej säga konfunderande, art. Då
utsågs nämligen till överbefälhavare för »den atlantiska fronten»-
marskalk Bulganin.
Utnämningen väckte med fog ett visst uppseende, då den blev
känd i Västerlandet. Bekant var ju, att Bulganin var en beprövad
kraft av erkänd praktisk duglighet. Bl. a. hade han fungerat som
»minister för de väpnade styrkorna» från 1947 till fram på våren
1948. Men – Bulganin var en politisk kapacitet, däremot – trots
sin höga militära tjänstegrad – ingen militär sådan. Han hade
exempelvis aldrig tidigare kommenderat trupper i fält. »Det är
möjligt att han fått sin nya post för att förvärva nödvändig praktisk militär erfarenhet», framkastade också en troskyldig utlandskorrespondent till en stockholmstidning.
Den rätta förklaringen befanns småningom vara en helt annan,
betydligt intressantare, betydligt förnuftsmässigare och ävenledes – ur västerländsk synpunkt – betydligt mera ominös. Bulganin hade helt enkelt lyfts upp till denna höga och maktpåliggande position för att trona där i egenskap av »politruk», dvs. politisk överkontrollant. Militär chef för Atlantfronten-till gagnet
fastän icke till namnet – var Bulganins nominelle »stabschef».
Och denne var ingen mindre än marskalk Grigorij Sjukov, »röda
armens» mest lysande strategiska begåvning och kanske skarpaste
militära hjärna. Därmed bekräftades, om nu ytterligare bekräftelse kunde vara av nöden, att det var Atlantfronten, som skulle
397
Arne Stade
bli huvudfronten till lands i ett eventuellt kommande »tredje
världskrig».
Men varför då denna underfundiga komedi, med den militäre
dilettanten Bulganin i huvudrollen och den strategiske experten
Sjukov gömd i sufflörhickan~ Förklaringen är mycket enkel –
enkel och logisk. Sjukov är en icke alldeles ofarlig man i de politiska makthavandes ögon. Och inga träd må tillåtas att nå upp till
himlen, allra minst om de växa på »totalitär» mark.
Det torde icke vara förgätet, att Sjukov relativt snart efter krigets slut plötsligt beordrades tillbaka till Moskva från sin post
som rysk överkommissarie i Berlin. Efter en tid ryktades det, att
Sjukov råkat i onåd och »förvisats» till Odessa såsom militärbefälhavare. På denna förhållandevis blygsamma post skulle han sedan
få stanna i fyra år.
Hur det verkligen förhöll sig med Sjukovs på sin tid i Västerlandet ganska omdiskuterade »förvisning», har sedermera avslöjats
av den förutvarande ryske överstelöjtnanten Kyril Kalinov (Les
l’r1an3chaux sovietiques vous parlent … Paris 1950). Anledningen
till Sjukovs onåd med åtföljande konsekvenser var, uppger Kalinov, vissa för marskalken komprometterande uttalanden av den
kände överlöparen, general Vlassov, i samband med den summariska »rättegång», som anställdes med honom efter utlämnandet.
Av dessa uttalanden begagnade sig Sjukovs icke så fåtaliga ovänner och avundsmän i syfte att störta honom. Något som alltså i
viss mån också lyckades.
Vissa tecken låta emellertid förmoda, tillade Kalinov, »que
Staline continne a apprecier en lui un general de grande valeur».
Kalinov fick rätt. Blott några månader efter det han nedskrivit
sin »förmodan» var Sjukov ånyo tagen till nåder. I början av 1951,
för nu drygt 1 1/2 år sedan, tillträdde han, som sagt, sin nya befattning som »stabschef» vid »den röda Atlantarmen» …
Då Julius Caesar den15mars år 44 f. Kr. anlände till det senatssammanträde, som skulle bli hans sista, stötte han vid ingången
samman med en spåman, som tidigare enträget varnat honom just
för den dagen, »Idus Martire». – »Idus Martire är inne», yttrade
då Caesar vänligt skämtande till den orolige olycksprofeten. –
»Men icke förbi», löd mannens replik.
Mutatis mutandis skulle törhända en och annan nutida teckentydare på en erinran om att det av general Tjuikov fixerade året
398
Ar den röda Atlantarmen redo?
för »tredje världskrigets» utbrott sedan åtskilliga månader är inne,
vara benägen att svara: inne, men icke förbi!
Den romerske spåmannens ord torde dock – trots allt – icke
vara bokstavligen tillämpbara i detta fall. Om man nämligen hårt
trycker på att Tjuikov skall ha uttalat sig endast och allenast om
vad som kunde komma att hända just 1952. Annorlunda förhåller
det sig kanske, om terminen utsträckes till att inbegripa även året
1953.
Avsikten med denna studie har emellertid icke varit att disku,
tera den större eller mindre sannolikheten för en annalkande ny
världskatastrof utan endast att såvitt möjligt vinna klarhet, huru,
vida den ryska s. k. »Atlantarmen» militärt sett är redo, därest
en sådan likväl skulle framkallas. Och det torde man alltså kunna
säga, att den är eller åtminstone kan antagas bli inom en nära
framtid.
Vad krigsfaran som sådan beträffar är den givetvis övervä-
gande en funktion av helt andra faktorer än de rent militära –
nämligen politiska, ekonomiska och psykologiska. Att många av
dessa otvivelaktigt peka i samma riktning som de militära understryker lägets allvar.
27- ~23447 Svensic Tiäslcrift 1952
399
.: .. .l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner